Slaget om Atlanten

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget om Atlanten
Del av andra världskriget
Convoy001.jpg
Atlantisk konvoj år 1944.
Ägde rum 3 september 1939 – 7 maj 1945
Plats Atlanten, Nordsjön, Irländska sjön, Labradorhavet, Saint Lawrenceviken, Karibiska havet, Mexikanska golfen, Outer Banks, Norra ishavet
Resultat Avgörande allierad seger
Stridande
 Storbritannien

 Newfoundland
 Kanada
 USA (1941–45)
 Norge
Polen Polen
 Fria franska
 Belgien
 Brasilien (1942–45)
 Nederländerna
 Frankrike (1939–40)

 Tyskland

 Italien (1940–43)
Frankrike Vichyfrankrike

Befälhavare/ledare
Storbritannien Percy Noble

Storbritannien Sir Max K. Horton
Kanada Percy W. Nelles
Kanada Leonard W. Murray
USA Ernest King

Nazityskland Erich Raeder
Nazityskland Karl Dönitz
Nazityskland Martin Harlinghausen (Fliegerführer Atlantik)
Förluster
30 264 handelsfartygs sjömän
3 500 handelsfartyg
175 örlogsfartyg
28 000 sjömän
783 ubåtar

Slaget om Atlanten är den del av andra världskriget som utkämpades på Nord- och Sydatlanten samt efter Sovjetunionens inträde i kriget även på Norra ishavet. Kampen stod i första hand mellan Nazityskland och Storbritannien, som i ett senare skede var allierat med USA. De ojämförligt mest betydelsefulla parterna var den brittiska flottan och de tyska ubåtarna.

Båda sidor insåg från krigets första dag att kontrollen över Atlanten skulle bli oerhört viktig när det gällde utgången av kriget. Storbritannien var helt beroende av sjötrafiken för öns försörjning och kriget på Atlanten utvecklades därför till en gigantisk kraftmätning mellan brittiska flottan och de tyska ubåtarna som gjorde allt för att strypa transporterna till Storbritannien. Stridshandlingar till sjöss förekom redan från den dag då britterna förklarade krig mot Tyskland (3 september 1939) men bortsett från krigets första halvår spelade striderna mellan ytfartagen (slagskepp, kryssare och jagare med mera) en mindre roll. Våren 1941 sänktes Tysklands främsta slagskepp Bismarck och efter det var de tyska ytfartygen inga större hot mot de allierades skepp och konvojer. Ubåtarna skulle emellertid visa sig bli en mycket värre motståndare.

Efter att Hitlers plan att invadera Storbritannien misslyckats (se Slaget om Storbritannien) beslöt sig tyskarna för att inleda det totala kriget till sjöss. Målet var att svälta britterna till nederlag och därför sänktes alla fartyg som var på väg eller misstänktes vara på väg till Storbritannien. Detta gick givetvis ut över även vanliga passagerarfartyg (och även en del svenska fartyg). Tyskarna gynnades av att man kontrollerade hela Atlantkusten från Nordnorge till Sydfrankrike. Därifrån kunde ubåtarna gå ut till havs och utan förvarning attackera alla fartyg som tillhörde de allierade.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Den tyska basutvidgningen[redigera | redigera wikitext]

Ubåtsbunker i Brest 1944.

De Tyska erfarenheterna från första världskriget, var att den tyska Högsjöflottan blev blockerad i sina baser på tyska Nordsjökusen och därför inte kunde operera på världshaven. Även tyska ubåtar blev tvungna att ta omvägen runt Brittiska öarna för att angripa sjötrafiken söder om England samt sjötrafiken till Frankrike. För att bryta den brittiska sjöblockaden, krävdes en utvidgning av de tyska basområdena. Tankar i den riktningen hade uttrycks i en bok redan 1929 av viceamiral Wolfgang Wegener . [1]

Våren och sommaren 1940 ockuperade Tyskland i ordning Danmark, Norge (Operation Weserübung), Holland, Belgien och Franska Atlantkusten. Därigenom kunde baser upprättas i dessa länder. För att erhålla skydd mot brittiska bombanfall byggdes s.k. ubåtsbunkrar i betong bland annat i Bergen, Trondheim, Brest. Bordeaux, Lorient, La Rochelle och Saint-Nazaire.

Det brittiska jagarköpet[redigera | redigera wikitext]

Amerikanska jagare överlämnas till brittiska besättningar i september 1940. Sjunkbombsfällarna studeras.

Inför det förestående ubåtskriget led britterna brist på eskortfartyg som kunde täcka de enorma ytorna inom operationsområdet. Vid krigsutbrottet hade en krigsproduktion påbörjats, men skulle först ge resultat under år 1941. I samband med evakueringen av Dunkerque sänktes eller skadades dessutom 25 jagare [2] Britterna lyckades dock göra en överenskommelse med USA om att få överta 50 äldre jagare i utbyte mot utarrendering av flott- och flygbaser på Newfoundland, Bermuda, Bahamas, Antigua, Saint Lucia, Trinidad och Brittiska Guayana under 99 år. [3]

Kryssarkriget[redigera | redigera wikitext]

I motsats till i första världskriget hade Tyskland inte någon omfattande örlogsflotta. Däremot fanns ett antal stora och snabba fartyg som lämpade sig för sjöfartskrig. Sålunda hade pansarskeppen Deutschland och Admiral Graf Spee utplacerats på Atlanten före krigsutbrottet och Admiral Scheer följde senare. Under år 1941 gjorde även slagskeppen Scharnhorst och Gneisenau en räd på Nordatlanten där de sänkte 27 fartyg. Därutöver sände Tyskland ut ett tiotal Hjälpkryssare i form av beväpnade handelsfartyg maskerade som neutrala fartyg, vilka operade på alla oceaner.

I antal av kapade eller sänkta handelsfartyg var kryssarnas verksamhet av begränsad betydelse. Deras insatser bestod främst i att de tvingade Britterna att sprida ut ett stort antal kvalificerade fartyg för att jaga dem.[4]

Ubåtskriget[redigera | redigera wikitext]

Ubåtarna[redigera | redigera wikitext]

Under första världskriget sänkte tyska ubåtar 4837 handelsfartyg om sammanlagt 11,1 miljoner Bruttoton. Under andra världskriget sänkte ubåtarna 2775 fartyg om 14,5 miljoner bruttoton, vilket var 69% av de totala sänkningarna. Vid andra världskrigets början förfogade Tyskland endast över 57 ubåtar. Under kriget producerades dock ett tusental ubåtar, varav 782 kom att sänkas av de allierade. De ubåtar som sattes in i strid var endast av måttligt förbättrade konstruktion jämfört med första världskrigets ubåtar. En större nyhet vad dock snorkeln som möjliggjorde för ubåtarna att ladda sina batterier i undervattensläge. Mot slutet av kriget infördes den målsökande torpeden. Under kriget skedde i Tysklande en stark utveckling av modernare ubåtar. Dessa kunde dock inte sättas in i strid före krigsslutet.

Allierat tankfartyg sjunker efter att ha träffats av en tysk ubåt år 1942.

Under andra världskriget fick flyget stor betydelse. Tyska långdistansflygplan typ Focke Wulf spanade efter konvojer utanför det landbaserade jaktflygets räckvidd och kunde leda ubåtar (vargflockstaktik) mot dessa. Som motdrag utrustade britterna ett antal handelsfartyg med katapulter för att kunna skicka upp ett jaktplan som sedan måste offras genom att nödlanda på vatten. [5]

Konvojsystemet[redigera | redigera wikitext]

I enlighet med erfarenheterna från första världskriget sammanförde britterna handelsfartygen i eskorterade Konvojer. Därigenom blev det inte möjligt för ubåtarna att anfall dem en och en i ytläge med artilleri. Enligt krigets lagar får bara örlogsfartyg anfallas utan föregående varning, medan besättningarna på övriga fartyg måste ges tillfälle att rädda sig. Ubåtarna övergick därför till det oinskränkta ubåskriget genom att anfalla konvojerna med torpeder, på dagen i undervattensläge eller på natten i dålig sikt i ytläge.

Konvojeringen var effektiv när det gällde att begränsa fartygsförluster. Av 75 000 fartyg som åren 1936-1945 medföljde brittiska konvojer sänktes mindre än 1%. I ishavskonvojerna till Sovjetunionen runt Norge var dock förlusterna större, i östgående konvojer 7,8% och i västgående 3,8%. Totalt levererades under kriget denna väg 4 000 000 ton, medan 300 000 ton förlorades på vägen.[6]

Däremot innebar konvojeringen i kombination med förlusterna att transportkapaciteten nedgick. I början på år 1941 hade antalet fartyg som ankom till Brittiska öarna nedgått till hälften. [7]

Ökad fartygsbyggnad[redigera | redigera wikitext]

Libertyfartyget John Stagg sjösättes på tvären.

Totalt sänktes under kriget sammanlagt av olika vapen, 4786 handelsfartyg om 23,3 miljoner bruttoton. Sänkningarna ökade successivt från krigets början och uppgick enbart under 1942 till drygt 8 miljoner ton för att därefter minska.

För att kompensera förlusterna sökte de allierade öka sin varvaproduktion. För att åstadkomma detta seriebyggdes främst i USA Libertyfartyg och Victoryfartyg av enkel och billig konstruktion på ett antal olika varv. Från och med årsskiftet 1942/1943 översteg produktionen sänkningarna, så att det totala fartygstonnaget inte längre minskade.[8] Totalt nybyggdes fartyg omfattande 42,5 miljoner bruttoton under kriget.

När det stod klart att sänkningarna inte skulle kunna minska fartygsbeståndet, inriktade sig tyskarna i stället på att minska transportförmågan genom att minska tillgången på erfaret sjöfolk. Sålunda utgav Ubåtsamiralen Karl Dönitz i september 1942 den beryktade Laconiaordern som gick ut på att skeppsbrutna inte fick räddas.

Krigsförloppet[redigera | redigera wikitext]

Ubåtarna var ett dödligt hot mot konvojerna. 1942 sänkte tyskarna hela 1160 handelsfartyg på sammanlagt 7,7 miljoner ton. Senvintern 1943 var förlusterna så stora att man inte längre hann ersätta förlusterna i samma takt som tyskarna sänkte fartyg. Mars samma år sänktes 108 fartyg men vändningen var ändå nära. Ny konvojteknik, bättre sjunkbomber, radar, hydrofoner, jaktflyg med mera började våren 1943 göra tillvaron allt svårare för ubåtarna. Kodknäckarna inom brittiska underrättelsetjänsten stod också för en ovärderlig insats när de lyckades knäcka koderna till tyskarnas krypteringsmaskin Enigma. Den brittiska underrättelsetjänsen hade emellertid fått information från polska matematiker som flytt till Storbritannien och som redan vid tiden för andra världskrigets utbrott hade goda kunskaper om hur Enigmamaskinen fungerade. Utan den kunskapen är det inte säkert att man lyckats.

Från och med hösten 1943 översteg antalet sänkta ubåtar antalet sänkta allierade båtar och skillnaden blev allt större. Konvojernas förluster var nu relativt måttliga och USA:s enorma produktionskapacitet kunde utnyttjas till fullo. Tyskarnas ubåtskrig fortsatte emellertid hela kriget men förlusterna var mycket stora. Totalt sänktes 784 ubåtar och tiotusentals män följde dem i djupet. Även de allerades förluster var mycket stora både i manskap och sänkta fartyg. Totalt sänkte tyskarna över 14 miljoner ton.

Vapenhjälpen till Brittiska öarna och Sovjetunionen[redigera | redigera wikitext]

Ishavskonvoj 1942.

USA bistod redan 1940 britterna med stora kvantiteter vapen. Efter att USA gått med i kriget i december 1941 utökades denna hjälp kraftigt och även en massiv amerikansk hjälpinsats med såväl vapen som livsmedel till Sovjetunionen inleddes för att förhindra en tysk seger på östfronten. För att tillfullo utnyttja USA:s potential att materiellt bistå Sovjetunionen måste man kunna transportera fönödenheter upp till den strategiskt oerhört viktiga ishavshamnen vid Murmansk. Redan hösten1941 påbörjades dessa transporter i liten skala. Sammanlagt under 1941 och 1942 levererades 23 500 lastbilar, 3 276 stridsvagnar och 2 665 flygplan samt 684 000 ton övriga krigsförnödenheter. [9] 1942-43 utkämpades en förbittrad strid mellan å ena sidan de tyska ubåtarna och å andra sidan de allierade sjöstridskrafterna som skulle skydda konvojerna till både Storbritannien och Sovjetunionen. Trots detta levererades under hela kriget från Storbritannien totalt 5000 stridsvagnar och 7000 flygplan. [10]

Resultat[redigera | redigera wikitext]

Segern i Atlanten var oerhört viktig för de allierades seger. Utan herraväldet till sjöss hade landstigningen i Nordafrika och invasionen i Normandie (se Dagen D) troligen inte kunnat genomföras och med tyskt sjöherravälde hade Sovjetunionen inte kunnat få materiellt bistånd som hjälpte till att förhindra ett sovjetiskt nederlag innan landets egen industripotential kunde utnyttjas till fullo från och med våren 1943.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Starck, Magnus (1948). Sjökriget 1939-1945. Stockholm: Marinlitteraturföreningens förlag. ISBN -0  sid 35-54
  2. ^ Winston Churchill (1949). Andra världskriget- Band 2. Stockholm: AB Skoglunds bokförlag  sid 108.
  3. ^ Winston Churchill (1949). Andra världskriget- Band 2. Stockholm: AB Skoglunds bokförlag  sid 416-430.
  4. ^ Starck, Magnus (1948). Sjökriget 1939-1945. Stockholm: Marinlitteraturföreningens förlag. ISBN -0  sid 161-162
  5. ^ Starck, Magnus (1948). Sjökriget 1939-1945. Stockholm: Marinlitteraturföreningens förlag. ISBN -0  sid 165-177
  6. ^ Starck, Magnus (1948). Sjökriget 1939-1945. Stockholm: Marinlitteraturföreningens förlag. ISBN -0  sid 179
  7. ^ *Winston Churchill (1949). Andra världskriget- Band 3. Stockholm: AB Skoglunds bokföröag  sid 121.
  8. ^ *Winston Churchill (1949). Andra världskriget- Band 5. Stockholm: AB Skoglunds bokförlag  sid 20.
  9. ^ Winston Churchill (1949). Andra världskriget- Band 4. Stockholm: AB Skoglunds bokföröag  sid 263.
  10. ^ Winston Churchill (1949). Andra världskriget- Band 6. Stockholm: AB Skoglunds bokföröag  sid 544.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Nicholas Monsarrat (1945) (på engelska). Three Corvettes. London: Cassel&Co 
  • Herbert A. Werner (1969) (på engelska). A Personal Account Of The German U-boat Battles Of World War II. London: Cassel&Co. ISBN 0-304-35330-2 
  • Nicholas Monsarrat (1953). Det grymma havet. Uddevalla: Forum 
  • Alistair MacLean (1959). HMS Ulysses. Albert Bonniers förlag 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]