Radikalfeminism

Radikalfeminism är en gren inom feminismen som anses ha lanserats av Shulamith Firestone 1970 och vars huvudsakliga tes är att kvinnors underordnade ställning i samhället beror på att vi lever i ett patriarkat. Förledet radikal i radikalfeminism härrör från latinets rādīx, rot, och syftar på att radikalfeminismen i sin teoribildning söker roten eller ursprunget till kvinnors underordning, och anser sig finna den i patriarkala relationer könen emellan.

Radikalfeminismen uppstod ursprungligen som en reaktion mot den bild av kvinnoförtrycket som fanns i de radikala vänsterrörelserna i slutet på 1960-talet. Bland annat menade man att marxismen, även om den förklarade hur kvinnors underordnade position utnyttjas i den kapitalistiska ekonomin, inte lyckats förklara hur kvinnoförtrycket uppstod och upprätthölls. Här betonades bland annat att då Marx lyfte fram reproduktionen av arbetskraften tog han inte hänsyn till att det krävs en kvinna, eller "fru", för att reproducera arbetare överhuvudtaget. Förutom den produktiva sfären menade man alltså att man måste ta hänsyn till den reproduktiva sfären, där kvinnor tar huvudsakligt ansvar för livsnödvändigheterna, att föda fram och ta hand om barnet, sy kläder, laga mat etcetera.

Till de internationellt viktiga företrädarna hör amerikanskorna Andrea Dworkin, Catharine MacKinnon, Mary Daly och Robin Morgan.

Radikalfeministisk teori

Enligt radikalfeminismen innehåller hela samhället en könsmaktsordning - i feministisk litteratur kallad patriarkatet - som håller alla kvinnor i ständigt förtryck. Exempel på detta förtryck är pornografi, prostitution och partnermisshandel. Denna modell är starkt inspirerad av marxismens syn på förhållande mellan kapitalister och arbetarklassen.

Shulamith Firestone, vars teorier låg till grund för skapandet av radikalfeminismen som en egen riktning skild från övrig radikal feminism och från kommunismen, menade att könsförtrycket var intimt sammankopplat med klassamhället och den alienerande kulturen. Enligt henne kan könsförtrycket inte upphävas annat än i ett kommunistiskt samhälle där alla former av alienation och därmed kultur upphävts.

Vissa radikalfeminister delar dock inte denna åsikt om att männens förtryck av kvinnor är relaterat till förhållandet mellan samhällsklasser, raser och andra grupper. Denna tanke är dock grundläggande för den socialistiska feminismen.

En gren av radikalfeminismen är lesbisk separatism, som även räknar vaginala samlag som ett exempel på mäns förtryck av kvinnor och förespråkar lesbiska förhållanden. Detta är även något Simone de Beauvoir diskuterar i Det andra könet, vilket är ett verk som placeras tidigare än radikalfeminismen. Bland radikalfeminister finns ingen enighet om vilka medel som bör användas för att störta könsmaktsordningen, men många av dem anser att kvinnor bör föra kampen i sitt privatliv. Både parlamentarism och utomparlamentarism är representerat bland dem.

Kritik

Inom sexpositiv feminism uttrycks kritik mot det man anser vara ett motstånd mot den kvinnliga sexualiteten bland radikalfeminister. De sexpositiva feministerna anser att denna åsikt bidrar till förtryck av kvinnor snarare än att bekämpa förtrycket.

Socialistisk feminism kritiserar radikalfeminismen för att försumma klass- och etnicitetsperspektivet. Liberalfeminism kritiserar ofta radikalfeminism för att överanvända begrepp som falskt medvetande och försummandet av fri vilja.

Se även

• Socialistisk radikalfeminism
• Andrea Dworkin
• Catharine MacKinnon
• Kate Millett
• Könskriget
• Mary Daly
• Robin Morgan
• Shulamith Firestone

Referenser

Källor

• Gemzöe, Lena. (2004). Feminism ISBN 91-574-5935-5