Rurikdynastin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Områden och folk i Rutenien/Kievriket (1015-1113)
Furstendömen i Rutenien/Kievriket (1054-1132)

Rurikdynastin, rurikiderna, "rusernas välde", var den härskande dynastin i Kievriket och Rutenien från 862 till 1598. Rurik är en av de allra aldsta kungliga ätterna i Europa.

Den stat som existerade mellan 862 och 1240 kallas Kievriket eller Rutenien, "rusernas land". Dynastin etablerades enligt Nestorskrönikan av Rurik (egentligen Rörikr) med sitt följe, en rusisk (dvs svensk) härskare i Novgorod, ett rike som sedan expanderade sin makt och hade från 1097 otaliga små och stora furstendömen som "vasaller" (med släktingar som regenter) inom sitt välde, där Tjernihiv var riket andra stad och ofta regerades av kronprinsen. 882 eller 912 flyttades huvudstaden till Kiev, som blev så tills riket helt föll sönder under attacker från omgivande stater och mongoliska Gyllene horden som höll flertalet riken i Rutenien som vasallstater. Det fanns även en kamp mellan religioner: Olga försökte kristna riket utan framgång men Vladimir I som blev döpt började en gradvis konvertering från hedendom och de flesta av rurikdynastins härskare bekände sig till den grekisk-ortodoxa kyrkan, men Moskva bildade 1448 en självständig enhet, rysk-ortodoxa kyrkan, och som resten av ortodoxa kyrkan förekom konflikt med katolicismen. Även när rusernas rike föll i stycken levde dynastin vidare, i Galicien-Volynien, Tjernihiv, Vladimir-Suzdal (som delades i elva smådelar), och Storfurstendömet Moskva. De två sistnämnda furstendömena bildade så småningom Moskvariket. Kiev införlivades i Storfurstendömet Litauen av Gediminas ca 1321. De andra västra delarna gick samma öde till mötes, och erövrades av Litauen eller Polen, men det rutenska språket bevarades till ca 1700. Ivan den store gifte sig 1472 med Zoë Paleologos, brorsdotter till siste kejsaren av Bysans. Därmed såg han sig som arvtagare till det bysantinska imperiet, och gav legitimitet till sonsonen Ivan IV:s titel tsar ("kejsare"). Moskva övertog också den bysantinska dubbelhövdade örnen som symbol.

Relation till Norden[redigera | redigera wikitext]

Somliga historiker vill ange Kievs början genom khazarerna eller magyarerna medan andra håller sig till rurikdynastin, härstammande från Rurik(Rørikr). Denna har visats genom DNA-test av genealogi vara av skandinaviskt ursprung, antagligen med västfinskt inslag.[1] Vidare har DNA-test visat att Rurik själv hadefinsk-ugrisk bakgrund (haplogrupp N1c1).[2] Samtida Ludvig den fromme (778-840) av Akvitanien och Frankerriket angav att ruserna var "svenska" (eos gentis esse Sueonum, "... detta folk är svear").

Banden med vikingarna och Norden kvarstod länge, även om man gifte in sig i de slaviska ätterna och talade deras språk, rutenska. Det vanliga furstenamnet Vladimir/Volodymyr motsvarar nordiska Valdemar, i bruk på bägge platser under tidig medeltid. Jaroslav den vise (i Sverige kallad Jarisleif) gifte sig med Ingegerd Olofsdotter av Sverige, dotter till Olof Skötkonung och slaviska Estrid av obotriterna. Jaroslav gav asyl åt Olav II av Norge och bjöd in Harald III av Norge (Harald Hårdråde) som äktade Jaroslavs dotter Elisabet av Kiev. Även Olav I Tryggvason och Magnus I av Norge sökte tillflykt hus ruriksläkten, i Novgorod. Enligt Adam av Bremen, blev Anund Gårdske, av ruserna i Kiev vald till kung av Sverige, ca 1070, men avsatt genom omröstning bland svearna eftersom han vägrade delta i kungens traditionella avgudaoffer vid templet i Uppsala, ett öde som även beföll Inge den äldre 1084. Vladimir II Monomach gifte sig med Gytha av England (ca 1055-ca 1100), dotter till Englands danskättade anglosaxiske kung Harald Godwinson av huset Wessex. Mor till Valdemar den store (1131-1182) av Danmark var Ingeborg av Kiev, dotter till Vladimir II Monomachs son Mstislav I och Kristina Ingesdotter, dotter till Inge Stenkilsson och Helena av Östergötland.

Splittring av dynastin[redigera | redigera wikitext]

Rurikdynastin kan ordnas i tre huvudgrenar, som alla har haft regenter av storfurstendömet Kiev:

Fejden inom släkten försökte man lösa genom rådslaget i Ljubetsj (en) 1097, främst på initiativ av Vladimir II Monomach. Avsikten var bl.a. att kunna hålla ihop släkten inför hotet från fienderna, speciellt polovtserna. Deltagare var de främsta furstarna inom rurikdynastin, inklusive regerande storfurst Svjatopolk II, Rostislav av Tmutorokans son Vasilko Rostislavitj, Svjatoslav IIs söner Oleg I av Tjernihiv och Davyd Svjatoslavitj, och andra furstar. Tidigare hade man haft en turordning för regeringsmakten i Kiev, men vid mötet beslutades att stycka upp riket i vasallstater för att få fred i familjen.

Dynastins makt, i medgång och motgång, och bildande av riken[redigera | redigera wikitext]

Dess överhöghet över andra ryska städer och stater var tidvis mer symbolisk än reell och efter hand uppkom andra maktcentra i norr. Många av dessa områdens furstar gjorde anspråk på att tillhöra Rurikätten eller gifte in sig. Framåt 12-1300-talet handlade det om en relativt vid krets av familjer som gjorde anspråk på att stamma från Rurik snarare än en strikt avgränsad dynasti i modern mening. Efter att mongolerna under 1200-talet invaderat "Ryssland" och gjorde razzior och krävde tribut av de lokala furstarna, pressades Rurikättens furstar tillbaka norrut. Från 1300-talet blev grenen i Moskva dominerande och Moskvariket började med mongolernas lov annektera omgivande territorier, ofta under annat ruriskt välde. Många interna konflikter förekom inom dynastin, bland annat inbördeskrig i Moskvariket efter Dmitrij Donskojs död. Ivan I (1328-1340) blev en viktig allierad till de mongoliska furstarna och gavs av dem titeln av storfurste av Moskva. Under senare hälften av 1400-talet var hans ättling Ivan III ledande i att bryta Gyllene Hordens kontroll över norra och centrala Ryssland. Makten blev definitiv när Ivan "den förskräcklige" 1547 utropade Tsarryssland som ett enat rike där rusernas områden ingick. En annan lång konflikt var den mellan Moskva och Storfurstendömet Tver, men massor av smärre konflikter förekom.

Omkring 1321 erövrades Kiev av Storfurstendömet Litauen, den siste av rurikdynastin i Kiev, Stanislav of Kiev, gick i exil, och Kievs regenter var helt underställda Polsk-litauiska samväldet i flera sekler, till Polens delningar från 1772. I Litauisk historiskrivning nämns slaget vid floden Irpin (en) som avgörande, men dess historicitet är ifrågasatt.

Några furstendömen som grundades av rurikdynastin finns i lista nedan.

Jurij Dolgorukij som regerade i Vladimir-Suzdal grundade Moskva omkring 1147 och furst Daniel I (1261-1303) fick det som ett arv av sin far, den berömde Alexander Nevskij, som förläning inom Vladimir-Suzdal. 1320 införlivades Vladimir-Suzdal i Moskvariket och till 1521 hade även bl.a. Republiken Novgorod, furstendömet Rjazan, Murom, Nizhnij Novgorod och Storfurstendömet Tver kommit under kronan i Moskva.

Bland Rurikdynastins sidogrenar finns adliga familjer i Ryssland (Dolgorukov, Repnin, Gortjakov) såväl som i samväldet Polen-Litauen (Ostrogskij, Wareg-Massalskij och Czetwertinski).

Den furstliga huvudgrenen dog ut 1598 med tsar Fjodor I. Efter Fjodors död följde Stora oredan, en orolig period i Ryssland, som varade fram till 1613. Detta år kröntes tsar Michail I, grundaren av Romanovdynastin, som utdog på svärdssidan med tsar Peter den stores sonson Peter II (ryska: Pjotr Aleksejevitj) 1730. Peter den stores dotter Elisabeth var tsarevna 1741-62 och vid hennes död övergick tronen till ätten Holstein-Gottorp, som fortsatte att regera fram till Ryska revolutionen 1917 och fick ett blodigt slut. I mindre formella sammanhang räknas den senare grenen som en del av Romanovätten. Peter III av Ryssland har uppgivits vara ättling till Rurik.

Lista över härskarna i Rurikdynastin[redigera | redigera wikitext]

Not: många årtal och andra uppgifter är osäkra på grund av bristfällig och motsägande dokumentation, och personer kan saknas eller vara påhittade av äldre tiders historiker, som vanligt är med beskrivning av forntida hjältekungar. En del uppgifter bygger på Nestorskrönikan.

Furste av Novgorod[redigera | redigera wikitext]

Senare fanns personer med titel "furste av Novgorod" som inte ska förväxlas med centralstyret i Kiev, och Novgorod hade en tid av republik där parlamentet hade mera makt än fursten.

Härskarna av Kievriket (dynastin fortsatte efter Kievs förstörelse 1240)[redigera | redigera wikitext]

Moskvafurstarna och storfurstar[redigera | redigera wikitext]

Ryska tsarer[redigera | redigera wikitext]

Några riken som grundades av, eller erövrades och regerades under lång tid av rurikdynastin[redigera | redigera wikitext]

Jaroslav den vise ca 978-1054 gav betydelsefulla förläningar i arv till sina söner: Svjatoslav fick Tjernihiv, Vsevolod fick Perejaslav, Vjatjeslav fick Smolensk och Igor fick Volodymyr-Volynskyj i Volynien. Äldste sonen var furst Vladimir av Novgorod (1020-1052).

Vasilij I av Moskva (1371-1425) införlivade furstendömet Murom, Gorodets och Nizhnij Novgorod (en rest av Vladimir-Suzdal), som han fått 1392 som belöning av Gyllene horden för krigsassistans.

Ivan III "den store" av Moskva besegrade Novgorods armé 1471, och annekterade riket. Även Rostov annekterades till riket 1474. Vid "den stora konfrontationen vid floden Ugra" (en) 1480, en biflod till Oka, möttes Ivan och mongolerna som var allierade med Kasimir IV av Polen-Litauen, som opponerade sig mot annekteringen av Novgorod. Där upphörde Gyllene hordens överhöghet över de ryska rikena och Moskva stod som största makthavare i regionen. Ivan intog Tver 1485 och annekterade Storfurstendömet Tver. 1490 var således i princip alla de områden som rurikdynastin härskat över i olika grenar, samlade under samme person, Moskvas storfurste Ivan, som proklamerade sig som "suverän över alla ruser/ryssar".[3] Kursk som stått under Storfurstendömet Litauen blev del av riket 1508. Furstendömet Rjazan annekterades 1521.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Stratification of Y-haplogroup N1c, Jaakko Häkkinen. August 5, 2010. Universitetet i Helsingfors.
  2. ^ DNA Testing of the Rurikid and Gediminid Princes
  3. ^ Lunden, Kåre (1984) Bra Böckers Världshistoria, band 6. s. 206-207