Sibylla av Sachsen-Coburg-Gotha

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sibylla
Prinsessan Sibylla vid tiden för sitt bröllop 1932
Prinsessa av Sverige
Hertiginna av Västerbotten
Gemål Gustaf Adolf av Sverige (1932-1947)
Barn
Margaretha
Birgitta
Désirée
Christina
Carl XVI Gustaf
Personnamn Sibylla Calma Marie Alice Bathildis Feodora
Ätt Sachsen-Coburg-Gotha
Far Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha
Mor Victoria Adelheid av Schleswig-Holstein-Sonderburg-Glücksburg
Född 18 januari 1908
Friedenstein, Gotha, Sachsen-Coburg-Gotha, Tyskland
Död 28 november 1972 (64 år)
Stockholm, Sverige
Begravd Kungliga begravningsplatsen i Hagaparken, Stockholm, Sverige

Sibylla av Sachsen-Coburg-Gotha (Sibylla [ursprungligen Sibylle] Calma Marie Alice Bathildis Feodora), född 18 januari 1908Friedenstein i Gotha i Sachsen-Coburg-Gotha i Tyskland, död 28 november 1972 i Stockholm i Sverige, var född prinsessa av Sachsen-Coburg-Gotha, och från 1932, genom sitt gifte med arvprins Gustaf Adolf av Sverige, svensk prinsessa och hertiginna av Västerbotten. Från 1965, då drottning Louise avled, var hon rikets första dam. Prinsessan Sibylla var mor till kung Carl XVI Gustaf.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Sibylla och Gustaf Adolf vid sitt bröllop i Coburg 1932. Brudparet omgives av bland annat Sibyllas far (längst t.v.) och det svenska kronprinsparet Gustaf Adolf och Louise.
21 september 1940; Prinsessan Sibylla och arvprins Gustaf Adolf anländer till Sjöhistoriska museets utställning: "Svensk Sjömannagärning i allvarstid".

Prinsessan Sibylla föddes i Sachsen-Coburg-Gotha som dotter till hertig Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha (kusin med kronprinsessan Margareta av Sverige) och prinsessan Victoria Adelheid av Schleswig-Holstein-Sonderburg-Glücksburg. Prinsessan Sibylla fick sin första skolgång i hemmet, innan hon genomgick utbildning vid Alexandrinenschule i Coburg, varefter hon studerade vid Kunstgewerbeschule i Weimar.

Fadern hade på farmoderns, brittiska drottning Victorias, begäran 1900 ärvt värdigheten av regerande furste av Sachsen-Coburg-Gotha. Han avsattes jämte andra tyska furstar 1918 vid den tyska novemberrevolutionen, varigenom även prinsessan Sibyllas position påverkades. Fadern ställdes efter andra världskriget till svars för sitt samröre med nazisterna.[1]

Prinsessa i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Under ett besök i London i november 1931, där Sibylla, liksom Ingrid av Sverige, var brudtärna på bröllopet mellan lady May Cambridge (brorsdotter till drottning Mary) och Henry Abel Smith, träffade hon arvprins Gustaf Adolf av Sverige och tycke uppstod.

De båda förlovade sig den 16 juni 1932 på slottet Callenberg utanför Beiersdorf bei Coburg. Paret vigdes borgerligt den 19 oktober och kyrkligt den 20 oktober 1932 i Moritzkyrkan i Coburg. Bröllopet firades med många offentliga festligheter, såsom en offentlig kortege, eftersom president Hindenburg själv hade gett order om militära hedersbetygelser, men eftersom staden Coburg politiskt var starkt nationalsocialistisk, innebar de offentliga hedersbetygelserna att firandet fick en anstrykning av detta parti, något som gjorde ett dåligt intryck i Sverige. Paret åkte på bröllopsresa till Italien innan de anlände till Stockholm 25 november 1932. De togs emot vid järnvägsstationen av statsminister Hansson och kungafamiljen.

Prinsparet bosatte sig på Haga slott och fick under åren 1934–1943 fyra döttrar – de så kallade Hagaprinsessorna – och 1946 en son och tronföljare i den blivande Carl XVI Gustaf. Redan efter några dagar i Sverige började Sibylla representera och uppträdde som prisutdelare in en fäkttävling, assisterad av prinsessan Ingrid. Sibylla delade Gustaf Adolfs intresse för scoutrörelsen och friluftsliv, och paret höll sig med en stuga på Ingarö och en i Storlienfjällen.

Sibylla drabbades från många håll av misstro i det nya hemlandet. Hon och maken förekom flitigt på olika tysktalande föreningar i Sverige, men vid denna tid misstänktes lätt allt tyskt för att vara nazistiskt, vilket gjorde att paret snart misstänkliggjordes i ögonen på press och allmänhet. Tyskhatet kom att rikta sig även mot henne. Hennes släktingars påvisbara samröre med nazismen gjorde även henne personligen till måltavla för antinazistisk kritik. Sibylla hade också svårigheter med svenska språket, vilket också bidrog till att skapa avstånd till allmänheten. Hon, som tidigare betecknats som öppenhjärtig och livlig, blev alltmer förtegen och reserverad.[1] Varken hon eller maken prins Gustaf Adolf fick något bra förhållande till press och allmänhet, trots att åtminstone prinsessan försökte överbrygga klyftorna.[1]

I januari 1947 omkom prins Gustaf Adolf i en flygolycka på Kastrup i Köpenhamn, och Sibylla var plötsligt änka med fem barn. Hon inträdde omedelbart som ordförande i "Prins Gustaf Adolfs Minnesfond". Bland hennes övriga uppdrag kan nämnas ordförandeskap i Sällskapet barnavård (1948) samt hedersordförandeskap i Hörselfrämjandet (1935), Sveriges Flickscoutråd (1939), Kvinnliga bilkåren (1939), Stiftelsen Solstickan (1941) och Stiftelsen Drottning Victorias Vilohem på Öland (1951). Hon instiftade 1938 Prinsessan Sibyllas S:t Martin-stiftelse.

Rikets första dam[redigera | redigera wikitext]

Sedan drottning Louise avlidit 1965 övertog Sibylla platsen som Rikets första dam.[2] Hon framträdde vid kungens sida och utgjorde ett starkt stöd för denne.[1] Många fick genom detta tillfälle att revidera schablonbilden av den reserverade prinsessan, och hon kom att framstå som en kvinna med såväl självironi som humor.[1] Hon hade från 1950 en egen våning på Stockholms slott, Prinsessan Sibyllas våning. Somrarna tillbringade hon på Solliden, där hon ägnade sig åt naturskydd. Hon fortsatte även med de så kallade demokratiska damluncherna, som hade hållits av Louise sedan denna avskaffat couren 1962[3].

Hennes sista offentliga framträdande var vid en operasoaré vid Gustaf VI Adolfs 90-årsdag. Sibylla avled i tarmcancer den 28 november 1972, året innan hennes son blev Sveriges kung. Tre veckors hovsorg anbefalldes, och den 7 december jordfästes hon i Slottskyrkan, som hade smyckats av hennes fyra döttrar.[1] Begravningsofficiant var ärkebiskop Olof Sundby,och hovpredikant Hans Åkerhielm assistent. Prinsessan Sibylla kremerades efter eget önskemål, och urnan med hennes aska gravsattes sedan på kungliga begravningsplatsen i Hagaparken.

Sibyllas och Gustaf Adolfs grav på Kungliga begravningsplatsen.

I en nekrolog skrev journalisten Barbro Alving ("Bang") att Sibylla haft "en värme i sitt väsen, en vänlig iver i sitt människointresse som var större än de flesta här i landet kanske trodde".

Barn[redigera | redigera wikitext]

Anfäder[redigera | redigera wikitext]

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prins Albert av Sachsen-Coburg-Gotha
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hertig Leopold av Albany, prins av Storbritannien-Irland
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Drottning Victoria I av Storbritannien-Irland, kejsarinna av Indien
 
 
 
 
 
 
 
 
Hertig Karl Eduard av Sachsen-Coburg-Gotha
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Furst Georg Victor av Waldeck-Pyrmont
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Hélène av Waldeck-Pyrmont
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Hélène av Nassau
 
 
 
Hertiginnan Sibylla av Västerbotten
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hertig Friedrich av Glücksburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hertig Friedrich Ferdinand av Glücksburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Adelheid av Schaumburg-Lippe
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Victoria Adelheid av Glücksburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hertig Frederik av Augustenborg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Caroline Matilde av Augustenborg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Adelheid av Hohenlohe-Langenburg
 
 
 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] Aktuellt 1973. K G Bertmarks förlag. 1973. ISSN 0343-6993 
  2. ^ Hovets text
  3. ^ Astrid Tydén-Jordan : Kungligt klädd, kungligt mode (1987) Stockholm

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Lagerstedt, Lars, "Prinsessan Sibylla in memoriam", Anno 72, Stockholm 1973, s. 125 f
  • Lundquist, Brita, artikel i Svenska män och kvinnor, del 7, Stockholm 1954, s. 1 f
  • Lars Elgklou (1978). Bernadotte. Historien - och historier - om en familj.. Stockholm: Askild & Kärnekull Förlag AB. ISBN 91-7008-882-9 

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Sandberg, Thorsten (2008). ”Kungens bortglömda mor”. Populär historia (nr. 1): sid. 10-12. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]