Stockholms centralstation

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För tunnelbanestationen på samma plats, se T-Centralen. För pendeltågsstationen, se Stockholm C (pendeltågsstation).
Stockholms centralstation
Stockholm Centralstation.jpg
Stockholms centralstations fasad mot Vasagatan
Stationsinformation
Ort Stockholm
Öppnade 1871
Trafikeras av SJ, SL, Veolia, Arlanda Express, Skandinaviska Jernbanor
Ägare Jernhusen
Trafiktyp Passagerartrafik
Kapacitet
Antal spår 17
Förbindelser
Övriga trafikslag Stockholm metro symbol.svg Tunnelbana från T-Centralen
3. Buss Buss från Cityterminalen, Vasagatan, Klarabergsviadukten
Anslutande linjer 2. Tåg Västra stambanan

2. Tåg Ostkustbanan
2. Tåg Mälarbanan
8. Snabbtåg Arlandabanan
Stockholm commuter rail symbol.svg Pendeltåg

4. Spårvagn Spårväg City from Sergels torg
Läge
Koordinater 59°19′49″N 18°3′30″Ö / 59.33028°N 18.05833°Ö / 59.33028; 18.05833Koordinater: 59°19′49″N 18°3′30″Ö / 59.33028°N 18.05833°Ö / 59.33028; 18.05833
Stationssignatur Cst
Stockholm län vapen b ram.svg Portal:Stockholm

Stockholms centralstation, (ursprungligen Stockholms Centralbangård) officiellt Stockholms central,[1] lokalt vardagligen Centralen, är Sveriges största järnvägsstation. Den ligger på Norrmalm, i gamla stadsdelen Klara, vid Centralplan/Vasagatan och sträcker sig från Vattugatan i söder till Kungsbron i norr. Stationen invigdes den 18 juli 1871 och efter bolagiseringen av Statens Järnvägar 2001 ägs och förvaltas byggnaden av Jernhusen AB medan bangården och spåren förvaltas av Trafikverket. Centralens stationssignatur är CST, vilket skall utläsas som Centralbangården STockholm.

Byggnaden för Stockholms centralstation uppfördes efter ritningar av arkitekt Adolf W. Edelsvärd och har därefter om- och tillbyggds ett flertal gånger. Den största förändringen skedde 1925 till 1928 då den stora centralhallen kom till, ritad av arkitekt Folke Zettervall. Huset är sedan 1986 ett statligt byggnadsminne.[2]

År 2012 började eller slutade åtta av tio tågresor i Sverige på Stockholms central och varje dag trafikerar ungefär 1 100 tåg stationen. Antalet resenärer är mer än 200 000 per dag. Det gör Stockholms centralstation till Nordens största järnvägsstation.[3]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Nya stationshuset och sammanbindningsbanan 1871[redigera | redigera wikitext]

Stockholms central 1890, mot Vasagatan.
Stationsbyggnaden på Alfred Bentzers Stockholmskarta från 1899.
Kassettaket i entréhallen skapades omkring 1910 av Filip Månsson.
Centralen 1922 med den gamla banhallen.

Sveriges första järnväg invigdes 1856, relativt sent jämfört med Centraleuropa och England. Det dröjde ytterligare fyra år innan Stockholm fick sin järnväg då första sträckan på linjen StockholmSödertälje Saltskog invigdes. Linjen kom att bli Västra stambanan (trafiken Stockholm–Göteborg kom igång 1862). Slutstationen låg vid Södra Bantorget (nuvarande Medborgarplatsen). År 1866 öppnades Norra station som anslöt Uppsala med Norra stambanan, stationen låg i höjd med Norra Bantorget och stationshuset i tegel finns fortfarande kvar. Den stora utmaningen var att skapa en sammanhängande sträckning genom den svåra geografin med Söders åsar och Riddarfjärden.

Placeringen av det nya stationshuset hängde intimt samman med framdragningen av Sammanbindningsbanan. För Nils Ericson, ansvarig projektör och ingenjör för samtliga stambanor i södra och mellersta Sverige, stod det från början klart att det nya stationshuset skulle uppföras på en strategisk plats där västra och norra stambanan kunde knytas samman, exempelvis på sydvästra Norrmalm intill Klara sjö, här låg redan norra stambanans slutstation. Stationshuset med tillhörande ämbetslokaler för trafikstyrelsen samt bangården med spåranläggningar, magasinsbyggnader och liknande krävde stort utrymme och det kunde skapas här genom omfattande utfyllnader av Klara sjö intill Klaragasverket.[4]

Det fanns även andra lokaliseringsförslag för ett nytt stationshus där Sammanbindningsbanan skulle byggas längs östra sida av Gamla stan. Enligt det alternativet som kom från Baltzar Cronstrand, Konstfackskolans grundare hade centralstationen hamnat vid Östermalmstorg.[5] Det blev till sist ingenjören Nils Ericsons förslag som genomfördes. Han fick inte uppleva det färdiga resultatet men hedrades 1893 med en staty av John Börjesson, som står framför huvudentrén. Bansträckan genom Stockholm var för sin tid ett mycket komplicerat projekt började byggas 1864 och stod klart 1871.[6] På den plats där Stockholms Centralstation nu ligger låg tidigare Lars Montén & Co:s stearinljusfabrik. Fabriken låg i Klarakvarteren vid Klara Bergsgränd 43 och den hette då Clara Tekniska Fabrik och ägdes av fabrikören och grosshandlaren Lars Montén. Efter riksdagsbeslut 1862-1863 om att dra en Sammanbindningsbana genom Stockholm väntade expropriationsdomar. Montén flyttade därför verksamheten till Alvik i Bromma.[7]

Stationshuset byggdes 1867–1871 och invigdes 17 juli 1871 samtidigt med sammanbindningsbanan. Något större invigningsceremoni kring den nya banan och den nya centralstationen blev det inte. Men kung Karl XV, kronprins Oscar (sedermera kung Oscar II), danske kronprinsen Fredrik (sedermera Fredrik VIII av Danmark), Norges statsminister i Stockholm Otto Richard Kierulf och några andra högt uppsatta personligheter provåkte sträckan i tre kungliga vagnar. Dessutom inbjöds trehundra arbetare och "tal höllos med anledning af det nu afslutade fleråriga och betydelsefulla arbetet å banan genom hufvudstaden".[8]

Arkitekt för den nya stationen var Järnvägsstyrelsens chefsarkitekt Adolf W. Edelsvärd. Edelsvärds främste medhjälpare var Axel Kumlien. De arbetade med projektet på Statens Järnvägars arkitektkontor i Gamla stan. Vid invigningen var endast bottenvåningen färdig. Följande år kunde de övriga våningarna tas i bruk. Till en början inreddes också tjänstebostäder i stationshuset bland annat för banöverdirektören, biljettförsäljaren och ett par vaktmästare. Byggnaden är uppförd i renässansstil och fasaden mot Vasagatan smyckades av en rad skulpturer. Högst upp fanns statyer visande Svea[förtydliga] och Göta[förtydliga] på varsin sida om det lilla riksvapnet, som avslutades av en kunglig krona skapade av konstnären Frans Oscar Theodor Berg. Därunder satt en stor klocka som hade tillverkats av Linderoths urfabrik (se även Klockor på Stockholms central). Byggnadens mittenparti smyckades av fyra kvinnogestalter som symboliserade Jordbruket, Handeln, Industrin och Strategin. Dessa hade utförts av skulptören Carl August Söderman.[9] All denna utsmyckning avlägsnades vid renoveringen och utbyggnaden av stationshuset på 1950-talet.

Kassettaket i den ursprungliga biljetthallen (numera entréhallen) bevarades dock. Taket skapades omkring 1910 av Filip Månsson i en nonfigurativ orientalisk stil. Sven Erixson, som under 1920-talet arbetade som yrkesmålare hos Filip Månsson, ansåg att taket var Stockholms vackraste.[10] Ingen annan svensk stationsbyggnad blev föremål för en så omfattande konstnärlig bearbetning som Stockholms.[11]

En planritning från 1920 visar byggnader och spårområden strax innan den stora ombyggnaden 1927.
En planritning från 1920 visar byggnader och spårområden strax innan den stora ombyggnaden 1927.


Stationens banhall, även den ritad av Edelsvärd, rymde fem spår. Själva banhallen blev inte alls så imponerande som huvudbyggnaden. Den täckets av ett enkelt sadeltak med fackverkstakstolar av järn. Banhallen sammanlänkades med stationshuset genom ett plattformstak uppburet av en järnbalk som vilade på järnkolonner. Banhalls gavlar konstruerades av järn och glaspartier. Ett större antal takfönster försåg hallen med ljus. Norra station som kopplades ihop med centralen fick ta över rollen som godsstation. När Stockholms centralstation öppnade hade den ett resande runt 100 personer om dagen.

Biljetthallen "puckeln"[redigera | redigera wikitext]

Biljetthallen "puckeln" 1905.

Trafiken ökade snabbt, 1876 anslöt Järnvägen till Västerås och Stockholms centralstation byggdes ut med spår och nya godsbyggnader, bland annat med viadukten Kungsbron som stod klar 1881. Stationen blev snabbt för liten och planer fanns bland annat på att bygga ut järnvägen med en linje över Lilla Essingen och göra om Stockholms centralstation till säckstation.[12]

Till följd av den ökande trafiken och med den även större trängsel beslöt Statens Järnvägar 1904 att låta uppföra en ny biljetthall framför centralstationens fasad mot Centralplan. Tillbyggnaden fick snabbt smeknamnet ”puckeln” efter sin svängda takform.

1927 års stationsombyggnad[redigera | redigera wikitext]

För att hantera den ökade trafiken fattade riksdagen 1923 ett beslut om en stor utbyggnad av infrastrukturen på järnväg i Stockholm och stationen. Det stora problemet var hur man skulle bygga ut järnvägen utan att påverka sjöfarten genom Stockholm och undvika klaffbroar som tar tid att öppna. Hammarby sjö byggdes om till sluss för att koppla ihop Årstaviken och Mälaren med Saltsjön. Över Årstaviken byggdes en högbro, Årstabron som anknöt Älvsjö med Södra station genom Tanto. Godstrafiken på Norra station flyttades från Norra Bantorget till Norrtull och Södra station flyttades i höjd med Timmermansgatan och fungerade som en lokaltågsstation. Västra stambanan och Stockholms centralstation elektrifierades 1926.

Centralhallens takkonstruktion, vy mot syd.

Åren 1925–1927 revs den gamla banhallen, de genomgående spåren för Västra stambanan flyttades västerut och en ny säckstation skapades vid det nya norra spårområdet, spår 1–6, för Västeråsbanan och Norra stambanan. Sammanlagt byggdes sex perronger och elva plattformspår samt ett genomgående godstågsspår.

Chefsarkitekten vid Statens Järnvägars arkitektkontor Folke Zettervall ledde den påkostade ombyggnaden av stationsbyggnaden. I sydöstra hörnet byggdes den kungliga väntsalen ut, den fungerar fortfarande idag som väntsal för kungafamiljen. Kungliga väntsalen har sin ingång från huvudfasaden mot Vasagatan 1. Entrén skyddas av ett skärmtak utfört i kopparplåt som smyckas av en kunglig krona högst upp. Själva väntsalen består av förstuga, tambur, den kungliga väntsalen samt Drottningens rum. År 1992 gjordes en översyn av den lösa inredningen där kungaparet deltog i gestaltningen.[13]

Banhallen byggdes om till en stor vänthall, 119 meter lång och 28 meter bred med ett ellipsformat tak, vilket är 13 meter högt och har 24 meter i spännvidd, taket hålls uppe av limmade träbjälkar. Dagsljus släpps in via taklanterniner och fönsterrader längs långsidorna samt genom den välvda gaveln mot norr.

I söder byggdes en monumental trappa i kalksten som ledde upp till en gemensam vänthall med buffé. Det gamla väntrummet för 3:e klass gjordes om till en mycket modern 1:a klass-restaurang enligt tidens mått med kylutrymmen i källarplan och en tunnel ledde från restaurangen till västra plattformen för att leverera mat och råvaror till tågen. Golvet i Centralhallen belades med ljusgrå plattor av ölandskalksten, med geometriska bårder i brun jämtlandskalksten (det ändrades vid ombyggnaden på 1960-talet). Utanför och söder om huvudbyggnaden tillkom även Södra Paviljongen. En påkostad liten byggnad på 1 100 m² som kunde nyttjas som exklusiv sammanträdes- och konferenslokal. Taket släpper in dagsljus via en stor taklanternin som kröns av SJ:s bevingade järnvägshjul.

Centralhallens dricksvattenfontäner utfördes efter ritning av Folke Zettervall, som inte bara hade ritat den nya hallen utan även en del utsmyckningar och inredningar. Från början fanns två fontäner av röd jämtlandskalksten, en i vardera änden av hallen. De utfördes troligen av Ansgar Almquist. Den södra, som finns kvar, kröns av en jordglob och den norra hade en klassisk urna högst upp. Ursprungligen rann vattnet ur fyra lejonmaskaroners munnar, men förmodligen blev det för svåråtkomligt att dricka, därför kompletterade man varje fontän på 1940-talet med två vattensprutande fiskar i brons.[14]

Byggnadsdetaljer[redigera | redigera wikitext]

Den nya centralhallen belystes med elarmaturer tillverkade av Siemens i Berlin. De var vanliga på järnvägsstationer och troligen formgivna av arkitekt Peter Behrens på 1910- eller 1920-talet. Armaturen består av ett opaliserat överglas och ett underglas förbundna med en metallring vilket gav ett starkt ljus uppåt och ett svagt nedåt. De sitter som pendelarmatur i grupper á fem stycken på en vacker, ornamenterad konsol formgiven av Folke Zettervall och såldes under namnet "Luzette" av Asea. Dagens armaturer är dock kopior av originalbelysningen. Även i entréhallen mot Vasagatan hänger samma typ av belysning.[15]

Ombyggnaden var slutförd den 17 juni 1927, då kommunikationsminister Carl Meurling inför ett par hundra inbjudna, avtäckte en minnestavla i Centralhallen.[16]

Centralhallen då och nu[redigera | redigera wikitext]

Den nya Centralhallen på ett vykort från 1930-talet, vy mot norr. I bakgrunden till vänster skymtar Centralens gamla klocka som krönte resgodskiosken och i förgrunden syns Centralhallens dricksvattenfontän med jordglob i röd Jämtlandskalksten. Fotografiet till höger är taget från samma position år 2008. Den nya Centralhallen på ett vykort från 1930-talet, vy mot norr. I bakgrunden till vänster skymtar Centralens gamla klocka som krönte resgodskiosken och i förgrunden syns Centralhallens dricksvattenfontän med jordglob i röd Jämtlandskalksten. Fotografiet till höger är taget från samma position år 2008.
Den nya Centralhallen på ett vykort från 1930-talet, vy mot norr. I bakgrunden till vänster skymtar Centralens gamla klocka som krönte resgodskiosken och i förgrunden syns Centralhallens dricksvattenfontän med jordglob i röd Jämtlandskalksten. Fotografiet till höger är taget från samma position år 2008.

Bombdådet 1991[redigera | redigera wikitext]

Den 30 december 1991 sprängdes en bomb som placerats i en förvaringsbox på stationen. Före sprängningen ringde en man till polisens larmcentral och meddelade att bomber placerats ut på en rad platser runt om i Stockholm, däribland centralstationen, Arlandas inrikesterminal samt varuhusen PUB, NK och Åhléns city.[17] Bombdådet kopplades till gripandet av en nynazistisk ledare och kom senare att kopplas till den så kallade Militärligan som under flera år gäckade polisen [18]

Väggmålningar[redigera | redigera wikitext]

Östra väggen[redigera | redigera wikitext]

I samband med tillkomsten av nya Centrahallen 1927 utfördes på den östra sidan av vänthallen åtta väggmålningar med olika landskapsmotiv från Sverige. De är skapade av konstnärerna John Ericsson och Natan Johansson. Ingen vet vem som gjorde vad eftersom samtliga målningar är signerade av båda konstnärerna. Målningarna är utförda i limfärg på duk, som sedan fernissades och klistrades direkt på putsen. Vid en restaurering 1969 lossades dukarna som istället spändes upp på ramar. Motiven som skulle föra tanken till ”vackra vykort i kolossalformat” föreställer från norr till söder:

Väggmålningarna östra väggen[redigera | redigera wikitext]

Västra väggen[redigera | redigera wikitext]

Betydligt senare skapades väggmålningarna längs Centralhallens västra vägg. År 1993 inbjöd Statens konstråd tio konstnärer till en skisstävling, där var och en skulle lämna förslag till utformning av de 21 väggfälten. Tävlingen vanns av konstnären Ulrik Samuelson. Väggfälten gestaltade han i glänsande stucco lustro i kombination med intarsia och mosaiker av keramik och guld. Färgvalet blev varma kulörer i gul och orange med mörkblåa och svarta inslag.[19]

Väggmålningarna västra väggen (urval)[redigera | redigera wikitext]

Efterkrigstidens förändringar[redigera | redigera wikitext]

1950-talets om- och tillbyggnader[redigera | redigera wikitext]

Byggnadsarbete pågår i centralstationens stora hall, 1957.
Ringen från T-baneplanet.

Kring 1950 renoverades fasaden mot Vasagatan och statyerna och dekorationer togs bort. Taket höjdes och det höga mittpartiet med riksvapen och statyer revs, även andra förenklingar genomfördes som berövade exteriören sin ursprungliga uttryckskraft.[20] Samtidigt uppsattes nya fasaddekorationer i form av mindre reliefer under fönstren ovanför huvudentrén. Dessa är skapade av skulptören Ansgar Almquist och förställer allegorier ur järnvägens historia. Bland annat visas "Tiden före järnvägen" då man färdades med häst, en snigel symboliserar hastigheten och "Järnvägen elektrifieras", hastigheten ökar och sot och rök är ett minne blott.[21]

När tunnelbanan tillkom byggdes en gångtunnel som förbinder T-centralen med spår 11–19 som invigdes den 1 december 1958. Denna utvidgades så småningom till en mindre vänthall med affärer och serveringar under den stora hallen. Mellan gången och stora vänthallen finns Ringen, en öppning mot nedre hallen med 7 meters diameter som invigdes 1959 för att skapa ljus till den nedre gången. Ringens räcke är ett smideskonstverk skapat av skulptören Stig Blomberg och föreställer de fyra väderstrecken med figurer som representerar dessa. Verket var en gåva från Svenska järnvägsmannaförbundet till Statens järnvägars 100-årsjubileum som firades 1956. Populärt kallas ringen för "Spottkoppen" och den fungerar som mötesplats för många Stockholmare.[22]

Järnvägspolitiken har alltid avspeglats i byggnaden, under 1960-talet bestämdes att järnvägen skulle bära sig ekonomiskt och många sträckor och stationer lades ner, men också satsningar på rationell trafik som pendeltåg i Stockholm enligt tunnelbanemodell. Stockholms centralstation hade nu förlorat sin status som viktigt transportnav för hela Sverige till förmån för flyget.

Efter Hörjelöverenskommelsen 1964 bildades Storstockholms lokaltrafik (SL) vilket innebar att pendeltågen fick en egen del med spår 13–14 (södergående tåg) och 15–16 (norrgående tåg). Norr om bangården skapades ett dubbelspårigt tråg under spåren som möjliggör för pendeltågen att fortsätta på egen bana utan att korsa spår för fjärrtåg. De första pendeltågen X1 började gå 1968. Klarabergsviadukten som var påtänkt sedan 1928 byggdes slutligen 1961 och gav centralen en ny ingång och rulltrappa upp till broplanet.

1980-talets om- och tillbyggnader[redigera | redigera wikitext]

Utökning av centralhallen mot norr, 2012.

På 1980-talet började Statens Järnvägar satsa på affärsresenärer med InterCitytåg i förstaklass. Då byggdes en ny övre vänthall för affärsresenärer och en ny nedgång till pendeltågen över spår 10–19 från Klarabergsviadukten. Det norra spårområdet överdäckades och den gamla Kungsbron i gjutjärn ersattes av en ny och bredare betongbro för att passa till Cityterminalen och World Trade Center invigt 1986, arkitekt var Ralph Erskine. Cityterminalen inrymmer bussterminal och kontor och är länkad med en passage till stationen vid spår 2–3. I mitten av 1990-talet var tanken att det skulle byggas lokaler för polisstyrkan på hyllan i södra änden, men efter att dåvarande generaldirektören på Statens Järnvägar, Stig Larsson hade sett lokalerna beslutade han att bygga en konferensanläggning istället.

X2000 var Statens Järnvägar stora satsning på snabbtåg som kunde börja konkurrera med flyg och 1989 levererades det första tåget. Konceptet var först tänkt som ett rent affärståg, men snart infördes andra klass och nu vände den fallande resandekurvan för tåg. Samtidigt inleddes stora satsningar på att bygga ut banorna runt Stockholm Mälarbanan, Svealandsbanan och Grödingebanan och bygga ut fyrspår till Arlanda vilket ökade resandet på Centralen och ställde större krav på kapacitet och utbud. Centralhallen restaurerades åren 1988 till 1993 genom White arkitekter.[20] Toaletterna flyttades till nedre plan och ersattes av Pressbyrån, snabbmatställen och butiker tillkom.

2000-talets om- och tillbyggnader[redigera | redigera wikitext]

Sedan år 2008 pågår en omfattande renovering och ombyggnad av Stockholms centralstation. Mot norr har hallen utökats och sträcker sig under Klarabergsviadukten till Cityterminalen. Där finns nu sittplatser för resande och nya rulltrappor samt ett tjugotal nya butiker, restauranger och servicefunktioner samtidigt har stationen sammanlänkats med stadens bussterminal. I södra delen av centralhallen byggs nya rulltrappor.[23] Södra Paviljongen är en mindre separat byggnad på 1100 m² söder om huvudbyggnaden. Paviljongen, som tidigare disponerades av hotellet Royal Viking byggdes om och färdigställdes 2013 med ett entréplan, en entrésol samt ytterligare ett våningsplan.[24]

Centralstationens nya informationstavla i centralhallen, mars 2013.
Centralstationens nya informationstavla i centralhallen, mars 2013.


Bolagisering och nutid[redigera | redigera wikitext]

Arlanda Express-X3 tåg avgår från spår 1 och 2, som har separata, högre plattformar.
Se även: Västra city

Bolagiseringen av Statens Järnvägar började 1988. Då skapades Banverket som fick ansvar för all spår- och banskötsel. För att klara av trycket på ”getingmidjan”, dubbelspåret över Riddarfjärden, byggde Banverket ut järnvägsbron vid stadshuset för att öka hastigheten för ankommande och avgående tåg.

Arlanda Express inledde privatiseringen av Statens järnvägar genom byggandet av Arlandabanan. Plattformen för spår 1–2 höjdes för att passa de nya tågen X3 och det var också första gången en arkitektbyrå, White, skapade ett särskilt formspråk för järnväg i Sverige.[25] Arlanda Express har en särskild entré vid Vasaplan med taxistation och nära till blå linjens tunnelbanenedgång på Vasagatan.

År 2001 bildades Jernhusen AB som fick ansvar för alla Statens Järnvägars fastigheter inklusive Stockholms centralstation. För närvarande har Jernhusen ett stort projekt för ombyggnad av nedre plan under centralhallen med butiker restauranger och nya passager för att underlätta stora folkströmmar. När Citybanan öppnar flyttas alla resande från pendeltågen till den nya stationen under jord men samtidigt kan regional- och fjärrpendlandet öka på Stockholms centralstation.

Bangården panorama[redigera | redigera wikitext]

Norra delen av bangården vid Stockholms central 2011, vy mot syd.
Norra delen av bangården vid Stockholms central 2011, vy mot syd.


Trafik[redigera | redigera wikitext]

Fjärrtåg[redigera | redigera wikitext]

Arlanda Express vänthall på Centralen.

Stationens järnvägsspår består av två delar:

  • Den norra delen med spår 1–8 utgör en säckstation för Ostkustbanan, Mälarbanan och Arlandabanan. Spår 1–2 är reserverade för Arlanda Express med plattformarna anpassade till X3 tågens golvhöjd. Spår 3 används oftast av Uppsalapendeln och 4–8 används av fjärr- och regionaltåg samt av nattågen norrut.
  • Den västra delen med spår 10–19 fungerar som en genomgångsstation mellan Västra stambanan och Ostkustbanan. Spår 10–12 används i regel för södergående fjärr- och regionaltåg, men de kan även användas för trafik norrut. Spår 17–19 är för ankommande fjärr- och regionaltåg söderifrån. De flesta tåg söderifrån har Stockholms centralstation som slutstation men alla lämnar stationen och går till servicedepåer i höjd med Norra bantorget där de städas och förråd fylls på. Även fjärrtåg från spår 4–8 städas vid Norra Bantorget. Spår 13–16 används av SL:s pendeltåg (se nedan).

Stationen saknar spår 9. Spår 8 angör samma perrong (norra delen) som spår 10 (i söder), och däremellan finns inget spår 9.

Pendeltåg[redigera | redigera wikitext]

Pendeltåget X60 vid spår 10

På T-Centralen möts linjerna 35,36 och 38.

Huvudartikel: Stockholm C (pendeltågsstation)

Tunnelbana[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: T-Centralen

I direkt anslutning till (under) Stockholms central ligger T-centralen, den största stationen i Stockholms tunnelbana.

T-Centralen är den enda av Stockholms tunnelbanestationer där alla tunnelbanelinjer möts. En vanlig dag har stationen 168 400 påstigande resenärer på tågen.[26] Antal resenärer som antingen stiger på, stiger av eller byter (den normala definitionen av antal resenärer på en station, flygplats med mera) är mer än 300 000. De kan genom ett system av gångtunnlar ta sig till och från bland annat Stockholms central och Cityterminalen för att byta färdmedel.

Linjesträckning[redigera | redigera wikitext]

Stockholms centralstation är navet i Järnvägs-Sverige. I tabellen nedan anges alla de linjer som gör uppehåll eller har Stockholms central som slutstation. Linjer skrivna med Fet stil är de så kallade stambanorna som har ett tätt trafikutbud.

Linje Linjesträckning Längd Stationer
L20 Storlien-Östersund-Sundsvall-Gävle-Uppsala-Stockholm 654 17
L40 Luleå-Boden-Umeå-Ånge-Bollnäs-Gävle-Uppsala-Stockholm 1205 17
L41 Östersund-Ånge-Sundsvall-Hudiksvall-Söderhamn-Gävle-Uppsala-Stockholm 597 13
L43 Gävle-Tierp-Uppsala-Arlanda-Stockholm 182 4
L46 Arlanda Norra-Arlanda Södra-Stockholm 40 2
L50 Mora-Rättvik/Falun-Borlänge-Avesta-Krylbo-Sala-Uppsala-Arlanda-Stockholm 332 16
L51 Uppsala-Knivsta-/Arlanda/-Märsta-Stockholm 69 4
L57 Hallsberg-Örebro-Arboga-Västerås-Enköping-Sundbyberg-Stockholm 230 10
L58 Arboga-Eskilstuna-Strängnäs-Södertälje-Flemingsberg-Stockholm 159 8
L60 Göteborg-Herrljunga-Falköping-Skövde-Hallsberg-Katrineholm-Södertälje-Stockholm 455 12
L61 Hallsberg-Katrineholm-Flen-Södertälje-Flemingsberg-Stockholm 197 7
L70 Oslo-Charlottenberg-Arvika-Karlstad-Kristinehamn-Degerfors-Hallsberg-Katrineholm-Stockholm 572 29
L80 Köpenhamn-Malmö-Hässleholm-Alvesta-Sävsjö-Nässjö-Linköping-Norrköping-Stockholm 661 15
L81 Linköping-Norrköping-Nyköping-Vagnhärad-Södertälje-Stockholm 209 7
L110 Södertälje-Tumba-Flemingsberg-Huddinge-Älvsjö-Stockholm-Solna station-Sollentuna station-Upplands Väsby-Märsta 24
L111 (Nynäshamn)-Västerhaninge-Skogås-Farsta strand-Älvsjö-Stockholm-Sundbyberg-Jakobsberg-Kungsängen-Bålsta 19

Antal resenärer[redigera | redigera wikitext]

Väntande resenärer i centralhallen, 1940-tal.
Väntande resenärer i centralhallen, 2012.

Enligt en undersökning utfört år 2009 av KTH Järnvägsgruppen på uppdrag av Banverket ökade det totala antalet resenärer på Stockholms Central från 44 miljoner 1990 till knappt 80 miljoner år 2008. Till 2030 beräknas resandet öka till 150 miljoner passagerare och år 2050 till drygt 200 miljoner passagerare eller en tredubbling jämfört med år 2008.[27]

Under perioden fram till 2030 beräknas Citybanan färdigställas. När Citybanan blir klar 2017 blir den största förändringen av Stockholm Central sedan Sammanbindningsbanans byggdes 1872. Citybanan innebär att pendeltågen får en helt egen bana med egen station, Stockholm City. Pendeltågen kommer då inte längre trafikerar Stockholm Central och antalet passagerare på Stockholm Central minskar från ca 90 miljoner till 28 miljoner år 2017, alltså en kraftigt minskad belastning på Stockholm Central.

Efterfrågan på resor till Stockholm 1990–2008–2030–2050 med fördelning på tågkategorier (miljoner passagerare per år):[27]

Pendel och snabbpendel[redigera | redigera wikitext]

  • 1990: 34 miljoner passagerare
  • 2008: 54 miljoner passagerare
  • 2030: 108 miljoner passagerare (prognos)
  • 2050: 152 miljoner passagerare (prognos)

Regionaltåg och flygpendel[redigera | redigera wikitext]

  • 1990: 6 miljoner passagerare
  • 2008: 14 miljoner passagerare
  • 2030: 28 miljoner passagerare (prognos)
  • 2050: 36 miljoner passagerare (prognos)

Fjärrtåg[redigera | redigera wikitext]

  • 1990: 5 miljoner passagerare
  • 2008: 8 miljoner passagerare
  • 2030: 19 miljoner passagerare (prognos)
  • 2050: 25 miljoner passagerare (prognos)

Beteckningar[redigera | redigera wikitext]

Stockholms centralstation skylt "Cst 320".

Trafikverkets stationssignatur för Stockholm C är Cst, vilket skall uttydas som "Centralbangården, STockholm". Bokstävernas ordning har med 1800-talets telegrafsystem att göra. Telegrafisten skulle inte behöva vänta på den tredje bokstaven för att veta vilken station det rörde sig om. Samma system gällde för Östra station (Öst), Södra station (Sst) och Norra station (Nst). Stationen har också en IATA-kod, nämligen XEV. Med den kan man boka biljetter via flygets bokningssystem.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Transportstyrelsen fastställer namnen på svenska järnvägsstationer. Namnformen Stockholms central återfinns i följande lista: ”Trafikplatser 2008-04-02.xls”. Transportstyrelsen. Arkiverad från originalet den 2010-12-19. http://web.archive.org/web/20101219125117/http://www.transportstyrelsen.se/Global/Jarnvag/Trafikplats/trafikplatser_2008_04_02.xls?epslanguage=sv. 
  2. ^ Riksantikvarieämbetet: Lagskydd för Stockholms centralstation.
  3. ^ Trafikverket om Stockholms central, läst 30 september 2012.
  4. ^ Beskrivning av Sammanbindningsbanans tillkomst och sträckning.
  5. ^ Abrahamsson (2004), sida 137
  6. ^ ”Sammanbindningsbanan genom Stockholm. Connection between northern main line and the west main line”. Historiskt.nu. 2001-11-04. http://www.historiskt.nu/normalsp/staten/sammanb_stock/sammanbindningsb.html. 
  7. ^ Stearinljusfabriken i Alvik, Stadsmuseet.
  8. ^ Jernhusen AB: Stockholm Centralbangård 140 år 1871–2011, läst 2 oktober 2012
  9. ^ Husen på malmerna (1985), s. 64–65
  10. ^ Jernhusen AB: Konst och kulturmiljöer på Stockholms Centralstation / Taket i entréhallen (tidigare biljetthallen), läst 1 oktober 2012.
  11. ^ Riksantikvarieämbetet, Stockholms centralstation, byggnadsbeskrivning.
  12. ^ Stockholms Centralstation http://www.ekeving.se/p/sth/cst/1927/2.pdf%7C Läst 22 januari 2010.
  13. ^ Jernhusen AB: Konst och kulturmiljöer på Stockholms Centralstation / Kungliga väntsalen, läst 2 oktober 2012.
  14. ^ Jernhusen AB: Konst och kulturmiljöer på Stockholms Centralstation / Dricksvattenfontänerna, läst 10 oktober 2012.
  15. ^ Takbelysning "Luzette" i Stockholms centralstation.
  16. ^ Svenska Dagbladets årsbok: 1927, red. Erik Rudberg & Edvin Hellblom, Stockholm 1928, s. 21
  17. ^ Ljudinspelningen av samtalet ingår i Lasermannen – Dokumentären av Gellert Tamas och Malcolm Dixelius från 2005.
  18. ^ Solum, Linda (21 augusti 2008). ”Bröder i Militärligan misstänkta för mord.”. Dalarnas Tidningar. http://www.dt.se/brottsplats/1.3382124-broder-i-militarligan-misstankta-for-mord. Läst 12 februari 2013. 
  19. ^ Jernhusen AB: Konst och kulturmiljöer på Stockholms Centralstation / Ulrik Samuelsons väggfält på västra väggen, läst 1 oktober 2012.
  20. ^ [a b] Hultin (2005), s. 22
  21. ^ Jernhusen AB: Konst och kulturmiljöer på Stockholms Centralstation / Fasaddekorationer, läst 2 oktober 2012.
  22. ^ Allt om Stockholm: “Sagan om Ringen“.
  23. ^ Jernhusen om pågående projekt.
  24. ^ Bilder på Södra paviljongen.
  25. ^ Arlanda Express http://www.arlandaexpress.se/textpage.aspx?page=85 Läst 23 januari 2010
  26. ^ ”Fakta om SL och länet år 2012” (PDF). Storstockholms Lokaltrafik. 25 september 2013. http://sl.se/globalassets/rapporter-etc/sl_rapport_2012_lowres.pdf. Läst 20 februari 2014. 
  27. ^ [a b] KTH Järnvägsgruppen: Stockholm Central 2050 – Prognoser över efterfrågan och kapacitetsbehov.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]