Sj-ljudet

Från Wikipedia
Version från den 9 november 2017 kl. 00.27 av MaundBot (Diskussion | Bidrag) (clean up, replaced: IPA → IPA (3) med AWB)
IPA-tecken
ɧ
U+0267

Sj-ljudet, även 7-ljudet[1] eller sje-ljudet, är ett tonlöst blåsande fonem som används i det svenska språket.

Exempel på svenska ord där sj-ljudet ger en helt annan betydelse än tj-ljudet /ɕ/ är skött - kött, skjuta - tjuta och skina - Kina (se Lista över svenska minimala par mellan sj- och tj-ljudet för fler exempel). Båda ljuden är tonlösa frikativa konsonanter, men sj-ljudet är postalveolar konsonant och tj-ljudet en alveolopalatal konsonant.

Fonemet betecknas /ɧ/ enligt IPA-systemet. Det har i svenskan tre regionala och ordspecifika uttalsvarianter: mellersta (/ɧ/ eller /ɧf/), bakre (/ɧx/) och främre (/ʂ/) sj-ljudet. I rikssvenska används antingen det främre eller det mellersta sj-ljudet. Det främre sj-ljudet ansågs tidigare vara mer korrekt rikssvenska och var det som lärdes ut inom teatern, filmen och televisionen. Det mellersta sj-ljudet har dock blivit mer och mer vanligt. Det mellersta sj-ljudet är nära nog unikt för det svenska språket. I slutet av vissa ord, exempelvis 'dusch', 'garage' och 'beige', används då ofta istället det främre sj-ljudet. Ordet 'shorts' /ɧoːʈʂ/ inleds i denna variant av rikssvenska med det mellersta sj-ljudet och avslutas med det främre. I vissa källor, exempelvis SAOB och Nationalencyklopedin, skiljer man inte på dessa, utan där används generellt den neutrala uttalsbeteckningen /ʃ/ för sj-ljudets olika uttalsvarianter.

I vissa finlandssvenska dialekter ersätts sj-ljudet med tj-ljudet /ɕ/[2][3] medan andra finlandssvenska dialekter generellt använder främre sj-ljudet.

Uttal

Sj-ljudet uttalas som ett utblås genom en liten, rund öppning i mitten av munnen.

Uttalsvarianter i svenska språket

Fonemet innefattar flera dialektala och individuella allofoner (uttalsvarianter som inte är betydelseskiljande) i svenska språket. I en viss dialekt kan olika allofoner användas för sj-ljudet i olika ord.

Svenskan erbjuder åtminstone 14 möjligheter att stava 7-ljudet:

ch  (choklad)  sh  (shopping)  skj  (skjuta) 
g  (generad)  si  (version)  stj  (stjärna) 
j  (jalusi)  sj  (sjuk)  ti  (addition) 
sch  (dusch)  sk  (skön)  xi   (reflexion
sci  (fascinerad)  s (fors)

Främre sj-ljudet

I rikssvenska, större delen av Värmland[4], Dalsland, Bohuslän, Roslagen, norra Norrland[5] och ibland i Ångermanland[6], vissa finlandssvenska dialekter, m.m. används det främre sj-ljudet, som en tonlös retroflex frikativa /ʂ/.[7] Det är ett tonlöst ljud som uttalas med tungspetsen uppåt, nära tandvallen, i liknande position som det tungspets-r (främre r-ljudet) som används i dialektområdet. Detta ljud används även av många talare i Mellansverige i slutet av vissa ord,[8] exempelvis 'dusch'. En del källor beskriver det istället som en tonlös postalveolar frikativa /ʃ/, och det är i vilket fall nära besläktat med det ljudet, exempelvis som i engelskans she.

Det främre sj-ljudet ses i vissa kretsar även som en klassmarkör[9].

Mellersta sj-ljudet

I rikssvenska och stora delar av Mellansverige används främst det mellersta sj-ljudet, den egentliga innebörden av symbolen /ɧ/, vilket är en tonlös koartikulerad palatoalveolar och velar[10] frikativ med rundad och relativt sluten mun som skrivs fonetisk som /ɧf/.[8] I rikssvenskan används det främst i början av ord, exempelvis schack och sju, och slutet av vissa ord, exempelvis mach, men inte alltid i slutet av ord.

Bakre sj-ljudet

I delar av södra Sverige används det bakre sj-ljudet, vilket är ett ach-likt ljud /x/, det vill säga en tonlös uvular frikativa, vilket betyder att tungan och gomspenen möts under uttalet. Bakre sj-ljudet uttalas vid tungroten, med mindre rundad och öppnare mun än mellersta sj-ljudet, och kan påminna om en lätt harkling eller motsvarande ljud i nederländska. I fonetisk skrift betecknas det /ɧx/.[8] Det uttalas i liknade position som det tungrots-r som används i dialektområdet.

Närliggande fonem

Rs-ljudet

Rs-ljudet (som i rikssvenska fors, kors, börs, barsk, syrsa, ursäkta och förstärka) assimileras ofta i svenska språket till främre sj-ljudet /ʂ/, och i södra Sverige till s-ljud (fors uttalas då foss).[11] Det finns dock enstaka minimala ordpar[12] mellan den tonlösa retroflexa frikativan och sj-ljudet, till exempel mach (uppkallat efter Ernst Mach) och mars, som uttalas olika i vissa svenska dialekter. Det lilla antalet minimala ordpar (se lista) gör det diskutabelt om sj-ljudet och rs-ljudet skall betraktas som olika fonem eller samma.

Tj-ljudet

Det förekommer att personer som inte är uppvuxna med norrländska eller mellansvenska dialekter inte kan höra skillnad på tj-ljudet /ɕ/ och det främre sj-ljudet /ʂ/, men ljuden är olika, emedan tj-ljudet uttalas med tungspetsen nära nedre tandraden (i ungefär samma position som j-ljudet uttalas) och främre sj-ljudet med tungspetsen nära övre tandraden. Sj-ljudet och tj-ljudet är betydelsebärande fonem i ett flertal minimala ordpar, men i rikssvenskan finns inga exempel på ordpar där främre sj-ljudet (rs-ljudet) och tj-ljudet är betydelsebärande.

Språkhistoria

Det här avsnittet är helt eller delvis baserat på material från engelskspråkiga Wikipedia, Voiceless palato-alveolar sibilant#Occurrence, tidigare version.

Inom historisk lingvistik studeras när och hur tonlös postalveolar frikativa kan ha utvecklats i olika språk. Klassiskt latin såväl som proto-germanska saknade /ʃ/, ɧ/ och /ʂ/, men i synnerhet /ʃ/ förekommer i moderna latinska och germanska språk, och tros i de flesta fall härröra från /sk/. Exempel: På latin uttalades Scientia ("vetenskap") med /sk/, men har förskjutits till /ʃ/ på italienska scienza. Proto-germanska Skipá ("ihåligt föremål, vattenburet kärl större än en båt") uttalad /skipɑ/, utvecklades till det ord som på fornengelska stavades scip och som länge uttalades med /sk/, men med tiden började uttalas /ʃɪp/ och fick stavningen "ship" på engelska.

Motsvarande övergång nådde med tiden fornhögtyska, därefter troligen lågtyska, sedan mellan-nederländska (där den frystes vid /sχ/). Därefter nådde övergången nordfrisiskan, troligen genom påverkan från tyska och lågtyska.

I svenska språket gick övergången relativt snabbt, vilket resulterade i det mycket ovanliga /ɧ/-fonemet.

Det sista språket att genomgå skiftet var norska, där resultatet av övergången var /ʃ/.

Förekomst i olika språk

Det här avsnittet är helt eller delvis baserat på material från engelskspråkiga Wikipedia, Voiceless palato-alveolar sibilant#Occurrence, tidigare version.
Det här avsnittet är helt eller delvis baserat på material från engelskspråkiga Wikipedia, Voiceless retroflex sibilant#Occurrence, tidigare version.
Det här avsnittet är helt eller delvis baserat på material från engelskspråkiga Wikipedia, Voiceless uvular fricative#Occurrence, tidigare version.

Mellersta sj-ljudet (/ɧ/ eller /ɧf/) är unikt för det svenska språket samt för den tyska Kölschdialekten som talas i delar av Kurfurstendömet Köln. Där är emellertid /ɧ/ inte en ersättning för det högtyska /ʃ/, utan för /ç/, exempelvis i "ich").

Det främre sj-ljudet (som har tolkats som både /ʃ/ och /ʂ/) är vanligt i ett stort antal andra språk.

Det bakre sj-ljudet /ɧx/ liknar det tyska ach-ljudet /χ/ vilket förekommer i ett flertal andra språk.

Stavning i svenska språket

Sj-ljudet kan stavas på omkring 65 olika sätt i svenskan.[13] Det finns en stor gråzon av obskyrt dialektala och lingvistiskt tveksamma exempel, så ett exakt antal är tveksamt att ge. Här är några exempel på stavningar:

Ord Uttal i IPA
sju /ɧʉ̟ː/
skön /ɧøːn/
stjärna /ˈɧæːɳa/
skjorta /ˈɧʊʈa/
schack /ɧak/
jalusi /ɧalɵˈsiː/
choklad /ɧʊkˈlɑː/
station /staˈɧuːn/
motion /mɔtˈɧuːn/ eller /mʊtˈɧuːn/
diskussion /dɪskɵˈɧuːn/
konklusion /kɔnklɵˈɧuːn/
reflexion /rɛflɛkˈɧuːn/
shorts /ɧoːʈʂ/
genre /ˈɧaŋɛr/
religiös (gi) /reliˈɧø:s/
sergeant (ge) /særˈɧant/
östgöte /ˈœɧœtə/
Kristianstad /krɪˈɧansta/
Växjö /ˈvɛkɧøː/

Följande ord uttalas med främre sj-ljudet i rikssvenskan (tonlös retroflex frikativa /ʂ/: (Se även minimala ordpar mellan mellersta och främre sj-ljudet eller rs-ljudet

Ord Uttal i IPA
chick /ʂik/ (eller /ɕik/)
beige /beːʂ/ eller /bɛːʂ/
eloge /eˈlo:ʂ/
shilling /ˈʂɪlɪŋ/

Ramsa för att komma ihåg ord som stavas med 'skj': Pojken i sin skjorta gul, skjuter skjutsen in i skjul. (Utöver dessa tillkommer även skjuva.)

Ramsa för att komma ihåg ord som stavas med 'stj': Det är lättare att stjäla en stjälk än att stjälpa en stjärna med stjärten.

Se även


Pulmonisk-egressiva konsonanter
labiala koronala dorsala radikala
bilab. lab.dent. dent. alve. postal. al.pal. retrof. palat. velara uvul. fary. epigl. glott.
nasaler m ɱ n ɳ ɲ ŋ ɴ
klusiler p b p̪ b̪ t d ʈ ɖ c ɟ k ɡ q ɢ ʡ ʔ
frikativor ɸ β f v θ ð s z ʃ ʒ ɕ ʑ ʂ ʐ ç ʝ x ɣ χ ʁ ħ ʕ ʜ ʢ h ɦ
approx. β̞ ʋ ɹ ɻ j ɰ
tremul. ʙ r ʀ *
flappar ⱱ ɾ ɽ
lat. frik. ɬ ɮ * * *
lat. appr. l ɭ ʎ ʟ
lat. flappar ɺ *
Not: * står för foner som ännu saknar officiella IPA-tecken.
Där symboler uppvisas parvis avser den högra en tonande konsonant.
Skuggade områden avser uttal som anses omöjliga.
redigera


Referenser

Fotnoter

  1. ^ Rosenquist (2007), s. 10
  2. ^ Lyssna på inspelningar av finlandssvensk dialekt Arkiverad 1 november 2014 hämtat från the Wayback Machine. från Gamlakarleby, där sj-ljudet i "mänskor" uttalas /ɕ/. Accessdatum 1 nov 2014
  3. ^ Lyssna på finlandssvensk dialekt från Hautskär, där mannen uttalar sj-ljudet i "skörden", "sköta" och "kanske" med ett tj-liknande ljud, och kvinnan uttalar sj-ljudet i "Kalskär" som s-ljud, förmodligen för att hon har finska som modersmål. Accessdatum 1 november 2014
  4. ^ SVTs serie Svenska dialektmysterier, avsnitt 9 - värmländska 
  5. ^ Lyssna på dialekt av äldre man från Nysätra socken, Västerbotten, där "själv", "skälla" och "skjut" uttalas med främre sj-ljud. Accessdatum 1 november 2014.
  6. ^ Lyssna på dialekt av äldre man från Kramfors, Ångermanland, där "människ" uttalas med främre sj-ljud. Accessdatum 1 november 2014.
  7. ^ Ladefoged & Maddieson 1996:171–172, 330. Citeras i en:Sj-sound, med accessdatum 2014-11-03.
  8. ^ [a b c] Rosenquist (2007), s. 33
  9. ^ Melin, Lars & Martin (2007). Fiint språk 
  10. ^ IPA-publikationen The international phonetic alphabet (2005)
  11. ^ Claes-Christian Elert, Ljud och ord i svenskan, Almqvist & Wiksell, 1970 , sid 77.
  12. ^ Kiselman, Christer. ”Funderingar om fonem”. Uppsala universitet. http://www2.math.uu.se/~kiselman/fonem.pdf. Läst 13 februari 2012.  definierar minimala ordpar
  13. ^ Vetenskapsradion: 65 sätt att stava sje-ljudet

Litteratur

  • Rosenqvist, Håkan (2007). Uttalsboken: svenskt uttal i praktik och teori. 1. uppl. Stockholm: Natur & Kultur
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Sj-ljudet&oldid=41965837”