Göticism

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Göticismen)
Hoppa till: navigering, sök
Olof Rudbeck d.ä., tidig förespråkare för göticismen.
Erik Gustaf Geijer var en av medlemmarna i Götiska förbundet och var med om att sprida den populära bilden av vikingen som en hjälte att ta efter.
Oskar I:s götiska rummetStockholms slott.

Göticism var en huvudsakligen svensk kulturell, patriotisk rörelse som anknöt till Nordens forntid, vilken uppfattades som en lycklig hjältetid.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Rörelsens svenska medlemmar tog sin utgångspunkt i tanken att de forna goterna som "göter" haft sitt urhem i Sverige. Fäderna till rörelsen är Nils Ragvaldsson, Ericus Olai, bröderna Johannes Magnus och Olaus Magnus, Johannes Bureus och Olof Rudbeck d.ä. Uppfattningen att Sverige var sagoön Atlantis, civilisationens urhem, benämns rudbeckianism.

Rörelsen hade sina rötter i medeltiden, där Nils Ragvaldsson vid kyrkomötet i Basel, i sin strävan att hävda Sveriges rang, tog upp svenskarnas gotiska ursprung, baserat på Jordanes gotiska historia och på likheten mellan orden goter, götar och gutar. Samma tråd togs sedan upp av Ericus Olai i hans krönika Chronica regni Gothorum.

Det förmodade gotiska arvet användes i propaganda under stormaktstidens Sverige, där det fanns en vilja att egga folket till krig genom att ge dem något att kämpa för i form av en storslagen historia. Göticisterna fokuserade ofta på runor och runspråk, och dessas inneboende historiska arv. Olof Rudbecks försök att framhäva Sverige som civilisationens vagga byggde på tidig runforskning av bland andra Johannes Bureus och dansken Ole Worm, och på den första utgåvan i latinsk översättning av den Prosaiska Eddan, publicerad av Peter Resen. Språkforskning var i allra högsta grad populärt, då språket ansågs kunna berätta om svenskarnas ursprung. Här var ideologins höjdpunkt; det var möjligt att spekulera mer eller mindre fritt i brist på bättre information och därmed uppstod mycket storslagna idéer om folkets förflutna – till exempel hävdade Rudbeck att det klassiska Thebe i själva verket var Täby, och att Herkules skulle vara en förvrängning av "Här-Kolle"[1], Troja var i själva verket Trögd utanför Enköping, osv. Dessutom var detta en tid där religiös fanatism och begynnande naturvetenskap kämpade om inflytande, vilket skapade minst sagt intressanta teorier. Magi, numerologi och esoterism var vanliga inslag.

Under 1700-talets upplysningstid antog historieforskningen en mer nyanserad ton. Historiker som Olof von Dalin och Sven Lagerbring bidrog med mera sansade framställningar av svenskarnas historia. Mycket fokus lades på odalbonden och demokratin, i hopp om att bygga en bra framtid i enlighet med upplysningandan. Göten ersattes av svensken.

Efter franska revolutionen 1789 samt förlusten av Finland i början av 1800-talet tog de nationalistiska tankegångarna åter fart. Nu föddes en vilja att ena folket trots förlusterna, samtidigt som en viss trötthet gentemot upplysningens rationalism infanns sig. Under romantiken fokuserades det därför mycket på folksjälen, varvid de gamla isländska sagorna blev mycket aktuella (vilket de visserligen varit från första början). Folkets karaktär ansågs finnas förvaltad i det gamla språket och i de gamla myterna.

1811 bildades Götiska förbundet av före detta uppsalastudenter i Stockholm, först på skämt men sedan på allvar. Erik Gustaf Geijer förvandlade det hela till en litterär klubb, och publicerade i klubbens tidskrift Iduna sina dikter Odalbonden och Vikingen, vilket markerade starten på upphöjelsen av den senare till nationalsymbol. Goterna är nu helt borta, ersatta av vikingar i Skandinavien och germaner i Tyskland. Förutom Geijers verk spred även Esaias Tegnérs Frithiofs saga denna bild av vikingen. Många vikingamyter härstammar från denna tid, till exempel hjälmar med horn. Per Henrik Ling var även han göticist, men satte inte något bestående avtryck i denna egenskap.

1815 bildades Manhemsförbundet där bl.a. Carl Jonas Love Almqvist hade en framträdande roll. Manhem, av fornisländska "människovärlden", är namnet på Sverige i Snorre Sturlassons Heimskringla. Även Geijer upptog namnet och namngav en dikt efter det.

Göticismen fick även betydelse för bildkonsten, särskilt genom Bengt Erland Fogelberg. Den levde även kvar i skandinavismen och den fick en viss renässans mot slutet av 1800-talet med bland annat Viktor Rydberg och Albert Ulrik Bååth.

Även i Danmark präglades nationalromatiken av göticism, med namn som Nikolaj Frederik Severin Grundtvig och Adam Oehlenschläger.

Vid 1870-talet började Ericus Olais krönikas källvärde kraftigt att ifrågsasättas då det kunde konstateras att han inte återger sina källor på ett tillförlitligt sätt varvid informationen förklarades ogiltig. Trots alla försök att slå hål på samtliga myter den givit upphov till återupplivades de på 1900-talet av de svenska nazisterna, då i synnerhet det högerextrema Samfundet Manhem som hänvisade till denna krönika under invigningen 1935 för att ge historisk, kulturell och rasistisk legitimitet åt svensk nazism. Göticismens kopplingar till aggressiv svensk nationalism har gjort att frågan om goternas eventuella nordiska ursprung idag har blivit känslig i Sverige.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hägg 2003, s. 176

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]