Storlom

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Storlom
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Adult storlom i sommardräkt
Adult storlom i sommardräkt
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Lomfåglar
Gaviiformes
Familj Lommar
Gaviidae
Släkte Gavia
Art Storlom
G. arctica
Vetenskapligt namn
§ Gavia arctica
Auktor Linné, 1758
Ruvande storlom fotograferad i Alaska.
Ruvande storlom fotograferad i Alaska.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Storlom (Gavia arctica) är en fågel inom familjen lommar.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Adult häckande storlom ovan och adult storlom i vinterdräkt nedtill.

Storlommen är något större än en gräsand men betydlig mer långsmal. Kroppslängden är 65-74 centimeter och vingspannet 105-125 centimeter. Könen är lika. Den har en dolkformad näbb som oftast hålls horisontell när man ser fågeln simma. Huvudets övergång till halsen är i det närmaste omärklig. I sommardräkt har den askgrått huvud och hals. Strupen och framhalsen är violettglänsande svarta. Halsens, krävans och bröstets sidor har svarta och vita längdstreck. Kroppen är rent svart på ovansidan med två avlånga fält på vardera sidan, bildade av fyrkantiga vita fläckar. De undre delarna är vita och ving- och stjärtpennorna är svarta.

I vinterdräkt är den ljusgrå på ovansidan av huvudet och baksidan av halsen, jämnt brunaktigt svartgrå på kroppens översida och vit på haka, strupe, bröst och undersida.

I flykten sticker fötterna ut långt vilket gör att vingarna ser ut att sitta på mitten av kroppen till skillnad från smålommen. Den håller också oftast huvudet stilla och ger inte lika kutryggit intryck som smålommen.

Jämfört med andra sjöfåglar ligger storlommen ganska lågt i vattnet, särskilt om den känner sig störd eller orolig.

Läte[redigera | redigera wikitext]

Revirropet är ett ku-u-í-ki, kuí-ki, kuí-ki. Varningslätet är ett djupt knarrande, och ett långsamt råmande förekommer också vid fara, liksom ett kuick! följt av en plaskande dykning.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Storlom häckar i Skottland, Skandinavien, Baltikum, österut genom Sibirien i Vitryssland, Ryssland, Kazakstan, Mongoliet och i Alaska. Storlommen är en flyttfågel som häckar i klara fiskrika sjöar i inlandet eller i havsvikar och flyttar om vintern till marina områden.

Vissa auktoriteter behandlar populationen som häckar i nordöstra Sibirien, öster om floden Lena, och som har sina vinterkvarter kring kusterna i Sydostasien, som underarten G. a. viridigularis. Denna är betydligt mindre än den europeiska storlommen och har ett betydligt ljusare läte.

Storlommen i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Storlom häckar över hela Sverige förutom på Öland, Gotland och i Skåne. Historiskt sett är exempelvis sjön Båven i Sörmland en av de mest storlomstäta sjöarna i Sverige med omkring 50 till 60 par.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Storlommen är parbildande, oftast för livet. Reviret runt boet är stort och försvaras intensivt mot andra lommar. Parningen sker i land. Den lägger sitt bo direkt på marken, ofta på en tuva i strandkanten eller en liten bit upp på land, ofta på samma plats år efter år. Den lägger i snitt 1 till 3 ägg, oftast 2, som är långsträckt ovalt formade. Färgen är ofta olivgrön till ljusbrun med jämnt fördelade svarta fläckar. Äggen ruvas 24-27 dagar. Paret tar tillsammans hand om ungarna som är flygfärdiga efter cirka 60 till 65 dygn, och ungarna följer sedan föräldrarna på flyttningen. Dock är ungarna direkt efter kläckning bra simmare och dyker obehindrat. De slåss mycket om de inte matas tillräckligt, och ofta överlever bara en unge. Trots revirförsvaret samlas de adulta fåglarna ofta för gemensamt fiske på tidiga morgnar, på gemensamma fiskeplatser.

Storlommen och människan[redigera | redigera wikitext]

Storlommen är Gästriklands landskapsfågel och Örkelljungas kommunfågel.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Gavia arctica Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999) Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. Stockholm: Albert Bonniers förlag
  • Wahlberg,T. (1993) Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige , Stockholm: Rabén & Sjögren. ISBN 91-29-61772-3
  • Lars Larsson, Birds of the world, CD-rom, 2001

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]