Smålom

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Smålom
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Adult i häckningsdräkt.
Adult i häckningsdräkt.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Lomfåglar
Gaviiformes
Familj Lommar
Gaviidae
Släkte Gavia
Art Smålom
G. stellata
Vetenskapligt namn
§ Gavia stellata
Auktor (Pontoppidan, 1763)
Utbredning
Gult: häckningsområdeBlått: övervintringsområde
Gult: häckningsområde
Blått: övervintringsområde
Synonymer
  • Colymbus stellatus Pontoppidan, 1763
  • Colymbus lumme Brünnich, 1764
  • Colymbus septentrionalis Linné, 1766
  • Gavia lumme Forster, 1788
  • Colymbus mulleri Brehm, 1826
  • Urinator lumme Stejneger, 1882
Hitta fler artiklar om fåglar med

Smålom (Gavia stellata) är en vattenlevande fågel inom familjen lommar. Den är en utpräglad flyttfågel som främst återfinns i den tempererade regionennorra halvklotet, i både Nearktis och Palearktis och bland lommarna har den det största utbredningsområdet. Smålommen häckar vid små skogsomslutna vattendrag och övervintar i kustområden. Den är alla tider på året bunden till vatten och befinner sig bara på land för att häcka. Hos alla lommar är benen placerade så långt bak på kroppen att de ej kan gå på land utan istället använder dem för att putta sig fram liggande på bröstet. Smålommen lever i monogama förhållanden och paret hjälps åt att bygga boet, ruva äggen och ta hand om ungarna. Dess huvudsakliga föda utgörs av fisk. Med en ungefärlig längd på 60 cm och ett vingspann på cirka 100 cm är arten den minsta och lättaste av lommarna. Vintertid är smålommen gråsvart ovan och vit undertill och i häckningsdräkt anlägger den ett rött parti på halsen. När den flyger har den snabbare vingslag än andra lommar och benen skjuter knappt ut bakom stjärten. Den höjer och sänker ofta huvudet i flykten och flyger i övrigt ofta med sänkt huvud. Smålommens mycket stora globala population minskar, men inte såpass mycket att arten anses vara hotad, utan IUCN kategoriserar den som livskraftig.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Smålommen beskrevs första gången taxonomiskt av den danske naturvetaren Erik Pontoppidan 1763. Den är en monotypisk art som trots sitt stora utbredningsområde inte delas upp i några distinkta underarter.[2] Först placerade Pontoppidan arten i släktet Colymbus, vilket var ett släkte som omfattade doppingar såväl som lommar, och som idag inte längre är i bruk. År 1788 delade den tyske naturvetaren Johann Reinhold Forster upp detta släkte och flyttade lommarna till sitt nuvarande släkte.[3] Släktskapet till familjens fyra övriga arter är komplex och smålommen skiljer sig mest från de fyra andra vad gäller morfologi, beteende, ekologi och häckningsbiologi. Trots detta placeras alla fem lommar i samma släkte. Man tror att arten utvecklades i Palearktis och att dess utbredningsområde senare expanderat till Nearktis.[2]

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Adult i vinterdräkt.

Smålommen blir 55–67 cm lång, har ett vingspann på 91–110 cm[4] och väger i genomsnitt 1,4 kg[5]. Den är den minsta och lättaste av lommarna. På sommaren är den askgrå på huvud och hals, med en stor rödbrun fläck på framsidan av halsen. Resten av kroppen är mörkt grå med små ljusare fläckar på ovansidan och ljus på undersidan. Simmande håller den ofta huvud och näbb påtagligt uppåtriktade. I vinterdräkten är den mörkgrå med små ljusa prickar på ovansidan. Den har grå hjässa, grå halsbaksida och vit undersida, strupe och ansikte.[4]

Vingslagen är snabbare än de andra lommarnas och benen skjuter i flykten nätt och jämnt ut bakom stjärten. Den höjer och sänker ofta huvudet i flykten och flyger i övrigt ofta med sänkt huvud.[4]

Läte[redigera | redigera wikitext]

Till skillnad från de andra lommarna har smålommen ett parvis revirrop, vilket hänger ihop med den koloniala häckningen i det nordligaste utbredningsområdet. Hanen ropar a'roo, a'roo, honan ett mera långsträckt aaarooo, aarooo. Samtidigt simmar de ofta gemensamt i en uppåtlyft ställning, plesiosaur race enligt Huxley[6] och gör långa rusningar. Beteendet har feltolkats som parningsspel, men det är ett revirförsvar. Det utförs under hela häckningstiden, mot inkräktare, men kan också utlösas när den ena maken återkommer från en provianteringsutflykt, och inte genast identifieras. Varningslätet är ett djupt skorrande, och i flykten hörs ofta ett kacklande läte.[7]

Utbredning och biotop[redigera | redigera wikitext]

Merparten av alla smålommar är flyttfåglar och förekommer i den tempererade regionen på norra halvklotet i de norra delarna av Europa, Asien och Nordamerika. Populationen som häckar på Kurilerna och på Aleuterna är stannfåglar.[8] De bygger sitt bo vid små skogsomslutna vattendrag, ofta vid gungflystränder med omgivande våtmarker men även vid vattendrag med fasta stränder och stenig botten.[9]

Under vinterhalvåret lämnar alla fåglar sina sötvattensområden och övervintrar i kustområden. Vissa flyttar kortare sträckor medan andra flyttar längre söderut. På vinterhalvåret förekommer smålommen så långt söderut som Mexiko, Medelhavet, Turkiet, Sydkorea, Japan och Taiwan.[8]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Smålommens typiska profil i flykten.

Smålommen häckar över stora delar av Sverige. Den är mindre vanlig på Sydsvenska höglandet men från Svealand och norrut häckar den mera sammanhängande.[10] I fjällen förekommer den upp till björkskogsregionen och den lågalpina regionen.[10] Den högsta koncentrationen förekommer i Värmland, Bergslagen och Dalarna.[10] Vissa övervintrar i de södra delarna av Sverige, medan andra flyttar längre söderut.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Eftersom fötterna är placerade så långt bak på kroppen så kan den inte kan gå på land. Dock använder den fötterna för att putta sig fram, liggande på bröstet.[5] Juvenila fåglar använder denna metod när de ska förflytta sig från häckningsplatsen till större vattendrag, som även omfattar floder och havet.[11] Smålommen är den enda lommen som kan ta till vingar direkt från marken.[12]

Smålommen är en dagaktiv flyttfågel som förflyttar sig en och en eller i mindre, löst sammansatta grupper.[5] Den tenderar att förflytta sig nära kusten istället för längre ute till havs.[13] Den är en kraftfull flygare, och mätningar visar att den kan flyga upp till 75–78 kilometer i timmen.[14] Den anländer ofta till kusten innan häckningsgölen tinat, och landar där samma dag som isen går upp. Som alla lommar genomgår den varje år en komplett ruggning och en partiell ruggning. Under den kompletta ruggningen, då den anlägger sin praktdräkt, förlorar den alla sina ving- och stjärtpennor, och kroppsfjädrar, och blir flygoförmögen i ungefär 3–4 veckor. Till skillnad från andra lommar, som genomgår denna ruggning under senvintern-våren, så genomgår smålommen denna kompletta ruggning någon gång mellan början av augusti och november. På våren genomgår den sedan en partiell ruggning.[15][16]

Smålommen är långlivad och individer som blir runt 20 år är inte ovanligt. Den äldsta kända smålommen i det vilda, häckade i Sverige, blev 23 år och 7 månader, och dog av oljeskador.[17]

Föda[redigera | redigera wikitext]

De små vattendrag där smålommen ofta placerar sitt bo erbjuder sällan eller aldrig tillräckligt med föda. Lommen måste därför flyga långa sträckor, inte sällan upp till 4–5 km för att få tag på föda, särskilt när ungarna matas.[9][18] Som de andra arterna inom familjen så är smålommen en utpräglad fiskätare, men den lever också av mollusker, kräftdjur, grodor, vattenlevande ryggradslösa djur, insekter, fiskrom och till och med växtmaterial.[2] Den snappar, snarare än spetsar sitt byte vilket den oftast fångar under vattnet.[19] I vanliga fall använder den bara sina stora fötter för att få kraft att simma under vattnet men den kan också använda sina vingar för att snabbt gira under vattnet eller för att accelerera snabbare.[20] Vid födosök under vatten dyker den mellan 2–9 meter djupt och stannar i genomsnitt under vattnet i en minut.[2]

Under de första dagarna efter kläckning matas ungarna med vattenlevande insekter och små kräftdjur av båda föräldrarna. Efter 3–4 dagar övergår födan till småfisk som sväljs hela. Fiskarna hämtas från större sjöar, ofta flera kilometer bort, och fraktas i strupsäcken. Föräldrarna kan mot slutet av ungarnas uppväxt flyga mer än femtio turer per dygn. Efter fyra veckor kan ungarna äta samma föda som sina föräldrar.[21]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Ungarna är kompetenta simmare och kan följa med sina föräldrar strax efter kläckningen.

Smålommen blir könsmogen under sitt andra eller tredje år.[8] De är monogama och bildar par som håller ihop under lång tid. Parningen sker på land, utan något inledande parningsspel. I de nordligaste utbredningsområdet förekommer lokalt, i anslutning till fiskrika sjöar eller nära havet koloniliknande koncentrationer där flera par häckar intill varandra, och det blir ofta stridigheter mellan paren.[10] Paret bygger tillsammans boet som är en grund urgröpning i marken (eller sällsynt byggt som en plattform av lera och växtdelar) som fodras med växtdelar och ibland med ett fåtal fjädrar. Boet placeras inom en halvmeter från ett mindre vattendrag. Honan lägger som oftast två ägg, men kullar med 1–3 ägg har rapporterats, och dessa ruvas i 24–29 dygn, främst av honan. Äggen är grönaktiga till olivbruna med svarta fläckar och mäter 75×46 millimeter och väger i genomsnitt 83 gram, varav 8 procent utgörs av skalet.[19][22] Ruvningen påbörjas så fort det första ägget är lagt, vilket resulterar i att äggen kläcks vid olika tillfällen. Ungarna är borymmare när de kläcks och har duniga fjäderdräkter, öppna ögon och kan mer eller mindre direkt förflytta sig. Ungarna matas sedan i ungefär 38–48 dagar. Om det är ont om föda slåss ungarna intensivt, och ofta överlever bara en unge. Även efter att ungen är flygfärdig kan föräldrarna fortsätta att mata sina ungar. Vid fara försöker den ruvande föräldern på olika sätt lura iväg den eventuella predatorn bort från äggen eller ungarna. Ibland spelar den död med utsträckt hals för att sedan snabbt skjuta ut sig i vattnet, dyka och sedan komma upp till ytan långt bort från boet.[9]

Smålommen och människan[redigera | redigera wikitext]

Hot och status[redigera | redigera wikitext]

De främsta hoten mot den globala populationen under häckningstid utgörs av förändrade vattennivåer under häckning, försurade häckningsvatten, tungmetallsförgiftning och avskogning av häckningshabitat.[1] Människan utgör även ett hot med sina olika former av rekreationsaktiviteter eftersom lommen överger sina bon vid kraftig störning.[1] Under vintern är den mycket utsatt för oljespill, speciellt i områden där stora flockar samlas.[1] Ett annat hot under vintern är vindparker ute till havs eftersom de är mycket känsliga för denna typ av störningar.[1] De fastnar och drunknar även i fiskenät. Ett möjligt hot är också ett större utbrott av fågelinfluensa.[1]

Smålommen har ett mycket stort utbredningsområde och dess population är också mycket stor.[1] Den globala populationen uppskattas till 200 000–590 000 individer.[1] Populationstrenden är negativ men nedgången är inte så kraftig att den anses som hotad.[1] På grund av detta kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1]

Status i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Beståndet av smålom i Sverige uppskattas till 1300–1900 par. Populationen har minskat under en längre tid varför den kategoriseras som nära hotad (NT).[10]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Släktnamnet Gavia är latin och betyder "havsmås" eller bara "mås", och användes av den romerska naturforskaren Plinius den äldre.[23] Artepitetet stellata är latin och betyder ungefär "stjärnbeströdd" eller "försedd med stjärnor" och refererar till den ljusprickiga ryggen som fågeln har i sin vinterdräkt.[24][23] Det svenska trivialnamnet lom, eller det gammalnorska lómr, tror man är ursprunget till exempelvis det engelska loon, och härstammar från ordet "lam" och refererar förmodligen till lommarnas klumpiga sätt att ta sig fram på marken.[2] Det kan också ha att göra med lom som i lomhörd, skrik-hörd, alltså fågeln som skriker högt. Äldre folkliga och dialektala namn på smålom har varit "luma" i Hälsingland, "tjärnlom" och "pärllom" i Småland, och "grålom" i Södermanland.[25]

Som nyttodjur[redigera | redigera wikitext]

Smålommen har använts som födokälla sedan förhistorisk tid[26][27] och jagas än idag, både för kött och ägg, av ursprungsbefolkningar i vissa delar av världen.[28] Även skinnet har använts eftersom det är vattenavstötande. Exempelvis vet man att det förr användes i Floda i Dalarna i Sverige till locken på ryggsäckar och axelväskor,[25] och traditionellt har det i Ryssland använts till kepsar, kragar och andra kläddetaljer.[29]

Folktro[redigera | redigera wikitext]

Smålommen har varit en central gestalt inom skapelseberättelser hos många olika grupper runt om i Holarktis.[30] Enligt myten, vars versioner inte skiftar nämnvärt, trots stora geografiska avstånd, ombads lommen av en stor schaman att hämta upp jord från havets botten. Denna jord blev sedan grunden till alla landmassor.[30][31] Jakuterna berättar en liknande, men något annorlunda myt. När Gudsmodern beslöt sig för att skapa jorden skapade hon först lommen Gagare och anden Ulunkus. Dessa beordrades att dyka ned till havets botten för att hämta upp jord. Först upp med jord i näbben kom anden. Först så småningom kom lommen och beklagade sig över att han inte lyckats finna någon jord. Men Gudsmodern blev förgrymmad när hon såg att lommen lurades och hade jord i näbben. För detta straffade hon lommen genom att låta den stanna i vattnet för evigt för att leva av vad den fann i dyn. Andens jord lät hon istället värma i solen och av denna jord uppstod fast mark som hon lät anden beträda.[25] Tron att lommen lever hela sitt liv i vattnet är utbredd. I Söndmöre i Norge sade man att den hade sitt rede på havsbotten och att den bara kom upp på land sista söndagen före jul som därför kallades för Lomsöndagen. Det finns också en mängd olika myter om hur lommen fick sina konstiga fötter.[25]

Länge har lommen ansetts kunna förutspå väder och stormar. I delar av Storbritannien har man sagt att om lommen flyger över land blir det fint väder, men flyger den över havet blir det regn.[22] Liknande berättelser om lommens möjligheter att spå väder finns även i Sverige. I exempelvis Hjersås i Skåne sades det att om lommen flyger norrut kan göingen förvänta sig att få flod på sina ängar, men flyger den åt söder blir det torka.[25] I Norrland har man istället sagt att om lommen flyger över isen om våren kommer det födas osedvanligt många oäktingar.[25]

Inom kulturen[redigera | redigera wikitext]

Smålommen är Värmlands landskapsfågel. Bhutan, Japan och Unionen Komorerna har gett ut frimärken med motiv av smålom.[32]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Artikeln är delvis översatt från engelskspråkiga wikipedias artikel Red-throated Diver, läst 29 mars 2009

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j] BirdLife International 2012 Gavia stellata Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b c d e] Carboneras (1992)
  3. ^ J. A Allen (1897). ”The Proper Generic Name of the Loons”. The Auk "14": sid. 312–313. http://elibrary.unm.edu/sora/Auk/v014n03/p0312-p0313.pdf. 
  4. ^ [a b c] Svensson et al. 1999
  5. ^ [a b c] Sibley (2000) s. 23
  6. ^ Huxley, J. S. (1923) Courtship activities in the Red-throated Diver ( Colymbus stellatus Pontopp. ); together with a discussion of the evolution of courtship in birds. J. Linn. Sot. London, Zool. 35:253–291.
  7. ^ Johnsgard, Paul A., (1987) Diving Birds of North America: Species Accounts – Loons (Gaviidae), Diving Birds of North America, by Paul Johnsgard. Paper 9., University of Nebraska, Lincoln, sid. 84–85
  8. ^ [a b c] Larsson, 2001
  9. ^ [a b c] Wahlberg (1993)
  10. ^ [a b c d e] Eriksson et al., 2011
  11. ^ Maud D Haviland. ”On the Method of Progression on Land of a Young Red-throated Diver”. British Birds "8": sid. 241–243. 
  12. ^ E. G. B Mead-Waldo. ”Habits of the Red-throated Diver”. British Birds "16": sid. 172–173. 
  13. ^ Kevin D. Powers. ”Loon migrations off the coast of the northeastern United States”. Wilson Bulletin "95": sid. 125–132. http://elibrary.unm.edu/sora/Wilson/v095n01/p0125-p0132.pdf. 
  14. ^ Rolph A. Davis. ”Flight speed of Arctic and Red-throated Loons”. The Auk "88": sid. 169. http://elibrary.unm.edu/sora/Auk/v088n01/p0169-p0169.pdf. 
  15. ^ Glen E. Wolfenden. ”Selection for a Delayed Simultaneous Wing Molt in Loons (Gaviidae)”. The Wilson Bulletin "79": sid. 416–420. http://elibrary.unm.edu/sora/Wilson/v079n04/p0416-p0420.pdf. 
  16. ^ Alexander Hellquist (2007). ”Så ruggar våra icke-tättingar”. Roadrunner "15": sid. 40–46. 
  17. ^ Fransson, T., Kolehmainen, T., Kroon, C., Jansson, L. & Wenninger, T. (2010) EURING list of longevity records for European birds , <www.euring.org/>, läst 18 november 2012
  18. ^ LOM-hört 32, mars 2010, årg. 17. Svenska lomföreningen / Projekt LOM. <www.projekt-lom.com>(pdf)
  19. ^ [a b] Ehrlich, Paul R.; Dobkin, David S., Wheye, Darryl & Pimm, Stuart L. (1994). The Birdwatcher's Handbook. Oxford University Press. sid. 2. ISBN 0-19-858407-5 
  20. ^ Charles W. Townsend (1909). ”The Use of the Wings and Feet by Diving Birds”. The Auk "26": sid. 234–248. http://elibrary.unm.edu/sora/Auk/v026n03/p0234-p0248.pdf. 
  21. ^ Cramp 1977
  22. ^ [a b] ”Red-throated Diver”. British Trust for Ornithology. http://blx1.bto.org/birdfacts/results/bob20.htm. Läst 27 juni 2008. 
  23. ^ [a b] Johnsgard, Paul A. (1987). Diving Birds of North America. ISBN 0803225660. http://digitalcommons.unl.edu/cgi/viewcontent.cgi?article=1011&context=bioscidivingbirds 
  24. ^ Simpson, Donald Penistan (1979). Cassell's Latin Dictionary (5). London: Cassell Ltd. sid. 883. ISBN 0-304-52257-0 
  25. ^ [a b c d e f] Carl-Herman Tillhagen (1978) s. 327
  26. ^ Bryan C. Gordon. ”Whirl Lake: A Stratified Indian Site Near the Mackenzie Delta”. Arctic "27": sid. 175–188. http://pubs.aina.ucalgary.ca/arctic/Arctic27-3-175.pdf. 
  27. ^ Antonio Tagliacozzo (2002). ”Exploitation of Anseriformes at two Upper Palaeolithic sites in Southern Italy: Grotta Romanelli (Lecce, Apulia) and Grotta del Santuario della Madonna a Praia a Mare (Cosenza, Calabria)”. Acta zoologica cracoviensia "45": sid. 117–131. http://www.isez.pan.krakow.pl/journals/azc_v/pdf/45/09.pdf. 
  28. ^ Louis Bird; Jennifer S.H. Brown (2005). Telling Our Stories: Omushkego Legends and Histories from Hudson Bay. Broadview Press. ISBN 1551115808. http://books.google.com/books?id=Cc9dgTkkfcoC&printsec=frontcover&source=gbs_summary_r&cad=0 
  29. ^ ”Red-throated Loon”. Birds of North America Online. Cornell Laboratory of Ornithology and the American Ornithologists' Union. http://bna.birds.cornell.edu/bna/species/513/articles/conservation. Läst 27 mars 2008. 
  30. ^ [a b] Elli Kaija Köngäs (1960). ”The Earth-Diver (Th. A 812)”. Ethnohistory "7": sid. 151–180. http://www.jstor.org/pss/480754. 
  31. ^ Leonard Lutwack (1994). Birds in Literature. University Press of Florida. sid. 82. ISBN 0813012546 
  32. ^ Scharning, Kjell. ”Stamps showing Red-throated Loon Gavia stellata. Theme Birds on Stamps. http://www.birdtheme.org/mainlyimages/index.php?spec=1458. Läst 15 november 2012. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Carboneras, Carles (1992). Family Gaviidae (Divers). in Josep del Hoyo, Andrew Elliott & Jordi Sargatal. Handbook of the Birds of the World, Volume 1: Ostrich to Ducks. Barcelona: Lynx Edicions. sid: 162–172.
  • Cramp, Stanley, ed (1977). Gavia stellata Red-throated Diver. Handbook of the Birds of Europe, the Middle East and North Africa: Birds of the Western Palearctic, Volume 1, Ostrich to Ducks. Oxford University Press. sid: 42–49. ISBN 0-19-857358-8.
  • Eriksson, M., Dahlén, B., Hake, M. & Lindberg, P. 2001. Rev. Mats Eriksson 2005, 2010 (5 januari 2011) Gavia stellata, Artdatabanken, Sveriges lantbruksuniversitet. läst 18 november 2012
  • Lasson, Lars (2001) Birds of the World, CD-rom
  • Sibley, David (2000). The Sibley Guide to Birds. New York: Alfred A. Knopf. sid. 23. ISBN 0-679-45122-6 
  • Svensson, L., Mullarney, K., Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 12–14. ISBN 91-34-51038-9 
  • Tillhagen, Carl-Herman (1978). Fåglar i folktron. Stockholm: LTs förlag. ISBN 91-36-01184-3 
  • Wahlberg, Tage (1993). Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige. Stockholm: Rabén & Sjögren. ISBN 91-29-61772-3 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]