Vattensork
| Vattensork Status i världen: Livskraftig (lc)[1] Status i Sverige: Ej hotad |
|
 |
|
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Gnagare Rodentia |
| Överfamilj | Musliknande gnagare Myomorpha |
| Familj | Cricetidae |
| Underfamilj | Sorkar Arvicolinae |
| Släkte | Jordsorkar Arvicola |
| Art | Vattensork A. terrestris |
| Vetenskapligt namn | |
| § Arvicola terrestris | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
Utbredningsområde enligt IUCN
|
|
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Vattensorken eller mullsorken (Arvicola terrestris) är en art i underfamiljen sorkar.
Innehåll |
Kännetecken [redigera]
Kroppens längd är omkring 18 centimeter. Till denna kommer en cirka 10 centimeter lång svans. Vikten ligger mellan 60 och 180 gram. Färgen varierar från brunt till svart. Vattensorken har en jämförelsevis kort nos och långa morrhår. De mörka ögonen är små och öronen är nästan gömda i pälsen. Undersidan är oftast ljusare i ljusgrått med inslag av silver eller gul. Vattensorken kan lätt förväxlas med råttan.
Utbredning och habitat [redigera]
Dess utbredning sträcker sig över stora delar av Eurasien. Utbredningsområdet sträcker sig från Storbritannien till Lenafloden i Sibirien. I Europa saknas den bara i Irland, sydvästra Frankrike, centrala och södra Spanien, i Portugal och södra Grekland. Längre österut sträcker sig utbredningsområdet från polcirkeln i norr till Bajkalsjön, norra Aralsjön samt norra Iran och Mellanöstern.
Tidigare betraktades ett liknande djur som lever i sydvästra Frankrike och på Iberiska halvön som underart till vattensork, men populationen klassificeras idag som självständig art, Arvicola sapidus.[2]
Vattensorken föredrar ängar i närheten av vattensamlingar, men den finns även i fruktplanteringar, trädgårdar och vid skogskanter. I bergstrakter lever den upp till 2 000 meter över havet. Beroende på region skiljs mellan flera underarter.
I Sverige förekommer den över hela landet. Den är större än andra sorkar i Sverige.
Levnadssätt [redigera]
Den bygger långa gångar i jorden och dess föda består av rötter och andra växtdelar. Den tar också insekter och små blötdjur. Den är speciellt förtjust i märgen på rörvassen.
Vattensorken är aktiv på dagen. Individerna bildar ibland stora kolonier som har ett komplext socialt beteende, men det gäller inte alla vattensorkar. Hos andra populationer av vattensork har varje individ ett eget revir som markeras med avföring. Dessa markeringar är ett kännetecken för arten och används för att uppskatta populationens storlek i ett visst område.[3] I deras tunnelsystem ingår vanligen ett större förrådsrum och en eller två grottor där sorkarna vilar. Vattensorken kastar ofta upp stora jordhögar, så att den inte sällan förväxlas med mullvaden. Gångarna i tunnelsystemet har en oval form i motsats till mullvadens gångar, som har ett cirkelformigt tvärsnitt. Vattensorken håller ingen vinterdvala och skapar större förråd för att komma över den kalla årstiden. Vanligen samlar den bitar av rötter som lagras i bon.
Arten har bra förmåga att simma och dyka. Det finns både populationer som oftast vistas i vatten och andra populationer som vanligen stannar på land. De förstnämnda skapar oftast bon som har ingången under vattenytan.
Fortplantning [redigera]
Efter dräktigheten, som varar i cirka tre veckor, föder honan mellan mars och oktober fem eller sex ungdjur. Ungarna är redan efter två veckor självständiga och överlever utan moderns hjälp. Efter åtta till nio veckor blir ungarna könsmogna.
Vattensork och människa [redigera]
Vattensorken är känd som skadedjur för jordbruket och effekten blir större i stora delar av utbredningsområdet, då artens naturliga fiender som rävar, vesslor, ugglor och rovfåglar minskar i beståndet. Vid miljöförhållanden som gynnar vattensorken ökar beståndet ibland explosionsartad. I Storbritannien minskade däremot vattensorkens population efter att minken blev införd på ön och därför startade regeringen ett skyddsprogram som ska rädda den brittiska populationen.[4]
På nyodlade fält skadas ibland upp till 50 procent av frukterna. Vattensorken äter där främst nya rötter av frukt-, löv- eller barrträd. Dessutom skadas grönsaker som morot och sparris eller andra växter.
Ibland förvärras skadan när delvis förstörda rötter blir målet för bakterier och svampar.
En vattensork är en av huvudfigurerna i boken Det susar i säven av Kenneth Grahame.
Referenser [redigera]
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 13 april 2009.
- ^ Arvicola amphibius på IUCN:s rödlista, auktor: Batsaikhan, N., Henttonen, H., Meinig, H., Shenbrot, G., Bukhnikashvili, A., Amori, G., Hutterer, R., Kryštufek, B., Yigit, N., Mitsain, G. & Muñoz, L.J.P. 2008, besökt 13 maj 2009.
- ^ Arvicola sapidus på IUCN:s rödlista
- ^ Strachan, R. and Moorhouse, T. (2006). Water Vole Conservation Handbook (2 upplaga). Wildlife Conservation Research Unit, University of Oxford.
- ^ News Distribution Service, besökt 26 februari 2008 (själva pressmeddelande finns inte kvar)
Externa länkar [redigera]
- Wikimedia Commons har media som rör Vattensork
