Mink

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Mink
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
AmericanMink.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Rovdjur
Carnivora
Familj Mårddjur
Mustelidae
Släkte Mustela
Art Mink
M. vison
Vetenskapligt namn
§ Mustela vison
Auktor Schreber, 1777
Utbredning
Rött = ursprunglig utbredningLjusrött = introducerad utbredning
Rött = ursprunglig utbredning
Ljusrött = introducerad utbredning
En mink på en brygga vid Ystad Saltsjöbad.
En mink på en brygga vid Ystad Saltsjöbad.
Hitta fler artiklar om djur med

Mink (Mustela vison eller Neovison vison) är ett nordamerikanskt mårddjur som har introducerats till många länder, bland annat Skandinavien, för pälsdjursuppfödning.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Minken har en kroppslängd på 30–45 cm lång exklusive svansen på 13–23 cm. Hanen är större än honan; han väger mellan 1–1,5 kg, medan honan vanligtvis väger omkring 0,75 kg. Pälsen är mörkbrun med mörk bottenull och mörka stickelhår (till skillnad från den liknande illern, som har ljusa stickelhår och bottenull). Minken har vidare en vit hakfläck, men inte illerns vita teckningar kring nosen och i ansiktet. Nyss förrymda avelsminkar kan dock se annorlunda ut, men deras avkomma anpassar sig dock snabbt till den vilda populationens utseende.[2]

De gårdsuppfödda minkraserna är större än den vilda formen, och kan väga upp till 3 kg.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Minken förekom ursprungligen i Nordamerika, där den lever från Alaska till Florida utom i den allra sydvästligaste, torra delen av USA.[1] Den finns som introducerad art i hela Skandinavien men saknas i södra Danmark.[2] Den sprids snabbt i Europa och Asien och finns 2014 introducerad på södra Island, i Storbritannien,Belgien, Nederländerna, Tyskland, Frankrike, Portugal, Spanien Baltikum, Polen, Tjeckien, Montenegro, Serbien, Vitryssland, Ukraina och västra delarna av Ryssland.[3] Den finns också införd till Japan och delar av Sydamerika, men där anses den ännu inte introducerad enligt Internationella naturvårdsunionens uppgifter.[1]

Introducerade bestånd[redigera | redigera wikitext]

Ursprungligen fick man minkpäls endast från viltfångade djur, men kring 1920 började minken avlas på gårdar i USA och Kanada.[2] Detta förfarande spred sig till många länder, inte minst i Skandinavien, som Finland (1920-talet), Sverige (1928), Storbritannien (1929), Island (1931) med flera länder. Den har även införts till Ryssland (1928 och framåt), men där släpptes de införda minkarna lösa redan från början, för att tjäna som jaktbart vilt. De gårdsuppfödda minkarna har sedan släppts lösa och etablerat fasta bestånd. De flesta av Europas vilda minkar, bland annat alla i Skandinavien, härrör från för länge sedan förrymda och avsiktligt utsläppta (främst under andra världskriget) tamdjur. Ett undantag är Rumänien, som har kolonialiserats av minkar från Ryssland.[4]

Framgången för den förrymda minken har dock inte varit total. I Danmark har minken haft svårt att etablera sig, och man har kunnat konstatera att gårdsuppfödda nordiska minkar som släpps ut från gårdar, till följd av domesticeringsprocessen, har avsevärt mycket svårare att överleva i dag än i början av förra seklet. Endast 20% av de danska minkarna har fötts i naturen.[5] På senare år har minken minskat även i Sverige, troligtvis på grund av att födokonkurrensen med rödräven har ökat efter rävskabbens minskning, samt konkurrens med uttern som ökat i antal.[6]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Den vilda minken vistas främst i närheten av vattendrag, sjöar och i sankmarker. Födan varierar, men utgörs sommartid i huvudsak av större kräftdjur, groddjur och mindre däggdjur (i ursprungsområdet inte minst bisam, i Europa smågnagare, hardjur och mullvad), samt simfågel, främst måsar och änder, speciellt ungar. Vintertid tar den huvudsakligen fisk.[3]

Minkens parningstid infaller i februari till april. Dräktighetstiden är 28 dagar, men minken har fördröjd fosterutveckling, så de 4 till 6 ungarna (fler hos gårdsupfödda tamdjur) föds efter 40 till 75 dagar. Ögonen öppnas efter en månad, och de blir avvanda efter knappt två. De lämnar modern efter ungefär 4 månader, på hösten, och blir könsmogna vid ungefär 1 års ålder. Vilda djur blir sällan äldre än 4 år.[2]

Minken och människan[redigera | redigera wikitext]

Minkfällor[redigera | redigera wikitext]

Det finns ett flertal godkända modeller av minkfällor som motsvarar kraven ur djurskyddssynpunkt[7]. De fällor som ofta föredras är av typen slagfälla, där minken dödas omedelbart genom att en fjäderbelastad metalldel krossar kraniet.

Jakt[redigera | redigera wikitext]

I Sverige får mink jagas året om[8] för att förebygga skador å annat vilt. Jakt på mink bedrivs med hagelvapen i kaliber 12, 16, 20 samt i följande kaliber 24, 28, 32 och 410. Kulgevär får används i lägst vapenklass 4. Enhandsvapen i kaliber 22 får användas vid jakt efter mink vid grytjakt eller ställande hund[9].

Mink får även jagas året om i Tyskland[10].

Finland och Åland har en period mellan 31 maj till 31 juli som minken är fredad. Jakt på mink bedrivs med hagelvapen i kaliber 12,16,20 samt i följande kaliber 24,28,32 och 410 i alla skandinaviska länder. Kulgevär får användas i lägst vapenklass 4.

I Danmark, på Åland och i Finland är det även tillåtet att bedriva jakt med pilbåge efter mink[11]. I Danmark är jaktbytet på mellan 7000 och 8000 minkar varje år[12].

I Norge anser man att minken orsakar omfattande skador på fisket och det vilda fågellivet och har därför utfäst skottpengar på varje dödad mink. De senaste tre årens jaktsäsonger har givet följande resultat 2006 - 2007 5 600 st, 2007–2008 5 900 st samt för 2008–2009 5 100, summan är 150 norska kronor per dödat djur.[13]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Neovison vison IUCN (2008). Auktorer: Reid, F. & Helgen, K. (engelska) Läst 2010-01-06
  2. ^ [a b c d] Jensen, Birger (1993). Nordens däggdjur. Stockholm: Norstedts. Sid. 220-224. ISBN 91-1-933262-9 
  3. ^ [a b] Bjärvall, Anders; Ullström, Staffan (1995). Däggdjur: alla Europas arter. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Sid. 171-173. ISBN 91-46-16576-2 
  4. ^ Curry-Lindahl, Kai (1988). Däggdjur, groddjur & kräldjur. Stockholm: Norstedts. Sid. 302-304. ISBN 91-1-864142-3 
  5. ^ ”De fleste mink i naturen kommer fra minkfarme” (på danska). Danmarks Miljøundersøgelser. 2002-09-30. http://www2.dmu.dk/1_Nyt/2_presse/73_mink.asp. Läst 2010-01-07. 
  6. ^ ”Viltforum # 2/2009 Årsrapport 2007/2008 Viltövervakningen” (PDF (1,09 MB)). Svenska Jägareförbundet. 2009. sid. sid. 15. http://www.jagareforbundet.se/Global/ViltoVetande/V%C3%B6v/viltforum2_2009_low%20till%20web.pdf. Läst 2010-01-06. 
  7. ^ ”Fällor för vilda djur5”. Naturvårdverket. http://www.naturvardsverket.se/sv/Start/Naturvard/Jakt-och-vilt/Jakt/Fangstredskap/. 
  8. ^ ”När får man jaga mink?”. Naturvårdverket. 2007-03-14. http://www.naturvardsverket.se/sv/Nedre-meny/Fragor-och-svar/Jakt/Nar-far-man-jaga-mink/. Läst 2010-01-06. 
  9. ^ ”Kungörelse med föreskrifter om jakt (jaktkungörelse); SNFS (1994:3)”. Naturvårdverket. http://www.naturvardsverket.se/Documents/foreskrifter/upphavda/1994/l94-3.htm. Läst 2010-01-07. 
  10. ^ ”Landesverordnung über jagdbare Tierarten und über die Jagdzeiten” (på tyska) (PDF). Ministerium für Landwirtschaft, Umwelt und ländliche Räume, Hessen. 2005-10-18. http://www.kjs-herzogtum-lauenburg.de/Dateien/Landesverordnung_ueber_jagdbare_Tierarten.pdf. Läst 2010-01-07. 
  11. ^ ”Jaktförordning 12.7.1993/666”. Statens författningsdata (Finland). http://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/1993/19930666. Läst 2010-01-06. 
  12. ^ ”Landbrug og Fødevarer” (på danska). Landbrugsrådet (Danmark). 2002-10-01. http://www.projektservice.landbrugsraadet.dk/view.asp?ID=8954. Läst 2010-01-07. 
  13. ^ ”Skuddpremie på rev og mink” (på norska) (PDF). Tranøy kommune (Norges Jeger- og Fiskerforbund). http://www.njff.no/portal/pls/portal/docs/1/10614996.PDF. Läst 2010-01-07. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]