Belarusiska
| vitryska | |
| беларуская мова | |
| Talas i |  Vitryssland Ryssland Ukraina Polen (området kring Białystok) Litauen Lettland Kazakstan Uzbekistan |
|---|---|
| Antal talare | 3 312 610[1] |
| Status | sårbar[2] |
| Språkfamilj | vitryska |
| Officiell status | |
| Officiellt språk i | Vitryssland |
| Språkkoder | |
| ISO 639‐1 | BE |
| ISO 639‐2 | BEL (B)/xxx (T) |
| ISO 639‐3 | – |
| SIL | RUW |
Vitryska (беларуская мова, belaruskaja mova) är ett östslaviskt språk som talas främst i Vitryssland. Totalt har det 3 312 610 talare, varav 2,22 miljoner i Vitryssland,[1] övriga främst i Ryssland (299 000), Ukraina (53 000), Polen (50 000), Litauen (29 000), Lettland (18 000), Kazakstan (11 000) och Uzbekistan (11 000).
Historia
Vitryskans historia kan spåras tillbaka till storfurstendömet Litauen på 1100-talet, då en föregångare till vitryskan, kanslirutenska, användes som officiellt språk av statsmakten. Boktryckaren och humanisten Francysk Skaryna lade grunden för det vitryska språket med sina bibelöversättningar på 1500-talet. Efter det att Polsk-litauiska samväldet ombildades till en realunion 1569 ökade polskans och latinets betydelse och stora delar den aristokratin övergick till att tala polska, medan vitryskan överlevde på landsbygden.[3]
Efter Polens delning 1795 införlivade Kejsardömet Ryssland de vitrysktalande områdena i Polen-Litauen som kom att utgöra guvernementen Grodno, Minsk, Mogiljov, Vitebsk och Vilna. De ryska myndigheterna uppmuntrade användning av ryska och förbjöd periodvis användning av det vitryska språket, som kom att främst talas på landsbygden, medan större delen av stadsbefolkningen talade ryska, polska eller jiddisch.[3]
Under slutet av 1800-talet uppstod en vitrysk nationell rörelse som strävade efter att främja det vitryska språket och författare som Francišak Bahuševič försökte skapa en litteratur på det vitryska språket, något som de tsarryska myndigheterna motarbetade. 1859 utfärdades ett förbud mot att trycka det vitryska språket i latinsk skrift och språket fick inte användas inom skolorna.[4]
Under början på 1900-talet inleddes vad som brukar kallas det "vitryska återuppvaknandet", som dateras från c:a 1903 till 1921. 1905 hävdes förbudet mot att trycka böcker med latinsk skrift och följande år uppstod tidskriften Naša niva, där författare som Jakub Kołas och Janka Kupała lade grunden för en modern vitrysk litteratur.
Efter ryska revolutionen 1917 fick det vitryska språk ytterligare utrymme i offentligheten och 1918 genomförde Branislaŭ Taraškievič en stavningsreform, ofta kallad taraškievica, som standardiserade det vitryska språket. i det Vitryska SSR blev vitryska ett av de fyra officiella språken (de andra tre var ryska, polska och jiddisch)[5] och fler vitryska författare fick möjlighet att publicera sina verk.
Under 1930-talet inledde de sovjetiska myndigheterna en kampanj för att undertrycka vitryskan och 1933 genomfördes en kontroversiell stavningsreform som förde vitryskan närmare rysk stavning. Andra världskriget slog också hårt mot Vitryska SSR, som förlorade hälften av sin befolkning.[6] I samband med avstaliniseringen kunde romanförfattare som Vasil Bykov publicera verk på vitryska, men under återstoden av den sovjetiska eran blev ryska språket i praktiken allenarådande som prestigespråk i Vitryska SSR.
Efter Vitrysslands självständighet 1991 blev vitryskan enda officiella språk, men detta beslut revs upp i en omstridd folkomröstning 1995, som erkände ryska som officiellt språk tillsammans med vitryska.[3] I praktiken fungerar ryska som främsta kommunikationsmedel i Vitryssland medan vitryska endast talas av en minoritet av befolkningen. I folkräkningen år 2009 uppgav 23,4 % att de hade vitryska som modersmål.[7] Den vanligast förekommande formen är trasjanka, en lantlig blandform mellan ryska och vitryska som är vanligt förekommande hos landsortsbefolkningen. Ren vitryska talas främst av begränsade grupper nationalister och/eller akademiker.[3] I städerna dominerar ryskan totalt i alla samhällsskikt.
I Vitryssland är både ryska och vitryska officiella språk, men det vitryska språket har endast en ceremoniell betydelse i det offentliga livet.[1] Alla barn läser vitryska i skolan men har därefter i allmänhet ingen användning för språket. Inom kultursfären finns några tidskrifter på vitryska men utgivningen av nya litterära verk är föremål för skarp statlig censur. Gatuskyltarna i Vitryssland är på vitryska och i andra officiella sammanhang är det vanligt att det "för syns skull" förekommer olika vitryska texter. I praktiken är emellertid språket förtryckt och användning utanför statlig kontroll betraktas med misstänksamhet av statens företrädare.[8]
En stavningsreform av det officiella vitryska språket beslutades 23 juli 2008 och trädde i kraft 1 september 2010, som i vissa ord gör stavningen mer lik Taraškievič system.[9]
Beskrivning
Språket är östslaviskt liksom ryskan och ukrainskan, men har även påverkats kraftigt av den västslaviska polskan, särskilt i ordförrådet.[10] Bland fonologiska skillnader mot ryskan märks att <г> (transkriberas g från ryska, h från vitryska) uttalas som en frikativa, /ɣ/, samt att ryska /t/ och /d/ framför muljerande vokaler motsvaras av affrikatorna /ts/ och /dz/.
För att uttrycka vitryskan i skrift används vanligen en variant av det kyrilliska alfabetet med 32 skrivtecken: 22 för konsonanter och 10 för vokaler, samt apostrof, <'>, det särskiljande tecknet. Det finns även en variant av det latinska alfabetet för vitryska, kallat łacinka. Även detta har 32 skrivtecken, men bland dessa är 26 konsonantbeteckningar och bara 6 vokalbeteckningar. Det latinska alfabetet är inte så populärt i dag och det stora flertalet använder kyrilliska, som är officiellt. Till skillnad från i ryskan återspeglas de reducerade vokalerna i den vitryska ortografin.
Skrift
Vitryska kyrilliska alfabetet
| А а a | Б б b | В в v | Г г h | Д д d | Е е e, je | Ё ё jo | Ж ж zj | З з z | І і i | Й й j | К к k |
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| /a/ | /b/ | /v/ | /ɣ/ | /d/ | /je, ʲe/ | /jo, ʲo/ | /ʒ/ | /z/ | /i, ʲi, ji/ | /j/ | /k/ |
| Л л l | М м m | Н н n | О о o | П п p | Р р r | С с s | Т т t | У у u | Ў ў u (ŭ) | Ф ф f | Х х ch |
| /l/ | /m/ | /n/ | /o/ | /p/ | /r/ | /s/ | /t/ | /u/ | /w/ | /f/ | /x/ |
| Ц ц ts | Ч ч tj | Ш ш sj | Ы ы y | Ь ь | Э э e | Ю ю ju | Я я ja | ' | |||
| /ts/ | /tʃ/ | /ʃ/ | /ɪ/ | /ʲ/ | /e/ | /ju, ʲu/ | /ja, ʲa/ | – |
Łacinka, vitryska latinska alfabetet
| A a | B b | C c | Ć ć | Č č | D d | DZ dz | DŹ dź | DŽ dž | E e | F f | G g |
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| /a/ | /b/ | /ts/ | /tɕ/ | /tʃ/ | /d/ | /dz/ | /dʑ/ | /dʒ/ | /e/ | /f/ | /g/ |
| H h | CH ch | I i | J j | K k | L l | Ł ł | M m | N n | Ń ń | O o | P p |
| /ɣ/ | /x/ | /i/ | /j/ | /k/ | /lʲ/ | /l/ | /m/ | /n/ | /ɲ/ | /o/ | /p/ |
| R r | S s | Ś ś | Š š | T t | U u | Ŭ ŭ | V v | Y y | Z z | Ź ź | Ž ž |
| /r/ | /s/ | /ɕ/ | /ʃ/ | /t/ | /ʊ/ | /w/ | /v/ | /ɪ/ | /z/ | /ʑ/ | /ʒ/ |
Se även
Källor
- ^ [a b c] Ethnologue - Belarus Language
- ^ Moseley, Christopher (ed.). 2010. Atlas of the World’s Languages in Danger, 3rd edn. Paris, UNESCO Publishing. Online version: http://www.unesco.org/culture/en/endangeredlanguages/atlas
- ^ [a b c d] Silitski och Zaprudnik (2007), ss. 32-37.
- ^ Silitski och Zaprudnik (2007), s. 220.
- ^ Silitski och Zaprudnik (2007), s. 59.
- ^ Timothy Snyder, Bloodlands (New York: Basic Books, 2010), s. 99.
- ^ CIA: The World Factbook – Belarus
- ^ Silitski och Zaprudnik (2007), ss. 35-36.
- ^ En utförlig beskrivning finns i artikeln be-tarask:Правілы беларускай артаграфіі і пунктуацыі (2008)
- ^ de Bray (1951), s. 129
- De Bray, Reginald George Arthur (1951) (på engelska). Guide to the Slavonic languages. London: Dent. Libris 941090
- Silitski, Vitali; Zaprudnik Jan. (2007) (på engelska). Historical dictionary of Belarus. Historical dictionaries of Europe ; 59 (2nd ed.). Lanham, Md.: Scarecrow Press. Libris 10617943. ISBN 978-0-8108-5812-1
Externa länkar
 |
Wikipedia har en upplaga på Belarusiska. |
|
Wikipedia har en upplaga på vitryska (taraškievica). |
- English-Belarusian dictionaries, in Lacinka (engelska)
- Metrica of GDL
- Statutes of GDL
- Калита И. В. Современная Беларусь: языки и национальная идентичность. Ústí nad Labem, ISBN 978-80-7414-324-3, 2010, 300 s. s. 112-190.
| |||||||||||||||||||||||