National Hockey League
Från Wikipedia
| National Hockey League Ligue nationale de hockey |
|---|
| Länder |
 Kanada USA |
| Grundad |
| 1917 |
| Huvudkontor |
| New York, NY Toronto, ON |
| Antal lag |
| 30 |
| Kommissionär |
| Gary Bettman |
| Slutspel |
| Stanley Cup |
| Regerande mästare |
| Pittsburgh Penguins |
| Lag med flest titlar |
| Montreal Canadiens - 23 st |
| Farmarligor |
| AHL ECHL |
| Spelarfack |
| NHLPA |
| Lönetak |
| Klubb: Max: $56.8m Minst: $40.8m Spelare: Max: $11.36m Minst: $500,000 |
| Webbplats |
| NHL.com |
National Hockey League (NHL) (franska Ligue nationale de hockey (LNH)) är sedan 1917 den bästa professionella ishockeyligan i Nordamerika.
Av de totalt 30 lagen, kommer sex lag från Kanada och 24 lag från USA. Vinnaren efter slutspelet (i en spelserie i bäst av sju matcher), erhåller den prestigefyllda Stanley Cup-pokalen och kan titulera sig Stanley Cup-mästare. Säsongen 2008-09 vanns av Pittsburgh Penguins. Priset skänktes från början av Kanadas generalguvernör, Lord Stanley, år 1892 till det bästa amatörslaget i ishockey i Kanada. Alla namn på spelare, tränare och ledare för det vinnande laget i slutspelet kommer att ingraveras i bucklan. Dessutom får varje spelare i det vinnande laget ta med sig bucklan hem för en tid. Ursprungligen var Stanley Cup ett vandringspris, mellan olika ligor. Sedan 1927 tillfaller pokalen endast vinnaren av NHL.
NHL samarbetar med AHL och ECHL, så spelare som inte platsar i NHL får mer speltid i lag i dessa ligor, även kallade farmarlag. Många spelare som blir valda av ett NHL-lag i NHL Entry Draft börjar oftast med spel i AHL för att känna och prova på upplevelsen innan de börjar i NHL. Entry Draft innebär att NHL-klubbarna har rätt till vissa spelare, så de inte kan gå till vilket lag de vill.
Ingen nedflyttning till lägre divisioner förekommer, istället får de sämsta lagen fördelar vid den årliga draftingen och på så sätt jämnas lagen ut över tid. Då och då tillkommer lag till serien. Senast, inför säsongen National Hockey League 2000/2001, tillkom Columbus Blue Jackets och Minnesota Wild.
Säsongen 2004/2005 lockoutade NHL medlemmarna i spelarorganisationen NHLPA, då klubbarna ville införa ett lönetak, vilket spelarorganisationen inte gick med på.
- Amateur Hockey Association (1893-1898)
- Canadian Amateur Hockey League (1899-1905)
- Eastern Canada Amateur Hockey League (1906)
- Eastern Canada Amateur Hockey Association (1907-1909)
- Canadian Hockey Association (1909-1910)
- National Hockey Association (1910-1917)
- National Hockey League (1917-)
Innehåll
|
[redigera] Historien om NHL
[redigera] De första åren (1917–1942)
[redigera] Starten
År 1917 var den nordamerikanska ishockeyn regionala grupper. Genom hockeyfästena Montreal och Toronto var National Hockey Association den högsta ligan i Östra Kanada. Sedan 1883 fanns det endast tre lag, som inte var från dessa regionen, som vann Stanley Cup. Men i NHA fanns inkonsekvenser, eftersom ägaren till Toronto Blueshirts, Edward J. Livingstone, ville ha en förändring. Detta gjorde att den 2 november 1917 träffades ledarna för Montréal Canadiens, Montreal Wanderers, Ottawa Senators och Quebec Bulldogs, och tillsammans grundade de National Hockey League. Samtalen leddes av verkställande direktören för NHA, Frank Calder. Han blev NHL:s förste president.[1] Efter grundandet försökte ligorna omedelbart att ansluta sig, bland annat en lag från Toronto – Toronto Arenas. De hade mycket framgång. De bytte senare namn till Toronto Maple Leafs, och blev det femte laget i den nya ligan. Det är idag svårt att jämföra dåtidens ishockey med dagens, då man ofta spelade de första matcherna på naturis. Spelarna och även målvakterna spelade utan hjälm. Man fick dessutom bara passa hemåt. Offensiva pass var förbjudna.[2] Ett lag hade mestadels bara tio spelare i laget, så stjärnspelarena fick ofta spela hela matcher, på 60 minuter. Grundandet av NHL tillät målvakterna för första gången att lägga sig på knä för att stoppa pucken samt att greppa pucken med handen.
[redigera] De första åren
Under första säsongen valde Québec att till en början inte deltaga i leken vilket medförde att spelarna i Bulldogs gick till andra klubbar. Den 19 december 1917 spelades den första matchen. Speltiden var uppdelad i två halvlekar. Varje säsong fick lagen mötas två gånger hemma och två gånger borta mot varje lag. Det bästa laget från den första hälft av säsongen fick möta det bästa lag från den andra hälft i NHL-finalen och fick slåss om Stanley Cup-pokalen. Efter att Montreal Wanderers hall brann ned, efter bara sex omgångar, försvann laget.[3]. Säsongen avslutades med tre lag i ligan. Toronto Arenas kunde i slutspelet, med två vunna segrar, och bättre målskillnad, titulera sig NHL- och även Stanley Cup-mästare.
Under andra säsongen spelades slutspelet för första gången I bäst av sju matcher. Finalen stod mellan Montréal Canadiens och Seattle Metropolitan. Vid ställningen 2-2 i matcher bröts matchserien, då flera spelare drabbats av spanska sjukan. Seattle Metropolitan fick senare spela om Stanley Cup efter seger i PCHA.1 april, fem dagar efter att den femte matchen skulle spelas, dog Montréals försvarare Joe Hall i Seattle Columbus Sanatorium som en följd av sjukdomen[4]. Den tredje säsongen anslöt sig Quebec Bulldogs och spelade sin första match. Matcherna spelades i Toronto St. Patricks. Då Ottawa vann båda ”halvorna” av säsongen behövdes det inte spelas något slutspel om Stanley Cup. Säsongen 1920/21 fick ett lag för första gången köpas. Quebec Bulldogs blev därför Hamilton Tigers. Följande säsong, 1921/22, spelades för första gången en sammanhängande reguljär säsong. För första gången fanns en tabell för hur slutspelet skulle spelas. Säsongen 1923/24 spelades finalen första gången mellan de två bästa lagen. Frank Nighbor var den förste att vinna Hart Trophy, den första individuella trofén i NHL kom till.[5]. Under denna period sändes ishockey för första gången i radio.[6].
[redigera] Det första amerikanska laget I NHL
Till säsongen 1924/25 ville NHL expandera ligan med fyra-åtta lag. Förutom Montreal Maroons anslöt sig även Boston Bruins som det första amerikanska laget i ligan. Inför nästa säsong sade man även från New York och Pittsburgh att man skulle starta upp varsin sportklubb.[7]. Men det var en skandal innan andra lag gick med. Det var tack vare de här två nya grupperna som man kunde spela 24-30 matcher per säsong. Under den här tiden krävde Hamilton Tigers en lönejustering till 200 US-dollar, vilket de inte fick. På grund av detta vägrade laget att delta i Stanley Cup-slutspelet.[7]. Det sista icke-NHL laget vann detta år Stanley Cup, när Victoria Cougars, från PCHA, besegrade Montréal Canadiens. De var dessutom det enda lag från västkusten som fick lyfta bucklan, ända tills säsongen 2006/07 då Anaheim Ducks fick lyfta bucklan. Hamilton drog sig efter denna säsongen sig tillbaka från NHL. En stor del av Hamiltons spelare skrev därför på för New York Americans inför säsongen 1925/26, och för Pittsburgh Pirates som fortfarande spelade i ligan. Den ökade populariteten i ligan berodde inte bara på expanderande av lag, utan lönerna steg också. Den övre medelinkomstinnehavaren fick i lön upp till ca 7.500 US-dollar. Detta var första gången som ett lönetak infördes. Proffslagen, och sedan upp till tio spelare, kunde inte bibehållas med mer än 35.000 US-dollar.[8].
[redigera] Stanley Cup kommer endast finnas i NHL
Det skedde grundläggande förändringar till säsongen 1926/27. Efter upplösningar i övriga ligor i västra Kanada, beslöts det att Stanley Cup endast fick spelas om i NHL. Tre lag från USA, New York Rangers, Chicago Blackhawks och Detroit Cougars och fyra upp till tio lag från Kanada deltog. Även laget från Toronto var på väg att säljas till Philadelphia, USA, men en grupp som leddes av Conn Smythe övertog laget och döpte det till Maple Leafs[9]. Man spelade först i två grupper, vilket påminner om dagens spelsystem med conferenser. På den här tiden var det divisioner, den amerikanska och den kanadensiska divisionen. I den kanadensiska spelade endast kanadensiska lag och New York Americans. Övriga fem lag spelade i den amerikanska divisionen. Säsongen 1927/28 vann New York Rangers Stanley Cup och blev därmed första amerikanska lag att vinna. Följande säsong ändrade målvakterna karaktär och spelstil. På de 220 spelade matcherna, hölls nollan ca 120 gånger. Det är ett genomsnitt på 2,9 insläppta mål per match [10].
NHL-kommitén gjorde sedan en regeländring: Från och med säsongen 1929/30 infördes offside-regeln. Man fick även nu passa i anfallszon, vilket man tidigare bara hade fått göra i försvarszon och i neutral zon.[2]. Gjorda mål per match blev nu 5,6 och det nollan hölls endast 26 gånger under hela säsongen. Under samma år spelade Clint Benedict som förste målvakt med mask.[11]. De ordinarie spelarna beaktades också i regler. Nu utökades antalet spelare i varje lag till 15 stycken. Tidigare fick man bara ha 12 spelare i varje lag.
[redigera] Krisåren
Även om NHL de senaste åren har vuxit, drabbade den finansiella krisen även ligan. Pittsburgh Pirates sålde sitt lag. Från och med säsongen 1930/31 hette de Philadelphia Quakers, i hopp om att det skulle gå bättre. Man väntade även på att en ny arena skulle byggas i Pittsburgh, men den byggdes aldrig. Detroit bytte namn, från Cougar till Falcons. Till följande säsong försvann laget från Philadelphia och Ottawa Senators tog ett års uppehåll. Trots krisen besökte många åskådare Maple Leafs Garden i Toronto, närmare bestämt 13.233 för att se när det invigdes.[12]. Försäljningen av Detroit Falcons genomfördes 1932/33. Nytt namn blev Detroit Red Wings. Överallt i alla arenor skulle man nu även ha en stor och tydlig klocka som tog tiden. Detta år tilldelades första gången ”årets nykomling” (rookie) i och med Calder Memorial Trophy. Eddie Shore gjorde en ful tackling på Ace Bailey, vilket var den tändande gnistan för att starta upp det första NHL All-Star Game, den 14 februari 1934 i Toronto. Bailey erhöll intäkterna från denna match[13]. Ottawa hade ännu inte hunnit återhämta sig från sin ekonomiska kris, men spelade följande säsong mot St. Louis Eagles. Även Montréal Canadiens var på väg att säljas till Cleveland, 1935/36, men tre köpare från Montréal köpte upp hela laget, så laget kunde fortsätta spela för staden[14]. Efter många års diskussioner tillkom så småningom Icing-regeln [15]. Endast sju lag spelade säsongen 1938/39. Montreal Maroons hade ekonomiska skäl att spela för. Från 1940 föreslog man att planen skulle spolas om på nytt innan tredje perioden började [15].
Efter säsongen 1941/42 började the Original Six-eran.
[redigera] Kända spelare från dessa år[16]
(aktiv tid och position inom parentes)
|
(1926–1937, G)
(1921–1937, D)
(1923–1937, C)
(1925–1940, C)
|
(1917–1926, G)
(1931–1946, D)
(1921–1944, C)
(1934–1947, C)
|
(1926–1940, D)
(1917–1924, C)
(1936–1947, C)
(1926–1937, RW)
|
(1927–1947, D)
(1917–1927, C)
(1929–1941, RW)
(1917–1929, LW)
|
[redigera] The Original Six (1943–1966)
Under de första åren spelade mellan tre och tio lag i NHL, dessa lag var Boston Bruins, Chicago Blackhawks, Detroit Red Wings, New York Rangers, Montréal Canadiens och Toronto Maple Leafs. Detta var oföränderligt i 25 år. Även slutspelet var oföränderligt. Det bästa laget efter den reguljära säsongen spelade mot det tredje bästa laget och tvåan spelade mot fyran. De båda segrarna gjorde sedan upp om Stanley Cup.[17].
[redigera] I spåren av andra världskriget
Andra världskriget nådde även NHL. Detta märktes väl i Boston Bruins, då spelare blev hemskickade för att kämpa för fosterlandet [18]. Speciellt svårt var det till en början i New York Rangers, då det Säsongen 1943/44 endast fanns sex spelare från förgående säsong, så till och med deras tränare Frank Boucher agerade som spelande tränare [19]. Tyvärr räckte inte detta långt, då man inte vann mer än sex matcher på hela säsongen. Sammanlagt skickades 80 spelare in i kriget [20].
En ny regel kom i början av denna epok, som kallas för ”den moderna eran”. Man införde en stor röd mittlinje med en röd mittcirkel på planen [15]. Denna linjen skulle gjorde upphov till det så kallade Redline-offside-regeln. Det betyder att en spelare som passar framåt så får pucken inte passera den blå försvarslinjen och den röda mittlinjen innan den når en medspelare. Denna regeländring har haft en enorm inverkan på spelet. Även målsnittet har ökat, från 7,1 till 8,1 mål per match.
Det var i början av the Original Siv-eran som man spelade på 50 matcher per lag. Säsongen 1944/45 blev Maurice Richard den förste spelaren I NHL att göra 50 mål på 50 matcher. Då kriget var över blev NHL 1945/46 kvalitativt bättre då flera stjärnspelare återvänt efter kriget. Hockey Hall of Fame grundades nu och innehöll tolv medlemmar[21]. Till säsongen 1946/47 utökades antalet matcher till 60 per lag.
En skandal drabbade NHL 1947/48. En spelare från Bruins respektive Rangers hade kopplingar till en skuggig bookmaker. De kunde dock inte förutse hur matcherna skulle sluta[22]. NHL spelade även sin första All-star match. Tidigare var dessa spel en match för välgörenhet. Toronto Maple Leafs dominerade på slutet av 1940-talet och vann tre Stanley Cup.
[redigera] Canadiens dominerade
I början av 1950-talet var Detroit Red Wings ett topplag i NHL. Liksom det varit i 50 år, kunde man fortsätta finna Chicago Blackhawks och New York Rangers i slutet av tabellen. I 15 år från det att det ursprungliga Original Six eran, fram till 1957, besatte alltid något av dessa lag sistaplatsen.
Till säsongen 1949/50 ändrades spelschemat till 70 matcher per lag. Man började även ha en standardfärg på sina tröjor. Man skulle ha en uppsättning på vita tröjor. Detta kom i kraft säsongen 1951/52 då hemmalaget skulle bära tröjor med vit basfärg[15]. I slutet av säsongen kunde man titta på NHL i kanadensisk TV. Till en början fruktade man att det skulle bli dåligt med tittarsiffror [23]. Tack vare Bostons Art Ross och Torontos Conn Smythe som åtog sig kontorsroller i NHL, kunde man 1954 luta sig tillbaka och njuta av matcherna. Fast det var inte bara nya chefer som ändrade NHL, utan även ny teknik. I Toronto hade man för första gången en ismaskin som spolade isen inför tredje perioden för att hålla standarden så hög som möjligt [24].
Säsongen 1955/56 vann Montréal Canadiens Stanley Cup, och detta var början på en enastående era för klubben. ’’The Habs’’, vilket var smeknamnet för Canadiens, dominerade ligan fullständigt i allt, särskilt power-play. Det verkade inte heller finnas något som kunde stoppa Canadiens. Det hände en gång att man gjorde flera mål under en 2-minutersutvisning, och då bestämde man att den utvisade spelaren fick återinträda på isen efter att ett mål gjort[15]. Montreal var trots det svåra att stoppa och klubben kunde vinna Stanley Cup fem gånger på rad.
Ted Lindsay, en stjärnspelare i Red Wings, grundade NHL-s spelarfack, NHLPA. Säsongen 1957/58 gjorde den förste färgade spelaren debut i NHL. Detta var Willie O’Ree [25]. 30 år tidigare spelade den förste målvakten med mask. Detta nekades i en omgång av en målvakt. Montreals målvakt, Jacques Plante, vilket medförde att han skadade sig ordentligt i ansiktet, och efter det ändrade man regeln och sade att målvakten alltid skulle bära mask [26]. Den här gången hade målvakten ett ordentligt skydd för ansiktet.
[redigera] Ligan inför stora förändringar
Att Canadiens dominans skulle ta slut var ett faktum, men att laget som skulle sätta stopp för det var Chicago Blackhawks var det inte många som kunde tro. Med Glenn Hall, Bobby Hull och Stan Mikita i laget, kunde Chicago efter 23 år äntligen vinna Stanley Cup. Över 11.000 besökare i snitt kom till matcherna denna säsong. I slutspelet kom över 14.000[2].
Efter det misslyckade 1950-talet för Toronto Maple Leafs, kunde man äntligen vinna Stanley Cup 1962. I Detroit kunde nu deras General Manager Jack Adams efter 35 års trogen tjänst gå i pension. Säsongen 1964/65 kom Ulf Sterner till ligan, som förste spelare från Europa att spela i NHL [27].
Man hade redan en tid tänkt att expandera ligan med spelare utifrån, men först nu blev det verklighet. Ändå var det först på den östra sidan av Kanada och USA som man spelade, och representerade ligan. 9 februari 1966 beslutades det att till säsongen 1967/68 skulle expandera med ytterligare sex lag. De tre amerikanska städerna som innan the Original Six-eran deltagit i NHL, gick återigen med i ligan. Dessa städer var St. Louis, Pittsburgh och Philadelphia. Utöver dessa gick även Minnesota med, som en central stad ifrån södern för att stärka ishockeyn i södra USA. Likväl gick Los Angeles och Oakland med från västkusten. Medan de flesta städer hade annonserat deltagandet i NHL, så begärde St. Louis av ägaren i Chicago Blackhawks, att St. Louis Arena skulle tillhöra ligan. I Vancouver och Buffalo, hoppades man även på ett deltagande, men besvikelsen var stor [28].
Den sista säsongen på eran, 1966/67, vann Toronto Maple Leafs Stanley Cup, som det äldsta laget någonsin att vinna. Spelarna var i genomsnitt 31,4 år gamla [29]. Chicago Blackhawks lyckades för första gången I historien att bli seriesegrare.
[redigera] Kända spelare från Original-Six-eran [16]
(aktiv tid och position i parentes)
|
(1950–1970, G)
(1947–1969, D)
(1946–1980, RW)
(1957–1974, LW)
(1950–1968, RW)
|
(1953–1973, G)
(1947–1967, D)
(1952–1974, RW)
(1937–1955, C)
(1955–1978, LW)
|
(1955–1971, G)
(1917–1924, C)
(1953–1971, C)
(1955–1975, RW)
(1940–1954, C)
|
(1943–1950, G)
(1955–1969, D)
(1944–1965, LW)
(1951–1968, LW)
(1942–1957, C)
|
[redigera] Den stora expansionen (1967–1979)
[redigera] Nya lag och gamla hackordningar
Säsongen 1967/68 spelade sex nya lag i NHL. Original Six-lagen spelade i Östra divisionen (dagens Eastern Conference) medan de nya lagen spelade i västra divisionen (Western Conference). Lagen var Los Angeles Kings, Minnesota North Stars, California Seals, Philadelphia Flyers, Pittsburgh Penguins och St. Louis Blues. Redan i November 1967 blev California Seals Oakland Seals. Tragiskt nog var även Seals inblandad I en incident. I en match mot North Stars, den 13 januari 1968, förlorade Minnesota Center Bill Masterton efter en kontroll i bakhuvudet och två dagar efter sin skada. Fram till idag är detta den enda dödsolyckan i NHL, som är relaterad direkt till en skada [30]. Som ett resultat av detta valde många spelare att bära hjälm, som fram till dess var ovanligt. I det följande Stanley Cup gick finalen mellan segraren i Eastern och Western Division, och det slutade med att St. Louis Blues kunde ses i final de tre första åren. Deras lag stöddes av en stabil Glenn Hall i målet, och andra halvan av säsongen med Jacques Plante. De äldre lagen förödmjukades därför av de yngre lagen. Boston Bruins hade en ung backtalang i Bobby Orr. Han revolutionerade försvarsspelet genom att spela en offensiv hockey. Han var även den förste försvarare att nå över 100 poäng under en säsong och var även ligans bäste poängplockare hela säsongen[31].
Säsongen 1970/71 tillkom även Buffalo Sabres och Vancouver Canucks. Båda lagen hamnade i Eastern Division tillsammans med ”Original Six“-lagen. Det var svårt att slåss om konkurrensen i den här gruppen. Två lika stora divisioner hade nu bildats, och då flyttades Chicago Blackhawks till Western Division. Efter den säsongen förberedde man sig med ett så bra lag som möjligt under försäsongen, för att kunna vinna över de andra lagen, och de tog även kommandot de tre första åren i Western. Under de två första säsongerna ledde de ligan med 20 poäng före de andra lagen.
Gordie Howe, gjorde sitt 700:e mål år 1968, vilket blev en milstolpe [32].
[redigera] Expansionen och konkurrensen med WHA
I början av 1971 inledde WHA en konkurrans mot NHL. Till en början skrattade NHL den nya ligan i ansiktet [33], men med de nya lagen, såsom Islanders, fanns det två lag från New York, till säsongen 1972/73 i Eastern Division startade Atlanta Flames, samma säsong som det första sydöstralaget från USA deltog i Western Division, försökte WHA vinna mark. WHA försökte först i städer som inte hade några klubbar i NHL, såsom Québec, Ottawa, Winnipeg och Edmonton i Kanada och Houston och Phoenix i sydvästra USA att gå med. Detta för att locka spelare från Boston, Chicago och Philadelphia att spela för WHA. Åtminstone gjorde NHL-stjärnor som Bobby Hull, Gerry Cheevers, Bernie Parent och Derek Sanderson spelade till en början i WHA och då blev WHA en verklig konkurrent. Ett annat slags firande gjorde NHL när Gordie Howe gjorde comeback från WHA, där han spelade ihop med sina båda söner Mark och Marty[34].
Säsongen 1973/74 vanns av Philadelphia Flyers, vilket innebar första titeln för klubben[34], men de kunde inte försvara sin titel följande säsong. Under dessa två år tillkom två nya lag till ligan och man fick ändra på ligastrukturen. Prince of Wales Conference kom som förslag på namnet på den västra konferensen genom grundaren till Boston Bruins, som heter Adams Division, med lag som Boston Bruins, Buffalo Sabres, California Golden Seals och Toronto Maple Leafs, och efter den tidigare ägaren till Detroit Red Wings utsett Detroit Red Wings, Los Angeles Kings, Montréal Canadiens, Pittsburgh Penguins och det nya laget Washington Capitals till Norris Division. Uppkallad efter den tidigare NHL-presidenten, Clarence Campbell, kallad Campbell Conference var I enlighet med Lester Patrick, grundare till New York Rangers, kallad Patrick Division ingick lag som Atlanta Flames, New York Islanders, New York Rangers och Philadelphia Flyers, medan Conn Smythe, grundaren av Toronto Maple Leafs, kallad Smythe Division spelade lagen Chicago Black Hawks, Minnesota North Stars, St. Louis Blues, Vancouver Canucks och även det nya laget Kansas City Scouts[35].
WHA-lagen drabbades dock alltid av ekonomiska bekymmer, vilket även drabbade NHL under två säsonger, 1976-1977. Bara efter två år efter grundandet, såldes laget Kansas City till Denver och spelade under namnet Colorado Rockies. De övriga flytten var kortare. Från California Golden Seals blev de efter två år Cleveland Barons. Under NHL-säsongen 1977/78 tillkom även Minnesota North Stars.
[redigera] Fusionen med WHA
Problemen i WHA var redan stora och redan i juni 1977 förhandlade man med NHL om en sammanslagning. Sex av de åtta WHA-lagen ville gå till NHL, men förhandlingarna dröjde, innan ny förhandling gjordes 1978. När det nu fanns 17 klubbar i NHL, ville man få dit ytterligare tre stycken. Ursprungligen var det tal om att New England Whalers och Edmonton Oilers redan säsongen 1978/79 skulle börja i NHL, följt av Winnipeg Jets året därpå, så fort de gjort om i deras hall så den följde NHL-mått. Oklart var dock framtiden för Québec Nordiques, då NHL inte var intresserade av fler lag än de tre redan nämnda lagen från WHA. Dock kunde inte en överenskommelse nås igen. WHA meddelade därför att de hade ett intresse av att utöka ligan även till Europa, vilket kunde sätta press på NHL att vilja samarbeta. Trots det fanns det vissa grupper som trodde att WHA skulle bestå, ända till en kollaps var ett faktum. WHA-lagen hade förstärkts tack vare många lovande juniorspelare. Bland dem märktes främst en 17-åring vid namn Wayne Gretzky. Han ville till vilket pris som helst få spela i NHL. En omröstning ägde rum den 8 mars 1978 där fem lag samlades. Bland dem fem lagen var Montréal Canadiens, vilka tyckte att det skulle behövas tre till lag från Kanada som WHA kunde bistå med [36]. Efter ett enormt tryck från allmänheten gjordes en omröstning den 22 mars, med endast tre grupper, om införandet av fyra WHA-lag i NHL. Resultatet stod sig till endast 20 lag, istället för 21.
[redigera] Kända spelare under expansionsåren [16]
(aktiv tid och position inom parentes)
|
(1970–1979, G)
(1966–1979, D)
(1957–1980, LW)
(1969–1984, C)
|
(1965–1979, G)
(1972–1992, D)
(1971–1991, RW)
(1971–1989, C)
|
(1968–1984, G)
(1973–1990, D)
(1959–1980, C)
(1970–1987, RW)
|
(1973–1988, D)
(1966–1983, D)
(1963–1981, C)
(1970–1985, C)
|
[redigera] Wayne Gretzky och 1980-talet (1980–1989)
[redigera] Fyra nya lag från WHA och dominans från Islanders
Med Edmonton Oilers, Hartford Whalers, Québec Nordiques och Winnipeg Jets hade nu NHL fyra nya lag att integrera i under deras första NHL-säsong. Samtidigt varier lagen kraftigt i tabellen, då de hade enskilda artister somMike Rogers och Blaine Stoughton från Hartford Whalers. Dessa gjorde 100 poäng eller fler. Topplistan över flest poäng vanns av Marcel Dionne pga. att han gjorde fler mål än Wayne Gretzky, som också uppnådde 137 poäng. Under samma år infördes ett hjälmkrav på spelare i NHL. Alla nya spelare måste bära hjälm, medan spelare som tidigare hade spelat utan hjälm fick fortsätta spela utan hjälm.
Under de närmsta åren dominerade Gretzky poängligan och var den första att göra fler än 200 under en säsong. Detta gör honom även till den ende någonsin som klarat detta. Mario Lemieux har uppnått 199 poäng (säsongen 1988/89). De som vann Stanley Cup detta år var dock ett annat lag. New York Islanders kunde spela framgångsrikt fyra år i rad, mellan 1980-1983. I deras framgång fanns spelare som Anders Kallur och Stefan Persson (två svenskar) med. Dessa två var för övrigt de första européerna om att vinna Stanley Cup.
Säsongen 1980/81 flyttade det sydöstra NHL-laget, Atlanta Flames, till Calgary i Kanada och blev Calgary Flames. Här i Kanada kunde man även finna lag som Winnipeg, Edmonton och Vancouver. Det var därför en bra utgångspunk för att starta upp ett NHL-lag. Då det skulle hållas de vinter-OS i Calgary 1988 var man även tvungen att rusta upp med en ny hall. I det fransk-kanadensika Québec, kunde man se de två bröderna Anton och Peter Šťastný från Tjeckoslovakien, efter det att de deltagit i vinter-OS 1980 i Lake Placid [37]. Peter, den äldre av dem, gjorde under sin Rookie-säsong 109 poäng. Colorado Rockies flyttades 1981/82 till storstaden New York och spelade sina matcher utanför Hudson River och bytte namn till New Jersey Devils. St. Louis Blues sattes I ekonomiska svårigheter under säsongen 1982/83. Laget skulle köptas upp av Saskatoon i provinsen Saskatchewan i den kanadensiska prärien, men ägare till andra klubbar ingrep istället. NHL köpte senare upp laget för tre miljoner US-dollar. Den här säsongen deltog inte Blues i NHL Entry Draft teil[38].
[redigera] Edmonton och Gretzky-Show
Säsongen 1983/84 infördes fem minuters övertid I matcherna, om de slutade oavgjort[15]. Detta år ledde Gretzky sitt Edmonton Oilerstill deras första Stanley Cup. Med Grant Fuhr i målet, en starkt offensiv försvarare i Paul Coffey och anfallare som Mark Messier, Jari Kurri och Glenn Anderson, bara för att nämna några, var Oilers det bästa laget i ligan. Gretzky var trots allt stjärnan som kunde dominera matcherna. Endast Mario Lemieux, 1984 skulle kunna lyckats två gånger under sin debut att samla in fler poäng än Gretzky.
Gretzkys Oilers vann Stanley Cup fyra gånger mellan 1984 och 1988, även om det redan 1985 gjordes försök att stoppa Oilers dominans. Detta gjorde att Gretzky och hans Oilers tog lekfullt på det hela och gav dem extra utrymme på isen för den så kallade fyra-mot-fyra situationen som följde. NHL ändrade sedan regeln [15].
En stor sensation ägde rum den 9 augusti 1988 då nyheten kom ut att Los Angeles Kings var på jakt efter Gretzky [39]. Säsongen 1988/89 vann inte Edmonton vunnit Stanley Cup, utan det blev snöpligt nog Calgary Flames som fick lyfta bucklan, samtidigt som Mario Lemieux var nära på att bli den andre spelaren någonsin att göra över 200 poäng under en säsong. Buffalo Sabres hjälpte Alexander Mogilny att fly ifrån Sovjetunionen för att få spela i Nordamerika. Han visade sig vara en av de mest begåvade ryska spelarna under den tiden [39]. Detta gjorde att Sovjet fick stora problem, men beslutade att inför NHL-säsongen 1989/90 låta ryska spelare få spela i NHL. Dessa inkluderade bland annat Wjatscheslaw Fetissov, Sergei Makarow och Igor Larionov[40]. Wayne Gretzky lyckades efter redan sin elfte säsong bli utsedd som den bäste spelaren genom tiderna, då han i en match mot sin förra klubb förbigick Gordie Howes tidigare rekord på 1.850 poäng. Speciellt överraskat blev det då Edmonton Oilers vann Stanley Cup 1990 utan Gretzky.
[redigera] Kända spelare under 1980-talet [16]
(aktiv tid och position inom parentes)
(1981–2000, G)
(1979–2001, D)
(1979–1999, C)
(1980–1998, RW)
(1983–1996, RW)
|
(1971–1989, G)
(1979–1995, D)
(1979–2004, C)
(1979–1998, C)
(1973–1989, C)
|
(1983–2003, G)
(1977–1992, D)
(1977–1987, RW)
(1980–1995, C)
(1981–2003, C)
|
(1980–2001, D)
(1978–2001, D)
(1975–1994, C)
(1979–1994, LW)
(1981–2004, C)
|
[redigera] NHL utökas från 21 lag till 28 lag (1990–1999)
[redigera] Ytterligare expansioner och strejker
Den första delen av 1990-talet dominerades av Mario Lemieux med hans Pittsburgh Penguins. Förutom honom fanns stjärnor som Jaromír Jágr, Paul Coffey och Ron Francis i laget, som två år på rad vann Stanley Cup (1990/91-1991/92. Redan i maj 1990 hade Minnesota North Stars fått en ny ägare. Cleveland Barons slog sig samman och bildade ett nytt lag från Kalifornien. Till säsongen 1991/92 tillkom San Jose Sharks som det 22:a laget i ligan.
Även en spelare som spåddes en lysande framtid vägrade att spela. I NHL-draften 1991 draftade Quebec Nordiques Eric Lindros som sitt förstaval, men Lindros (som kom från den engelsktalande delen i Kanada), vägrade att spela för Quebec. Efter mycket om och men så bytte han draftlag till Philadelphia Flyers, som betalade 15 miljoner US-dollar, 5 spelare (däribland Peter Forsberg), och två draftrundor till Nordiques för att få Lindros [41]. [[Datei:Mario Lemieux 2001.jpg|thumb|left|Mario Lemieux gewann zu Beginn der 90er Jahre mit den Pittsburgh Penguins zwei Stanley Cups]] Wayne Gretzky ledde säsongen 1992/93 sitt nya lag, Los Angeles Kings, till final mot Montréal Canadiens. Där slutade det med förlust. I denna finalserie fanns det inte med några européer alls. Européer blev allt vanligare eftersom Islanders började med det från säsongen 1979/80.
Återigen utökades NHL. År 1992 ställde Kanadas huvudstad, Ottawa, upp med ett NHL-lag. Precis som för 58 år sedan, döptes klubben till Ottawa Senators. Nu spelade åtta kanadensiska lag i ligan, vilket var det största antalet kanadensiska lag som någonsin hade spelat i ligan. Samtidigt fick södra Florida sitt första NHL-lag med Tampa Bay Lightning och bara ett år senare tillkom ett lag från Miami i Florida Panthers. Dessutom grundare Walt Disney Company Mighty Ducks of Anaheim ett andra lag som kom ifrån Los Angeles. Förutom de nya lagen, som ökade i antal i främst södra USA, flyttades Minnesota North Stars säsongen 1993/94 till Texas och blev Dallas Stars. Stanley Cup-mästare detta år blev New York Rangers, som senast hade vunnit Stanley Cup säsongen 1939/40[42].
I början av säsongen 1994/95 var en konfrontation mellan spelarfacket National Hockey League Players’ Association NHLPA och ligan ett faktum. Redan i april 1992 var det omöjligt att komma överens om att införa ett lönetak för klubbarna. Spelarna strejkade och resultatet blev att många spelade i europeiska klubbar. Med endast en försening på 103 dagar, kunde säsongen starta den 11 januari 1995. Man spelade därför en förkortad säsong och NHL All-Star Game blev misslyckad [43].
[redigera] Starka Red Wings och omlokalisering av de forna WHA-lagen
Under 1990-talets första hälft dominerade de västra lagen, och maktbalansen försköts åt väst. Detroit Red Wings, var år efter Original Six-eran ett ganska torrt lag, kunde vinna Stanley Cup igen år 1995 efter finalvinst över New Jersey Devils. De dominerade även följande säsong, men fick ge vika i conference-finalen mot ett nytt lag. Québec Nordiques hade innan säsong flyttat till Denver och blivit Colorado Avalanche. I finalserien var det två nyuppstartade expansionslag som möttes, vilket gjorde detta slutspel speciellt. I den femte finalmatchen avgjorde Uwe Krupp i den tredje övertidsperioden och titeln gick till Colorado Avalanche, som blev det första och hittills enda laget att vinna Stanley Cup under sitt första år som klubb. Mellan 1997 och 1998 spelade Detroit Red Wings i final två år i rad för att erövra Stanley Cup två år i rad. Stor del i framgången hade den så kallade ”ryska femman”. Försäljningen av de tidigare WHA-lagen fortsatte. Redan säsongen 1996/97 såldes Winnipeg Jets till Arizona och blev Pheonix Cayotes och även Hartford Whalers såldes inför säsongen 1997/98 till Greensboro i North Carolina och blev Carolina Hurricanes. Edmonton Oilers var det enda WHA-laget kvar av de fyra som inte bytte adress.
Nashville Predators blev det 27:e laget i ligan då de gick med 1998. Från 1998/99 spelades ligan i sex olika regionala divisioner och med fem lag i varje. 1999 slutade Wayne Gretzky, den bäste spelaren i historien, med ishockey, och hans nummer 99 hedrades genom hela ligan, vilket innebar att ingen fick bära hans nummer mer i NHL[44]
Nästan 20 år efter flytten Atlanta Flames, hade stan än en gång fått ett lag i NHL. När staden byggde en ny arena, döpte man laget till Atlanta Thrashers och man deltog för första gången under milleniumsäsongen.
[redigera] Kända spelare från 1990-talet [16]
(aktiv tid och position inom parentes)
|
(1985–2003, G)
(1983–idag, D)
(1984–2005, C)
(1983–2006, C)
(1992–2007, C)
(1988–idag, RW)
|
(1990–2008, G)
(1992–2003, D)
(1990–2008, RW)
(1983–2003, C)
(1988–2009, C)
(1983–2003, RW)
|
(1988–2007, G)
(1982–2002, D)
(1986–2005, RW)
(1992–idag, RW)
(1988–idag, C)
(1990–2004, C)
|
(1987–2006, D)
(1982–2004, D)
(1987–idag, LW)
(1986–2006, LW)
(1994–idag?, C)
(1991–2003, RW)
|
[redigera] Det nya årtusendet (2000–idag)
[redigera] Söder är i fokus
- Ligans nuvarande styrka på 30 lag nåddes år 2000 genom att Columbus Blue Jackets och Minnesota Wild gick med.
- Säsongen 2004/05 blev helt inställd pga. lockout.
- Tampa Bay Lightning (2004), Carolina Hurricanes (2006) och Anaheim Ducks (2007) vann Stanley Cup från tre olika divisioner, alla hemmahörande i södern.
- Det blev brist på intresse för TV-tittare
- NHL-karriären började för Sidney Crosby och Alexander Ovechkin (2005)
[redigera] Berömda spelare
Berömda spelare under 2000-talet:
- Målvakter/burväktare:
Martin Brodeur, Miikka Kiprusoff, Olaf Kölzig, Felix Potvin
- Försvare:
Rob Blake, Nicklas Lidström, Scott Niedermayer, Chris Pronger, Sergei Zubov
- Ytterforwards/Centrar:
Tony Amonte, Sidney Crosby, Sergei Fedorov, Dany Heatley, Jarome Iginla, Paul Kariya, Teemu Selänne, Saku Koivu, Ilya Kovalchuk, Markus Näslund, Alexander Ovechkin, Mats Sundin, Joe Thornton, Peter Forsberg
[redigera] Regional utveckling
När NHL grundades år 1917 var det en regional liga för de kanadensiska provinserna Ontario och Québec. Sedan dess har endast Montréal och Toronto lag kvar. I mitten av 1920-talet kom det första amerikanska laget. Två städer, Boston och New York, låg båda på östkusten, de andra städerna Chicago och Detroit, låg vid Övre sjön och vid den kanadensiska gränsen. Senare städer som tillkom, vid tiden efter Original Six-eran är städer som Philadelphia, och Pittsburgh. Det följdes upp av ett lag i sydvästra regionen i St. Louis.
Nästa förändring skedde under 1960-talet. De tidigare städerna Philadelphia, Pittsburgh och St. Louis återvände samtidigt som Minnesota kom upp som nytt lag, och de två första lagen från västkusten kom. Dessa var Oakland och Los Angeles. Under de kommande åren tillkom även ett lag från Kanadas västkust, i Vancouver, och i det innersta USA i Kansas City samt från sydöstra USA med Atlanta. Samtidigt startade Buffalo, Washington, D.C. och ett andra lag från New York upp lag. De flesta städer består med lag i ligan, men många har försvunnit. Oakland flyttades och köptes upp, men finns i dagsläget inte kvar, detsamma gällde för Kansas City där man i tre år fanns i Denver, men köptes upp till New Jersey, vilket blev ett tredje lag från New York-regionen. Med förstärkning av fyra lag från WHA förstärktes Kanada med lag. Quebec återvände till NHL efter 50 år. I Winnipeg hade man nu ett lag och från väst tillkom Edmonton. Även Hartford stalled upp, en stad mellan Boston och New York. 1980 flyttades Flames från Atlanta till Calgary i västra Kanada, medan det inte tillkom något lag i sydöstra delen.
1990-talet stod erövringen av lag från de sydligare regionerna av USA, från det så kallade ”Sun belt”. I San José skulle det börja, då de för knappt 20 år sedan var en del av Oakland, och Anaheim blev en nära granne till Los Angeles. Florida startade upp två lag, ett i Tampa och ett i Miami, och Kanadas huvudstad Ottawa ställde återigen upp med ett NHL-lag, efter 60 års väntan. Dessutom tillkom ett antal omlokaliseringar. Det startade med Minnesota som flyttade till Dallas, sedan flyttades laget från Quebec till Denver, Winnipeg flyttade till Phoenix. Den senaste flytten gick till North Carolina med Hartford Whalers.
Efter ytterligare en expansion, utökades NHL i sydöst då Nashville ochAtlanta anslöt sig. In på 2000-talet riktades blicken lite norrut då Columbus och St. Paul i Minnesota anslöt sig.
[redigera] Medlemsklubbar
[redigera] Gruppfördelning
Med det ursprungliga antalet på fyra lag var det ingen nödvändighet att dela in ligan i olika grupper. Först med expansionen 1926 blev det aktuellt med en American Division och Canadian Division. Lagen var nu uppdelade efter nationell indelning, förutom New York Americans som fick spela med i ’’Canadien Division’’. Även då var det brukligt i NHL att lag från de olika grupperna spelade mot varandra. 1939 blev det återigen endast en grupp i ligan, då flera lag anslöt sig.
Först 1967, då antalet lag hade utökats till tolv lag, införde man två divisioner igen. Man delade upp det i ’’Eastern Division’’ och ’’Western Division’’. Här gick man dock inte efter den geografiska läget, vilket namnen antyder. I Eastern Division spelade Original Six-lagen, i Western Division spelade de nya lagen. Ligan växte sig store och 1974 delades det upp I två conferenser med två divisioner i varje. I Campbell Conference, döpt efter Clarence S. Campbell, dåvarande NHL-presidenten, fanns Smythe Division med de västligaste lagen. Fram till 1981 innehöll Patrick Division lag från de två New York-regionerna. Sedan var det Norris Division i Campbell Conference. Här spelade lag från det centrala USA. De övriga lagen spelade i Prince of Wales Conference, då i Adams Division med lag från nordost. Dessa tillhörde fram till 1981 Norris Division, innan de sedan gick över till Patrick Division.
Sedan 1993 är ligan uppdelad i Eastern- och Western Conference. Fram till 1998 fanns de gamla divisionsindelningarna kvar. När Nashville Predators kom till säsongen 1998/99 som det 27:e laget, utökades antalet divisioner från fyra till sex. När Minnesota Wild och Columbus Blue Jackets anslöt sig säsongen 2000/01 spelade man fem lag i varje division.
[redigera] Eastern Conference
[redigera] Western Conference
[redigera] Tidigare lag
- Atlanta Flames (1972-1980; blev Calgary Flames)
- California Seals (1967); blev Oakland Seals)
- Oakland Seals (1967-1970; blev California Golden Seals )
- California Golden Seals (1970-1976; blev Cleveland Barons)
- Cleveland Barons (1976-1978; sammanstrålade med Minnesota North Stars)
- California Golden Seals (1970-1976; blev Cleveland Barons)
- Detroit Cougars (1926-1930; blev Detroit Falcons)
- Detroit Falcons (1930-1932; blev Detroit Red Wings)
- Quebec Bulldogs (1917-1920; blev Hamilton Tigers)
- Hamilton Tigers (1920-1925; blev New York Americans)
- New York Americans (1925-1941; blev Brooklyn Americans)
- Brooklyn Americans (1941-1942)
- New York Americans (1925-1941; blev Brooklyn Americans)
- Hartford Whalers (1979-1997; blev Carolina Hurricanes)
- Kansas City Scouts (1974-1976; blev Colorado Rockies)
- Colorado Rockies (1976-1982; blev New Jersey Devils)
- Minnesota North Stars (1967-1993; blev Dallas Stars)
- Montreal Maroons (1924-1938)
- Montreal Wanderers (1917-1918)
- Ottawa Senators (1917-1934; blev St. Louis Eagles)
- St. Louis Eagles (1934-1935)
- Pittsburgh Pirates (1925-1930; blev Philadelphia Quakers)
- Philadelphia Quakers (1930-1931)
- Quebec Nordiques (1979-1995; blev Colorado Avalanche)
- Toronto Arenas (1917-1919; blev Toronto St. Patricks)
- Toronto St. Patricks (1919-1926; blev Toronto Maple Leafs)
- Winnipeg Jets (1979-1996; blev Phoenix Coyotes)
[redigera] Troféer och priser
Sammanlagt finns det 23 olika priser som man kan vinna under en säsong, fördelade på lag, spelare och tränare. Den mest kända trofén är Stanley Cup, som delas ut till det vinnande laget i slutspelet, och har gjort det sedan 1893. Det äldsta individuella spelarpriset är Hart Memorial Trophy, sedan 1924 vilket innebär den värdefullaste spelaren under den regulära säsongen. Under årens lopp har det tillfallit fler priser till spelare beroende på hur man uppskattar dem.
| Lagtroféer | |||||
| Namn | Innebörd | Foto | Namngiven efter | Utdelad sedan | Rekordhållare Anmärkningar |
| Stanley Cup |
|
 |
Frederick Arthur Stanley, Baron Stanley of Preston | sedan 1893 |
|
| Clarence S. Campbell Bowl |
|
 |
Clarence S. Campbell | sedan 1968 |
|
| Prince of Wales Trophy |
|
 |
Eduard VIII., Prince of Wales | sedan 1924 |
|
| Presidents' Trophy |
|
 |
sedan 1986 |
|
|
| Lagtroféer som inte längre finns | |||||
| Namn | Bakgrund | Foto | Namngiven efter | Utdelad sedan | Rekordhållare Anmärkning |
| O’Brien Trophy |
|
Ambrose O’Brien | 1910–1923 1928–1950 |
|
|
| Priser för spelare och tränare | |||||
| Namn | Bakgrund | Foto | Namngiven efter | Utdelad sedan | Rekordhållare Anmärkning |
| Art Ross Trophy |
|
 |
Art Ross | sedan 1948 |
|
| Bill Masterton Memorial Trophy |
|
 |
Bill Masterton | sedan 1968 |
|
| Calder Memorial Trophy |
|
 |
Frank Calder | sedan 1933 |
|
| Conn Smythe Trophy |
|
 |
Conn Smythe | sedan 1965 |
|
| Frank J. Selke Trophy |
|
 |
Frank J. Selke | sedan 1978 |
|
| Hart Memorial Trophy |
|
 |
David Hart, pappa till Cecil Hart | sedan 1924 |
|
| Jack Adams Award |
|
 |
Jack Adams | sedan 1974 |
|
| James Norris Memorial Trophy |
|
 |
James E. Norris | sedan 1954 |
|
| King Clancy Memorial Trophy |
|
 |
King Clancy | sedan 1988 |
|
| Lady Byng Memorial Trophy |
|
 |
Lady Byng, hustru till Julian H. G. Byng | sedan 1925 |
|
| Lester B. Pearson Award |
|
 |
Lester B. Pearson | sedan 1971 |
|
| Lester Patrick Trophy |
|
 |
Lester Patrick | sedan 1966 |
|
| Mark Messier Leadership Award |
|
Mark Messier | sedan 2007 |
|
|
| Maurice 'Rocket' Richard Trophy |
|
 |
Maurice Richard | sedan 1999 |
|
| NHL Lifetime Achievement Award |
|
sedan 2008 |
|
||
| NHL Foundation Player Award |
|
NHL Foundation | sedan 1998 |
|
|
| NHL Plus/Minus Award |
|
sedan 1983 |
|
||
| Roger Crozier Saving Grace Award |
|
Roger Crozier | sedan 2000 |
|
|
| William M. Jennings Trophy |
|
 |
William M. Jennings | sedan 1982 |
|
| Vezina Trophy |
|
 |
Georges Vézina | sedan 1927 |
|
| Priser och troféer som inte längre delas ut till spelare eller tränare | |||||
| Namn | Bakgrund | Foto | Namngiven efter | Utdelad sedan | Rekordhållare Anmärkning |
| Bud Man of the Year |
|
Budweiser (som sponsor) | 1988–1992 |
|
|
| Dodge Performance of the Year |
|
Dodge (som sponsor) | 1988–1989 |
|
|
| Dodge Ram Tough Award |
|
Dodge Ram (som sponsor) | 1988–1991 |
|
|
| NHL/Sheraton Road Performer Award |
|
Sheraton (som sponsor) | 2004 |
|
|
| Årets NHL-spelare |
|
Dodge (som sponsor; 1985–90) Pro Set (som sponsor; 1991–92) |
1985–1992 |
|
|
[redigera] Antal segrar i Stanley Cup bland existerande lag
| Lag | Antal titlar | ||||
|---|---|---|---|---|---|
| Montreal Canadiens | 24* | ||||
| Toronto Maple Leafs | 13 | ||||
| Detroit Red Wings | 11 | ||||
| Boston Bruins | 5 | ||||
| Edmonton Oilers | 5 | ||||
| New York Islanders | 4 | ||||
| New York Rangers | 4 | ||||
| Chicago Blackhawks | 3 | ||||
| New Jersey Devils | 3 | ||||
| Pittsburgh Penguins | 3 | ||||
| Colorado Avalanche | 2 | ||||
| Philadelphia Flyers | 2 | ||||
| Anaheim Ducks | 1 | ||||
| Calgary Flames | 1 | ||||
| Carolina Hurricanes | 1 | ||||
| Dallas Stars | 1 | ||||
| Tampa Bay Lightning | 1 | ||||
| * - Den första segern för Canadiens, var innan laget anslöt till NHL. Mer information Stanley Cup |
|||||
[redigera] All-Star-match
Fansen röstar fram spelare från Western och Eastern conference, och ett lag med spelare från varje konferens möts.
[redigera] Sammanfattning
National Hockey League startades säsongen 1917/1918 efter flera konflikter i NHA. Sex lag spelade i NHA, Montreal Canadiens, Montreal Wanderers, Ottawa Senators, Quebec Bulldogs och 228:e bataljonen från Toronto. Den första säsongen spelade Montreal Canadiens, Montreal Wanderers, Ottawa Senators och Toronto Arenas i NHL. Montreal Wanderers avbröt efter halva säsongen efter att deras hemmaplan brunnit upp.
NHL-lagen var lyckosamma i Stanley Cup och vann sju av de nio första slutspelen mot lag från bland annat WHL och PCHL. 1926 lades de andra ligorna ned och NHL var den enda ligan som tävlade om Stanley Cup. Fram till 1942 minskade NHL till sex lag, Original Six, som bestod av Boston Bruins, Chicago Blackhawks, Detroit Red Wings, Montreal Canadiens, New York Rangers och Toronto Maple Leafs. De spelade mot varandra under 25 år utan att några nya lag tillkom.
1967 utökades NHL med Expansion Six, som bestod av Los Angeles Kings, Minnesota North Stars, Oakland Seals, Philadelphia Flyers, Pittsburgh Penguins och St. Louis Blues. De äldre lagen förödmjukades. St. Louis Blues gick till final första året som mästare i den nya divisionen.
1970 tillkom två nya lag, då Buffalo Sabres och Vancouver Canucks gick med i ligan, och antalet lag var 14.
NHL:s rival World Hockey Association (WHA) bildades 1972 och konkurrerade fram till 1979 med NHL om stjärnorna. En av de främsta ishockeyspelarna genom tiderna, Wayne Gretzky, började sin karriär i WHA. Samma år utökades NHL med New York Islanders och Atlanta Flames.
1974 utökades ligan med ytterligare två lag, Washington Capitals samt Kansas City Scouts och NHL bestod då av 18 lag.
1976 flyttade California Golden Seals och blev Cleveland Barons och Kansas City Scouts flyttade efter två år till Denver och blev Colorado Rockies.
1978 slogs Minnesota North Stars och Cleveland Barons ihop till ett lag, då båda lagen hade dålig ekonomi. Laget spelade under namnet Minnesota North Stars, och ligan innehöll 17 lag.
Edmonton Oilers, Hartford Whalers, Quebec Nordiques och Winnipeg Jets flyttade över från WHA till NHL 1979, som då bestod av 21 lag. 1980 flyttade Atlanta Flames till Kanada och blev Calgary Flames. Colorado Rockies flyttade 1982 till östkusten och blev New Jersey Devils.
Inga nya lag tillkom under 1980-talet, men under början av 1990-talet tillkom fem lag, San Jose Sharks (1991), Ottawa Senators (1992), Tampa Bay Lightning (1992), Mighty Ducks of Anaheim (1993) och Florida Panthers (1993). Flera lag flyttade under samma period från Kanada och norra USA till södra USA. Minnesota North Stars flyttade till Texas och blev Dallas Stars 1993, inför säsongen 1995-96 flyttade Quebec Nordiques och blev Colorado Avalanche, följande säsong flyttade Winnipeg Jets till Arizona och blev Phoenix Coyotes samt 1997 förflyttades Hartford Whalers och blev Carolina Hurricanes.
I april 1992 skedde en tiodagars strejk i NHL och säsongen 1994/1995 inträffade en lockout mellan oktober och januari, vilken minskade antalet matcher till 48.
Mellan 1998 och 2000 utökades NHL till 30 lag i och med att Nashville Predators (1998), Atlanta Thrashers (1999), Columbus Blue Jackets (2000) och Minnesota Wild (2000) tillkom.
2004 lockoutade NHL-ägarna spelarna på nytt då man ville införa ett lönetak, vilket spelarfacket vägrade gå med på. Konflikten medförde att hela säsongen National Hockey League 2004/2005 ställdes in, vilket bekräftades den 16 februari 2005. Tidigare hade man hoppats på att försöka komma igång och spela ett kortare antal matcher i grundserien, vilket gjordes under säsongen 1994/1995.
Säsongen 2005/2006 kunde man återigen börja. Några regeländringar ökade målskyttet.
[redigera] TV-sändningar
- I Sverige har Canal+ visat matcher sedan slutet av 1990-talet och under 2000-talet. Säsongen 2009/2010 tog Viasat över rättigheterna och visar matcher på Viasat Hockey.
[redigera] Se även
[redigera] Källor
[redigera] Litteratur
- William Brown: The Montreal Maroons - The Forgotten Stanley Cup Champions Vehicule Press, 1999. ISBN 1-55065-128-5 (engl.)
- Jim Hendy: Official 1947 National Hockey Guide A.S. Barnes & Company, 1946
- Steve Dryden/The Hockey News: Century of Hockey McCelland & Steward Ltd., 2001, ISBN 0-7710-4180-2
- Steve Dryden/The Hockey News: The Top 100 NHL Players of All Time McCelland & Steward Ltd., 1999, ISBN 0-7710-4176-4
- National Hockey League: Official Guide and Record Book 2008 Triumph Books, Oktober 2007, ISBN 978-1-60078-037-0
- Scott Adam Surgent: The Complete Historical and Statistical Reference of the World Hockey Association 1972-1979 Xaler Press, 1995. ISBN 0-9644774-0-8
[redigera] Noter
- ^ Official 1947 National Hockey Guide, 1946, S. 17 + 18
- ^ [a b c] Official Guide and Record Book 2008, S. 10
- ^ Century of Hockey 2001, S. 20
- ^ Century of Hockey 2001, S. 21
- ^ Century of Hockey 2001, S. 26
- ^ Century of Hockey 2001, S. 25
- ^ [a b] Century of Hockey 2001, S. 27
- ^ Century of Hockey 2001, S. 28
- ^ Century of Hockey 2001, S. 29
- ^ Century of Hockey 2001, S. 31
- ^ Century of Hockey 2001, S. 32
- ^ Century of Hockey 2001, S. 34
- ^ Century of Hockey 2001, S. 36
- ^ Century of Hockey 2001, S. 38
- ^ [a b c d e f g] Official Guide and Record Book 2008, S. 11
- ^ [a b c d e] The Top 100 NHL Players of All Time, S. 8
- ^ Official Guide and Record Book 2008, S. 247
- ^ Century of Hockey 2001, S. 44
- ^ Century of Hockey 2001, S. 46
- ^ Century of Hockey 2001, S. 45
- ^ Century of Hockey 2001, S. 48
- ^ Century of Hockey 2001, S. 50
- ^ Century of Hockey 2001, S. 55
- ^ Century of Hockey 2001, S. 57
- ^ Century of Hockey 2001, S. 60
- ^ Century of Hockey 2001, S. 62
- ^ Century of Hockey 2001, S. 67
- ^ Century of Hockey 2001, S. 68
- ^ Century of Hockey 2001, S. 69
- ^ Century of Hockey 2001, S. 70
- ^ The Top 100 NHL Players of All Time, S. 20-24
- ^ Century of Hockey 2001, S. 74
- ^ Century of Hockey 2001, S. 75
- ^ [a b] Century of Hockey 2001, S. 76
- ^ Century of Hockey 2001, S. 77
- ^ The Complete Historical and Statistical Reference of the World Hockey Association, S. 21
- ^ Century of Hockey 2001, S. 80
- ^ Century of Hockey 2001, S. 85
- ^ [a b] Century of Hockey 2001, S. 91
- ^ Century of Hockey 2001, S. 92
- ^ Century of Hockey 2001, S. 94
- ^ Century of Hockey 2001, S. 96
- ^ Century of Hockey 2001, S. 97
- ^ Century of Hockey 2001, S. 101
[redigera] Externa länkar
- NHL
- NHLPA
- Eurosports NHL-blogg
- Delar av denna artikel är en översättning från Tyska Wikipedia
|
||||||||||||||||||||||||||
