Bristol Bloodhound

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bloodhound MK II
Bloodhound SAM at the RAF Museum.jpg
En Bloodhound vid RAF:s museum i Hendon, London.
Typ Luftvärnsrobot
Ursprungsland  Storbritannien
Servicehistoria
Brukstid 1958 Mk I
1964 Mk II
Produktionshistoria
Tillverkare Bristol Aeroplane Company
Antal tillverkade 783
Specifikationer
Längd 7,76 m
8,46 m med startraketer
Vikt 1251 kg
2385 kg med startraketer
Spännvidd 2,83 m
Diameter 54,6 cm
Tändrör zonrör
Motor ramjetmotorer
4×fastbränsle raketer
Bränsle 196 kg fotogen
Målsökare Semiaktiv radarmålsökare
Prestanda
Räckvidd 185 km
Maxhöjd >20000 m
Maxhastighet Mach 2,8
Gruppering 285, Rb 68, plats okänd.

Bristol Bloodhound var ett brittiskt luftvärnsystem utvecklat för att kunna bekämpa högflygande och snabbgående mål. Robotsystemet tjänstgjorde i fem länders luftförsvar mellan åren 1958 och 1999, då det sista systemet avvecklades i Schweiz.

Användning i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Inför försvarsbeslutet 1958 gav ÖB Nils Swedlund i november 1957 direktiv till försvaret om att inledda försöksverksamhet med luftvärnsrobotförband. Det robotsystem som skulle köpas skulle vara beprövat. Hösten 1958 beslutade Armén och Flygvapnet att man skulle köpa ett gemensamt system. Efter en inventering på vilka system som fanns på marknaden, valdes den brittiska Bloodhound Mk 1 från Bristol Aeroplane.[1]

I september 1959 lades en beställning på systemet, som i Sverige fick den militära beteckningen Rb 365. Systemet anskaffades för utprovning och försök, och kom aldrig i operativ drift. Systemet provades vid en fast installation vid Roslagens luftvärnsregemente (Lv 3) i Norrtälje samt i mindre omfattning vid Roslagens flygkår (F 2).[1]

Totalt anskaffades nio robotlavetter och 13 robotar i serien. På Lv 3 fanns åtta fasta lavetter, en eldledningscentral och två stycken belysningsradar PE-09/R, samt 12 av de 13 robotarna. Den fasta installationen kan än idag ses på satellitbilder, till exempelvis Eniro. Vid F 2 i Hägernäs fanns en lavett samt en robot, en ej komplett eldledningscentral och en PE-09/R. Denna utrustning användes för utvecklingen av STRIL 60 där luftvärnsrobotar skulle vara en integrerad del. Försöksverksamhet med luftvärnsrobotförband pågick mellan 1959–1961.[1]

Robotsystem 68[redigera | redigera wikitext]

Efter avslutade prov och försök med Bloodhound Mk I, genomfördes 1961 en seriebeställning av Bloodhound Mk II, vilket inkluderade 12 eldledningscentraler (rbgc), 12 eldledningsradar (brr), 48 lavetter, 96 robotar, 10 robotar avsedda för test- och provverksamhet och totalt 360 fordon av olika slag. Dessa beställdes från ett konsortium bestående av brittiska och svenska industrier, lett den brittiska tillverkaren Bristol Aeroplane och leveranserna påbörjades 1963. Bloodhound Mk II hade avsevärt förbättrade prestanda, bland annat större räckvidd och bättre störtålighet. Systemet fick den svenska beteckningen Luftvärnsrobotsystem 68 (Rb 68)[1] och var i operativ drift i Flygvapnet mellan åren 1965 och 1978.

Under denna period organiserades totalt sex robotdivisioner vid Svea flygkår (två divisioner), Skånska flygflottiljen, Kalmar flygflottilj, Bråvalla flygflottilj och Blekinge flygflottilj. De kvarvarande Rb 365 barlastades, och användas i hanteringsutbildningen av värnpliktiga, inför deras skarpa tjänst på Rb 68.[1]

Grupperingsplatser[redigera | redigera wikitext]

Luftvärnssystem Bloodhound Mk II var ursprungligen, likt Bloodhound Mk I, ett fast luftvärnssystem tänkt att grupperas vid viktigare anläggningar och installationer. Sverige hade dock sedan 50-talet principen om "skydd genom spridning" av förband för att minimera effekterna av ett anfall med kärnvapen. Av den anledningen byggdes ett omfattande nät av grupperingsplatser ut i de södra delarna av landet, från Skåne i söder till Uppland i norr.

Varje robotdivision hade förutom en fredsgrupperingsplats inne på flottiljområdet också en övningsgrupperingsplats i fält, belägen cirka 10 mil från flottiljen, där förbandet kunde öva under realistiska former samt ett flertal krigsgrupperingsplatser fördelat över två grupperingsområden om vardera tre krigsgrupperingsplatser till vilka man skulle bege sig i händelse av krig. Undantaget var F 8 som hade fyra grupperingsområden om vardera tre krigsgrupperingsplatser, detta till följd av att F 8 hade två robotdivisioner.

Krigsgrupperingsplatserna var omgärdade av mycket hög sekretess och fick inte användas eller besökas av uniformerad personal i fredstid. En gång om året inspekterades krigsgrupperingsplatserna av respektive divisionschef och/eller krigskompanichef samt ett par av divisionens tekniker för att bedöma platsens skick och för att göra underhåll. Vid denna inspektion utfördes även ändringar i krigsplanläggningen om så ansågs behövas. Efter att Rb 68-systemet lagts ner i sin helhet 1978 användes ett antal av krigsgrupperingsplatserna till andra uppgifter, mestadels för prov och utvärdering för att se om det gick att gruppera någonting annat på dessa platser, men ett antal platser användes som krigsgrupperingsplats för Rrplut PS-44/R. Krigsgrupperingsplatserna utgick slutligen ur krigsorganisationen i mitten på 80-talet och marken återlämnades till ursprunglige markägaren.

PE-09/R[redigera | redigera wikitext]

PE-09/R var en rörlig eldledningsradar med ursprungsbeteckningen TIR Sting Ray Type 83. Den var en vanlig pulsradar med magnetroner för X- och S-bandet. Pulseffekten på S-bandet var 1 000 kW och på X-bandet 750 kW.

Taktisk fördelning[redigera | redigera wikitext]

Den taktiska organisationen bestod av 12 luftvärnsrobotkompanier 68/R, förkortat lvrbkomp68/R.

PE-44/R[redigera | redigera wikitext]

PE-44/R var en rörlig eldledningsradar med ursprungsbeteckningen TIR Fireligth Type 86. Den var en dopplerradar med X-bands högeffektsklystron.

Avveckling[redigera | redigera wikitext]

Med bakgrund till Luftförsvarsutredningen 1967 kom systemet att avvecklas under perioden 1974–1978. 30 av robotarna såldes till Schweiz och 60 stycken återfördes till Storbritannien där det kom att vara i tjänst fram till 1991.[2] Sex belysningsradaranläggningar samt sex robotgruppcentraler byggdes dock om för användning som mobila spaningsradaranläggningar, PS-44. Dess främsta användningsområde var att söka efter fientligt flyg i områden där konventionella spaningsradarstationer inte kunde spana på grund av utsläpp av metallremsor. Eftersom PS-44 endast detekterade rörliga mål, kunde denna radarstation inte störas ut på detta sätt. PS-44 avvecklades 1982 och såldes till Storbritannien.

Bevarade robotar[redigera | redigera wikitext]

Användare[redigera | redigera wikitext]

 Australiens flygvapnen
  • No. 30 Squadron
 Republiken Singapores flygvapen
  • 170 Squadron
 Svenska flygvapnet
 Schweiz flygvapen
 Brittiska flygvapnet
  • No. 25 Squadron
  • No. 33 Squadron
  • No. 41 Squadron
  • No. 62 Squadron
  • No. 65 Squadron
  • No. 85 Squadron
  • No. 94 Squadron
  • No. 112 Squadron
  • No. 141 Squadron
  • No. 222 Squadron
  • No. 242 Squadron
  • No. 247 Squadron
  • No. 257 Squadron
  • No. 263 Squadron
  • No. 264 Squadron
  • No. 266 Squadron

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Luftvärnsrobotsystem 68
  2. ^ ”Historia”. F 12 kamratförening. http://home.swipnet.se/akes/. Läst 18 maj 2009. 
  3. ^ ”RFN/Vidselbasen i Lappland”. flyghistoria.org. http://www.flyghistoria.org/images_minnesten/Vidsel.htm. Läst 18 juil 2015. 
  4. ^ ”LvRB 68 Bloodhound vid F 10, Skåne 1963-1974”. robotmuseum.se. http://www.robotmuseum.se/Mappar/Robothistorik/09_Luftvarn/Rb68/ARM_Rb68-F10.pdf. Läst 18 juil 2015. 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]