C5 (tunnelbanevagn)

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
C5
Tunnelvagn C5 alias Silverpilen
Tunnelvagn C5 ståendes vid Telefonplan.
Även kallad"Silverpilen"
FordonstypTunnelvagn
Tillverkningsår1963–1965
Byggt antal8
TillverkareHägglund & Söner
AxelföljdBo'Bo'
Längd17 620 mm
Drivhjulsdiameter864 mm
Spårvidd1 435 mm (normalspår)
Drivmedel650V likström (strömskena)
Effekt264 kW
Effekt per ton13,2 kW/t
Största tillåtna hastighet80 km/h
Maxhastighet80 km/h
Tjänstevikt20 t
Sittplatser48
ÄgareAB Storstockholms Lokaltrafik (SL)
Korgbredd2 780 mm

Tunnelvagn C5, även kallad Silverpilen eller Silvertåget, var ett prototyptåg som dåvarande AB Stockholms Spårvägar (numera Storstockholms Lokaltrafik (SL)) beställde av Hägglunds i Örnsköldsvik och som användes i Stockholms tunnelbana i trettio år, 1966–1996.

Totalt levererades åtta vagnar av denna typ (nr 2901–2908), således ett fullängdståg. Vagnarna var samkörbara och kunde ibland ses tillsammans med andra vagntyper i samma tåg. Vagnarna fick i folkmun namnet "Silverpilen" för att de var av olackerad aluminium. Namnet övertogs från ett lokalt soptransporttåg, som slutat köra omkring 1970.

Sju vagnar skrotades på 1990-talet, medan den första återbördades till Örnsköldsvik, där den togs om hand av museiföreningen Primus Motor. Den har använts som lokal för turistbyrån i Örnsköldsvik men nu står den på Mannaminne i Höga Kusten. En vagn skrotades enbart delvis, varav en del av vagnen hamnade på Polishögskolan i Sörentorp i Solna kommun, där den används för övningsändamål.

Historia[redigera | redigera wikitext]

C5-vagnarna var en uddatyp i tunnelbanan och det är kanske inte så konstigt att SL bestämde sig för att utrangera dem. Typen beställdes 1959 hos Hägglund & Söner i Örnsköldsvik som aldrig tidigare levererat några tunnelbanevagnar då samtliga tidigare tunnelbanevagnar levererats av Svenska Järnvägsverkstäderna (ASJ) och Asea i samarbete. Hägglunds hade tidigare levererat motorvagnar till SJ och spårvagnar till ett flertal svenska städer och var när ordern lades i full gång med att tillverka M25 till Göteborgs spårvägar. Man hade således erfarenhet av att tillverka spårburna fordon. Stockholms spårvägar, som då även drev tunnelbanan, beställde ett provtåg bestående av åtta vagnar. Provtåget skulle vara samkörbart med de tidigare levererade vagnarna littera C1, C2 och C3 samt de beställda C4-vagnarna. Vagnarna skulle ha samma huvudmått och planlösning som C4. Genom ett flertal åtgärder skulle vagnarna bli betydligt lättare än de tidigare levererade tunnelbanevagnarna. C1, C2 och C3 hade en vikt på närmare 30 ton, medan den under byggnad varande C4 skulle få en vikt på 24 ton och C5 beräknades få en vikt på 20 ton. Boggierna blev av ny konstruktion med helhjul och hålaxlar.[förtydliga] Boggiramverk av sedvanlig typ fanns inte utan istället fanns ett antal tvärs- och längsgående balkar.

Som första tunnelbanevagnar har C5:orna en vagnskorg som vilar på luftfjädring. Vagnskorgens centrumtappar är lagrade i varje boggi i ett centrumlager som är förankrat i boggin med gummilagrade stag. Motorerna som är av Hägglunds egen konstruktion, är betydligt lättare än ASEA-motorerna. Även omformaren är tillverkad av Hägglunds. Motorerna regleras genom ett kampådrag, tidigare tunnelbanevagnar hade haft konventionell kontaktormanövrering. Kampådraget tillverkades av General Electric. Vagnskorgen är utförd i svetsad stålkonstruktion med två långbalkar och mellanliggande tvärbalkar. Taket är uppbyggt av aluminiumplåt som är nitad/limmad på längs- och tvärsgående alumimiumprofiler. Vagnskorgens väggar är utförda i stålplåt med utanpåliggande aluminiumplåt. Genom att ha denna utanpåliggande aluminiumplåt som täckning av korgen slapp man att måla den frånsett märkning. Detta var också det som kännetecknade C5:orna och som gjorde dem så lätta att skilja från övriga tunnelbanevagnar som var traditionellt gröna. Hela provtåget var klart för leverans 1965.

Den första vagnen 3001, senare 2901 var klar 1963, 2901–2907 C5 2901, C5 2902, C5 2903, C5 2904, C5 2905, C5 2906 och C5 2907 var klara 1964, medan den C5 2908 var klar 1965. Enligt märkning på vagnarna leveransbesiktigades vagnarna enligt följnade: C5 2901 10/12 1965, C5 2902 13/12 1965, C5 2903 30/11 1965, C5 2904 10/12 1965, C5 2905 14/12 1965, C5 2906 20/11 1965, C5 2907 13/12 1965 och C5 2908 19/10 1965. Anledningen till att man ändrade numren var att man inte ville att de skulle få samma nummer som de beställda X1-motorvagnarna som skulle gå i Stockholms lokaltrafik. Någon ytterligare beställning av C5 gjordes aldrig, däremot blev Hägglunds underleverantör till kommande generationer av tunnelbanevagnar sedan ASJ lagt ned tillverkningen i Linköping. Normalt sett användes samtliga vagnar i ett eget tåg, även om de var samkörbara med övriga tunnelbanevagnar. Till en början gick vagnarna på tunnelbana 2 (röda linjen), men har vid något tillfälle även använts på tunnelbana 3 (blå linjen).

När tunnelbanan nådde Mörby ställdes vagnarna tidvis upp där. Uppställningsspåret sluttar en aning, varför tågsättet kan komma i rörelse. För att motverka detta kördes tåget med en C6:a i ena änden. C6:orna har inverterad parkeringsbroms vilket gjorde att de kunde stå stilla utan annan åtgärd. Allteftersom C6 byggdes om till C6H övertog dessa rollen som parkeringsvagn. Den åttonde C5:an stod då i reserv. Alla C5 avställdes under senvåren 1994 för att sedan åter komma i trafik i november samma år. Bara två vagnar observerades i trafik, C5 2902 och C5 2905. Dessa användes som udda vagnar i C4-tåg. Slopning skedde under 1995 med undantag för C5 2901 som formellt kom att slopas i samband med att den 1996 skänktes bort för att bevaras i Örnsköldsvik tillsammans med andra Hägglundstillverkade fordon.

C5 året 1993[redigera | redigera wikitext]

Filmen Sökarna spelades in 1993. I filmens inledningsscener är handlingen förlagd till tunnelbanan där två ungdomsgäng kommer i bråk. Ett av gängen åker tunnelbana och när vagnarna rullar in på perrongen vid Kungsträdgårdens tunnelbanestation kan man se att tåget är Silverpilen. Minst tre vagnar är synliga, men den vagn som syns mest är C5 2901.

En intressant detalj är att filmen skall skildra "en storstad". Logotyper, reklam mm i och omkring tågen har därför avlägsnats eller neutraliserats. Troligen användes det silverfärgade tåget för att skilja sig från de för tiden gröna C4-vagnarna. Tågföraren, Staffan Hildebrand, bär uniform med basker, något som avviker från en normal föraruniform.

C5 året 1994[redigera | redigera wikitext]

Vagnarna kom åter i trafik i november efter att ha varit avställda sedan sommaren.

C5 året 1995[redigera | redigera wikitext]

1/1 1995 fanns fortfarande alla 8 st C5-vagnar i trafik.

Som nämndes i C5 året 1994 kom C5orna åter i trafik efter att ha varit avställda. Endast två vagnar C5 2902 och C5 2905 observerades i trafik. Vagnarna gick inte tillsammans utan ingick i C4-tåg. I januari 1995 avställdes vagnarna återigen. Samtliga vagnar utom C5 2901 slopades under 1995 med avsikt att skrotas. En vagn, C5 2901, bevarades som museivagn i Örnsköldsvik.

C5 året 1996[redigera | redigera wikitext]

1 januari 1996 fanns en C5 i trafik; C5 2901.

Man genomförde en avskedsutfärd med C5 2901 under sommaren innan vagnen slopades och skickades till Örnsköldsvik för att bli museifordon.

Vandringssägner kring "Silverpilen"[redigera | redigera wikitext]

Spöktåget Silverpilen vid Kymlinge spökstation (artificiell bild).

C5 som spöktåg[redigera | redigera wikitext]

Det finns flera vandringssägner knutna till C5-tåget, eller "Silverpilen", samt "Silvertåget", som det vanligen kallas under dessa sammanhang. Enligt sägnerna ska Silverpilen ha varit ett tåg för de döda och tåget ska ha känts igen på dess passagerares uttryckslösa, döda blickar.[1] Dessa sägner har troligen uppstått då C5-vagnarna ansågs ha ett spökliknande ljud i tunnlarna och var sällsynta i trafik.[1]

Enligt folklivsforskaren Bengt af Klintberg finns en sägen där tåget ska haft någon form av förbannelse för de levande då den som klev på inte kom av igen.[1] Denna förbannelse återberättas i diverse vandringssägner och spökhistorier om Silverpilen och har till och med filmatiserats 2000 i TV-serien Spökafton (Se Episod i TV-serien Spökafton) och blivit barnbok 2016 under namnet "Spöktåget Silverpilen" i bokserien Mystiska Myter, skriven av författaren Anna Hansson.[2]

Kymlinge, tunnelbanestation för de döda[redigera | redigera wikitext]

Flera av sägnerna kring Silverpilen har koppling till tunnelbanestationen Kymlingeblå linjen. Då Kymlinge aldrig tagits i bruk har den fått rykte för att vara en så kallad spökstation där de döda går av.[1] Enligt Björn Dalborg, direktör på SL, ska stockholmare ha berättat skrämmande skrönor om "Kymlinge spökstation" i årtionden.[1] Trots detta gick C5-vagnarna mycket sällan på den blå linjen.[källa behövs]

En återberättad spökhistoria eller vandringssägen om Silverpilen och Kymlinge handlar om en flicka som hade varit på disco inne i stan och skulle ta tunnelbanan hem.[3][4] Hon klev på ett tåg men tyckte att passagerarna såg lite märkliga ut. Flickan skulle kliva av vid T-Centralen, men tåget stannade inte trots att hon drog i nödbromsen – hon hade stigit ombord på Silverpilen. När tåget slutligen stannar och hon kliver av ser hon en skylt framför sig – Kymlinge. Hon går med sina medpassagerare uppför trappan där hon möts av en låst dörr, vilket inte hindrar hennes medpassagerare som fortsätter rakt igenom dörren. Sägnen om flickan har två olika slut: det ena säger att flickan en vecka senare hittades död i Ursviks skogar, dvs i Kymlingestationens närhet, det andra att hon hittades vid liv på samma plats en vecka senare, men vettskrämd.[3][4]

Episod i TV-serien Spökafton[redigera | redigera wikitext]

Spökafton var en svensk TV-serie från 2000 som sändes i SVT på lördagar vintern 2001. Serien bestod av 5 fristående avsnitt där barn råkade ut för spöken eller andra övernaturliga händelser. Avsnitten kommenterades efteråt av folklivsforskaren Ebbe Schön.

Episod 2 av serien hette Silvertåget och var direkt inspirerat av de sägner om C5. I programmet missar en ung flicka sista Tunnelbanan hem mitt i natten. Medan flickan funderar på vad hon ska göra kommer ett silverfärgat tunnelbanetåg in på perrongen. Tågets lampor flimrar och det saknar passagerare men flickan går ombord på tåget. Nästa dag är polisen i flickans skola och rapporterar att flickan inte kom hem dagen innan. Programmet slutar med att flickan efter någon dag kommer till rätta men hon är inte längre sig själv.

Huvudartikel: Spökafton

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] ”Här är stationen där de döda går av” (Tidningsartikel). Aftonbladet. 6 februari 2006. Arkiverad från originalet den 9 juli 2021. https://web.archive.org/web/20210709182736/https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/jPQ1qL/har-ar-stationen-dar-de-doda-gar-av. Läst 2 juli 2021. 
  2. ^ Hansson, Anna (2016) (Lättläst barnbok 9-12 år). Spöktåget Silverpilen. Mystiska Myter. Illustratör: Valentin Schönbeck. Beta pedagog. ISBN 9789188009098 
  3. ^ [a b] ”Spökhistorian om silverpilen”. cattatania.blogg.se. 11 december 2008. Arkiverad från originalet den 29 oktober 2013. https://web.archive.org/web/20131029205704/https://cattatania.blogg.se/2008/december/spokhistorian-om-silvertaget.html. Läst 5 juli 2021. 
  4. ^ [a b] ”Spökstationen kymlinge”. jeliz.blogg.se. Arkiverad från originalet den 25 december 2012. https://archive.is/20121225063835/http://jeliz.blogg.se/2009/march/spokstationen.html. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]