Dublinförordningen

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Dublin II-förordningen)
Hoppa till: navigering, sök
Europeiska flaggan Europeiska unionens förordningar
Dublinförordningen
Förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat

Aktnummer Förordning (EU) nr 604/2013
Celexnummer 32013R0604
Offentliggjort i EUT L 180, 29.6.2013, s. 31–59
Rättslig form Förordning
Rättsligt bindande Yes check.svg Ja
Direkt tillämpligt Yes check.svg Ja
Tillämpas av Europeiska unionen samt Island, Liechtenstein, Norge, Schweiz
Utfärdat av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd
Rättslig grund Art. 78.2 FEUF

Relaterad lagstiftning
Nuvarande och tidigare gällande lagstiftning
Förordning (EU) nr 604/2013
Utfärdat Trätt i kraft Tillämpligt Upphävt
2013-06-26 2013-07-19 2014-01-01
Förordning (EG) nr 343/2003
Utfärdat Trätt i kraft Tillämpligt Upphävt
2003-02-18 2003-03-17 2013-03-12 2013-07-19
Dublinkonventionen
Utfärdat Trätt i kraft Tillämpligt Upphävt
1990-06-15 1990-09-01 1997-10-01 2003-03-17

Dublinförordningen (förordning (EU) nr 604/2013) är en europeisk förordning som fastställer kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat inom Europeiska unionen som är ansvarig för att pröva en asylansökan. Genom Dublinförordningen fastställs att en asylansökan ska prövas, enligt följande prioritetsordning, av medlemsstat där personen (1) redan har familjemedlem, (2) redan har uppehållstillstånd eller visum, (3) först reste in till unionen (första asylland-principen). Om första assylland enligt vissa villkor inte kan hållas ansvarig ska ansökan istället prövas av den stat där personen (4) har uppehållit sig i minst fem månader eller (5) redan har lämnat in sin asylansökan.[1]

Syftet med förordningen är att medlemsstaterna på ett effektivt sätt ska kunna bestämma vem som har ansvaret för att pröva en asylansökan, att fastställa rimliga tidsfrister för detta förfarande samt att motverka att asylförfarandena missbrukas genom att ansökningar lämnas in i flera olika medlemsstater. Medlemsstaterna är skyldiga att överta eller återta asylärenden från andra medlemsstater i de fall då de är ansvariga för detta enligt förordningen. Ett särskilt förfarande för övertagande och återtagande av asylärenden fastställs i förordningen. Förordningen påverkar inte skälen till att bevilja asyl; detta regleras av skyddsgrundsdirektivet. Förordningen bygger på den ursprungliga Dublinkonventionen från 1990 och utgör en viktig del av unionens gemensamma asylpolitik och området med frihet, säkerhet och rättvisa. Genom internationella avtal omfattar förordningen även Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz.

Dublinförordningen är en av unionens mest kända och kontroversiella förordningar. Den har bland annat kritiserats för att snedvrida fördelningen av asylsökande mellan medlemsstaterna och begränsa asylsökandes möjligheter till att få sin asylrätt prövad. Den nuvarande förordningen antogs under 2013 och utgör en omarbetning av den ursprungliga Dublinförordningen från 2003, som i sin tur ersatte Dublinkonventionen från 1990.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Dublinförordningen grundar sig på Dublinkonventionen, som undertecknades i Dublin, Irland, den 15 juni 1990 av företrädare för de dåvarande tolv medlemsstaterna inom Europeiska gemenskaperna. Konventionen trädde i kraft den 1 september 1990 för Belgien, Danmark, Frankrike, Grekland, Irland, Italien Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Storbritannien och Tyskland. Efter att Finland, Sverige och Österrike anslöt sig till Europeiska unionen den 1 januari 1995 anslöt de sig även till Dublinkonventionen. Konventionen trädde i kraft den 1 oktober 1997 för Sverige och Österrike och den 1 januari 1998 för Finland. Under 2001 anslöt sig även Island och Norge genom ett internationellt avtal med unionen.

Precis som med Schengensamarbetet skedde samarbetet kring asyl- och invandringsfrågor till stor del utanför Europeiska unionens ramar fram till att Amsterdamfördraget trädde i kraft den 1 maj 1999. Genom fördraget fick unionen utökade befogenheter inom rättsliga och inrikes frågor. Den 18 februari antogs Dublinförordningen och ersatte Dublinkonventionen när den trädde i kraft den 17 mars 2003. På så sätt införlivades Dublinkonventionens bestämmelser inom unionens ramar.

Under 2013 utarbetades en ny Dublinförordning som ersatte den gamla. Principen om att den första medlemsstaten som har mottagit en asylsökande också är den som ansvarar för asylansökan låg fast oförändrad.

I samband med de ökande flyktingströmmarna från framför allt Syrien och Afghanistan under 2015 ifrågasattes Dublinförordningen av ledande politiker runt om i Europa, däribland Tysklands förbundskansler Angela Merkel, Italiens utrikesminister Paolo Gentiloni och Österrikes utrikesminister Sebastian Kurz.[2] Tyska myndigheter bestämde sig i augusti 2015 för att inte sända tillbaka syriska flyktingar till det första ankomstlandet, i enlighet med de specialbestämmelser som finns i Dublinförordningen. I november 2015 återgick landet till att återigen tillämpa Dublinförordningens huvudregel om att det är första ankomstlandet inom EU som ansvarar för asylförfarandet.[3]

Grekland[redigera | redigera wikitext]

Sedan 2011 har övriga medlemsstater slutat med att översända asylsökande till Grekland efter att både Europadomstolen och Europeiska unionens domstol konstaterat att landets migrationscentrum är undermåliga.[2] Europeiska kommissionen har inlett flera överträdelseförfaranden mot Grekland eftersom landet inte uppfyller de krav som ställs i bland annat mottagandedirektivet. Kommissionen antog också den 10 februari 2016 en rekommendation till Grekland om åtgärder som landet bör vidta senast den 4 mars 2016 med syfte att kunna återuppta överföringen av asylsökande från övriga medlemsstater.[4] Grekland har undvikit att registrera asylsökande (om dessa inte krävt det), vilket gjort det svårt att bevisa att de kommit till Grekland som första asylland och då sända dem tillbaka dit. Den 15 juni 2016 utfärdade kommissionen en andra rekommendation om åtgärder som Grekland omgående måste vidta för att komma till rätta med sitt asylsystem.[5] En tredje rekommendation antogs den 28 september 2016.[6]

Ungern[redigera | redigera wikitext]

Flera EU-länder har även stoppat utvisningar av asylsökande till Ungern, på grund av de bristande förhållandena i landets asylsystem.[7]

Nytt förslag 2016[redigera | redigera wikitext]

Under 2016 presenterade Europeiska kommissionen förslag till ändringar av Dublinförordningen mot bakgrund av migrationskrisen i Europa. Bland annat föreslås en permanent omlokaliseringsmekanism som kan aktiveras i händelse av ett högt antal asylsökande kommer till unionen under kort tid.[8] Förslaget måste behandlas av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet innan det kan träda i kraft.

Syfte och innehåll[redigera | redigera wikitext]

Förordningens huvudsakliga syfte är att göra det möjligt att på så kort tid som möjligt bestämma vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan. Det är alltid en enda medlemsstat som ansvarar för prövningen av en asylansökan. Om det framkommer att en annan medlemsstat har ansvaret för en asylsökande ska denna medlemsstat ”överta” den asylsökande. Om den utsedda medlemsstaten accepterar ansvaret ska den asylsökande överföras dit. Om en medlemsstat redan har påbörjat en asylansökan kan medlemsstaten få ”återta” den asylsökande från en annan medlemsstat utan att behöva inhämta dennes tillstånd. Den ansvariga medlemsstaten som den sökande överförs till måste därefter slutföra prövningen av ansökan. Varje medlemsstat kan pröva en asylansökan, även om den inte är ansvarig enligt förordningens kriterier.

UNHCR och Europarådet har kritiserat Dublinförordningen, särskilt överförandet av asylsökande till Grekland, som enligt dem har en bristfällig hantering av asylsökande.[9][10] Belgien och Grekland dömdes den 21 januari 2011 av Europadomstolen för att Belgien hade skickat tillbaka en asylsökande till Grekland, där förhållandena för asylsökande inte tillgodoser Europakonventionen enligt domstolen. Sedan tidigare har bland annat Island, Nederländerna, Norge, Storbritannien, Sverige och Tyskland upphört med att tills vidare skicka tillbaka asylsökande till Grekland.[11]

En asylsökande utan uppehållstillstånd har vid ankomst till EU att välja på att söka asyl, bli utvisad direkt eller resa till ett annat land utan att upptäckas av polisen. Många kommer först till Grekland, som dock avslår de flesta ansökningar. Därför vill många resa vidare till andra länder, vilket inte är så lätt då Grekland inte har landgräns med något annat Schengenland och flygbolag förväntas kontrollera resehandlingar. Italien har därför blivit populärare.

Rättslig form och grund[redigera | redigera wikitext]

Dublinförordningens rättsliga grund återfinns i artikel 63 i den konsoliderade versionen av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen efter Nicefördraget.[12]

Rådet skall i enlighet med det förfarande som avses i artikel 67 inom fem år efter Amsterdamfördragets ikraftträdande besluta om följande: 1. Åtgärder som avser asyl (...) 2. Åtgärder som avser flyktingar och fördrivna personer (...) 3. Åtgärder som avser invandringspolitiken (...) 4. Åtgärder som fastställer de rättigheter och villkor enligt vilka medborgare i tredje land som är lagligen bosatta i en medlemsstat får bosätta sig i andra medlemsstater. (...)
— Artikel 63 i EG-fördraget

Genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft 1999, förstärktes unionens möjligheter till samarbete inom just det asylpolitiska området. Genom Lissabonfördraget blev området med frihet, säkerhet och rättvisa, däribland asylpolitiska frågor, en delad befogenhet för unionen.

Relation till annan lagstiftning[redigera | redigera wikitext]

Dublinförordningen är en viktig del av den gemensamma asylpolitiken inom Europeiska unionen. Även om den avgör vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en asylansökan så påverkar den inte skälen till att bevilja en asylsökande asyl. Detta regleras istället av skyddsgrundsdirektivet.

Territoriellt tillämpningsområde[redigera | redigera wikitext]

  Medlemsstater inom Europeiska unionen där förordningen är direkt tillämplig.
  Medlemsstater där förordningen gäller genom mellanstatliga avtal.
  Övriga stater där förordningen gäller genom mellanstatliga avtal.

I enlighet med bestämmelserna om förordningar i Europeiska unionens fördrag är Dublinförordningen till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna. Särskilda bestämmelser gäller dock för Danmark, Irland och Storbritannien inom området med frihet, säkerhet och rättvisa. Det innebär att lagstiftning inom området inte per automatik omfattar Irland och Storbritannien,[13] medan Danmark står utanför allt samarbete inom området.[14] Irland och Storbritannien valde dock att anta och tillämpa Dublinförordningen.[15] För Danmarks del fortsatte Dublinkonventionen att gälla fram till dess att ett nytt avtal slöts mellan Europeiska gemenskapen och Danmark den 21 februari 2006.[16] Avtalet trädde i kraft den 1 april 2006 och innebar att Danmark också började tillämpa bestämmelserna i Eurodacförordningen.[17]

Island och Norge anslöt sig till förordningen genom ett internationellt avtal som undertecknades den 19 januari 2001 och som trädde i kraft den 1 april 2001.[18][19] Schweiz anslöt sig genom ett annat avtal som undertecknades den 26 oktober 2004 och trädde i kraft den 1 mars 2008.[20][21][22] Avtalet tillät även Liechtenstein att ansluta sig till förordningen,[23] vilket godkändes av rådet den 7 mars 2011.[24] Beslutet implementerades den 1 maj 2011.[25]

Förordningen gäller inte på de områden som tillhör medlemsstaterna men står utanför unionen. Däremot gäller den på alla territorier som på ett eller annat sätt är en del av eller associerade med medlemsstaterna och samtidigt är en del av unionen. Enligt artikel 26 i förordningen ska enbart Frankrikes europeiska territorier omfattas av förordningen, vilket innebär att de utomeuropeiska departementen, som utgör yttersta randområden, inte omfattas av förordningen trots att de är en del av unionen.[26]

Implementeringsförfarandet[redigera | redigera wikitext]

Dublin II-förordningen[redigera | redigera wikitext]

Signerat Godkänt Utfärdat Implementerat

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Förordning 604/2013, bland annat artikel 7.1, 12.1 och 13.2.
  2. ^ [a b] [1]
  3. ^ [2]
  4. ^ Kommissionens rekommendation (EU) 2016/193 av den 10 februari 2016 riktad till Republiken Grekland om brådskande åtgärder som Grekland ska vidta så att överföringar enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 kan återupptas
  5. ^ Kommissionens rekommendation (EU) 2016/1117 av den 15 juni 2016 till Republiken Grekland om de särskilda brådskande åtgärder som Grekland ska vidta så att överföringar enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 kan återupptas
  6. ^ [3]
  7. ^ [4]
  8. ^ [5]
  9. ^ ”Greece's locked up migrant children attempt suicide” (på engelska). EUobserver. 27 juli 2010. http://euobserver.com/22/30545. Läst 26 augusti 2010. 
  10. ^ ”Current EU rules bad for asylum seekers, says Council of Europe” (på engelska). EUobserver. 2 september 2010. http://euobserver.com/9/30717. Läst 2 september 2010. 
  11. ^ ”Human rights court deals blow to EU asylum system” (på engelska). EUobserver. 21 januari 2011. http://euobserver.com/9/31681. Läst 22 januari 2011. 
  12. ^ ”Artikel 63 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen”. EGT C 325, 24.12.2002, s. 58–59. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/sv/treaties/dat/12002E/pdf/12002E_SV.pdf. 
  13. ^ ”Protokoll 21 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 295-298. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0201:0328:SV:PDF. 
  14. ^ ”Protokoll 22 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 299-303. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0201:0328:SV:PDF. 
  15. ^ ”Skäl 17 i rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat”. EUT L 50, 25.2.2003, s. 2. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2003:050:0001:0010:SV:PDF. 
  16. ^ ”Skäl 18 i rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat”. EUT L 50, 25.2.2003, s. 2. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2003:050:0001:0010:SV:PDF. 
  17. ^ ”Information om ikraftträdande av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark för att utvidga tillämpningsområdet för rådets förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat och för rådets förordning (EG) nr 2725/2000 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av Dublinkonventionen, till att även gälla Danmark”. EUT L 96, 5.4.2006, s. 9. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2006:096:0009:0009:SV:PDF. 
  18. ^ ”Rådets beslut av den 15 mars 2001 om ingående av ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Island och Konungariket Norge om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som skall ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i någon av medlemsstaterna eller i Island eller Norge (2001/258/EG)”. EUT L 93, 3.4.2001, s. 38-39. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2001:093:0038:0039:SV:PDF. 
  19. ^ ”Agreement between the European Community and the Republic of Iceland and the Kingdom of Norway concerning the criteria and mechanisms for establishing the State responsible for examining a request for asylum lodged in a Member State or in Iceland or Norway” (på engelska). Rådets avtalsdatabas. Europeiska unionens råd. http://www.consilium.europa.eu/App/accords/Default.aspx?command=details&id=297&lang=EN&aid=2000133&doclang=EN. 
  20. ^ ”Rådets beslut av den 28 januari 2008 om ingående på Europeiska gemenskapens vägnar av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz (2008/147/EG)”. EUT L 53, 27.2.2008, s. 3-4. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2008:053:0003:0004:SV:PDF. 
  21. ^ ”Rådets beslut av den 24 oktober 2008 om ingående av ett protokoll mellan Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein till avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz (2009/487/EG)”. EUT L 161, 24.6.2009, s. 6-7. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2009:161:0006:0007:SV:PDF. 
  22. ^ ”Agreement between the European Community and the Swiss Confederation concerning the criteria and mechanisms for establishing the State responsible for examining a request for asylum lodged in a Member State or in Switzerland” (på engelska). Rådets avtalsdatabas. Europeiska unionens råd. http://www.consilium.europa.eu/App/accords/Default.aspx?command=details&id=297&lang=EN&aid=2004082&doclang=EN. 
  23. ^ ”Artikel 15 i avtal mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz”. EUT L 53, 27.2.2008, s. 9. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2008:053:0005:0017:SV:PDF. 
  24. ^ ”Accession of Liechtenstein to the EU/Switzerland agreement on asylum” (på engelska). Europeiska unionens råd. 8 mars 2011. http://consilium.europa.eu/uedocs/cms_data/docs/pressdata/en/lsa/119656.pdf. Läst 8 mars 2011. 
  25. ^ ”Protocol between the European Community, the Swiss Confederation and the Principality of Liechtenstein to the Agreement between the European Community and the Swiss Confederation concerning the criteria and mechanisms for establishing the State responsible for examining a request for asylum in a Member State or in Switzerland” (på engelska). Rådets avtalsdatabas. Europeiska unionens råd. http://www.consilium.europa.eu/App/accords/Default.aspx?command=details&id=297&lang=EN&aid=2007025&doclang=EN. 
  26. ^ ”Artikel 26 i rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat”. EUT L 50, 25.2.2003, s. 10. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2003:050:0001:0010:SV:PDF. 
Europeiska unionens flagga EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.