Tryck- och yttrandefrihetsbrott

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Tryckfrihetsbrott respektive yttrandefrihetsbrott är i Sverige de brott som är straffbara enligt tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).

Lagrum[redigera | redigera wikitext]

Eftersom yttrandefrihetsgrundlagen innehåller en hänvisning till tryckfrihetsförordningens brottskatalog (5 kap YGL jämförd med 7 kap TF), sammanfaller yttrandefrihetsbrotten och tryckfrihetsbrotten med varandra och är samma brott.[1] Ett antal utvidgningar har skett genom åren, och efter lagändringen som trädde i kraft den 1 januari 2003 är brotten 18 stycken till antalet.[2]

När ett brott begås i ett grundlagsskyddat medium, som via en tidningspublicering, är tryck- och yttrandefrihetsbrotten aktuella, istället för brott i vanlig lag (till exempel i brottsbalken). Grundlagsskyddade medier är bland annat tidningar och böcker (som skyddas av tryckfrihetsförordningen) och radio- och tv-sändningar, vissa webbplatser med mera (skyddas av yttrandefrihetsgrundlagen). De verksamheter som skyddas av dessa lagar förklaras i Grundlagsskydd för tryck- och yttrandefriheten i Sverige.

Brotten[redigera | redigera wikitext]

Följande gärningar utgör tryck- och yttrandefrihetsbrott:

För att en handling i TF eller YGL ska vara straffbar som ett tryck- eller yttrandefrihetsbrott krävs att brottet listas både i grundlag (TF och YGL) och i vanlig lag (brottsbalken), något som kallas dubbelkriminalisering. Anledningen till den här ordningen är att man på ett enkelt sätt kan avkriminalisera ett tryck- och yttrandefrihetsbrott. Det kan ske genom ett riksdagsbeslut om ändring i brottsbalken och kräver inte två riksdagsbeslut med riksdagsval emellan, vilket annars är ett krav för att ändra i en grundlag.

Tryckfrihetsbrott och yttrandefrihetsbrott respektive brott mot TF och brott mot YGL är två olika saker. De två sistnämnda är exempelvis att inte redovisa uppgifter om var en skrift har tryckts[3], att bryta mot anonymitetsskyddet som följer av grundlagarna eller att annars inte följa de formföreskrifter som finns i grundlagarna. Brott mot TF/YGL prövas i vanlig ordning och handläggs enligt rättegångsbalkens bestämmelser, och inte enligt den särskilda ordningen med jury.

Åtal och rättegång[redigera | redigera wikitext]

Typiskt för tryck- och yttrandefrihetsbrotten är att Justitiekanslern (JK) är ensam åklagare och att ansvar prövas i en juryrättegång.

Juryn i den här typen av mål får instruktioner att hellre fria än fälla.[4] Dess frikännande kan inte överklagas, och om juryn fäller kan domaren anse att det inte når upp till nivån för förtal.[4] Dessa mekanismer är tänkta att så långt som möjligt skydda tryck- och yttrandefriheten.[källa behövs]

Man kan också starta ett enskilt åtal, men då får den vinnande parten kräva motparten på sina rättegångskostnader.[5] Om en tidning förlorar brukar det överklagas, och rättegångskostnaderna blir då lätt miljonbelopp. Enskilda åtal om tryck- och yttrandefrihet är vanligare än sådana startade av JK eftersom JK är restriktiv,[6] och tidningar brukar försöka förlikas om det uppenbart är förtal.

Berömda eller prejudicerande rättsfall[redigera | redigera wikitext]

Rättegångskostnader[redigera | redigera wikitext]

Eftersom JK sällan startar en juryrättegång, är det vanligt att starta ett enskilt åtal, och då kan den vinnande parten kräva motparten på sina rättegångskostnader.[5] Dessa rättegångskostnader kan vara miljonbelopp, och avskräcker ofta från att starta en tryckfrihetsrättegång. Ett mål i tingsrätten, med egna och motpartens kostnader, kan uppgå till två miljoner kronor.[4] Kända personer har rapporterat att när de velat diskutera osant förtal som stått i tidningar, fått beskedet att tidningen inte planerar någon rättelse eller kompensation och rekommendationen att inte gå vidare med det med tanke på rättegångskostnader.

Förtalsmålet i samband med medierapporteringen kring mordet på Anna Lindh berörde just möjligheten till kvittning av rättegångskostnader, det vill säga att parterna i målet själva skulle betala sina egna kostnader. Tingsrätten hade i det fallet friat tidningarna i sakfrågan och dessutom låtit tidningarna kräva den man som polisen misstänkt, och som media skrivit om, på tidningarnas rättegångskostnader. Mannen vann i Högsta domstolen, som menade att mannen "haft en fullgod anledning att få sin sak prövad i domstol". HD medgav kvittning, alltså att tidningarna fick stå för sina egna rättegångskostnader. Den utgången bedömdes öppna för fler kvittningar av rättegångskostnader och därmed att fler medier i framtiden skulle komma att vilja göra upp i godo.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]