Hälsingemål
Hälsingemålen eller hälsingskan har gemensamma drag med såväl norrländska mål, norska som sveamål. Grovt sett räknas dialekterna i den södra halvan av Hälsingland ofta till de uppsvenska sveamålen och norra Hälsingland till de norrländska målen. En alternativ gräns mellan dessa båda dialektområden följer Hälsinglands nordgräns mot Medelpad,[1] och en äldre gränsdragning Hälsinglands sydgräns mot Gästrikland.[2]
Västliga drag[redigera | redigera wikitext]
Hälsingemålen har flera västliga drag:
- Liksom i Värmland, Jämtland, Härjedalen och delar av Norge har verb i presensform alltid ändelsen -er istället för -ar, exempelvis börjer och simmer istället för börjar och simmar. Även börje respektive simme.
- Liksom i Härjedalen och Jämtland används sj-ljud istället för r i rk, rp och rt, (som blir sjk, sjp respektive sjt), och istället för tjockt l före t, exempelvis stasjk (stark), tosjp (torp), bosjt (adverbet bort), josjt (gjort) och svasjt (svalt). På vissa orter uttalas detta som bakre sj-ljud liknande tyskt ch-ljud.[3][2]
- Liksom i Norge, Jämtland, Härjedalen och dalmålen används i Norra Hälsingland formen bu för bod.[3]
Nordliga drag[redigera | redigera wikitext]
Hälsingemålen, särskilt de norra delarna, karaktäriseras liksom övriga norrländska mål av:
- vokalbalans, som tillämpas i norra Hälsingland. Ändelsevokalen ser således olika ut beroende på om ordstammen var kort- eller långstavig i fornsvenskan. Detta innebär att nordhälsingskans flôge (fluga) (kortstavigt ord) och stinta (flicka) (långstavigt ord) motsvarar sydhälsingska flôga respektive stinta. Vokalbalansen är även ett särdrag i östnorska och samiska dialekter, särskilt östsamiska. En teori som framförts är därför att vokalbalans i nordskandinaviska dialekter beror på skandinavisering av samer, främst sydsamer, på 1300-1600-talet i dialektområdet.[4]
- bortfall av ändelsen i presens av historisk starka verb i norra Hälsingland. Sålunda heter det han läs (han läser) på nordliga Hälsingemål, i ett mellanliggande område han läse, och han läser i de södra delarna.[3]
- förmjukning av konsonanter, inte bara i början av ord som i riksspråket, utan även inuti ord, exempelvis äntja (änka), foltje (folket),
- ändelsen -an eller -en vid bestämd pluralform.
- spår av de norrländska målens äldre korta vokal med kort konsonant, bland annat Delsbo, i skillnaden mellan bela (börda), bestämd form bela, och floge (fluga), bestämd form flogo. [2]
Sydliga drag[redigera | redigera wikitext]
Hälsingedialekterna har även flera likheter med övriga uppsvenska sveamål:
- de saknar diftonger
- supra-dentalt s i stället för r framför k och p, till exempel starsk (stark), korsp (korp).
- tonlöst l före t, exempelvis hehlt, svählta;
- gar (garn), jär (järn) och så vidare.
- förlängning av konsonant i sådana ord som betti (bitit), söppe (supit), fuggel (fågel);
- i böjningen plural utan r, bestämd singular feminimum vanligen -a, presens ind. i regel på -e. [2]
Typiskt för till exempel Hudiksvall/Iggesund/Bergsjö-trakten är även att man ofta använder sig av bestämd form av substantiv vid ägorätt; "Var är hans bil då?" blir gärna "Var är bilen hanses då?"
Olika lokala dialekter[redigera | redigera wikitext]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ Dahlstedt, Karl-Hampus (1971). Norrländska och nusvenska: tre studier i nutida svenska. Lund: Studentlitt. Libris 7276064. ISBN 91-44-07961-3
- ^ [a b c d] * Hälsingland i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1910)
- ^ [a b c] Hälsingland: Dialekter, Nationalencyklopedien.
- ^ Jurij Kuzmenko, "Den nordiska vokalbalansens härkomst", Svenska språkets historia Arkiverad 24 oktober 2014 hämtat från the Wayback Machine.
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
| |||||||||||||||||||||||||||||
