Kadmiumfärg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Cadmium-paints-amy-lavine.jpg

Kadmiumfärger är en rad olika pigment med kulörer från citrongult till rött. Det första av dem, kadmiumgult, upptäcktes 1817. Kadmiumpigmenten är starka och klara, har bra täckförmåga och är ljus- och luftäkta, egenskaper som gjort dem populära inom konstmåleriet. Inom byggnadsmåleriet har de aldrig använts mycket, eftersom de är dyra och man länge vetat att de är giftiga.[1] Sedan 1973 får kadmiumpigment endast användas i konstnärsfärger.[2] Färgrester av kadmiumfärg bör lämnas in till en miljöstation och märkas med "Kadmiumhaltigt avfall".[3]

Anledningen till att man trots giftigheten fortfarande använder färger med kadmium är att deras egenskaper är svåra att få fram med andra pigment. Ofta brukar färgtillverkare tillverka kadmiumfärgssubstitut som de kallar t.ex. "Cadmium Yellow (hue)", där "hue" indikerar att det inte rör sig om äkta kadmiumfärg utan bara en efterliknad nyans. Ett sådant substitut är azofärgämnet Pigment Yellow 154.[4]

Kadmiumgult[redigera | redigera wikitext]

Kadmiumgult, CdS, (kadmiumsulfid eller svavelkadmium) är kadmiumfärgernas bas och finns i naturen som mineralet greenockit.[5]

I den internationella pigmentdatabasen Colour Index har kadmiumsulfid beteckningen PY37 och nummer C.I. 77199. Olika varianter av namnet kadmiumgult används också för besläktade pigment med innehåll även av zink och/eller barium: PY35 (C.I. 77205), PY35:1 (C.1. 77205:1) och PY37:1 (C.I. 77199:1).[6]

Kadmiumgult kan framställas genom att man leder svavelväte genom en lösning av ett kadmiumsalt, varvid det bildas en vackert gul fällning. Det går också att framställa det genom en torr metod där glödgning av en blandning av kadmiumoxid och pulveriserat svavel ger ett material med en mörkare färgnyans än för det som är framställt den våta vägen. Den ljusaste nyansen, nämligen citronkadmiun, består vanligen av zinksulfid och kadmiumoxalat och är ibland mindre ljusäkta än de mörkare varianterna.[5]

Kadmiumgult har stor täckförmåga och i motsats till de gula blyfärgerna blir det inte svart med tiden och kan utan olägenhet blandas med ultramarin. Med kromoxidhydratgrönt får man vackra gröna blandningar, kadmiumgrönt, en beteckning som även används för blandningar av kadmiumgult och berlinerblått.[5]

Kadmiumgult kan användas i både olje- och vattenfärg. Det har också utgjort basen för en gul färg med purpurskiftning som använts vid glastillverkning.[5]

Kadmiumrött[redigera | redigera wikitext]

Kadmiumrött, (kadmiumsulfidselenid eller - selenosulfid) är en förening mellan svavel, selen och kadmium, vars principformel kan skrivas Cd2SSe eller CdS.CdSe. Förhållandet mellan kadmiumsulfid och kadmiumselenid varierar och det finns en rad varianter med olika röda nyanser. Kadmiumrött utvecklades av tyska kemister i slutet av 1800-talet.[7]

I den internationella pigmentdatabasen Colour Index karakteriseras följande pigment som kadmiumrött:[6]

  • PR (Pigment Red) 108 (C.I. 77202 och 77196) (kadmiumselenosulfid)
  • PR 108:1 (C.I. 77202:1) (innehåller kadmiumselenosulfid och bariumsulfat)
  • PR 113 (C.I. 77201) (innehåller kadmiumsulfid och kvicksilversulfid)
  • PR 113:1 (C.I. 77201:1) (innehåller kadmiumsulfid, kvicksilversulfid och bariumsulfat)

Kadmiumorange[redigera | redigera wikitext]

Kadmiumorange kan betraktas som en mellanform mellan kadmiumgult och kadmiumrött och finns liksom dessa i flera olika varianter. I den internationella pigmentdatabasen Colour Index karakteriseras följande pigment som kadmiumorange:[6]

  • PO (Pigment Orange) 20 (C.I. 77202) (kadmiumselenosulfid)
  • PO 20:1 (C.I. 77202:1) (innehåller kadmiumselenosulfid och bariumsulfat)
  • PO 23 (C.I. 77201) (innehåller kadmiumsulfid och kvicksilversulfid)
  • PO 23:1 (C.I. 77201:1) (innehåller kadmiumsulfid, kvicksilversulfid och bariumsulfat)

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Fridell Anter, Karin; Wannfors, Henrik (2015). ”Pigment och färgämnen”. Så målade man. Svenskt byggnadsmåleri från senmedeltid till nutid (3). Stockholm: Svensk Byggtjänst. sid. 303 
  2. ^ Fridell Anter, Karin; Svedmyr, Åke; Wannfors, Henrik (2010). Byggnadsmåleriets färger. Material och användning. Stockholm: Arkus. sid. 61 
  3. ^ Kadmium i konstnärsfärger ABF Södertörn. Läst 16 mars 2016.
  4. ^ ”The Color of Art Pigment Database: Pigment Yellow PY 154”. Arkiverad från originalet. http://web.archive.org/web/20160306095313/http://artiscreation.com/#.Vv-dCnpoC24. Läst 21 mars 2016. 
  5. ^ [a b c d] Meyers varulexikon, Forum, 1952
  6. ^ [a b c] ”The Color of Art Pigment Database: Pigment Yellow, PY”. Art is Creation. Arkiverad från originalet. http://web.archive.org/web/20160306095313/http://artiscreation.com/#.Vv-dCnpoC24. Läst 1 april 2016. 
  7. ^ Hansen, Fenge; Jensen, Ole Ingolf (1991) (på danska). Farvekemi. Uorganiske pigmenter. Köpenhamn: G.E.C. Gad. sid. 122-123 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]