Lockheed U-2

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
U-2
Usaf.u2.750pix.jpg
Lockheed U-2
Beskrivning
Typ Spaningsflygplan
Besättning 1
Första flygning augusti 1955
I aktiv tjänst 1957-
Versioner A,B,C,R
Tillverkare Lockheed Martin
Data
Längd 19,2 m
Spännvidd 31,0 m
Vingyta 92,8 m²
Tomvikt 6 848 kg
Max. startvikt 18 140 kg
Motor(er) 1 × Pratt & Whitney J57
Elektronik
Elektronik spaningsutrustning

Lockheed U-2 Dragon Lady, amerikanskt spionflygplan, använt av underrättelseorganisationen CIA.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

I början av 1950-talet upplevde USA:s ledning att de inte hade tillräcklig kontroll över vad som hände inne i Sovjetunionen. CIA hade misslyckats med att bygga upp ett nät av spioner inne i Sovjet och de signalspaningsflygningar som genomfördes längs gränserna var förenade med stora risker. Ett flertal flygplan sköts ner av sovjetiskt flyg. Att Sovjetunionen detonerade sin första vätebomb 1953 utan att USA lyckats fånga upp några indikationer i förväg gjorde önskan om att kunna samla in fakta än större.

Flygvapnet släppte upp över 500 ballonger med kameror. Cirka 40 av dessa kunde återfinnas, vilket gav över 14 000 foton av sovjetiskt territorium. Dock av ringa intresse och dålig kvalitet. Projektet övergavs och flygvapnet bestämde sig för att ta fram ett flygplan som kunde flyga på 70 000 fots höjd och ta en last på 350 kg bestående av kamera och film. Tre företag bjöds in att lämna offerter. Lockheed fick höra talas om projektet och presenterade en lösning för flygvapnet, som dock föredrog ett annat alternativ. Lockheed vände sig då till CIA och presenterade sin lösning. CIA-chefen Allen Dulles var intresserad av det föreslagna flygplanet och presenterade projektet för president Eisenhower. Denne gav sitt fulla stöd även om han förutsåg problem i framtiden: "Jag anser att vårt land behöver den här sortens underrättelser och jag godkänner detta projekt med spaningsflygningar. Men jag varnar er, någon dag kommer ett plan att åka fast och då har vi ett helvetes problem att handskas med." Av den anledningen bestämde Eisenhower också att plan och piloter skulle vara civila.

Utveckling[redigera | redigera wikitext]

CIA sattes alltså som ansvarig för projektet som döptes till Aquatone med Richard Bissel som projektledare. 9 december 1954 undertecknades kontraktet med Lockheed på 54 miljoner dollar för de första 20 planen. På Lockheed var det Skunk works under ledning av Clarence "Kelly" Johnson som var ansvarigt för att på åtta månader ta fram ett flygfärdigt plan.

Johnsons tidigare konstruktion Lockheed F-104 Starfighter användes som utgångspunkt för det nya flygplanet som utrustades med en lång vinge som fick planet att påminna om ett segelflygplan. Motorn var en Pratt & Whitney J-57. Allt gjordes för att hålla ner vikten på planet: Huven öppnades för hand, ingen servostyrning och de första modellerna hade inte katapultstol.

U-2 flög för första gången 4 augusti 1955 vid Groom Lake med Lockheeds testpilot Tony LeVier vid spakarna.

Operativ tjänst[redigera | redigera wikitext]

Första flygningen över Warszawapaktens luftrum gjordes 19 juni 1956. Planet utgick från Wiesbaden i Västtyskland och flög över Warszawa och Berlin. Flygningen var framgångsrik och fotona var av bättre kvalitet än förväntat.

U-2 flög första gången över sovjetiskt luftrum 4 juli 1956. Det flög över Berlin, norra Polen, Minsk, Leningrad och följde den baltiska kusten hem till Wiesbaden. Man hade antagit att om planet flög på minst 60 000 fots höjd så kunde sovjetiskt jaktflyg inte nå planet och bekämpa det, vilket var riktigt. Däremot upptäcktes planet utan problem av sovjetisk radar. Lockheed arbetade senare på att minska radarekot, men det lyckades inte. Mindre än 24 timmar efter första kränkningen av sovjetiskt luftrum gick nästa flygning iväg. Denna gång med Moskva som mål. Det sovjetiska jaktflyget gick upp men ingen lyckades komma nära. 10 juli protesterade Sovjetunionens ambassadör i USA mot överflygningarna med det "amerikanska flygvapnets flygplan". USA svarade att inget militärt flygplan kränkt luftrummet, vilket ju formellt var sant.

Under åren 1957 - 1959 genomfördes 30 flygningar med U-2 över Sovjetunionen, vilket gav USA ett ovärderligt underrättelsematerial. 1958 tog Sovjetunionen i tjänst en ny luftvärnsrobot - SA-2. Den skulle eventuellt kunna nå U-2 uppe på 69 000 fot.

1 maj 1960 startade Gary Powers från den amerikanska flygbasen i Peshawar, Pakistan, för att genomföra en spaningsflygning över Sovjetunionen. Landning skulle ske på NATO-basen i Bodø, Norge.

Trots att U-2 flögs på hög höjd kunde det för första gången 1960 angripas av sovjetiskt luftvärn. En luftvärnsrobot träffade Powers U-2, han lämnade flygplanet med fallskärm och planet slog ner nära staden Sverdlovsk. Den amerikanska regeringen försökte initialt skylla det hela på att ett amerikanskt väderspaningsplan kommit fel.

Powers lade dock hinder i vägen för sin regering. Istället att som förväntat destruera planet i luften och därmed också ta sitt liv, eller åtminstone hålla tyst, så valde han att berätta om sitt uppdrag. Den internationella skandalen var ett faktum.

På två europeiska flygmuseer finns U-2 bevarad, Norsk Luftfartsmuseum i Bodø och American Air Museum på Duxford i England.

Källor[redigera | redigera wikitext]