Nötskrika

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Nötskrika
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Garrulus glandarius 3 (Marek Szczepanek).jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Kråkfåglar
Corvidae
Släkte Nötskrikor
Garrulus
Art Nötskrika
G. glandarius
Vetenskapligt namn
§ Garrulus glandarius
Auktor Linné, 1758
Utbredning
Garrulus glandarius distribution.jpg
Hitta fler artiklar om fåglar med

Nötskrika (Garrulus glandarius) är en fågel som tillhör familjen kråkfåglar. Den förekommer i ett vidsträckt område i den palearktiska regionen, från västra Europa och nordvästra Afrika österut till Asiens östra kust och söderut i Sydostasien. Utseendemässigt uppvisar den en mängd variationer och delas upp i ett flertal underarter. Sittande syns främst den rödgrå till beigeröda kroppen men när det flyger visar den upp sina starkt kontrasterande vingar och stjärt i svart och vitt med inslag av ljusblått. Dess hesa varningsläte, som även används som lockläte är karaktäristiskt och hörs långt. Dess sång, som hörs om vårvintern, är istället lågmäld och har en djup visslande klang.

Nötskrikan lever parvis under häckningstiden, annars familjevis eller i spridda flockar. Boet placeras i träd. Den lägger 5-8 ägg. Båda föräldrarna matar ungarna, och fortsätter med detta även när de blivit ganska stora. Födan ärmycket varierad. Den lever av bland annat frukt, insekter, kräldjur, fågelägg och fågelungar och mindre däggdjur. På hösten hamstrar den föda som den lever av på vintern. I de södra delarna består födan då främst av nötter och ekollon.

Nötskrikan har ett mycket stort utbredningsområde och en mycket stor global population. Den bedöms inte vara hotad och IUCN kategoriserar den som livskraftig.[1]

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Nötskrikan var en av de arter som Linné ursprungligen beskrev i sin Systema Naturae från 1700-talet. Han placerade den i gruppen med kråkfåglar under namnet Corvus glandarius.[2]

Den förekommer i ett vidsträckt område i den palearktiska regionen, från västra Europa och nordvästra Afrika österut till Asiens östra kust och söderut i Sydostasien.[3]

Världspopulationen av nötskrika uppvisar en mängd variationer med mycket komplexa släktskap och ofta klinala övergångar. Vissa delar upp arten i så många som ett fyrtiotal olika underarter. Lite är känt om kontaktzonerna mellan dessa underarter och arten kan möjligen omfatta mer än en art. Man brukar placera underarterna i sju (Vaurie 1954) till åtta (Madge & Burn 1994) grupper.[4][5]

  • Nominatgruppen glandarius, med ett tiotal underarter, har sin främsta utbredning i västra Europa.
  • Cervicalis-gruppen med tre underarter har sin utbredning i norra Afrika.
  • Atricapillus-gruppen består av fyra underarter med en utbredning i Mellanöstern, på Krimhalvön och i Turkiet.
  • Underarten hyrcanus, som lever i skogarna i bergskedjan Elburzi norra Iran, placeras av Madge & Burn 1994 i en egen grupp, men placeras ofta i underartsgruppen cervicalis.[6]
  • Brandtii-gruppen, förekommer med fyra underarter i Sibirien från Ural och österut till Norra Japan och Korea.
  • Japonicus-gruppen förekommer med fyra underarter på de södra japanska öarna.
  • Bispecularis-gruppen, med cirka underarter, har sin främsta utbredning i områdena runt om Himalaya.
  • Leucotis-gruppen, med två underarter (men vissa placerar underarten Leucotis ensam i denna grupp) har sin utbredning i Östra Burma, norra Thailand, Laos och Vietnam.

Den är mestadels en stannfågel[7] men populationerna som har sin utbredning i bergiga områden i Asien gör årsvissa höjdförflyttningar[8] De nordligaste häckpopulationerna kan vissa vintrar uppträda som strykfåglar. Vissa år observeras exempelvis stora mängder av sträckoroliga nötskrikor vid Norrlandskusten.[9]

Utbredning i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige häckar den allmänt i de södra och mellersta delarna, samt upp till och med mellersta Norrland. Nötskrikan är Sveriges talrikaste kråkfågel.[9]

Utseende och fältkännetecken[redigera | redigera wikitext]

I flykten är nötskrikan mycket kontrastrik med sina vitsvarta vingar, vita övergump och svarta stjärt.

Nötskrikan har en iögonfallande färgning. Kroppen är i huvudsak rödgrå eller beigeröd. Den har vitaktig panna och strupe, svarta fläckar på hjässan och svart mustaschstreck på sidan av huvudet och vit gump. Vingarna är utåt svarta, med en stor vit fläck. Vingarna är brunröda längre in mot kroppen. De större vingtäckarna är azurblå, med svarta tvärstreck. Stjärten är svart. Den känns igen på sin korta, runda näbb, som bakom den nedböjda spetsen är försedd med raka käkkanter och hak. Vingarna är korta och trubbiga, stjärten lång och avrundad, fjäderbeklädnaden yvig och silkeslen och huvudet har en tofs. Kroppslängden är 32-37 cm, vingspannet 54-58 cm.[10][7] Den väger ungefär 170 gram.

De flyger tyst och svävande och rör sig med lätthet mellan träden. På marken är deras rörelser mer otympliga och hoppande.[10]

Geografiska skillnader i morfologi[redigera | redigera wikitext]

Typiskt utseende för nötskrika ur underartsgruppen Atricapillus.
Nötskrika ur underartsgruppen japonica. Notera det svarta ansiktet och den tydligt fläckade hjässan.
  • Nominatgruppen har streckad hjässa.
  • Cervicalis-gruppen har roströd nacke, grå mantel, mycket ljusa sidor på huvudet och svart hjässa.
  • Atricapillus-gruppen har ett mycket ljust, nästan vitt ansikte, strupe och nacke med bara antydan till ljust roströd färg och i övrigt svart hjässa.
  • Underarten G. g. hyrcanus är mindre än arterna i Cervicalis-gruppen och har svart panna och bredstreckad hjässa.
  • Brandtii-gruppen har streckad hjässa, rödaktigt huvud, mörk iris och grå mantel.
  • Leucotis-gruppen saknar vitt på vingarna, har vit panna, svart hjässa och mycket vitt på sidorna av huvudet.
  • Bispecularis-gruppen har ostreckad hjässa och saknar vita vingband.
  • Japonicus-gruppen har ett stort vitt vingband, svart ansikte, vit strupe, roströd nacke och mantel och vit hjässa med tydliga svarta längsgående prickar.

Läte[redigera | redigera wikitext]

Vanligast är ett högljutt skränande och hest läte, (räk, räk)[11] som främst används som varningsläte men ibland även som lockläte.[7] Nötskrikan har också ett jamande läte som liknar ormvråkens och den kan härma andra fåglar, särskilt duvhök. Dessutom har nötskrikan en lågmäld sång som hörs om vårvintern, och som har en djup visslande klang.[7]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Ägg av nötskrika.

Nötskrikan lever parvis under häckningstiden, annars familjevis eller i spridda flockar. Boet placeras i träd, ofta gran, 2-10 meter över marken. Det består av grenar och strån som invändigt fodras med rötter, mossa och liknande material. Äggen (5-8 st) är ljust grågröna, tätt fläckade med brunt. Dessa kläcks efter 16-19 dagar. Båda könen matar ungarna, och fortsätter med detta även när de blivit ganska stora. Ungarna är kvar i boet i 19 till 20 dagar. Nötskrikan lägger bara en kull om året.[12]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Födan är väldigt varierad. Den lever av många sorters frukter, insekter, kräldjur, fågelägg och fågelungar, smärre däggdjur, med mera. På hösten hamstrar de föda som de senare lever av på vintern. I de södra delarna består födan då främst av nötter och ekollon.[10] Norr om ekens utbredningsområde är dess vinterföda inte lika bra känd.[9] Bland annat hamstrar den spillsäd, frön, frukt och talg.[9] Där deras vinterområden möts förekommer det att nötskrikan i mindre utsträckning parasiterar på den föda som lavskrikor hamstrar.[9]

Nötskrikan och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Nötskrikan har ett mycket stort utbredningsområde och en mycket stor global population. Den bedöms inte vara hotad och IUCN kategoriserar den som livskraftig (LC).[1]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Dialektalt har nötskrikan haft flera olika namn exempelvis på Gotland där den kallats aidskräika eller aldskreika.[13]fornnordiska betyder "aldin" generellt trädfrukt medan det på fornsvenska innebar ollon.[13] På samma sätt kallades den i Blekinge för akarnaskrika där "akarn" på blekingskt bygdemål betyder ollon.[13] Den har också bara kallats ollonskrika.[14] I Östergötland har den kallats kornskrika och i Skåne för skogskata.[14] I delar av Norrland har den kallats rågskrika och lokalt har den även kallats pärskira, "pärskrika" och skogsskira.[källa behövs]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] BirdLife International 2012 Garrulus glandarius Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Carl von Linné (1758). Systema naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis. Tomus I. Editio decima, reformata.. Holmiae. (Laurentii Salvii). sid. 824. http://dz1.gdz-cms.de/index.php?id=img&no_cache=1&IDDOC=265100 
  3. ^ Eurasian Jay i engelskspråkiga Wikipedia, läst 10 april 2007
  4. ^ Charles Vaurie, (1954) Corvidae: Systematic Notes on Palearctic Birds. No. 5, American Museum Novitates, The American Museum of Natural History, City of New York, 28 juni, Nr 1668 (Pdf)
  5. ^ Steve Madge and Hilary Burn, Crows and Jays, Helm Identification Guides, ISBN 0-7136-3999-7
  6. ^ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  7. ^ [a b c d] Killian Mullarney, Lars Svensson och Dan Zetterström i samarbete med Peter J. Grant (1999). Fågelguiden. Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält. Stockholm: Bonniers. sid. 150. ISBN 91-34-51038-9 
  8. ^ Lars Larsson, Birds of the World, 2001, CD-rom
  9. ^ [a b c d e] Johan Elmberg (2012) Nötskrikans vintervanor, Vår Fågelvärld, nr.5, sid:12, ISSN 0042-2649
  10. ^ [a b c] Garrulus, Skriksläktet i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1908)
  11. ^ Ursing, Björn (1951). Däggdjur och fåglar. Nordisk Rotogravyr 
  12. ^ Eichelhäher i tyskspråkiga Wikipedia, läst 10 april 2007
  13. ^ [a b c] Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962
  14. ^ [a b] Carl Agardh Westerlund (1867) Skandinavisk oologi, Albert Bonniers förlag, Stockholm, sid:77

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]