Slaget om Atlanten
Slaget om Atlanten är den del av andra världskriget som utkämpades på Nord- och Sydatlanten samt efter Sovjetunionens inträde i kriget även på Norra ishavet. Kampen stod i första hand mellan Nazityskland och Storbritannien, som i ett senare skede var allierat med USA. De ojämförligt mest betydelsefulla parterna var den brittiska flottan och de tyska ubåtarna.
Storbritannien var helt beroende av sjötrafiken för öns försörjning och kriget på Atlanten utvecklades därför till en kraftmätning mellan brittiska flottan och de tyska ubåtarna som försökte att strypa transporterna till Storbritannien. Stridshandlingar till sjöss förekom redan från den dag då britterna förklarade krig mot Tyskland (3 september 1939) men bortsett från krigets första halvår spelade striderna mellan ytfartygen (slagskepp, kryssare och jagare med mera) en mindre roll. Våren 1941 sänktes Tysklands främsta slagskepp Bismarck och efter det var de tyska ytfartygen inga större hot mot de allierades skepp och konvojer. Ubåtarna skulle emellertid visa sig bli en mycket värre motståndare.
Efter att Hitlers plan att invadera Storbritannien misslyckats (se Slaget om Storbritannien) beslöt sig tyskarna för att inleda det totala kriget till sjöss. Målet var att svälta britterna till nederlag och därför sänktes alla fartyg som var på väg eller misstänktes vara på väg till Storbritannien. Detta gick givetvis ut över även vanliga passagerarfartyg (och även en del svenska fartyg). Tyskarna gynnades av att man kontrollerade hela Atlantkusten från Nordnorge till Sydfrankrike. Därifrån kunde ubåtarna gå ut till havs och utan förvarning attackera alla fartyg som tillhörde de allierade.
Förloppet
Faser i slaget om atlanten
Slaget om Atlanten brukar delas in i följande faser:
- Första fasen: september 1939 till mars 1940
- Andra fasen: juni 1940 till mars 1941
- Tredje fasen: april 1941 till december 1941
- Fjärde fasen: januari 1942 till juli 1942
- Femte fasen: augusti 1942 till maj 1943
- Sjätte fasen: juni 1943 till augusti 1943
- Sjunde fasen: september 1943 till maj 1944
- Åttonde fasen: juni 1944 till maj 1945[1]
Förutsättningarna
Vid sidan om luftkriget mot England försökte tyskarna att bryta försörjningslinjerna till Storbritannien. Tyskland var dock otillräckligt förberedd för denna uppgift. September 1939 hade krigsmarinen 57 u-båtar, av dessa var 23 dugliga för Atlanten. Krigsmarinen och Karl Dönitz utgick ifrån att det krävdes 300 u-båtar för att på allvar hota Storbritannien.[2] (detta antal uppnåddes först vid årsskiftet 42/43)
Första fasen: september 1939 till mars 1940
Eftersom tyskarna hade för få u-båtar kom "vargflockstaktiken" (att använda flera u-båtar mot samma konvoj samtidigt) inte till användning. Under denna första fas sänktes 148 fartyg med sammanlagt ca 680 000 BRT i Atlanten. De mindre u-båtarna (som främst användes i kustområdena) sänkte därtill ca 270 000 BRT. Två mer uppseendeväckande framgångar var sänkningen av hangarfartyget "Courageous" (september) och slagskeppet "Royal Oak" (oktober). 18 u-båtar gick förlorade.[3]
Andra fasen: juni 1940 till mars 1941
De tyska erfarenheterna från första världskriget, var att den tyska Högsjöflottan blev blockerad i sina baser på tyska Nordsjökusten och därför inte kunde operera på världshaven. Även tyska ubåtar blev tvungna att ta omvägen runt Brittiska öarna för att angripa sjötrafiken söder om England samt sjötrafiken till Frankrike. För att bryta den brittiska sjöblockaden, krävdes en utvidgning av de tyska basområdena. Tankar i den riktningen hade uttrycks i en bok redan 1929 av viceamiral Wolfgang Wegener.[4] Dessa nya basar fick tyskarna i juni 1940 när Frankrike erövrades vilket betydde att tyska u-.båtar hade en mycket kortare fartväg till Atlanten. Därmed kunde tolv u-båtar vara i operationsområdet samtidigt vilket möjliggjorde "vargflockstaktiken" (se ovan). Därtill flyttades italienska u-båtar från Medelhavet till Atlanten. Men eftersom det saknades flygplan var det svårt att övervaka området och upptäcka de allierade konvojerna. Sedan augusti 1940 fördes även ett oinskränkt u-båtkrig i engelska sjöområdet vilket betydde att fartygen nu attackerades utan förvarning. Alla dessa faktorer tillsammans gjorde att antalet sänkta fartyg sköt i höjden hösten 1940. Men våren 1941 visade sig de första motgångarna. För det första gick antalet sänkta fartyg tillbaka. För det andra gick fem u-båtar förlorade i mars vilket markerade slutet på slagets andra fas. Totalt sänkte tyska och italienska u-båtar 2,2 miljoner BRT från juni 1940 till mars 1941. Ytfartygen och Luftwaffe sänkte ca 1,4 miljoner BRT, vilket ledde till en sammanlagd förlust för de allierade på ca 3,5 miljoner BRT. Dock ska tilläggas att förlusterna aldrig på allvar hotade Englands försörjning. Detta hade krävt siffror på ca 750 000 BRT per månad vilket tyskarna alltså aldrig hade uppnått fram till mars 1941. Den tyske överbefälshavaren Raeders krav på att fokusera alla ansträngningar på kriget mot England fick inget gehör hos Hitler som vid årsskiftet 1940/41 var upptagen med att förbereda överfallet mot Sovjetunionen.[5]
Det stora problemet som Storbritannien stod inför var dock bristen på eskortfartyg som kunde skydda konvojerna. Vid krigsutbrottet hade en krigsproduktion påbörjats, men skulle först ge resultat under år 1941. I samband med evakueringen av Dunkerque sänktes eller skadades dessutom 25 jagare.[6] Britterna lyckades dock göra en överenskommelse med USA om att få överta 50 äldre jagare i utbyte mot utarrendering av flott- och flygbaser på Newfoundland, Bermuda, Bahamas, Antigua, Saint Lucia, Trinidad och Brittiska Guayana under 99 år.[7] "Lend-Lease-Act" från mars 1941 gav USA dessutom möjligheten att stödja alla de länder som ansågs viktiga för USA:s intressen, vilket i praktiken betydde att Storbritannien och USA närmade sig varandra alltmer i kampen mot Tyskland.[8]
Tredje fasen: april 1941 till december 1941
På lång sikt blev det svårt att undvika sammanstötningar mellan US-amerikanska och tyska enheter. US-jagaren "Greer" förföljde en tysk u-båt i flera timmar innan tyskarna försökte att torpedera jagaren innan jagaren svarade med sjunkbomber. Efter denna incident gav Roosevelt order om att skjuta på alla fartyg tillhörande axelmakterna som befann sig inom USA:s försvarssfär. Dessutom började US-jagare att skydda engelska konvojer fram till Island. När US-jagaren "Kearney" skadades och "Reuben James" sänktes av tyska u-båtar ökade spänningarna mellan USA och Tyskland. Dessutom försvårades u-båtarnas situation genom att engelsmännen hade knäckt den tyska radiokoden samt att de allierades radarövervakning tilltog. Medan u-båtarna sänkte 1,5 miljoner BRT, sänkte de allierade 21 u-båtar.[9]
Under år 1941 gjorde även slagskepp så som Bismarck, Scharnhorst och Gneisenau räder på Nordatlanten där de sänkte ett antal fartyg. Därutöver sände Tyskland ut ett tiotal hjälpkryssare i form av beväpnade handelsfartyg maskerade som neutrala fartyg, vilka operade på alla oceaner. I antal av kapade eller sänkta handelsfartyg var kryssarnas verksamhet av begränsad betydelse. Deras insatser bestod främst i att de tvingade Britterna att sprida ut ett stort antal kvalificerade fartyg för att jaga dem.[10]
Fjärde fasen: januari 1942 till juli 1942
Den 11 december hade Tyskland förklarat krig mot USA. För att utnyttja denna situation snabbt skickades ett antal u-båtar till Nordamerikas östkust ("Unternehmen Paukenschlag") där de torpederade fartygen som åkte helt utan bevakning.[11] Därmed steg förlustsiffrorna för de allierade och nådde sin höjdpunkt sommaren 1942 när tyskarna sänkte 122 fartyg med 600 000 BRT. Sammanlagt lyckades u-båtarna att sänka 3 miljoner BRT vid 22 egna förluster. En orsak för de tyska framgångarna var att man använde sig av en ny enigmamaskin sedan februari 1942. En annan förklaring var det oerfarna försvaret vid Amerikas östkust.[12]
Femte fasen: augusti 1942 till maj 1943
I början av augusti 1942 organiserade de allierade alla sina fartyg i konvojer. Därmed blev angreppen utanför USA:s kust inte framgångsrika längre vilket innebar att u-båtarna återvände till Atlanten för att sänka fartyg. I november nåddes återigen höga förlustsiffror för de allierade på ca 650 000 BRT. En sista framgång uppnådde tyskarna i mars 1943 när de sänkte 140 000 BRT i bara två konvojslag. Vändpunkten kom i maj när 38 u-båtar inte återvände från sina uppdrag. Viktiga orsaker var ny radarteknik som började användas på flygplan, att flygövervakningen över Atlanten hade blivit heltäckande våren '43 samt att de Allierade bildade "Escort Groups" som enbart hade som syfte att förfölja och sänka u-båtarna, de var med andra ord inte tvungna att beskydda konvojerna. 1943 var också året där nyproduktionen av allierade skepp nådde rekord med ca 12,3 miljoner BRT nybyggen.[13] Därmed översteg nyproduktionen förlusterna.
Sjätte fasen: juni 1943 till augusti 1943
Efter nederlaget i maj opererade u-båtarna huvudsakligen i kustområdena. Ändå sänktes 70 u-båtar vid sänkning av ca 330 000 BRT allierade skepp. Under sommaren '43 försökte den tyska marinen att förbättra u-båtarnas försvar. Detta innebar bl a installation av system som kunde pejla fientliga radarstrålningar ("Hagenuk"), att utrusta befintliga u-båtar med snorkel samt att utveckla "rena u-båtar" som till skillnad från de traditionella "dykbåtarna" kunde huvudsakligen agera i undervattenläge. Även beväpningen förbättrades, t.ex. utvecklades den målsökande "Zaunkönig"-torpeden som sökte sig självständigt till jagarnas propellerljud.[14]
Sjunde fasen: september 1943 till maj 1944
Med ny utrustning och ny beväpning (se ovan) återupptogs slaget om Atlanten. Men förutom en framgångsrik attack på en konvoj i september 1943 visade det sig att de allierades dominans i luften hade avgjort slaget: varje månad förlorades i genomsnitt 20 u-båtar och de allierade förlorade många månader knappt 100 000 BRT. Under hela fasen sänktes drygt 400 000 BRT allierade fartyg medan 199 u-båtar gick förlorade.[15] Den officiella förklaringen för detta uppenbart meningslösa företaget var att sysselsätta delar av det allierade flygvapnet som annars kunde ha använts i luftkriget mot Tyskland.[16]
Åttonde fasen: juni 1944 till maj 1945
Våren '44 utrustades u-båtarna med snorkel som i praktiken eliminerade hotet ifrån flygplanen. Ändå skördades inga större framgångar. Under invasionen av Frankrike sänktes 30 fartyg vid 20 egna förluster.[17] När det visade sig att de "traditionella" medlen inte hade någon framgång krävde Karl Dönitz av sina besättningar att u-båtarna skulle ramma de fientliga skeppen, ifall de inte hade någon chans att sänka några skepp längre.[18] Efter invasionen gick de franska u-båtsbaserna förlorade vilket ledde till att tyskarna numera agerade ifrån hamnarna i Norge. Här hade snorkelbåtarna viss framgång i Englands kustområden. Februari 1945 tjänstgjorde de första rena u-båtarna av typen XXIII (konstruerade för kustnära områden) som visade goda resultat. De första båtarna av typen XXI (konstruerade för Atlanten) togs i bruk den 30 april 1945 men ingen av dem deltog aktivt i kriget.[19]
Resultat
Totalt sänkte ubåtarna 2775 fartyg om 14,5 miljoner bruttoton, vilket var 69 % av de totala sänkningarna. Vid andra världskrigets början förfogade Tyskland endast över 57 ubåtar. Under kriget producerades dock ett tusental ubåtar, varav 782 kom att sänkas av de allierade.
Konvojeringen var effektiv när det gällde att begränsa fartygsförluster. Av 75 000 fartyg som åren 1936-1945 medföljde brittiska konvojer sänktes mindre än 1 %. I ishavskonvojerna till Sovjetunionen runt Norge var dock förlusterna större, i östgående konvojer 7,8 % och i västgående 3,8 %. Totalt levererades under kriget denna väg 4 000 000 ton, medan 300 000 ton förlorades på vägen.[20]
Totalt sänktes under kriget sammanlagt av olika vapen, 4786 handelsfartyg om 23,3 miljoner bruttoton. Sänkningarna ökade successivt från krigets början och uppgick enbart under 1942 till drygt 8 miljoner ton för att därefter minska.Totalt nybyggdes fartyg omfattande 42,5 miljoner bruttoton under kriget.
Segern i Atlanten var en av flera orsaker bakom de allierades seger. Utan herraväldet till sjöss hade invasionen i Normandie (se Dagen D) troligen inte kunnat genomföras och även Sovjetunionen fick materiellt bistånd som hjälpte till innan landets egen industripotential kunde utnyttjas till fullo från och med våren 1943.
Varför vann de allierade slaget om Atlanten?
Det fanns flera orsaker till varför de allierade vann slaget om Atlanten:
- När kriget började hade Tyskland enbart 57 u-båtar för kriget mot England. Krigsmarinens krav på 300 u-båtar för att kunna lyckas med kriget mot England uppfylldes först vid årsskiftet 42/43, en tidpunkt när u-båtarna redan hade blivit föråldrade
- Sedan 1941 hade de allierade fått ett tekniskt försprång (t.ex. radar)
- Sedan 1943 hade de allierade utvecklat en heltäckande övervakning ifrån luften
- Kodknäckarna i Bletchley Park knäckte koden i ett tidigt skede vilket hjälpte att dirigera konvojerna förbi u-båtarna
- Krigsförklaringen mot USA och USA:s industriella potential som axelmakterna inte kunde matcha
Se även
Referenser
Noter
- ^ Gruchmann, Lothar (1995) (på tyska). Der Zweite Weltkrieg. Kriegführung und Politik. sid. 89 ff., 296 ff.
- ^ Gruchmann, Lothar (1995) (på tyska). Der Zweite Weltkrieg, Kriegführung und Politik. München: Deutscher Taschenbuch Verlag. sid. 89-90
- ^ Gruchmann, Lothar (1995) (på tyska). Der Zweite Weltkrieg. Kriegführung und Politik. München: Deutscher Taschenbuch Verlag. sid. 89 ff.
- ^ Starck, Magnus (1948). Sjökriget 1939-1945. Stockholm: Marinlitteraturföreningens förlag. Libris 1418906 sid 35-54
- ^ Gruchmann, Lothar (1995) (på tyska). Der zweite Weltkrieg. Kriegführung und Politik. München: Deutscher Taschenbuch Verlag. sid. 90-91
- ^ Winston Churchill (1949). Andra världskriget- Band 2. Stockholm: AB Skoglunds bokförlag sid 108.
- ^ Winston Churchill (1949). Andra världskriget- Band 2. Stockholm: AB Skoglunds bokförlag sid 416-430.
- ^ Gruchmann, Lothar (1995) (på tyska). der Zweite Weltkrieg. Kriegführung und Politik. München: Deutscher Taschenbuch Verlag. sid. 143
- ^ Gruchmann, Lothar (1995) (på tyska). der Zweite Weltkrieg. Kriegführung und Politik. München: Deutscher Taschenbuch Verlag. sid. 144-147
- ^ Starck, Magnus (1948). Sjökriget 1939-1945. Stockholm: Marinlitteraturföreningens förlag. Libris 1418906 sid 161-162
- ^ Kellerhoff, Sven Felix (27 mars 2012). ”Wie Hitlers U-Boote die Atlantikschlacht verloren” (på tyska). http://www.welt.de/kultur/history/article13947079/Wie-Hitlers-U-Boote-die-Atlantikschlacht-verloren.html. Läst 24 februari 2016.
- ^ Gruchmann, Lothar (1995) (på tyska). Der zweite Weltkrieg. Kriegführung und Politik. München: Deutscher Taschenbuch Verlag. sid. 203-204
- ^ Gruchmann, Lothar (1995) (på tyska). Der zweite Weltkrieg. Kriegführung und Politik. München: Deutscher Taschenbuch Verlag. sid. 203-206
- ^ Gruchmann, Lothar (1995) (på tyska). Der zweite Weltkrieg. Kriegführung und Politik. München: Deutscher Taschenbuch Verlag. sid. 206, 297-298
- ^ Gruchmann, Lothar (1995) (på tyska). Der zweite Weltkrieg. Kriegführung und Politik. sid. 298
- ^ Leopold, Heiko (4 juni 1993). ”Das Stalingrad zur See” (på tyska). Die Zeit. ISSN 0044-2070. http://www.zeit.de/1993/23/das-stalingrad-zur-see/komplettansicht. Läst 26 februari 2016.
- ^ Gruchmann, Lothar (1995) (på tyska). Der zweite Weltkrieg. Kriegführung und Politik. München: Deutscher Taschenbuch Verlag. sid. 298-299
- ^ Heiko Leopold (4 juni 1993). ”Das Stalingrad zur See” (på tyska). http://www.zeit.de/1993/23/das-stalingrad-zur-see/komplettansicht. Läst 23 februari 2016.
- ^ Gruchmann, Lothar (1995) (på tyska). der zweite Weltkrieg. Kriegführung und Politik. München: Deutscher Taschenbuch Verlag. sid. 299-300
- ^ Starck, Magnus (1948). Sjökriget 1939-1945. Stockholm: Marinlitteraturföreningens förlag. Libris 1418906 sid 179
Litteratur
- Nicholas Monsarrat (1945) (på engelska). Three Corvettes. London: Cassel&Co
- Herbert A. Werner (1969) (på engelska). A Personal Account Of The German U-boat Battles Of World War II. London: Cassel&Co. ISBN 0-304-35330-2
- Nicholas Monsarrat (1953). Det grymma havet. Uddevalla: Forum
- Alistair MacLean (1959). HMS Ulysses. Albert Bonniers förlag
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Slaget om Atlanten.
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||