Steglits

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
För andra betydelser, se Steglits (olika betydelser).
Steglits
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Carduelis carduelis EM1B1001 (41169717352).jpg
Adult steglits.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljFinkar
Fringillidae
SläkteCarduelis
ArtSteglits
C. carduelis
Vetenskapligt namn
§ Carduelis carduelis
AuktorLinné, 1758
Utbredning
Carduelis carduelis map.png
Utbredning av steglitsens båda underartsgrupper (se text)
carduelis:
1 sommar, 2 året runt
caniceps:
3 sommar, 4 året runt
Synonymer
  • Steglitsa (föråldrat)[2]
  • Steglisa (föråldrat)[3]
Hitta fler artiklar om fåglar med

Steglits (Carduelis carduelis) är en liten färggrann fågel som tillhör familjen finkar. Över stora delar av sitt utbredningsområde, som sträcker sig från norra Afrika, Europa och österut till nordvästra Kina, är den en vanlig häckfågel i öppna, trädrika landskap, trädgårdar och fruktodlingar. Den uppträder i två ganska distinkta grupper, en östlig och en västlig, som bland annat skiljer sig åt i fjäderdräkten. Steglitsen lever mest av diverse frön, främst från tistlar och kardborrar. Historiskt har den varit en uppskattad burfågel på grund av sin vackra fjäderdräkt och sin sång, och dess närhet till människan har gett den både symboliska kvaliteter och gjort den till ett populärt motiv i måleri och litteratur. Arten har ett stort utbredningsområde, en stor global population och den bedöms inte vara hotad, utan kategoriseras som livskraftig.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Steglitsen känns igen på sin brokiga fjäderdräkt. Den är brunaktig på ovansidan. Pannan och strupen är röda. Vingarna är svarta, med ett brett, intensivt gult band.[4] Undersidan är vit med brunaktig anstrykning och förhållandevis stora bruna fläckar. Näbben är hoptryckt från sidan, har en skarp rygg och saknar hak bakom spetsen. Stjärten är kluven. Kroppslängden är tolv centimeter, vingspannet är 21–25,5 centimeter och vikten 14–18 gram.[4]

Östliga fåglar av underartsgruppen caniceps-gruppen skiljer sig genom att de inte har svart hjässa och saknar den svarta lodräta linjen bakom örontäckarna samt har mycket mindre vitt på huvudsidan. Vidare är de kallt grå snarare än blekbruna på bröstet, och från manteln till vingtäckarna och nedre delen av ryggen. Mönstret på vingen är även annorlunda, med breda vita ytterfan på tertialerna och inga vita spetsar på armpennorna. Näbben är längre.[5]

Läte[redigera | redigera wikitext]

Locklätet består av ett typiskt, upprepande ”tick tickeli tickelitt” som har gett arten dess namn.[4] Sången liknar grönsiskans och är snabb med kvittrande omväxlande toner med inslag av locklätet. Fåglar i caniceps-gruppen har något avvikande läten, med hårdare och mindre pinglande sång mest bestående av upprepade serier med toner.[5]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Steglitsen förekommer över nästan hela Europa, inklusive Brittiska öarna. Den är särskilt vanlig i Medelhavsområdet. Steglitsen häckar även i västra Asien, Kaukasus, västra Himalaya och Nordafrika. De nordöstliga populationerna är flyttfåglar som flyttar sydväst om vintern.

Den delas in i 14 underarter med följande utbredning:[6]

carduelis-gruppen (”västlig”)
caniceps-gruppen (”östlig”)

Ibland urskiljs endast två underarter, caniceps för de fyra sista ovan och carduelis för resten. De fyra sista urskiljs också sedan 2016 som en egen art av Birdlife International och naturvårdsunionen IUCN som den egna arten ”östlig steglits” (C. caniceps).

I fångenskap kan steglitsen korsas med kanariefågeln.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Steglits förekommer i Sverige framför allt i de södra och mellersta delarna. Den överger de nordliga delarna av detta häckningsområde och flyttar i oktober–november. Delar flyttar till Väst- och Sydeuropa och återkommer i mars–april, medan andra övervintrar.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Steglitsen lever mest av diverse frön, med särskild förkärlek för frö från tistlar och kardborrar.[4] Den är en skicklig klättrare som ofta klättrar i tistlar där den samlar frön.

Ägg av nominatformen carduelis. Häckande steglits
Ägg av nominatformen carduelis.
Häckande steglits

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Steglitsen är över stora delar av sitt utbredningsområde en vanlig häckfågel i öppna, trädrika landskap, trädgårdar och fruktodlingar. Den häckar två gånger om året[4] – första gången i maj. Boet är skålformat och har tjocka väggar av fina stjälkar, strån, rötter, mossa och kvistar. Det brukar placeras högt i trädkronan, oftast i lövträd men ibland i barrträd. Honan bygger boet, men hanen kan bistå med att samla byggmaterial. Honan lägger fem till sex vitaktiga ägg med fina röda fläckar, som hon ruvar i 12 till 13 dagar. Ungfåglarna utfodras sedan av båda föräldrarna med frön och insekter under 13 till 15 dagar.[4] Steglitsen blir könsmogen efter ett år och kan leva upp till tio år, även om tre år är mer normalt.[4].

Steglitsen och människan[redigera | redigera wikitext]

Målningen Steglitsan från 1654 av Carel Fabritius.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Internationella naturvårdsunionen IUCN bedömer hotstatus för östliga caniceps-gruppen (caniceps, paropanisi, ultima och subulata) och övriga underarter var för sig. Båda har stora utbredningsområden och stora populationer. Den västliga gruppen tros dock minska i antal, medan ”caniceps”-gruppen anses vara stabil. Ingen av dem anses dock hotade och kategoriseras som livskraftiga.[1][7] I Europa tros det häcka 27,8–42,7 miljoner par.[1]

Som burfågel[redigera | redigera wikitext]

Historiskt har steglitsen varit en vanlig burfågel. Över stora delar av dess utbredningsområde, exempelvis inom EU, är det i dag förbjudet att fånga eller inneha vilda fåglar, varför den i dessa områden inte längre förekommer som burfågel förutom i undantagsfall.[8] Trots detta fångas arten illegalt och steglitshanar hålls som burfågel i södra Europa, bland annat i Grekland och på Malta.[9]

Inom kulturen[redigera | redigera wikitext]

Det sitter en steglits vid jungfru Marias hjärta i målningen Litta Madonna, en målning från Leonardo da Vincis ateljé.

Steglitsen var en viktig symbol under medeltiden och förekommer i en stor mängd målningar från denna tid, speciellt i bilder av madonnan och barnet.[10] I boken The Symbolic Goldfinch från 1946 listar den amerikanska konstvetaren och ornitologen Herbert Friedmann inte mindre än 486 målningar från perioden 1260–1500 e.Kr. där steglitsen förekommer.[10] Främst förekommer fågeln i italienska målningar men även i verk från Ryssland, Böhmen, Bayern, Frankrike, Spanien, Portugal, Nederländerna och England.[10] Steglitsens symboliska kvaliteter under medeltiden bottnar i flera legender. En är den grekiska legenden om fågeln kharadrios (χαραδριός), en art som sades förekomma i floddalar (från kharadra, som betyder ’ravin’). Det sades att man kunde bli botad från gulsot om man tittade in i fågelns besynnerliga gula ögon.[10] Vilken art det gällde var omdiskuterat. Bland annat ansågs det vara tjockfoten, men även sommargyllingen, strandpipare och ljungpipare föreslogs, även om den senare inte ens har gula ögon.[10] I den grekiska kristna texten Physiologus från första århundradet efter Kristus kopplas legenden om kharadrios till Jesus centrala mission att frälsa människan. Vid den här tiden flyttas även fokus från de gula ögonen till fåglar med gul fjäderdräkt, varför myten även kopplas till steglitsen.[10]

En annan legend som var viktig i kopplingen mellan steglitsen och Kristus bottnar också i steglitsens fjäderdräkt men nu handlar den om den röda färgen på fågelns huvud. Legenden berättar om en liten fågel som drog törnen ur Jesu panna när han hängde på korset och fågeln färgades då röd av Jesu blod.[10] Flera arter, utöver steglitsen har kopplats till legenden, bland annat rödhaken och ladusvalan. Men till skillnad från de två senare hade steglitsen även en naturlig koppling till tistlar då den gärna äter tistelfrön.[10]

Steglitsen förekommer även i flera målningar av Edens lustgård, som i Hieronymus Boschs Lustarnas trädgård från cirka 1510. Ett senare exempel på en känd målning av arten är Steglitsan från 1654 av Rembrandts lärjunge Carel Fabritius. Den senare målningen har gett namn åt Donna Tartts roman Steglitsan från 2013.

Namn[redigera | redigera wikitext]

Trivialnamnet steglits (uttal [stegˈlɪts], [ˈstéːglɪts] eller [ˈstèːgˌlɪts][3][11]), och det föråldrade steglitsa, är ljudhärmande (onomatopoetiskt) och efterliknar locklätet.[3] Det har motsvarigheter i danskans stillits och tyskans Stieglitz och lånades in i svenskan från medellågtyskans stigelitze på 1500-talet. Ursprungligen är ordet ett inlån till tyskan från slaviska språk på 1100-talet och är besläktat med tjeckiska/slovakiska stehlík, polska szczygieł, äldre slovenska ščegljec och ryska щегол (ščegól).

Kommentarer[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] BirdLife International 2016 Carduelis carduelis Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2017.
  2. ^ SAOL – Svenska Akademiens ordlista: steglitsa
  3. ^ [a b c] SAOL – Svenska Akademiens ordlista: Slå upp ett ord
  4. ^ [a b c d e f g] "Stillits (Carduelis carduelis)". Dofbasen.dk. Läst 23 maj 2013. (danska)
  5. ^ [a b] del Hoyo, J. & Collar, N. (2017). Eastern Goldfinch (Carduelis caniceps). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från http://www.hbw.com/node/1344135 2017-03-30).
  6. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2016. IOC World Bird List (v 6.2). doi : 10.14344/IOC.ML.6.2.
  7. ^ Birdlife International 2016 Carduelis caniceps Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 10 december 2016.
  8. ^ EU:s Fågeldirektiv
  9. ^ http://www.travel-to-santorini.com/page.php?page_id=371
  10. ^ [a b c d e f g h] Cocker, Mark; David Tipling (2013). Birds and people. London: HelmJonathan Cape. sid. 500–502. ISBN 9780224081740 
  11. ^ Svenska Akademiens ordbok: Steglits (Tryckår 1989)

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]