Steglits

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Steglits (olika betydelser).
Steglits
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Gold Finch.jpg
Adult steglits
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljFinkar
Fringillidae
SläkteCarduelis
ArtSteglits
C. carduelis
Vetenskapligt namn
§ Carduelis carduelis
AuktorLinné, 1758
Utbredning
Carduelis carduelis map.png
Utbredning av steglitsens båda underartsgrupper (se text)
carduelis:
1 sommar, 2 året runt
caniceps:
3 sommar, 4 året runt
Synonymer
  • Steglitsa (föråldrat)[2]
  • Steglisa (föråldrat)[2]
Hitta fler artiklar om fåglar med
Carduelis carduelis i Vaxholm, 2018

Steglits [stegˈlits][3][a] (Carduelis carduelis) är en liten färggrann fågel som tillhör familjen finkar.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Steglitsen känns igen på sin brokiga fjäderdräkt. Den är brunaktig på ovansidan. Pannan och strupen är röda. Vingarna är svarta, med ett brett, intensivt gult band.[4] Undersidan är vit med brunaktig anstrykning och förhållandevis stora bruna fläckar. Näbben är hoptryckt från sidan, har en skarp rygg och saknar hak bakom spetsen. Stjärten är kluven. Kroppslängden är 12 centimeter, vingspannet är 21–25,5 centimeter och vikten 14–18 gram.[4]

Locklätet består av ett typiskt, upprepande "tick tickeli tickelitt" som har gett arten dess namn.[4] Sången liknar grönsiskans och är snabb med kvittrande omväxlande toner med inslag av locklätet.

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Steglitsen förekommer över nästan hela Europa, inklusive Brittiska öarna. Den är särskilt vanlig i Medelhavsområdet. Steglitsen häckar även i västra Asien, Kaukasus, västra Himalaya och Nordafrika.

Steglitsen delas in i 14 underarter med följande utbredning:[5]

Ibland urskiljs endast två underarter, caniceps för de fyra sista ovan och carduelis för resten. De fyra sista urskiljs också sedan 2016 som en egen art av Birdlife International och naturvårdsunionen IUCN som den egna arten "östlig steglits" (C. caniceps).

I fångenskap kan steglitsen korsas med kanariefågeln.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Häckande steglits.
Ägg av C. c. carduelis.

Steglits förekommer i Sverige framför allt i de södra och mellersta delarna. En del av det svenska beståndet flyttar i oktober–november till Väst- och Sydeuropa och återkommer i mars–april, medan andra övervintrar.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Steglitsen lever mest av diverse frön, med särskild förkärlek för frö från tistlar och kardborrar.[4] Den är en skicklig klättrare som ofta klättrar i tistlar där den samlar frön.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Steglitsen är över stora delar av sitt utbredningsområde en vanlig häckfågel i öppna, trädrika landskap, trädgårdar och fruktodlingar. Den häckar två gånger om året[4] – första gången i maj. Boet är skålformat och har tjocka väggar av fina stjälkar, strån, rötter, mossa och kvistar. Det brukar placeras högt i trädkronan, oftast i lövträd men ibland i barrträd. Honan bygger boet, men hanen kan bistå med att samla byggmaterial. Honan lägger fem till sex vitaktiga ägg med fina röda fläckar, som hon ruvar i 12 till 13 dagar. Ungfåglarna utfodras sedan av båda föräldrarna med frön och insekter under 13–15 dagars.[4] Steglitsen blir könsmogen efter ett år och kan leva upp till 10 år, även om 3 år är mer normalt.[4].

Steglitsen och människan[redigera | redigera wikitext]

Målningen Steglitsan från 1654 av Carel Fabritius.

Som burfågel[redigera | redigera wikitext]

Historiskt har steglitsen varit en vanlig burfågel. Över stora delar av dess utbredningsområde, exempelvis inom EU, är det i dag förbjudet att fånga eller inneha vilda fåglar, varför den i dessa områden inte längre förekommer som burfågel förutom i undantagsfall.[6] Trots detta fångas arten illegalt och steglitshanar hålls som burfågel i södra Europa, bland annat i Grekland och på Malta.[7]

Inom kulturen[redigera | redigera wikitext]

Det sitter en steglits vid jungfru Marias hjärta i målningen Litta Madonna, en målning från Leonardo da Vincis ateljé.

Steglitsen var en viktig symbol under medeltiden och förekommer i en stor mängd målningar från tiden, speciellt i bilder av madonnan och barnet.[8] I boken The Symbolic Goldfinch från 1946 listar den amerikanska konstvetaren och ornitologen Herbert Friedmann inte mindre än 486 målningar från perioden 1260–1500 e.Kr. där steglitsen förekommer.[8] Främst förekommer fågeln i italienska målningar men även i verk från Ryssland, Böhmen, Bayern, Frankrike, Spanien, Portugal, Nederländerna och England.[8] Steglitsens symboliska kvaliteter under medeltiden bottnar i flera legender. En är den grekiska legenden om fågeln kharadrios (χαραδριός), en art som sades förekomma i floddalar (från kharadra, som betyder "ravin"). Det sades att man kunde bli botad från gulsot om man tittade in i fågelns besynnerliga gula ögon.[8] Vilken art de gällde var omdiskuterat. Bland annat ansågs det vara tjockfoten, men även sommargyllingen, strandpipare och ljungpipare föreslogs, även om den senare inte ens har gula ögon.[8] I den grekiska kristna texten Physiologus från första århundradet efter Kristus kopplas legenden om kharadrios till Jesus centrala mission att frälsa människan. Vid den här tiden flyttas även fokus från de gula ögonen till fåglar med gul fjäderdräkt, varför myten även kopplas till steglitsen.[8]

En annan legend som var viktig i kopplingen mellan steglitsen och Kristus bottnar också i steglitsens fjäderdräkt men nu handlar den om den röda färgen på fågelns huvud. Legenden berättar om en liten fågel som drog törnen ur Jesus pannan när han hängde på korset och fågeln färgades då röd av Jesu blod.[8] Flera arter, utöver steglitsen har kopplats till legenden, bland annat rödhaken och ladusvalan. Men till skillnad från de två senare hade steglitsen även en naturlig koppling till tistlar då den gärna äter tistelfrön.[8]

Steglitsen förekommer även i flera målningar av Edens lustgård, som i Hieronymus Boschs Lustarnas trädgård från cirka 1510. Ett senare exempel på en känd målning av arten är Steglitsan från 1654 av Rembrandts lärjunge Carel Fabritius. Den senare målningen har gett namn åt Donna Tartts roman Steglitsan från 2013.

Namn[redigera | redigera wikitext]

Steglitsens trivialnamn är ljudhärmande (onomatopoetiskt) och efterliknar locklätet.[2] Det härstammar troligen från tyskan.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Kommentarer[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Även [ste'glits], [steglit's] och [ste'g~lit's] förekommer.[2]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2016 Carduelis carduelis Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2017.
  2. ^ [a b c d] Svenska akademien (1989) Steglits, Svenska akademiens ordbok, band 30, Spalt S 11353
  3. ^ Svenska akademien (2015) Steglits Arkiverad 18 januari 2017 hämtat från the Wayback Machine., Svenska akademiens ordlista, sid:903
  4. ^ [a b c d e f g] "Stillits (Carduelis carduelis)". Dofbasen.dk. Läst 23 maj 2013. (danska)
  5. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2016. IOC World Bird List (v 6.2). doi :  10.14344/IOC.ML.6.2.
  6. ^ EU:s Fågeldirektiv
  7. ^ http://www.travel-to-santorini.com/page.php?page_id=371
  8. ^ [a b c d e f g h] Cocker, Mark; David Tipling (2013). Birds and people. London: HelmJonathan Cape. sid. 500–502. ISBN 9780224081740 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]