Tupolev Tu-16
 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2024-08) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
| Tupolev Tu-16 | |
.jpg) Tupolev Tu-16. | |
| Beskrivning | |
|---|---|
| Typ | Bombflygplan |
| Besättning | 4 |
| Första flygning | 27 april 1952 |
| I aktiv tjänst | 1954 – |
| Versioner | Xian H-6 Tupolev Tu-104 Tupolev Tu-124 |
| Ursprung |  Sovjetunionen |
| Tillverkare | Tupolev |
| Antal tillverkade | 1 509 |
| Utvecklad från | Tupolev Tu-104 |
| Data | |
| Längd | 34,80 meter |
| Spännvidd | 33,0 meter |
| Höjd | 10,36 meter |
| Vingyta | 165 m² |
| Tomvikt | 37 200 kg |
| Max. startvikt | 79 000 kg |
| Motor(er) | 2 × Mikulin AM-3M-500 |
| Dragkraft | 2 × 93,2 kN |
| Prestanda | |
| Maxhastighet | 1 050 km/h |
| Räckvidd med max. bränsle | 7 200 km |
| Max. flyghöjd | 12 800 meter |
| Beväpning & bestyckning | |
| Eldvapen | 6-7 × 23 mm NR-23 automatkanoner |
| Bomber | 24 × FAB-250, 18 × FAB-500, 6 × FAB-1500, 2 × FAB-3000, 1 × FAB-5000 eller 1 × FAB-9000 |
| Robotar | 1 × K-10S, 1 × KSR-5, 2 × KS-1 Komet eller 2 × KSR-2 |
| Ritning | |
 En ritning av en Tupolev Tu-16. | |
Tupolev Tu-16, förkortat Tu-16 (NATO-rapporteringsnamn: Badger), var ett sovjetiskt jetdrivet bombflygplan med två motorer i vingroten. Det civila Tupolev Tu-104 utvecklades ifrån detta plan.
Historia
[redigera | redigera wikitext]Under tidigt 1950-tal saknade Sovjetunionen fortfarande ett jetdrivet bombflygplan och man var tvungen att förlita sig på äldre propellerdrivna flygplan som Tupolev Tu-4. Flygplanstillverkaren Tupolev fick år 1950 i uppdrag att utveckla ett nytt tungt jetdrivet bombplan med överljudsfart. Den första prototypen, Tupolev Tu-88 flög första gången i april 1952, och efter att ha förordats framför konkurrenter som Iljusjin Il-46 så kom planet i produktion i december samma år. Planen togs officiellt i tjänst av det sovjetiska flygvapnet 1954 och kom att tillverkas i över 1 000 exemplar fram till kalla krigets slut. Planet kom att bli en symbol för sovjetiskt bombflyg i flera decennier. Planet övertogs av ryska flygvapnet efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 och fortsatte där i tjänst fram till 1993, då de togs ur bruk och delvis ersattes av nyare plan som Tupolev Tu-22M.
Under den tid då flygplanet ingick i det strategiska sovjetiska bombflyget övades regelbundet anflygningar över Östersjön i en slinga från norra Estland och ned till Kaliningrad. Sådana övningar genomfördes ofta nattetid. Anfallsförbanden uppträdde då alltid i sammanhållna grupper om tre flygplan med 4–6 km lucka i flygriktningen mellan grupperna. Höjden var i allmänhet 4 000–6 000 meter och farten cirka Mach 0,95. De flygförband som hade Tu-16 var bland annat stationerade i Ukraina och Vitryssland. Bombflyget hade inte tillgång till hangarer till flygplanen annat än för ett fåtal som var på verkstad. Det innebar att den amerikanska satellit-spaningen dygn för dygn kunde följa var flygplanen var baserade. NATO:s underrättelsetjänst hade goda möjligheter att följa ändrade baseringar. Basering krävde landningsbanor med en längd av cirka 3 500 meter.
Kina fick 1958 ritningarna till planet och började med hjälp av Sovjet producera planet till sitt eget flygvapen i mitten av 1960-talet. Idag är det bara det kinesiska flygvapnet som fortfarande flyger med planet i aktiv tjänst. Där går planet under beteckningen Xian H-6.
Bilder
[redigera | redigera wikitext]
Tupolev Tu-16K-26.
Tu-16A.
.jpg)
Se även
[redigera | redigera wikitext]
| |||||||||||||||||||||||