Mikojan-Gurevitj MiG-31

Från Wikipedia
Mikojan-Gurevitj MiG-31
Микоян Гуревич МиГ-31 (ryska)
Russian Air Force Mikoyan-Gurevich MiG-31 (19425070745).jpg
Mikojan-Gurevitj MiG-31.
Beskrivning
TypJaktflygplan
Besättning2
Första flygning16 september 1975
I aktiv tjänstMiG-31: 1981 – ca 2018
MiG-31BM: 2011 –
VersionerSe Varianter
UrsprungSovjetunionen Sovjetunionen
TillverkareMikojan-Gurevitj
Antal tillverkade519 (1976-1994)
Utvecklad frånMiG-25
Data
Längd22,69 meter
Spännvidd13,46 meter
Höjd6,15 meter
Vingyta61,6 m²
Tomvikt21 820 kg
Max. startvikt46 200 kg
Motor(er)2 × Solovjov D-30F6
Dragkraft2 × 93 kN
2 × 152 kN med EBK
Prestanda
Max. hastighet3 000 km/h[1]
Räckvidd med
max. bränsle
1 450 km
Transporträckvidd3 300 km
Max. flyghöjd20 600 meter[1]
Stigförmåga208 m/s
Dragkraft/vikt:0,85:1
Lastförmåga
Lastförmåga9 000 kg
Beväpning & bestyckning
Upphängningspunkter8
Fast beväpning1 × 23 mm GSj-6-23 gatlingkanon med 260 granater
Robotar6 × Vympel R-33
4 × Vympel R-60
4 × Bisnovat R-40
4 × Raduga Ch-58
Ritning

En ritning av en Mikojan-Gurevitj MiG-31.

Mikojan-Gurevitj MiG-31 (ryska: Микоян Гуревич МиГ-31, NATO-rapporteringsnamn: Foxhound), är ett sovjetiskt/ryskt jaktflygplan.

MiG-31 togs i tjänst 1981 i dåvarande Sovjetunionen. Det är ett tvåsitsigt jaktflygplan, vars konstruktion och design påminner mycket om MiG-25. MiG-31 har en mycket lång aktionsradie vilket lämpar sig för patrullering av luftrummet, till exempel för att upptäcka kryssningsrobotar. MiG-31 är också ett mycket snabbt jetflyg med uppmätta hastigheter upp mot 3 000 km/h[1].

Beväpningen utgörs av en GSj-6-23 automatkanon och upp till 6 stycken jaktrobotar av typerna Molnija R-60 eller Vympel R-33.

Historia[redigera | redigera wikitext]

I början av 1970-talet började Sovjetunionen utvecklingen av ett nytt jaktplan som skulle kunna ersätta det äldre MiG-25. Då planet skulle kunna utföra samma typ av uppdrag så baserade man det nya planet på just MiG-25 men med många uppdateringar.

Specifikation/teknik/prestanda[redigera | redigera wikitext]

Bland annat med en stabilare konstruktion då MiG-25 hade haft strukturella problem vid högre G-krafter. Planet fick också en ny radar som kan spåra upp till tio mål samtidigt på en räckvidd av 400 km. Planets dubbla D30-F6-motorer producerar 152 kN dragkraft vardera med efterbrännkammare, och ger planet en topphastighet nära Mach 2,45.

Provflygningar och incidenter[redigera | redigera wikitext]

Den första prototypen av det nya planet flögs för första gången den 16 september 1975 och togs i bruk i det sovjetiska flygvapnet i maj 1981.

Den 26 april 2023 rapporteras om det fjärde planet som kraschar inom ett år, och som inte har med invasionen i Ukraina att göra.[2]

Produktion/leveranser[redigera | redigera wikitext]

Åren 1976–1992 producerades över 400 plan. Efter Sovjetunionens sammanbrott ärvde Ryssland de flesta av MiG-31-planen, även om ett mindre antal hamnade i andra östländers ägo. Under 1990-talet förblev en stor del av planen stående på marken på grund av brist på reservdelar. Under 2000-talet förbättrades situationen något med Rysslands ekonomiska uppgång och år 2006 var runt 75 procent av flygplanen åter i flygande skick.

Användare[redigera | redigera wikitext]

År 2007 fanns sex regement (Kotlas, Sawasllejka, Bolschoje Sawino, Kansk, Tschugujewka, Jelissowo) med totalt ca 200 MiG-31B/BS i tjänst. 50 flygklara plan fanns i reserv och ytterligare 100 i lager vid Lipezk.[3]

Åren 2011-2018 fanns kontrakt på att modernisera 60 ryska plan till varianten Mig-31BM, och tanken är att flyga till åtminstone 2030.[4][5] År 2014 skrivs kontrakt för att modernisera 50 plan till.

År 2022 var Rysslands flygvapen den största användaren med 131 plan, av tidigare 370, i tjänst. Kazakstan övertog 50 plan efter Sovjetunionens upplösning, där 40 moderniserades till MiG-31BS. År 2022 är 20 i tjänst.[6]

Varianter[redigera | redigera wikitext]

  • Ye-155MP – Prototyp baserad på MiG-25.
  • MiG-31 – Första serieproducerade varianten. 349 byggda.
  • MiG-31A – För att skjuta upp kommersiella satelliter.
  • MiG-31M – Från 1985 förbättrad med radarn Zaslon-M, digitalt styrsystem, multifunktiondisplayer, lufttankningsbom och fler vapenbalkar, men utan inbyggd automatkanon. 7 ombyggda på försök innan produktionen av MiG-31B inleddes.
  • MiG-31D – Prototyp från 1987 för satellitjakt. 2 byggda.
  • MiG-31B – Andra serieproducerade varianten från 1990 med samma förbättringar som MiG-31M plus nya störsändare och möjlighet att bära jaktrobot R-33S.
  • MiG-31BM – Första prototyp 1998. Andra prototyp 2006. Moderniserad MiG-31B med bättre radar och eldledningsdator samt möjlighet att bära jaktrobot Vympel R-37. MiG-31BM har begränsad multirollkapacitet och kan bära signalsökande robotar, sjömålsrobotar och attackrobotar. År 2017 rapporteras 110 moderniserade plan.[7] Den 14 juli 2021 avled Valery Olegovich Vasilkov, chefen för moderniseringsprogrammet.[8][9]
  • MiG-31BS(M) – MiG-31B(M) utan lufttankning.[10]
  • MiG-31E – För export. Bättre radar RP-31E som kan spåra upp till 10 mål, och följa 4 mål på långt avstånd på höjder 50-28000 m. Luftrummet kan avsökas med bredder på 900-1000 km. IR-sökare med passivt läge för att detektera varma avgaser från flygande objekt.[11]
  • MiG-31F – Prototyp som multirollsplan.
  • MiG-31FE – Prototyp som multirollsplan för export.
  • MiG-31K – Modifierad MiG-31BM för att kunna bära den hypersoniska kryssningsroboten Kh-47M2 Kinzjal. Större bränsletankar. Uppdaterade instrumentpaneler. Bortmonterad radar. År 2010 hade 10 Mig-31 moderniserats till denna variant.
  • MiG-31LL – Prototyp för utskjutningssäten (SAPS Ejection Seat).[12]
  • MiG-31S – För att träna kosmonauter.

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]