Mikojan-Gurevitj MiG-25
| MiG-25 | |
 Sovjetisk MiG-25. | |
| Beskrivning | |
|---|---|
| Typ | Jaktflygplan |
| Besättning | 1 |
| Första flygning | 6 mars 1964 |
| I aktiv tjänst | 1970- |
| Ursprung |  Sovjetunionen |
| Tillverkare | Mikojan-Gurevitj |
| Data | |
| Längd | 19,75 meter |
| Spännvidd | 14,01 meter |
| Höjd | 6,10 meter |
| Vingyta | 61,40 m² |
| Tomvikt | 20 000 kg |
| Max. startvikt | 41 200 kg |
| Max. bränslevikt | 15 200 kg[1] |
| Motor(er) | 2 × Tumanskij R-15B-300 |
| Dragkraft | 2 × 73,5 kN 2 × 100 kN (med EBK) |
| Prestanda | |
| Max. hastighet | 3 350 km/h (mach 3,2) (utan robotar) 2 970 km/h (mach 2,83) (med robotar) |
| Räckvidd med max. bränsle | 865 km (med fyra R-40) |
| Transporträckvidd | 2 400 km (med två fälltankar) |
| Max. flyghöjd | 20 700 meter |
| Dragkraft/vikt: | 0,41 |
| Vingbelastning | 598 kg/m² |
| Beväpning | |
| Robotar | Bisnovat R-40 (AA-6 Acrid) |
| Elektronik | |
| Radar | RP-25 Smerch (MiG-25P) RP-25 Safir (MiG-25PD) |
| Ritning | |
 | |
Mikojan-Gurevitj MiG-25 (NATO-rapporteringsnamn "Foxbat") är ett ryskt jaktflygplan som byggdes för det sovjetiska flygvapnet under 1960-talet för att kunna hinna med och genskjuta de amerikanska överljudsbombplan som höll på utvecklas. MiG-25 utvecklades för att ha kapacitet att flyga på hög höjd och i högre hastigheter än andra jaktplan.
Flygplanet blev närmare känt för Västmakterna när Viktor Belenko 1976 hoppade av sin tjänst vid det sovjetiska luftförsvaret och flög sin Mikojan-Gurevitj MiG-25 till Hakodate i Japan.
Historia[redigera | redigera wikitext]
Under början av 1950-talet hade USA och Sovjetunionen beställt en ny generation snabba jetflygplan för en ny typ av krigföring. En ny generation jetdrivna långdistansbombplan (B-47 och senare B-52) och högflygande spaningsplan (Lockheed U-2, senare SR-71). För att kunna möta dessa nya hot påbörjade Sovjetunionen utvecklingen ett nytt jaktplan som med förmågan att snabbt kunna ta sig upp till höga höjder för att bekämpa de amerikanska flygplanen.
Efter ha gått igenom flera utvecklingsfaser testflög man MiG-25 för första gången 6 mars 1964. År 1967 satte planet nytt hastighetsrekord för ett jetdrivet flygplan när den sovjetiska provflygföraren Mikhail M. Komarov nådde en hastighet på 2 981,5 kilometer i timmen. Samma flygförare satte även samma år ett nytt höjdrekord med 29 977 meter. USA trodde först på grund av planets stora stjärtroder att planet var ett nytt jaktflyg med mycket god manöverförmåga. MiG-25:an var dock inte avsedd för en högre belastning än 4,5 G och var med andra ord inte lämpad för närstrid.
År 1970 togs planet officiellt i tjänst i det sovjetiska flygvapnet. Produktionen av planet fortsatte fram till 1984 med totalt 1 186 plan. Planet exporterades även utanför Warszawapakten till länder som Irak, Syrien och Indien. Idag kvarstår MiG-25 i bruk i ett fåtal länder. År 2010 hade Ryssland 42 stycken MiG-25RB i tjänst, främst för spaning.
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ Ahremark, Carl Gustaf (2006). Hemliga sovjetiska flygprojekt under kalla kriget. Hallstavik: Svenskt militärhistoriskt bibliotek. Libris 10285896. ISBN 91-976100-5-4 (inb.)
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Mikojan-Gurevitj MiG-25.
Wikimedia Commons har media som rör
| |||||||||||||||||||||||