Amerikanska frihetskriget
 |
Den här artikeln eller avsnittet anses inte leva upp till Wikipedias artikelstandard och behöver kvalitetskontrolleras. Motivering: Sammanhang och syftningar oklara på många ställen. Verkar som om stycken från olika källor översatts eller lagts in utan tanke på helheten. (2011-10) Förbättra gärna artikeln om du kan, och diskutera saken på diskussionssidan. Var uppmärksam på artikelns innehåll. |
- Den här artikeln handlar om om de militära striderna. För politiska och sociala utvecklingen, inklusive ursprung och efterdyningarna av kriget, se Amerikanska revolutionen.
.svg){kind=small}
Amerikanska frihetskriget, Amerikanska revolutionskriget, var det krig 1775–1783 genom vilket USA blev självständigt. Kriget började som ett krig mellan Kungariket Storbritannien och tretton brittiska kolonier i Nordamerika och slutade i ett globalt krig mellan flera europeiska stormakter.
Kriget var resultatet av den politiska amerikanska revolutionen. Kolonister galvaniserade runt ståndpunkten att Stamp Act från 1765, som infördes av Storbritanniens parlament, var grundlagsstridig. Det brittiska parlamentet insisterade att de hade rätt att beskatta kolonister. Kolonisterna hävdade att eftersom de var brittiska medborgare var beskattning utan representation olagligt. De amerikanska kolonisterna bildade den enande Kontinentalkongressen och en skuggregering i varje koloni, dock till synes med påstådd lojalitet mot monarken och en plats i det brittiska imperiet. Den amerikanska bojkotten av direkt beskattat brittiskt te ledde till Tebjudningen i Boston 1773. London svarade genom att avsluta självstyret i Massachusetts och satte det under kontroll av den brittiska armén med general Thomas Gage som guvernör. I april 1775 fick Gage veta att vapen samlades ihop i Concord och han skickade brittiska trupper för att beslagta och förstöra dem.[11] Lokala milisen, känd som 'minutemen', konfronterade trupperna och utväxlade eld (se Slagen vid Lexington och Concord). Efter upprepade vädjanden till den brittiska monarkin för intervention med parlamentet, avslutades någon chans till kompromiss när kongressen hade deklarerats förrädare i det kungliga dekretet. De svarade med en självständighetsförklaring och bildade en ny suverän nation utanför brittiska imperiet, Amerikas förenta stater, den 4 juli 1776.
Från början av 1776 försåg Frankrike, Spanien och den Republiken Förenade Nederländerna (ofta kort och gott kallad holländska republiken) i all hemlighet revolutionärerna med förnödenheter, ammunition och vapen. Efter en tidig brittisk framgång uppstod ett dödläge i kriget. Britterna använde sin flottas överlägsenhet för att belägra och ockupera amerikanska kuststäder medan rebellerna i hög grad styrde landsbygden, där 90 procent av befolkningen bodde. Brittisk strategi förlitade sig på att mobilisera regeringstrogna miliser och var aldrig fullt ut realiserade. En brittisk invasion från Kanada slutade i tillfångatagandet av den brittiska armén i slaget vid Saratoga 1777. Den amerikanska segern övertalade Frankrike att gå in i kriget i början av 1778 och balanserade de två sidornas militära styrkor. Spanien och den holländska republiken – båda allierade med Frankrike – gick också i krig med Storbritannien under de kommande två åren och hotade en invasion av Storbritannien och allvarligt testade den brittisk militära styrkan med fälttåg i Europa. Spaniens involvering kulminerade i utdrivningen av brittiska arméer från Västra Florida och säkrade därmed den amerikanska södra flanken.
Frankrikes involvering visade sig vara avgörande[12] men dyrt eftersom det ruinerade Frankrikes ekonomi.[13] En fransk sjöseger i Chesapeake ledde till en belägring av franska och kontinentala arméer som tvingade en andra brittisk armé att kapitulera vid Yorktown, Virginia 1781. År 1783 avslutade Parisavtalet kriget och erkände USA:s suveränitet över det territorium som begränsades ungefär av vad som nu är Kanada i norr, Florida i söder och Mississippifloden i väster.[14][15]
Innehåll |
Den revolutionära epoken [redigera]
Revolutionens inledning [redigera]
Emellertid[förtydliga] beredde man sig på krig, samlade förråd och övade sig i vapen. Vid Lexington skedde (19 april 1775) den första blodiga sammandrabbningen mellan kolonisterna och de engelska trupperna, och därmed var signalen given till det Nordamerikanska frihetskriget (1775-1783). Kolonisterna var dock förvarnade om britternas attack genom patrioten Paul Reveres berömda ritt. Det fördes i början omkring Boston, där ledningen av amerikanerna övertogs av George Washington, som av kongressen blivit utsedd till överbefälhavare över koloniernas krigsmakt. Engelsmännen tvingades visserligen att utrymma Boston, men de mottog inom kort förstärkningar och uppträdde med en sammanlagd styrka av 40 000 man. Washington, som emellertid besatt New York och intagit fasta positioner vid Hudsonfloden, måste med sina underlägsna och illa utrustade trupper dra sig tillbaka på andra sidan Delaware. Hans landsmän var skräckslagna.
Självständighetsförklaringen [redigera]
Kongressen hade nyss genomfört självständighetsförklaringen av 4 juli 1776 förklarat de förenade koloniernas självständighet, men syntes sakna medel att försvara den. Washington ensam tappade ej modet. Han gick åter över Delaware och slog fienden vid Trenton (dec. 1776) och vid Princeton (januari 1777). Under sommaren ryckte han mot Pennsylvania, men led två kännbara nederlag vid Brandywine (11 september) och Germantown (4 oktober), varjämte Philadelphia för en tid besattes av engelsmännen. Dessa olyckor uppvägdes likväl av framgångarna vid Hudsonfloden, där den engelske generalen Bourgoyne instängdes av amerikanerna och genom kapitulationen vid Saratoga (17 oktober 1777) tvingades att sträcka gevär med hela sin armé. På krigets hela gång kom denna seger att utöva ett avgörande inflytande.
Frankrike griper in [redigera]
Frankrike rycktes ur sin avvaktande ställning och förmåddes (6 februari 1778) att med de 13 kolonierna ingå ett handels- och förbundsfördrag, vilande på grundvalen av koloniernas självständighet. Fördraget, som biträddes av Spanien (12 april 1779), kom amerikanerna väl tillpass, emedan det medförde fransmännens och spanjorernas deltagande i fejden och till följd därav en splittring av engelsmännens stridskrafter. Kriget fortfor emellertid under växlande lycka. 1778 riktade engelsmännen sin huvudstyrka mot södern, Georgia och Carolina, där England ännu hade många anhängare. Savannah och Charleston erövrades, och 16 augusti 1780 segrade Cornwallis vid Camden över den amerikanske generalen Gates. Kort förut landsteg på kusten av Rhode Island en fransk hjälpkår under general de Rochambeau. Med den förenade Washington sin armé och opererade under de följande månaderna mot den engelska huvudstyrkan i New York.
Vägen mot fred [redigera]
På hösten 1781 bröt Washington och de Rochambeau upp därifrån och skyndade i ilmarscher till Virginia, där general Cornwallis en tid svärmat om med Lafayette, som anförde en mindre amerikansk häravdelning. Cornwallis instängdes vid Yorktown och tvingades efter några veckors belägring att kapitulera med hela sin armé (19 oktober 1781). Man kan säga, att amerikanerna med denna seger slöt striden för sin självständighet. England räckte snart handen till fred. I november 1782 ingick amerikanernas ombud, Benjamin Franklin, ett separat preliminärfördrag med England, vari den unga republiken fick sin självständighet erkänd, erhöll fördelaktiga gränser mot Kanada samt del i fisket vid Newfoundland.
Den 3 april 1783 undertecknade Sveriges ambassadör i Paris, Gustaf Filip Creutz, tillsammans med Benjamin Franklin en svensk-amerikansk vänskaps- och handelstraktat. Sverige blev härigenom den första stat, utanför de krigande parterna, som erkände den nya staten. Den 3 september 1783 undertecknades den definitiva freden med England i Paris, samma dag som freden i Versailles ingicks mellan England och de bourbonska makterna: Frankrike och Spanien.
Den nya republiken [redigera]
Redan under frihetskriget hade de 13 kolonierna genom en grundlag ("konfederationsartiklarna" av den 9 juli 1778) slutit sig samman till ett slags statsförbund med en gemensam, mycket svag regering, kallad staternas generalkongress. Föreningens lösa, otillfredsställande beskaffenhet väckte snart till liv tanken att genom en ny unionsförfattning närmare sammanknyta de olika staterna med varandra. Denna tanke hystes av de så kallade federalisterna, vilka företrädesvis fanns i de nordöstra, handels- och industriidkande staterna och bland sig räknade sådana män, som Washington och Alexander Hamilton. Dessa bekämpade den politiska partikularismen och ansåg, att de särskilda staterna, med bibehållande av sina egendomligheter och rättigheter, kunde och borde ingå i en högre statsenhet med gemensamma intressen, med en gemensam representation och en stark regering.
Deras motståndare höll på de särskilda staternas suveränitet och ville ej veta av någon närmare förening. De stod att finna i Virginia och de södra plantagestaterna och leddes av Thomas Jefferson. Som motvikt bildade de det parti som kallades det antifederalistiska eller republikanska och vilket längre fram fick namnet demokratiska partiet. De federalistiska åsikterna blev emellertid genom omständigheternas tvång de segrande. I maj 1787 sammanträdde i Philadelphia under Washingtons presidium ett författningskonvent, som under många strider fick Förenta staternas nuvarande författning färdig 17 september samma år.
Denna författning antogs efter hand av de olika staterna och trädde i gällande kraft den 4 mars 1789. Kort därpå blev Washington republikens förste president (1789–1797). Det blev hans verk att befästa enheten, försona partierna, ordna förvaltning och lagskipning samt ingjuta förtroende för det nya samhällsskicket hos sina landsmän. Redan under hans tid utvidgades unionens gränser hastigt. Initialt införlivades territorierna öster om Delaware, och inom kort kom även Chatham-Kent att ingå i den nyblidade unionen.
Se även [redigera]
- Tebjudningen i Boston – en av de viktigare händelserna som ledde till kriget.
Referenser [redigera]
Noter [redigera]
- ^ [a b c] Greene, Jack P.; Pole., J.R. (2003) (på engelska). A Companion to the American Revolution. Wiley-Blackwell. Sid. 328
- ^ Everett C., Dolman (2004) (på engelska). The Warrior State: How Military Organization Structures Politics. Macmillan. Sid. 163
- ^ Montero[förtydliga] s. 356
- ^ [a b c] Mackesy (1993) (på engelska). The War for America: 1775–1783 (utgåva nytryck). London: University of Nebraska Press. ISBN 0-8032-8192-7. http://www.questia.com/library/book/the-war-for-america-1775-1783-by-piers-mackesy.jsp Högt ansedd undersökning av brittisk strategi och ledarskap.
- ^ Berry, A.J. (2006) (på engelska). A Time of Terror. Sid. 252
- ^ Claude, Van Tyne (1902) (på engelska). The loyalists in the American Revolution. Sid. 182–183
- ^ Greene, Jack P.; Pole, J.R. (1999) (på engelska). The Blackwell Encyclopedia of the American Revolution (utgåva nytryck). Malden, Massachusetts: Blackwell. Sid. 393. ISBN 1-55786-547-7 Essäsamling fokuserad på politisk- och socialhistoria.
- ^ Boatner, Mark Mayo, III. (1966; nytryck 1974) (på engelska). Encyclopedia of the American Revolution. Sid. 545. ISBN 0-8117-0578-1 Militära ämnen, refererar till många andrahandskällor.
- ^ Shy, John (1976) (på engelska). A People Numerous and Armed: Reflections on the Military Struggle for American Independence. New York: Oxford University Press. Sid. 249–50. ISBN 0-19-502013-8; reviderad University of Michigan Press, 1990 (ISBN 0-472-06431-2). Essäsamling.
- ^ Chambers, John Whiteclay II (1999) (på engelska). The Oxford Companion to American Military History. Oxford University Press. Sid. 849. ISBN 0-19-507198-0 Den lägre siffran av skadade.
- ^ http://www.winthrop.dk/reports.html Orders from General Thomas Gage to Lieutenant Colonel Smith, 10th Regiment 'Foot Boston, April 18, 1775
- ^ Greene, Jack P; Pole, J.R. (1999) (på engelska). The Blackwell Encyclopedia of the American Revolution (utgåva nytryck). Malden, Massachusetts: Blackwell. Sid. 357. ISBN 1-55786-547-7. Essäsamling fokuserad på politisk- och socialhistoria.
- ^ Dull, Jonathan R. (1987) (på engelska). A Diplomatic History of the American Revolution. Sid. 161
- ^ Dull, Jonathan R. (1987). ”Chapter 18” (på engelska). A Diplomatic History of the American Revolution
- ^ Kaplan, Lawrence S. (september 1983). ”The Treaty of Paris, 1783: A Historiographical Challenge” (på engelska). International History Review. 5 (utgåva 3). Sid. 431–442
Tryckta källor [redigera]
- Bobrick, Benson (1998) (på engelska). Angel in the whirlwind: the triumph of the American Revolution. New York: Penguin. Libris 11396860. ISBN 0-14-027500-2
Externa länkar [redigera]
- Wikimedia Commons har media som rör Amerikanska frihetskriget.
- Vänskaps- och handelsavtalet med Sverige 1783 (på engelska)
- Amerikanska revolutionen, frihetskriget och inbördeskriget på svenska!
|
|||||
