Asylsökande med apatiska barn

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Asylsökande med apatiska barn, i media kallade apatiska flyktingbarn, började förekomma i svensk samhällsdebatt under 2005. Drygt 400 barn från i huvudsak forna Sovjetunionen och Jugoslavien, som tillsammans med sina familjer sökt asyl i Sverige, sades ha blivit apatiska. De blev därför föremål för sjukvård i olika former i Sverige, liksom för stort medieintresse och omfattande politisk debatt. En forskarledd statlig utredning tillsattes för att utreda fenomenet.[1][2][3]

Det finns skilda uppfattningar om orsaken till fenomenet. Å ena sidan hävdas det vara en genuin reaktion på depression, uppgivenhet och stress med ursprung i en kombination av asylprocessens osäkerhet och tidigare våld och övergrepp i hemlandet. Å andra sidan hävdas att det inte rör sig om ett psykiatriskt tillstånd och att det är imitation, manipulation, undernäring och simulering som ligger bakom apatin. Föräldrarna och familjerna ska ha agerat för att familjerna ska få asyl i Sverige.[4]

Enligt Dagens Nyheter och Sveriges Radio har fenomenet återkommit i Sverige under 2008 och 2009.[5] Rättschef Mikael Ribbenvik vid Migrationsverket säger 30 december 2009 att det i Sverige finns ungefär 17 asylsökande barn med apatiska symtom.[6]

Innehåll

[redigera] Medicinsk beskrivning

Uppgivenhetssyndrom är ett förslag till psykiatrisk diagnos av fenomenet. Diagnosen "uppgivenhetssyndrom" finns dock inte beskriven i existerande diagnosmanualer.[7][8] Inga medicinskt mätbara komplikationer har upptäckts på de individer som sägs lida av apatin eller uppgivenhetssyndromet.[9] I regeringens rapporter över fenomenet (tre stycken 2005-06, den sista publicerad december 2006) anger de istället benämningen uppgivenhetssymtom, vilket är mer korrekt eftersom inte uppgivenhetssyndrom är en medicinskt erkänd diagnos.[3]

[redigera] Insjuknande

Symtomen börjar uppträda först efter att de asylsökande familjerna har anlänt till Sverige.[3] Många blir sjuka just efter att de fått avslag på en asylansökan. Enligt BUP, Barn- och ungdomspsykiatrin, framkallas barnens tillstånd ofta av ett avslagsbeslut.[2] Ungefär 60 % av familjerna har fått ett första avslagsbeslut från Migrationsverket innan de har anmält till myndigheterna att ett barn har insjuknat.[1] Under epidemin av apatiska barn 2002 - 2005 rådde en stor snedfördelning av antalet barn i olika regioner. Uppsala hade aldrig något fall, i Göteborg avtog förekomsten av problemet mycket snabbt och i norra Sverige lyckades vården tillsammans med andra aktörer att förebygga förekomsten av nya fall. I andra regioner, särskilt i Stockholm, var antalet asylsökande barn med uppgivenhetssymtom konstant högt.[3]

[redigera] Symtom

Barn och ungdomar som föräldrarna menar är sjuka uppvisar beteenden med olika svårighetsgrad. Variationen går från att barnet vägrar att gå till skolan till "depressiv devitalisering", det vill säga att barnet ligger i en säng, inte talar och måste sondmatas för att få föda. Det är dock bara ett fåtal av barnen som uppvisat de svårare symtomen. Barnen kan - trots svåra apatiska symtom - höra och komma ihåg det som sägs runt omkring dem.[1] Fem barn visade så svåra apatiska symtom att de "inte gick att kontakta". När barnen tillfrisknade kunde de dock redogöra för allt som hade sagts i deras närhet under hela "devitaliseringsperioden". Barnen hade alltså ingen minnesförlust för de perioder när de förefallit vara "okontaktbara".[10][11] Barnen är på så sätt medvetna om det som händer familjen. Till exempel slet ett barn av sig sonden när det hörde om avslagsbeslutet, ett annat barn började le när man berättade för det att familjen beviljats PUT.[1] Längden på symtomperioderna varierar. I genomsnitt har någon form av symtom uppvisats i mellan en och fem månaders tid.[1]

[redigera] Ålder, kön och syskon

Könsfördelningen är ganska jämn med 52 % pojkar eller unga män. Åldersmässigt är 92 % av samtliga individer 8 år eller äldre och 42 % är ungdomar 13 år eller äldre. De äldsta kända fallen har varit 20 år gamla när de blivit aktuella inom psykiatrin.[1]

I en syskonskara är det av oklara skäl oftast det äldsta barnet som blir "apatiskt" utan att andra syskon berörs.[2] Övriga syskon i familjerna är nästan alltid utan symtom; de fungerar normalt, går i skolan, idrottar och lär sig svenska.[3]

[redigera] Geografiskt och etniskt ursprung

Det är bara asylsökande familjer från vissa etniska grupper och ursprungsländer som har barn med uppvisade symtom. Nästan enbart familjer som kommer från fd Sovjetunionen eller Jugoslavien har drabbats.[9] Av 424 barn och ungdomar med symtom före 30 april 2005 kom 84,4 % från dessa områden.[1] Ursprungsstaterna är - för fd Sovjet - Kazakstan, Kirgizistan, Uzbekistan, Armenien och Azerbajdzjan. För f.d. Jugoslavien är ursprungsstaterna framför allt Kosovo och i viss mån Serbien. Ingen av dessa stater har under perioden med apatiska barn befunnit sig i krig. Om de hade gjort det, hade det givit familjerna rätt till asyl i Sverige.[10] Fenomenet uppträder framför allt hos romer, när det gäller asylsökande från Kosovo, och uighurer när det gäller sökande från Centralasien i fd Sovjet.[3]

[redigera] Ingen sjukdom enligt medicinska tester

Flera apatiska barn har genomgått neurologiska undersökningar med hjälp av datortomografi, men inga sjukdomar har kunnat upptäckas.

När ett barn med uppgivenhetssymtom upptäcks genomförs initialt somatiska (kroppsliga) undersökningar på barnet. Undersökningarna omfattar bland annat: neurologiskt status, förekomst av infektioner, blodstatus, bedömning av levern och njurarna och näringsstatus.[2] Inga medicinskt mätbara komplikationer har kunnat upptäckas som har kunnat förklara sjukdomssymtomen.[9] Fem barn som uppvisade mycket svåra apatiska symtom genomgick ett flertal tester. Förutom fysisk undersökning gjordes neurologiska undersökningar; barnen undersöktes både med datortomografi och med EEG. Både blodet och urinen analyserades. Inget av dessa tester kunde finna någon fysisk sjukdom hos barnen.[10]

[redigera] Vårdinsatser, problem och förebyggande åtgärder

Asylfamiljerna har till största delen fått vård i sina egna hem. Oftast har en sjuksköterska någon gång i veckan kommit till familjens lägenhet och bedömt barnet. Familjerna har inte, till skillnad från behandlingen i Norge, övervakats av vårdpersonal. En del av barnen - de som uppvisat svårare symtom - har vårdats i slutenvård. Många av barnen har då medicinerats med antidepressiva och lugnande medel. Att göra barnen symtomfria genom sådana vårdinsatser har visat sig vara svårt, utan att ge familjen ett positivt besked om uppehållstillstånd. Under perioder när barnen befunnit sig i slutenvård har lika många blivit sämre som de som har blivit bättre.[3]

En förebyggande åtgärd som tycks fungera är att initialt undvika inläggning i slutenvård. Redan 1999 började BUP i Luleå/Boden arbeta i hemmet med familjerna tillsammans med primärvård och barnmedicin. Barnpsykiater Lars Joelsson är kritisk mot att den Stockholmsbaserade barnpsykiatern Göran Bodegård beskrivit fem apatiska barns tillstånd som "livshotande" och fordrande långvarig sjukhusvård. Det är olyckligt när vården har bristande medicinska redskap att behandla tillståndet. Erfarenheterna från Luleå/Boden visar att barnen inte blev bättre av intensiva och ofta långvariga behandlingsinsatser, de blev istället mer inaktiva. Joelsson pekar också på forskning som talar för att medikalisering av att ett tillstånd gör att fler människor uppvisar symtom på beteendet.[12][13] Även barnpsykiater Eva Kjellberg i Gällivare minimerar arbetet i slutenvård med de apatiska barnen och familjerna. Hon och hennes team låter föräldrar och ungdomar vid eventuell inläggning få veta att det handlar om akutvård. Detta motverkar regression och uppgivenhet såväl hos ungdomarna som hos deras föräldrar. De flesta barn försämras vid inläggning genom en fördjupad regression.[14]

Familjeterapeuten Doris Öhlund vid BUP i Skellefteå och sjukvårdspersonal har vittnat om dilemmat att om behandlaren förbättrar barnets hälsa så ökar risken för avvisning. Det går därmed inte att få en behandlingsallians med familjen.[15][16]

Eftersom familjerna inte talar svenska, har kommunikationen med dem skett via tolk. Vårdpersonal beskriver hur det ofta har lett till kommunikationsproblem.

[redigera] Tillfrisknande

Samtliga barn och ungdomar vars familjer har fått uppehållstillstånd i Sverige har förr eller senare tillfrisknat. Barnens tillfrisknande sker nästan alltid efter beviljat uppehållstillstånd.[2] Även för mycket svårt apatiska barn utgörs den avgörande faktorn av ett permanent uppehållstillstånd.[10][11] Vissa barn tillfrisknar direkt efter positivt besked om uppehållstillstånd.[1] Tiden till tillfrisknandet efter ett PUT varierar dock.[17]

[redigera] Förekomst och utbredning

Graf över antalet asylsökande barn med "apatiska" symtom i Sverige åren 2000-2007. Antalet barn med symtom ökade "explosionsartat" under fyra år för att sedan försvinna helt på kort tid. Fenomenet rapporteras dock ha återkommit under 2008.

Antalet kända fall rör sig om några hundra stycken i hela världen, nästan alla dessa fall inträffade under epidemin i Sverige.

I Sverige har fenomenet endast drabbat barn i asylsökande familjer.[18] Det är omstritt om själva fenomenet med apatiska barn har förekommit även i andra länder eller bara i Sverige. Utbrottet av flera hundra apatiska barn på kort tid i Sverige har inte förekommit i något annat land.[19]

Det hävdas att fenomenet kan appliceras även på liknande fall från bland annat Storbritannien, Norge och Australien. Dessa fall skiljer sig dock på flera punkter från den svenska epidemin.[1] Till skillnad från de svenska fallen så har inte ett enda av de utländska fallen handlat om asylsökande barn och de flesta barnen har tillhört den inhemska majoritetsbefolkningen.[3]

[redigera] Kartläggningar

Det har genomförts kartläggningar av andra europeiska länder för att se om apatiska barn existerat eller varit kända utanför Sverige. I varje land kontaktades ansvariga myndigheter och/eller frivilligorganisationer.[1]

  • Tyskland: inga kända fall
  • Nederländerna: inga kända fall
  • Norge: 7 av 8 kända fall hade flyttat dit från Sverige
  • Finland: 3 av 4 kända fall hade flyttat dit från Sverige
  • Österrike: fem fall av barn som "tystnat", men alla dessa hade gjort det redan i hemlandet
  • Storbritannien: inga kända fall

Ytterligare fältstudier i ursprungsländerna har visat att fenomenet är okänt i dessa länder, både bland majoritetsbefolkningen och bland de aktuella etniska minoriteterna. När utländska experter, myndigheter och hjälporganisationer har hört talas om det svenska fenomenet, har de ofta reagerat med förvåning.[3]

[redigera] Olika förklaringar

Det är omstritt om fenomenet beror på manipulation eller om det är en form av ännu medicinskt obeskriven sjukdom. Två åsiktsriktningar kan urskiljas i läkarkåren - de som tror på barnen/familjerna och de som inte gör det.[20] Barnläkarna är generellt mer benägna att ställa sig på asylfamiljernas sida, och tro att fenomenet motsvarar en verklig komplikation.[21] Många psykiatriker argumenterar å andra sidan för att syndromet har politiska motiv, och att familjernas mål är att erhålla uppehållstillstånd och andra förmåner till följd av barnens sjukdomstillstånd.[9][12][22][23]

I december 2010 lanserade den kanadensiske filosofen Ian Hacking en teori om imitering och internalisering som förklaring till den svenska epidemin. [24]

[redigera] Förklaringen verklig sjukdom

Enligt denna teori anses fenomenet vara en genuin reaktion på depression, uppgivenhet och stress. Barnpsykiatern och barnläkaren Göran Bodegård, före detta överläkare vid Eugeniahemmet, är en av de som återkommande hävdat att barnen ska ses som sjuka. Bodegård uppmärksammande problemet år 2004 i en artikel i Läkartidningen.[11] Bodegård myntade begreppet "depressiv devitalisering" då han ansåg att det inte fanns någon adekvat diagnos på fenomenet i existerande diagnosmanualer (ICD 10 och DSM IV). Barnläkaren och asylaktivisten Henry Ascher har varit en annan flitig försvarare av familjerna.

[redigera] Sjuk av livssituationen

Symtomen, oavsett svårighetsgrad, anses då beteckna ett apatiskt tillstånd hos personer som är mer eller mindre svårt traumatiserade som en grav stressreaktion på en "livssituation som innebär hopplöshet", ofta i kombination med en störd relation till modern.[10] Bodegård uppfattar fenomenet som en "svår stressreaktion" och menar att det är "fullständigt omöjligt" för de allra sjukaste barnen att simulera sina uppvisade symtom.[20]

[redigera] Traumatiska upplevelser

Det har även föreslagits att övergrepp och traumatiska upplevelser i hemlandet skulle kunna förklara barnens uppvisade symtom.[17] Uppgifter om tidigare traumatiska upplevelser bygger dock helt på familjernas egna berättelser.

[redigera] Förklaringen manipulation och simulering

Enligt denna teori anses fenomenet vara orsakat av simulering och manipulation. Docenten Tomas Eriksson, specialist i allmänpsykiatri, menar att symtomen är resultatet av någon form av manipulation. Han anför flera argument för detta:[9]

  • Förekomsten av fenomenet har i Sverige ökat från noll till mer än fyrahundra på några få år.
  • Tillståndet drabbar nästan enbart barn i asylsökande familjer där frågan om asyl ännu ej avgjorts eller där familjen har fått avslag på asylansökan.
  • Endast barn som kommer tillsammans med sina föräldrar, men inte barn som kommit ensamma till Sverige, har drabbats. Detta förhållande talar för att föräldrarnas närvaro är en förutsättning för tillståndets uppkomst.
  • De drabbade barnen kommer i stort sett enbart från stater i tidigare Sovjetunionen eller tidigare Jugoslavien. Detta talar för att tillståndet på något sätt är kopplat till dessa stater.
  • Om tillståndet skulle betingas av "psykisk stress" är det egendomligt att det inte drabbar barn som utsatts för andra former av sådan stress än just de påfrestningar som en asylprocess kan innebära.

[redigera] Expertomdömen och vittnen inom vården

Psykiatern Thomas Jackson menar att uppgivenhetssyndromet är en bluff.[23] Han myntade begreppet group malingering by proxy, en förlängning av den medicinska diagnosen Münchhausen by proxy och Factitious disorder, som förklaring på fenomenet. Factitious disorder är en erkänd diagnos och är upptagen i den internationella diagnosmanualen ICD-10. Sådana simuleringsdiagnoser kallas på svenska ofta för Münchhausens syndrom. Thomas Jackson har utsatts för hård kritik för sin syn på orsaken till epidemin med apatiska barn.

Psykiatriprofessorn Sten Levander har framfört att fenomenet är unikt för Sverige och att barnens tillstånd orsakas av den svenska asylprocessen. Levander och barnpsykiatrikern Hans Adler kontaktade år 2004 psykiatriker i andra länder. Ingen psykiatriker utanför Sverige hade hört talas om "apatiska barn" bland asylsökande familjer.[22]

Överläkaren Peter Engelsöy, biträdande verksamhetschef för barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm, har berättat om apatiska barn som simulerar: "Det här är uppenbarligen barn som inte är så här dåliga som de utger sig för att vara. De visar sig så här dåliga när någon personal är närvarande. En del barn äter till exempel i smyg på nätterna."[20] Engelsöy avsåg då de fåtal fall som han observerat på BUP-kliniken i Stockholm där det fanns misstankar om att något inte stämde. Peter Engelsöy uttalade sig inte generellt om gruppen apatiska barn.[25]

Överläkaren och psykiatrikern Hans Bendz - som har egen erfarenhet av simulerande patienter - menar att ett stor del av fallen är simulerad sjukdom. Ett motiv till att simulera sjukdom är ekonomiska vinster. För de asylsökande familjerna utgörs vinsten av ett permanent uppehållstillstånd. En sjukdomsdiagnos kan ge stor vinst för asylsökande. Bendz kritiserar de läkare som förkastar eller förtiger simulering hos familjerna.[4]

Den statliga utredning vars forskning leddes av docent Nader Ahmadi bestrider att "traumatiska erfarenheter och stress" kan ha orsakat fenomenet apatiska barn. Empirin i deras studie visar att det inte kan vara förklaringen till ett samhällsfenomen av den storlek som drabbat Sverige sedan 2004.[3]

[redigera] Vanvårdade barn

Migrationsverket misstänkte att det inte alltid var föräldrarnas biologiska barn utan istället gatubarn eller barnhemsbarn som hade köpts. Verket polisanmälde ett tiotal fall och det talades om svek från vårdpersonalen och socialtjänstens sida eftersom de inte hade polisanmält. Minst två gånger hade apatiska barn förts med ambulans akut till sjukhus med förgiftningssymtom.[26] Media har förfärats över dessa polisanmälningar men inte satt sig in i fallen. Förundersökningsprotokollen redovisar fasansfulla förhållanden.[15]

Journalisten och juristen Jesús Alcalá ställer frågan om människor med engagemang för flyktingar och asylsökande anser att ändamålet helgar medlen. Tycker dessa personer att följderna för människor som utvisas är så förfärliga att vi borde tala tyst om eventuella, tillfälliga, övergrepp mot barnen? Han anser att det finns flera trovärdiga uppgifter som talar för att många av barnen med uppgivenhetssymtom utsatts för allvarliga övergrepp av sina föräldrar, övergrepp som vi aldrig skulle ha accepterat om det gällt en svensk familj.[15]

En del av barnens föräldrar är mycket upptagna med sina egna problem. De försöker dra nytta av situationen genom ett "aktivt sökande efter medicinska intyg" som kan stärka deras ställning i asylprocessen.[3]

[redigera] Övervakade barn tillfrisknar

I fall där barnen har övervakats samt har skiljts från föräldrarna har de tillfrisknat inom 1-2 dagar. När några familjer med apatiska barn skickats till Norge fick föräldrarna bara mata och sköta barnen under överinseende av sjukvårdspersonal, som var närvarande dygnet runt, och barnen och föräldrarna sov i skilda rum. Detta gjorde att barnen tillfrisknade.[27]

Thor Arne Hauge från det norska migrationsverket säger: "I ett fall blev barnet friskt samma dag som familjen åkte, exakt när de ansåg att spelet var förlorat. Två andra familjer återvände till Sverige. En av dessa kom till Norge med barnet i en rullstol. De gillade dock inte att vara i Norge så de åkte tillbaka till Sverige efter 1-2 veckor. Rullstolen lämnade de efter sig. I vår flyktingförläggning skrattade barnet och sprang omkring och lekte. Tre veckor senare fick vi ett samtal från Sverige, som bad oss skicka tillbaks rullstolen, eftersom den behövdes igen av samma familj." Hauge fortsätter: "Från samma minut familjerna anlände hade de övervakning dygnet runt av en sjuksköterska. Vi tillät inte mamman och barnet mer omfattande interaktion utan att sköterskan var där."[28]

[redigera] Förklaringen imitation och internalisering

I december 2010 publicerade den världsberömde kanadensiske filosofen och professorn Ian Hacking en artikel om epidemin av apatiska flyktingbarn i Sverige 2001 - 2007.[24] Hacking torgför begreppen imitation och internalisering och anser att de kan förklara den märkliga svenska epidemin. Han menar att när de första fallen kom i Sverige så fick de en stor medial uppmärksamhet, bland annat genom att barnpsykiatern Göran Bodegård på bästa sändningstid i tongivande TV-kanaler berättade om denna livshotande sjukdom bland asylsökande flyktingbarn. Därmed lärde sig andra barn att imitera de första barnen. Hacking hävdar att barnen sedan psykologiskt internaliserade symtomen. Hacking jämför med andra företeelser där imitation och internalisering förekommer: hypnos, placeboeffekten och att bli troende genom att umgås med och agera som andra troende.

[redigera] Statlig utredning

År 2004 tillsatte regeringen en utredning om fenomenet. Utredningen samlade experter och forskare från en rad områden; bland annat läkare, psykiatriker, psykologer, statsvetare, jurister och sociologer och utkom med minst tre rapporter. Psykologen och barnflyktingexperten Marie Hessle var utredningens samordnare. Forskningsledare var docenten Nader Ahmadi.[3] Uppdraget var att kartlägga och försöka förebygga fenomenet.[29]

I slutrapporten redovisade utredningen 424 fall av uppgivenhetssyndrom. Av dessa kom drygt 60 procent kom från forna Sovjetunionen och 26 procent från forna Jugoslavien. År 2002 fanns 55 fall jämfört med 155 fall 2004. Enligt rapporten vanvårdades barnen i vissa fall av vuxna för att familjen lättare skulle få uppehållstillstånd.[3]

Ursprungsland Uppgivenhetssymtom?
Azerbajdzjan Azerbajdzjan Inga liknande fall.
Serbien Serbien Inget fall som påminner om uppgivenhetssymtom hos asylsökande barn i Sverige har konstaterats.
Serbien Kosovo Ingen hade sett något liknande.
Kirgizistan Kirgizistan Ingen hade erfarenhet eller kännedom om liknande problem.
Kazakstan Kazakstan Liknande symtom hade aldrig noterats.
Källa: SOU (2006:114). Delstudie 1 – De aktuella ländernas/regionernas politiska och sociala kontexter i Asylsökande barn med uppgivenhetssymtom - ett svenskt fenomen år 2001-2006 Utrikesdepartementet, sid 33-52.

[redigera] Fältstudier

Utredningens forskningsledare genomförde egna fältstudier i de länder som de asylsökande kommer ifrån. Studier på plats utfördes i Azerbajdzjan, Serbien, Kosovo, Kazakstan och Kirgizistan. I varje land genomfördes intervjuer med FN-organ, sjukvård, psykiatri och myndigheter. I inget av de undersökta länderna var uppgivenhetssyndrom bland barn ett medicinskt existerande eller känt fenomen.[3]

[redigera] Slutsatser i den sista rapporten

Utredningens sista och tredje rapport slog bland annat fast:[3]

  • Barn i asylprocessen, från tre bestämda geografiska områden, hade på ett epidemiliknande sätt och under en tidsbegränsad period utvecklat allvarliga symtom av "uppgivenhet". Dessa symtom har ingen dokumenterad motsvarighet någon annanstans i världen. Fenomenet är därför svenskt.
  • Det har inte gått att finna några vetenskapligt beprövade förklaringar till fenomenet.
  • Myndigheternas insatser för att ta hand om barnen har varit omfattande. Mediabevakningen har varit intensiv.
  • Det första fallet uppmärksammades år 2001. Problemet kulminerade åren 2004 och 2005, men under 2006 så minskade antalet barn drastiskt.
  • Ett konstruktivt samverkansarbete i ett tidigt skede förefaller ha en stor betydelse för förekomsten av barn med uppgivenhetssymtom.
  • Insjuknandet sker i samband med avslag på ansökan om uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd är i de flesta fall en förutsättning för att barnen ska tillfriskna.
  • Utredningen gav inga förslag till åtgärder.

I Utredningens slutdiskussion kritiserades medias behandling av fenomenet. Medan dess vetenskapliga innehåll hade lovordats i forskningssammanhang, hade det i olika sammanhang förvrängts för att passa den politiska, ideologiska och mediala agendan. Utredaren ville därför mana till eftertanke: ska man låta forskningens oberoende styras av ideologiska intressen och olika påtryckningsgrupper i samhället?[3]

[redigera] Kritik

Professorn och barnläkaren Tor Lindberg från intresseorganisationen Arbetsgruppen för flyktingbarn tvivlade på regeringens uppgifter och ansåg att fenomenet var väl beskrivet i den vetenskapliga litteraturen. Han höll med om att det kunde ha "kulturella komplikationer" eftersom 85 procent av fallen var asylsökande från Serbien-Kosovo, Azerbajdzjan-Armenien och Kirgizistan-Kazakstan.[21] Även barnpsykiatern Göran Bodegård är kritisk mot utredningen. Han anser att den präglades av ett asylpolitiskt grupperspektiv och inte tog hänsyn till tillståndets medicinska art. Han menar att när Socialstyrelsen sedan tog fram nationella riktlinjer angående de apatiska barnen så övertog de rapportens grupperspektiv. De apatiska barnen fick därmed aldrig någon formell medicinsk bekräftelse i det svenska samhället, utan bedömdes från sin grupptillhörighet. Etablissemanget gjorde i och med det ett tydligt avsteg från grundläggande medicinsk etik.[30] I februari 2010 kom Socialstyrelsen ut med en förstudie från hösten 2009 angående barn med uppgivenhetssymtom i asylsökande familjer. Socialstyrelsen anser att de få studier som publicerats under 2007-2009 är av begränsad kvalitet och egentligen inte tillför några nya kunskaper. Socialstyrelsens nya riktlinjer överensstämmer i allt väsentligt med de som utgavs oktober 2005.[31]

[redigera] Resebyråer säljer asyl

I november 2005 kom det fram att "resebyråer" i Ryssland var specialiserade på att hjälpa kunder att få asyl i Sverige. Dessa hade gett instruktioner om hur barn kunde framstå som sjuka och apatiska och vilka mediciner som var lämpliga att ge. Byråerna rekommenderade även att föräldrarna skulle anlända till Sverige utan dokument. Präster i Svenska Kyrkan ansågs tillförlitliga att söka hjälp hos, och det omtalades ett antal advokater och ryska kontaktpersoner i Sverige. Byråernas pris för hjälp till uppehållstillstånd Sverige låg mellan 3 000 och 15 000 dollar.[32] Journalisten Gellert Tamas hävdar att den så kallade "affärsmannen" som kommit med uppgifterna om dom ryska resebyråerna var en Nationaldemokrat.[33]

Under ett seminarium med internationella experter rapporterade många av dessa om hur privata företag i de asylsökande familjernas hemländer gör affärer på människor som vill flytta till Sverige. Dessa företag ger ofta ut missvisande och ensidig information. De skapar falska förhoppningar genom att utlova permanenta uppehållstillstånd i mottagarlandet. De ger i vissa fall ut detaljerad information om hur man ska bete sig för att få asyl.[28]

[redigera] Mediedebatt

[redigera] Uppdrag granskning och Gellert Tamas

I ett uppmärksammat reportage i tv-programmet Uppdrag Granskning har journalisten Gellert Tamas beskrivit och kritiserat statens handläggning av fenomenet. Tamas hävdade där att barnen är sjuka på riktigt och att det inte finns några bevis för manipulation. Tamas gick till särskilt hårt angrepp mot regeringen och den statliga utredningen om de apatiska barnen. I en debattartikel på DN-debatt påstod han bland annat att migrationsministern Barbro Holmberg hade ljugit inför KU.[34] Programmet fick ett mycket stort medialt genomslag och gav upphov till en massiv debatt. Många debattörer och kolumnister hyllade programmet och menade att det var ett stort avslöjande. Tamas tv-program fick även kritik - bland annat för journalistisk ohederlighet.[25][35] Uppdrag Gransknings reportage resulterade i fyra anmälningar till Granskningsnämnden för radio och TV, men friades till slut av nämnden.[19] Flera andra journalister kritiserade Tamas syn på de apatiska barnen. En av dessa var Lasse Granestrand, som i en bok om asylpolitiken ägnar flera kapitel åt de apatiska barnen. Granestrands redovisning skiljer sig på flera punkter från Tamas. [36]

[redigera] Rapport av Rädda Barnen

Den svenska sektionen av intresseorganisationen Rädda Barnen utkom under 2008 med en rapport om fenomenet. Rapporten leddes av psykolog Guhn Godani från Rädda Barnen. Barnpsykiatrikerna Göran Bodegård och Per-Anders Rydelius deltog som författare. Rapporten ansåg att fenomenet var en variant av den föreslagna diagnosen PRS, Pervasive Refusal Syndrome.[17]

PRS ingår inte som en medicinsk diagnos i de vedertagna diagnosmanualerna ICD och DSM. Diagnosen har myntats av den engelske barnläkaren Bryan Lask, som i medicinska artiklar förespråkat diagnosen.[37] Enligt Lask, specialist på ätstörningar och anorexia,[38] drabbar PRS främst 8-16-åriga flickor. PRS berör dock inte särskilt asylsökande barn.[39] Lask utesluter inte att orsaken bakom hans beskrivna fall av PRS kan vara simulering eller manipulation, men han tror att det är osannolikt.[37]

I rapporten ansågs orsaken till barnens symtom vara belastningar i form av hot, våld, död och sexuellt våld mot familjen under tiden före flytten till Sverige, tillsammans med känslighet hos barnet och psykisk skörhet hos mamman.[17] Det kunde dock inte förklaras varför fenomenet blev så vanligt i Sverige under de senare åren.[40]

Rapporten fick stort genomslag i media.

[redigera] Kritik av Rädda Barnens rapport

Rapporten har utsatts för kraftfull kritik. Den är inte representativ för de asylsökande barnen med uppgivenhetssymtom. Den bygger enbart på de 33 barn som Göran Bodegård vårdade i slutenvård på Eugeniahemmet. Forskningsledaren för den statliga utredningen, docent Nader Ahmadi, anser att rapporten inte tillför något nytt, då antalet barn bara representerar 8 procent av de asylsökande barnen och bygger på gammalt material.[41] Bland annat hävdar Dr Bodegård att alla barn som han undersökt hade varit med om psykiska trauman i hemlandet. Barnpsykiater Lars Joelsson gjorde en studie på 124 asylsökande barn och ungdomar som sökte BUP i Luleå/Boden 1998-2005. Av dessa barn hade 15 stycken uppgivenhetssymtom och i cirka hälften av fallen uppgavs att barnen hade varit med om trauman i hemlandet.[12][42] Sten Lundqvist, verksamhetschef för BUP:s specialenheter i Stockholm, samt Lotta Wiberg, ansvarig för samordningen av Stockholms läns behandling av de apatiska barnen 2004–2008, anser att de statistiska beräkningarna i Rädda barnens rapport vilar på så osäker grund att de blir oanvändbara, rentav missvisande. De pekar också på att rapporten inte svarar på frågan varför en del barn som upplevt trauma blir apatiska medan andra reagerar på andra sätt.[43] Professorn i internationell hälsa, Hans Rosling, är också kritisk till Rädda Barnens rapport. Han anser att forskarna undviker hypotesen att välmenande svenska barnläkare var en viktig delorsak till sondmatningsepidemin. Han anser att barnen sannolikt skulle mått lite bättre om de istället för sond och säng fått intensiv behandling i öppenvård. Han konstaterar att det som vanligt är svårt att åstadkomma oberoende forskning om tragiska humanitära utmaningar.[44]

[redigera] Bok av Gellert Tamas

Gellert Tamas publicerade i september 2009 en uppmärksammad bok där han försvarar sin uppfattning att de apatiska barnen verkligen representerar fall av autentisk psykisk sjukdom. Han fortsätter även att argumentera för att myndigheterna har gjort fel. Tamas beskriver i boken ett antal svenska deporteringar av sjuka barn. Skulden för denna hantering av sjuka barn lägger Tamas till största delen på ett fåtal namngivna personer.[33] Många kulturskribenter och litteraturrecensenter hyllade Tamas nya bok. Boken har samtidigt kritiserats starkt, bland annat för att skildra händelseförloppet i svartvitt på ett sätt där inblandade personer antingen är goda eller onda.[45][46][47][48][49] Flera av de personer som Tamas intervjuar i boken har även anklagat honom för att medvetet förvanska citat och för att fara med osanning i boken.[50][51][52][53][54]

Forskaren Peter Santesson-Wilson har kritiserat Tamas bok på flera punkter. Han menar att Tamas ger en felaktig bild av forskningslitteraturen omkring de apatiska barnen. Tamas beskriver apatisyndromet som "väl känt" och "utbrett", men enligt Santesson-Wilson stämmer inte det; inga vågor av apatiska barn bland asylsökande förekommer i den vetenskapliga litteraturen. Sådana förblir ett svenskt fenomen. Santesson-Wilson menar att Tamas bok snarare är ett karaktärsmord på åsiktsmotståndare.[55]

TV-journalisten Elisabet Höglund menar att svenska medier alltför ensidigt tagit ställning för Tamas syn på problemet. Hon vittnar om att hon bytte arbetsplats från Aktuellt till Rapport därför att hennes ståndpunkt ogillades av medarbetarna på Aktuellt.[56]

[redigera] Upprepad kritik av Gellert Tamas

Gellert Tamas publicerade förnyad kritik mot hanteringen av de apatiska barnen i en debattartikel i DN december 2010. Han hävdar där samma ståndpunkter som tidigare, men riktar udden av sin kritik mot framför allt DN:s ledarskribent Hanne Kjöller och Olav Bengtsson, chef för BUP i Stockholms läns landsting. [57] Hanne Kjöller svarade i en replik att inget nytt framkommit. Hon skriver: "Trots att han i ett omfattande replikskifte under förra året blivit ertappad med byxorna nere fortsätter han att fäktas med brallorna vid anklarna." [58] Bengtsson svarar bland annat att Tamas skriver så att läsaren uppfattar att det är ett citat, när texten i själva verket utgörs av ett påstående från Tamas, helt taget i luften. Bengtsson skriver: "Det värsta exemplet på detta i denna artikel är Tamas påstående att jag som en del av Stockholms tongivande psykiatriker ”öppet utmålade apatiska barn som små beräknande simulanter”. Något som jag varken tänkt, sagt eller skrivit." [59] Även åklagaren Lise Tamm replikerar på Tamas artikel och tycker det är anmärkningsvärt att han ånyo för fram teorier om manipulation när det är han som är den som förvanskar sanningen.[60]

[redigera] Se även

[redigera] Referenser

  1. ^ [a b c d e f g h i j] SOU (2005:2). Asylsökande barn med uppgivenhetssymtom - kunskapsöversikt och kartläggning (uppdaterad version). Utrikesdepartementet. pdf
  2. ^ [a b c d e] SOU (2006:49). Asylsökande barn med uppgivenhetssymtom – trauma, kultur, asylprocess. Utrikesdepartementet. pdf.
  3. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p] SOU (2006:114). Asylsökande barn med uppgivenhetssymtom - ett svenskt fenomen år 2001-2006. Utrikesdepartementet. pdf
  4. ^ [a b] Bendz, Hans (2005). Apatisk epidemi obegriplig. Svenska Dagbladet, 13 december 2005.
  5. ^ De apatiska barnen blir fler igen. Sveriges Radio, 7 augusti 2009
  6. ^ Ivemark, Anna (2009). Vad har vi lärt oss av de apatiska barnen?. Sveriges Radio, P1, Tendens 2009-12-30.
  7. ^ WHO (2007). International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems. 10th Revision - Version for 2007. World Health Organisation.
  8. ^ Johansson et al (2006). Inget kliniskt stöd för påståendet att asylsökande barn blivit nerdrogade. Läkartidningen 103(11):855-856.
  9. ^ [a b c d e] Eriksson (2006). Apatiska barn måste utredas medicinskt. Läkartidningen 103(11):855-856.
  10. ^ [a b c d e] Bodegård, Göran (2005). "Life-threatening Loss of Function in Refugee Children: Another Expression of Pervasive Refusal Syndrome?" Clinical Child Psychology and Psychiatry 10(3):337–350.
  11. ^ [a b c] Bodegård, Göran (2004). Asylsökande flyktingbarn utvecklar livshotande funktionsbortfall. Läkartidningen 101(19):1696-1699.
  12. ^ [a b c] Joelsson, Lars (2007). Apatiska barn- ett iatrogent tillstånd?. Tidskriften för Svensk Psykiatri, #1 februari 2007: 18-20.
  13. ^ Lindberg, Kristina Medicalization of Hopelessness and Helplessness of asylum seeking children in Sweden. Department of sociology and social anthropolygy, Dalhouse University.
  14. ^ Kjellberg, Eva et al. (2005) Intensivt samarbete och helhetstänkande - ett sätt att motverka uppgivenhetsprocessen bland asylsökande barnfamiljer. Psykisk Hälsa, 2005, nr 3
  15. ^ [a b c] Alcalá, Jesús (2008). När kameran har slocknat. Arena, 3 april 2008.
  16. ^ Lutteman, Markus & Christina Wahldén (2005). Apatiska barn ofta inte sjuka. Svenska Dagbladet, 16 december 2005, senast ändrad 12 oktober 2007.
  17. ^ [a b c d] Godani et al (2008). Bördan de kom med: Rapport från forskningsprojektet Barn i asylprocessen som utvecklade uppgivenhetssymtom i Sverige. Rädda Barnen och Karolinska Institutet
  18. ^ SOU (2005:1). Asylsökande barn med uppgivenhetssymtom - kunskapsöversikt och kartläggning. Utrikesdepartementet. pdf
  19. ^ [a b] Granskningsnämnden (2007). BESLUT SB 212/07, 2007-03-21. www.grn.se.
  20. ^ [a b c] Bagge, Peter (2005). Strid om de apatiska flyktingbarnen. Uppdrag granskning, sändningsdatum 22 mars 2005. www.svt.se.
  21. ^ [a b] Lutteman, Markus (2005). Läkare tvivlar på uppgifterna. Svenska Dagbladet, 22 november 2005, redigerad 17 oktober 2007.
  22. ^ [a b] Stenberg, Ewa (2004). Apatiska flyktingbarn unikt för Sverige. Dagens Nyheter, 2004-07-09.
  23. ^ [a b] Jackson, Thomas (2008). Evidensbaserad medicin - svårigheter och nödvändigheter - personliga synpunkter, Medicinsk Access, 2008-02-27.
  24. ^ [a b] Hacking, Ian (2010). Pathological withdrawl of refugee children seeking asylum in Sweden. Studies in History and Philosophy of Biological and Biomedical Sciences, 41(4): 309-317.
  25. ^ [a b] Engelsöy, Peter (2007). Brevet till Gellert Tamas. Arena, 2007-02-08.
  26. ^ Wahldén, Christina (2005). Larm om vanvård av apatiska barn. Svenska Dagbladet, 22 november 2005, redigerad 17 oktober 2007.
  27. ^ Lutteman, Markus (2005). Norsk modell återgav barn livslusten. Svenska Dagbladet, 22 november 2005, redigerad 12 oktober 2007.
  28. ^ [a b] Isaksson (2006). Asylum-seeking children with severe withdrawal behaviour. Report from Interational Workshop, Stockholm, Sweden, May 4th-5th 2006. i SOU 2006:214:Bilaga 2.
  29. ^ Dir (2004:115). Barn i asylprocessen som uppvisar svåra stressreaktioner i form av stark uppgivenhet. Kommittédirektiv. Beslut vid regeringssammanträde den 2 september 2004. Sveriges Regering, 2004.
  30. ^ Bodegård, Göran (2009) Läkarna sviker apatiska barn. Aftonbladet, 2009-09-24
  31. ^ Rapport asylsökande 2010-02-05 Barn med uppgivenhetssymtom i asylsökande familjer. En förstudie hösten 2009. Socialstyrelsen. pdf
  32. ^ Wahldén, Christina (2005). Rysk ”resebyrå” lär ut apatibluff Svenska Dagbladet, 24 november 2005.
  33. ^ [a b] Tamas, Gellert (2009). De apatiska: Om makt, myter och manipulation. Stockholm: Natur och Kultur. ISBN 9789127088368
  34. ^ Tamas, Gellert (2006). Gellert Tamas: Regeringen svek de apatiska barnen. Dagens Nyheter, 2006-12-21.
  35. ^ Kjöller, Hanne (2007). Granska granskaren, Dagens Nyheter, 2007-02-15.
  36. ^ Granestrand, Lasse (2007). I Sveriges väntrum. Norstedts. ISBN 978-91-1301514-9
  37. ^ [a b] Lask (2004). Pervasive refusal syndrome. Advances in Psychiatric Treatment (2004), vol. 10, 153–159.
  38. ^ Bryan Lask - personlig sida Oslo universitetssykehus HF, Ullevål.
  39. ^ Pervasive Refusal Syndrome
  40. ^ Sidenbladh. Erik (2008). Apatiska barn har upplevt svårt våld. Svenska Dagbladet, 18 november 2008.
  41. ^ Sörgard, Ingegerd (2008). Forskare sågar rapporten. Gefle Dagblad, 2008-11-20.
  42. ^ Joelsson, Lars (2005). Asylprocess grogrund för apati hos vissa barn. Läkartidningen, 102(48):3546-50.
  43. ^ Lundqvist, Sten & Wiberg, Lotta (2008) Fortfarande oklart varför barn blir apatiska. Svenska Dagbladet, 2008-11-24.
  44. ^ Dagens Medicin, 08-11-26
  45. ^ Kjöller, Hanne (2009). Apatiska barn: Mer karaktärsmord och dramatisering än seriös granskning. Dagens Nyheter, 2009-10-01.
  46. ^ Granestrand, Lasse (2009). Lasse Granestrand saknar analys i Tamas bok. Dagens Nyheter, 2009-10-07.
  47. ^ Kjöller, Hanne (2009). Rationellt att tiga. Dagens Nyheter, 2009-11-20.
  48. ^ Kjöller, Hanne (2009). Svartvit journalistik. Hanne Kjöller svarar Gellert Tamas.. Dagens Nyheter, 2009-11-26.
  49. ^ Ottosson, John-Erik (2009). Gellert Tamas bok "De Apatiska" - En ensidig betraktelse.. Newsmill, 091005.
  50. ^ Bengtsson, Olav & Lundqvist, Sten (2009). Allvarliga fel i Tamas bok. Dagens Nyheter, 2009-10-06.
  51. ^ Bengtsson, Olav & Lundqvist, Sten (2009). Tamas sprider grundlösa rykten. Aftonbladet, 091020
  52. ^ Tamm, Lise & Lillkvist, Patrik (2009). Gellert Tamas trovärdighet kan ifrågasättas. Dagens Nyheter, 2009-11-02.
  53. ^ Engelsöy, Peter (2009). Överläkare: Gellert Tamas bok innehåller allvarliga brister. Aftonbladet, 2009-10-15.
  54. ^ Engelsöy, Peter (2009). Ändamålet helgar medlen för Gellert Tamas.. Tidskriften för Svensk Psykiatri, #4 November 2009: 32-33
  55. ^ Santesson-Wilson, Peter (2009). Följetong om Tamas och de apatiska flyktingbarnen. Inslag.se.
  56. ^ Höglund, Elisabet (2008). Elisabet Höglund: Därför slutade jag på Aktuellt Expressen, 2008-11-10.
  57. ^ Tamas, Gellert (2010). Glöm inte de apatiska barnen! Dagens Nyheter, 2010-12-17.
  58. ^ Kjöller, Hanne (2010). Tamas vägrar att erkänna sina fel och förvrängningar Dagens Nyheter, 2010-12-20.
  59. ^ Bengtsson, Olav (2010) Bilden av vården för de apatiska barnen svartmålas av Tamas BUP - Barn- och ungdomspsykiatri i Stockholm Läns Landsting, 2010-12-27.
  60. ^ Tamm, Lise (2010) Tamas klipper åter ihop egna sanningar Dagens Nyheter, 2010-12-21.

[redigera] Externa länkar

[redigera] Statens offentliga utredningar

[redigera] Övriga

Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Asyls%C3%B6kande_med_apatiska_barn&oldid=15823273"
Personliga verktyg
Namnrymder

Varianter
Åtgärder
Navigering
Skriv ut/exportera
Verktygslåda