Diskus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För tv-programmet, se Diskus (TV-program). För släktet bland cikliderna, se diskusfiskar. För släktet bland snäckor, se Discus.

Diskus är ett antikt kastvapen också använt i tävlingar som numera används i friidrottsgrenen diskuskastning.

Antik historik[redigera | redigera wikitext]

Den grekiska antikens diskus (grekiska δίσκος, skiva) kunde vara gjorda i sten eller brons och var i regel betydligt större och tyngre än dagens sportversion. Ingen standard fanns, bara tanken om att alla i en tävling skulle använda likadana skivor. Dessa kastades med stor sannolikhet också med den annan teknik. Som vapen hade skivan slipade kanter men den är framför allt känd som ett tävlingsredskap som ingick i de antika olympiska spelens femkampen. De avgörande egenskaperna för att kasta den antika diskusen långt bör ha varit en kombination av mycket god koordination och stor fysisk styrka. Diskuskastaren symboliserade också harmoni mellan kropp och själ.

Den nutida diskusens utformning[redigera | redigera wikitext]

En modern tävlingsskiva för herrar har en diameter på 22 cm och en vikt på två kilo. För damer är diametern 18,2 cm och vikten ett kilo. Kanterna är i regel av metall och de platta sidorna är av plast, glas- eller kolfiber och måste vara släta. Alla mått på diskusen är strikt standardiserade i de internationella tävlingsreglerna och kontrolleras innan varje tävling. Nybörjarskivor finns även helt gjorda i gummi och används främst vid träning inomhus på vintern då kast vanligtvis sker in i nät på grund av bristen på fullstora inomhushallar med konstgräs.

Nutida tävlingar i diskuskastning[redigera | redigera wikitext]

Ringen i moderna diskustävlingar består av slipad cement som har diameter 2,50 meter och omgärdas av ett skyddsnät som bara är öppet mot kastsektorn som har öppningsvinkeln 35 grader (exakt 34,92*). Landar diskusen på eller utanför kastsektorns gränser är kastet ogiltigt. Varje kast måste också inledas stillastående i ringen och ingen del av skorna eller kroppen får sedan vidröra ovandelen av ringkanten eller marken utanför ringen förrän diskusen har landat. Därefter får kastaren lämna ringens bakre halva, bort från kastriktningen på ett kontrollerat sätt. Minst en funktionär övervakar kastringen och en annan övervakar kastsektorn. När kastaren har lämnat ringen visar dessa vita flaggor vid giltigt försök och röda flaggor vid ogiltigt försök.

Vid vanliga internationella tävlingar har alla kastare tre försök och de åtta bästa får sedan ytterligare tre kast. Startordningen lottas inför tävlingen. Efter tredje omgången ändras kastordningen så att den som ligger åtta inleder kommande tre omgångar och den som leder kastar sist.

I internationella mästerskap deltar oftast betydligt fler kastare och då genomförs i regel två olika kvalgrupper där varje deltagare har tre försök att kvalificera sig till finalen genom att klara en av arrangören högt satt direktkvalgräns eller genom att vara bland de tolv bästa totalt i de två grupperna efter att samtliga deltagare kastat klart. I finalen är reglerna desamma som vid vanliga internationella tävlingar.

Diskuskastarnas säsong pågår, likt den övriga arenafriidrotten, främst under norra halvklotets vår- och sommarmånader då även alla stora mästerskap avgörs. Dock hålls i ett antal länder numera årliga tävlingar även på vintern, antingen inom- eller utomhus beroende på väder och tillgång till stora inomhushallar med konstgräs. I ett antal europeiska länder hålls även vintermästerskap utomhus i friidrottens kastgrenar och det europeiska friidrottsförbundet arrangerar sedan år 2001 även en årligt återkommande internationell Europacup i vinterkast utomhus som även inkluderar kula, spjut och slägga.

Träning för nutida diskuskastare[redigera | redigera wikitext]

Dagens diskuskastning påminner mycket om dess antika ursprung så tillvida att atletens fysiska egenskaper genom stort mentalt fokus och god teknik överförs till kastredskapet på ett så effektivt och kontrollerat sätt som möjligt vilket genererar längst kast. Grenens strikta regler på utförande och kroppskontroll bidrar till att bibehålla balans mellan kropp och själ som var en tydlig del av den antika diskuskastningen.

Den fysiska styrkan hos dagens diskuskastare byggs främst upp genom skivstångsträning med fokus på explosiv muskelstyrka. En diskuskastares fysiska träning innehåller vanligtvis inslag av både styrkelyft, tyngdlyftning, gymnastik samt grenspecifika styrkeövningar och traditionella övningar vars utförande anpassats för att passa de grenspecifika kraven. Nödvändigt är också ett visst mått av allmän kondition, rörlighet och snabbhet varpå diskuskastare ofta är relativt mångsidiga atleter. Moderna diskuskastare i världseliten tränar vanligtvis mellan sex till tolv pass per vecka, varav teknikträning upp till ca åtta gånger per vecka som mest. En diskuskastare på den nivån kastar vanligtvis mellan 4 000 - 10 000 kast per år. Dock kan träningen variera väldigt mycket mellan olika kastare världen över och skiljer sig åt från friidrottens allmänna barn- och ungdomsträning. Eftersom diskuskastare sällan når sin idrottsliga topp före 25 års ålder och kan utvecklas även efter att de fyllt 30 är det en av de friidrottsgrenar som tar längst tid att nå internationell framgång i.

Även tekniken som kastare använder sig av varierar mycket mellan olika länder och kulturer. Generellt sett anses tekniken vara den viktigaste faktor som skiljer de bästa kastarna åt. En god teknik innebär en effektiv kraftutveckling som startar i fötterna och benmusklerna. Kraften överförs sedan som en kinetisk kedja via höfterna till bålen och slutligen ut till armen och handen som håller fast diskusen med fingrarnas yttersta leder. Ett bra diskuskast kännetecknas även av en förhållandevis låg muskulär anspänning, god rytm och tajming i rörelserna, en stor separation mellan under- och överkropp innan utkastet, ett kraftfullt stämben samt att diskusen ligger relativt stil i flygfärden när den skär genom luften med ett stort antal rotationer per sekund.

Vindens påverkan[redigera | redigera wikitext]

Vinden påverkar diskuskastningen mer än många andra friidrottsgrenar, på både gott och ont. Skickliga diskuskastare kan vid goda yttre förutsättningar samspela med naturen så att diskusen flyger längre än normalt genom att justera utkastvinkeln och vinkla diskusen rätt i förhållande till sin egen rotationsaxel. En högerhänt diskuskastare på hög nivå kan då samspela med en motvind som kommer snett framifrån höger så att diskusen flyger ca 1-5 meter längre jämfört med vindstilla förhållanden. På samma sätt kan medvind påverka diskusen negativt så till vida att den inte kan flyta ut i luften så som den normal sett gör utan landar betydligt kortare. Dock kan skickliga diskuskastare justera utkastet även efter dessa förhållanden och minimera de negativa konsekvenserna.

Modern historik[redigera | redigera wikitext]

Diskus har funnits med på det olympiska programmet för herrar ända sedan starten 1896 i Aten. När olympiska tävlingar i friidrott för damer för första gången hölls 1928 i Amsterdam var diskus den första grenen i vilken en kvinna blev olympisk mästare i friidrott.

I början av 1900-talet tävlade man i Sverige och internationellt i både diskuskastning med bästa hand och båda händerna sammanlagt som då hanterades som olika grenar. 1925 avskaffades den sammanlagda grenen i Sverige och numera tävlar man enbart med bästa hand både i Sverige och internationellt..

För herrar var länge USA den dominerande nationen och den stora stjärnan under 1950-talet och 1960-talet var Al Oerter som vann fyra raka olympiska guld. Från och med Olympiska sommarspelen 1988 har ingen från USA vunnit någon olympisk medalj. Under 2000-talet har stjärnorna främst kommit från länderna kring Östersjön genom främst litauern Virgilijus Alekna, estländaren Gerd Kanter och tysken Robert Harting. Herrarnas världsrekord i diskus har den f.d. östtysken Jürgen Schult. Det sattes den 6 juni 1986 i Neubrandenburg, Tyskland och mättes till 74,08 meter.

På damsidan har grenen helt dominerats av kastare från det forna östblocket. Amerikanskan Stephanie Brown-Traftons seger vid de Olympiska sommarspelen 2008 var ett tydligt undantag mot regeln. Även vid Världsmästerskapen har de flesta segrarna kommit från Ryssland, Vitryssland och genom den före detta östtyskan Franka Dietzsch. Damernas världsrekord på damsidan innehas av Gabriele Reinsch från f.d. Östtyskland. De flesta damer som kastat över 70 meter gjorde det på 1980-talet.

En stor anledning till de åldrande världsrekorden i diskuskastning anses allmänt vara den systematiska doping som förekom som mest på 1980-talet under det kalla kriget vilket innebar att de aktiva kunde träna mer och bli betydligt starkare än tidigare. Sedan dess har träningsmetoderna vidareutvecklats men kast över 70 meter är fortfarande mycket ovanligt. Trots att dopingfallen i diskus numera är relativt få och utvecklingen fortsätter mot en renare sport så kvarstår dopingproblematiken i ett antal länder.

Svenska diskuskastare[redigera | redigera wikitext]

De svenska manliga diskuskastare som varit mest internationellt framgångsrika är europamästaren och f.d. världsrekordinnehavaren Harald Andersson, den olympiske bronsmedaljören och f.d. världsrekordinnehavaren Ricky Bruch samt EM-bronsmedaljören Gunnar Bergh. De svenska kvinnliga diskuskastare som varit mest internationellt framgångsrika är OS-bronsmedaljören Rut Svedberg samt är den flerfaldige VM-, och EM-finalisten Anna Söderberg.

Andra svenska diskuskastare som gått till final på internationella mästerskap för seniorer är Henrik Sjöberg, OS 1896, Gustaf Söderström, OS 1900, Eric Lemming, OS 1900, Emil Magnusson, OS 1912, Allan Eriksson, OS 1920, Oscar Zallgren, OS 1920, Anton Karlsson, EM 1934, Birgit Lundström, EM 1934, OS 1936, Åke Hedvall, OS 1936, EM 1938, Brita Åvall, EM 1938, Gudrum Eklund, EM 1946, Erik Westlin, EM 1946, Bengt Wikner, EM 1948, Majken Åberg, OS 1948, Arne Hellberg, EM 1950, Roland Nilsson, OS 1952, EM 1954, Eric Uddebom, OS 1956, Lars Arvidsson, EM 1958, Vivianne Freivald, OS 1960, Lars Haglund, EM 1962, Kenth Gardenkrans, OS 1980, Gunnel Hettman, EM 1982, Stefan Fernholm, OS 1984, EM 1986, 1990, VM 1995, Axel Härstedt, EM 2014 samt Sofia Larsson, EM 2014.

Rekord, herrar[redigera | redigera wikitext]

Uppdaterat den 31 okt 2014
Område Resultat Atlet Land Stad, datum
Världsrekord 74,09 Jürgen Schult  Östtyskland Neubrandenburg 6 juni 1986
Afrika 70,32 Frantz Kruger  Sydafrika Salon-de-Provence 26 maj 2002
Asien 69,32 Ehsan Hadadi  Iran Minsk 9 juni 2007
Europa 74,08 Jürgen Schult  Östtyskland Neubrandenburg 6 juni 1986
Nordamerika 72,34 Ben Plucknett USA USA Stockholm 7 juli 1981
Oceanien 68,20 Ben Harradine  Australien Townsville 10 maj 2013
Sydamerika 66,32 Jorge Balliengo  Argentina Rosario 15 april 2006

Mästerskapsrekord[redigera | redigera wikitext]

Tävling Resultat Atlet Land Stad, datum
Olympiskt rekord 69,89 Virgilijus Alekna  Litauen Aten 23 augusti 2004
VM-rekord 70,17 Virgilijus Alekna  Litauen Helsingfors 7 augusti 2005
EM-rekord 68,87 Piotr Malachowski  Polen Barcelona 1 augusti 2010

Rekord, damer[redigera | redigera wikitext]

Uppdaterat den 31 okt 2014
Område Resultat Atlet Land Stad, datum
Världsrekord 76,80 Gabriele Reinsch  Östtyskland Neubrandenburg 9 juli 1988
Afrika 64,87 Elizna Naude  Sydafrika Stellenbosch 2 mars 2007
Asien 71,68 Yanling Xiao Kina Folkrepubliken Kina Peking 14 mars 1992
Europa 76,80 Gabriele Reinsch  Östtyskland Neubrandenburg 9 juli 1988
Nordamerika 70,88 Hilda Ramos  Kuba Havanna 8 maj 1992
Oceanien 68,72 Daniela Costian  Australien Auckland 22 januari 1994
Sydamerika 64,21 Andressa De Morais  Brasilien Barquisimeto 10 juni 2012

Mästerskapsrekord[redigera | redigera wikitext]

Tävling Resultat Atlet Land Stad, datum
Olympiskt rekord 72,30 Martina Hellmann  Östtyskland Seoul 29 september 1988
VM-rekord 71,62 Martina Hellmann  Östtyskland Rom 31 augusti 1987
EM-rekord 71,32 Diana Sachse  Östtyskland Stuttgart 28 augusti 1986

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]