Euromynt
Euromynt är mynt utfärdade i euro av de nationella centralbankerna inom euroområdet. Mynten är giltiga som betalningsmedel inom hela euroområdet oavsett i vilken medlemsstat de har präglats. I motsats till eurosedlarna har euromynten en nationell sida som varierar beroende på vilken centralbank som har präglat dem.
Det finns totalt åtta olika myntvalörer. Var och en av dem pryds av en gemensam och en nationell sida. Varje mynt har sina egna tekniska specifikationer i form av specifika mått, material och motiv.
Den första utgåvan av euromynt sattes i omlopp den 1 januari 2002. I januari 2007 lanserades en ny utgåva av mynt med hänsyn till Europeiska unionens utvidgning.
Valörer
Euromynten finns i åtta olika valörer: 1 ¢, 2 ¢, 5 ¢, 10 ¢, 20 ¢, 50 ¢, 1 € och 2 €. Det går 100 cent (¢) på en euro (€). De vanligast förekommande mynten är 1- och 2-centmynten, medan 50-centmynten samt 1- och 2-euromynten är de minst förekommande. På grund av myntens olika värde är 1- och 2-euromynten dock de mynt vars totala värde är störst, medan det totala värdet av alla 1-centmynt är minst. Totalt är alla euromynt i omlopp värda ungefär 25 miljarder euro.[1]
Vilka valörer euromynten skulle ha var inte en självklarhet i samband med införandet av euron. Vissa medlemsstater samt Europaparlamentet har uppmanat Europeiska centralbanken att ersätta 1- och 2-euromynten med sedlar eftersom dessa i många fall är smidigare att hantera, men centralbanken, som är oavhängig, har avstått från att ändra indelningen av sedlar och mynt, främst eftersom sedlar har betydligt kortare livstid än mynt. Samtidigt har flera medlemsstater kritiserat förekomsten av 1- och 2-centmynten eftersom värdet på dessa är mycket litet. Ursprungligen infördes dessa valörer för att säkerställa att införandet av euron inte skulle användas som en ursäkt av återförsäljare att kraftigt avrunda priser. På grund av de höga kostnaderna för att upprätthålla en omsättning av låga valörer, både för företag och centralbankerna, avrundas alla priser i Belgien, Finland, Irland och Nederländerna till närmaste 5-centmynt vid betalning med kontanta pengar. Trots de höga kostnaderna för att tillverka 1- och 2-centmynten i förhållande till deras värde har Europeiska centralbanken behållit dessa valörer. Stödet för 1- och 2-centmynten är särskilt starkt i Tyskland, där det finns en tradition av 1,99-europriser och där pfennigmynt värda knappt 0,5 cent fanns innan införandet av euron.
Specifikationer
Alla euromynt, oavsett valör, har en gemensam och en nationell sida. Den nationella sidan ser olika ut beroende på vilken nationell centralbank som har präglat myntet. Den gemensamma sidan har utformats av den belgiske designern Luc Luycx.
Valörerna och de tekniska specifikationerna för euromynten finns fastställda i en förordning som har antagits av Europeiska unionens råd.[2] Förordningen fastställer storlek, vikt och materialsammansättning för varje myntvalör.
Den gemensamma sidan visade ursprungligen en karta över Europeiska unionens medlemsstater, även de medlemsstater som inte hade euron som valuta (Danmark, Storbritannien och Sverige). I och med unionens utvidgning blev kartan utdaterad och med anledning av detta lanserades en ny gemensam sida under 2007, i samband med att Slovenien införde euron som valuta. Den nya gemensamma sidan består av en karta över hela Europa och undviker på så sätt komplikationer i samband med att nya stater ansluter sig till unionen i framtiden. De gamla mynten är fortfarande giltiga som betalningsmedel.
Utöver kartan finns även myntets valör och de tolv stjärnorna utsatta på den gemensamma sidan.
| Valör | Diameter | Tjocklek | Vikt | Materialsammansättning | Kant |
|---|---|---|---|---|---|
| 1 cent | 16,25 mm | 1,67 mm | 2,30 g | Stål med kopparöverdrag | Slät |
| 2 cent | 18,75 mm | 1,67 mm | 3,06 g | Stål med kopparöverdrag | Slät med en räffla |
| 5 cent | 21,25 mm | 1,67 mm | 3,92 g | Stål med kopparöverdrag | Slät |
| 10 cent | 19,75 mm | 1,93 mm | 4,10 g | Kopparlegering (nordiskt guld) | Utskurna uddar (räfflad kant) |
| 20 cent | 22,25 mm | 2,14 mm | 5,74 g | Kopparlegering (nordiskt guld) | Slät med sju fördjupningar (”spansk blomma”) |
| 50 cent | 24,25 mm | 2,38 mm | 7,80 g | Kopparlegering (nordiskt guld) | Utskurna uddar (räfflad kant) |
| 1 euro | 23,25 mm | 2,33 mm | 7,50 g | Nickelbrons (inre) och nickelmässing (yttre) | Sex skiftande segment, tre släta, tre fint räfflade. |
| 2 euro | 25,75 mm | 2,20 mm | 8,50 g | Nickelmässing (inre) och nickelbrons (yttre) | Fint räfflad med kantinskrift. Texten varierar mellan länder. |
Nationella sidan
Euromyntens nationella sida varierar beroende på vilken nationell centralbank som har präglat mynten. Vissa centralbanker har valt att ha samma utformning för samtliga valörer (till exempelvis belgiska euromynt), medan andra centralbanker har valt att ha olika utformning för varje valör (till exempel italienska euromynt). I monarkier brukar den nationella sidan prydas av ett porträtt av monarken. Republiker tenderar till att inkludera nationella monument, symboler eller stiliserade mönster (till exempel franska euromynt).
Utöver de medlemsstater inom Europeiska unionen som präglar euromynt, har även Andorra, Monaco, San Marino och Vatikanstaten rätt att prägla euromynt i enlighet med monetära avtal med unionen. Sådana mynt påträffas, på grund av samlarvärdet, mycket sällan i omlopp.
Den nationella sidan måste uppfylla vissa minimibestämmelser. Den måste bland annat innefatta de tolv stjärnorna, gravörens initialer samt utgivningsåret. Den nya serien av mynt måste även innehålla namnet på den utfärdande medlemsstaten. Den nationella sidan får däremot inte upprepa myntets valör eller ordet ”euro” om det inte är med ett annat alfabets bokstäver än det latinska.
Minnes- och samlarmynt
Utöver de ordinarie mynten har de nationella centralbankerna möjlighet att prägla minnes- och samlarmynt. Varje centralbank har rätt att prägla två minnesmynt per år. Fler minnesmynt kan ges ut endast om statschefsämbetet är tillfälligt vakant eller provisoriskt besatt.[3] Endast 2-euromynt får användas som minnesmynt. Minnesmynten måste uppfylla de ordinarie specifikationerna för euromynt och är giltiga inom hela euroområdet.
Vid fyra tillfällen har euroområdet i sin helhet präglat gemensamma minnesmynt. Det första sådana myntet präglades 2007 i samband med 50-årsjubileet av Romfördragen. Under 2009 präglades det andra gemensamma minnesmyntet till minne av eurons tioårsdag. Designen för detta mynt bestämdes genom en elektronisk omröstning där alla unionsmedborgare hade möjlighet att delta. Det tredje gemensamma minnesmyntet präglades under 2012 till minne av tioårsdagen av eurosedlar och euromynt. Det fjärde gemensamma minnesmyntet präglades under 2015 till minne av 30-årsdagen av den europeiska flaggan.
Utöver minnesmynt kan de nationella centralbankerna även prägla samlarmynt. Sådana mynt är inte tänkta att sättas i omlopp, utan är helt och hållet avsedda för att samlas. De är inte giltiga som betalningsmedel någon annanstans än i den medlemsstat de har präglats. Samlarmynten, som kan ha andra valörer än de ordinarie mynten, måste utformas på ett sätt så att de tydligt urskiljer sig från övriga euromynt.[4]
Specialfunktioner för synskadade
Euromynten har utformats för att underlätta för synskadade eller helt blinda personer att identifiera vilken valör mynten har. Varje valör har en unik storlek och vikt samt en kant som urskiljer den från andra valörer. På detta sätt kan myntets valör bestämmas enbart med hjälp av händerna, utan att myntet måste ses.
Säkerhetsdetaljer
Euromynten innehåller en rad säkerhetsdetaljer för att förhindra myntförfalskning. Flera av dessa säkerhetsdetaljer har offentliggjorts och är därför kända för allmänheten. Vissa av säkerhetsdetaljerna är maskinläsbara, vilket innebär att myntautomater och andra maskiner som tar emot mynt kan avgöra om ett mynt är äkta eller falskt.[5]
Myntens sammansättning och utformning har valts på ett sätt så att förfalskning försvåras. För 1- och 2-euromynten används en särskild bimetall- och ”sandwich”-teknik vid myntpräglingen som försvårar myntförfalskning. På motsvarande sätt är 10-, 20- och 50-centmynten präglade av en unik legering som är svår att smälta och som endast används för mynt. 2-euromynten är även utrustade med en särskild räffling med mikrotext runt kanten.[5]
Mellan 100 000 och 200 000 förfalskade euromynt brukar upptäckas varje år. I jämförelse med det totala antalet mynt, som uppgår till över 100 miljarder, är detta en förhållandevis låg siffra. Runt hälften av alla förfalskningar bär den tyska designen.[6]
Utgivning
Till skillnad från eurosedlarna är utgivningen av euromynt en befogenhet som inte har överförts från de nationella centralbankerna till Europeiska centralbanken.[7] De nationella centralbankerna måste dock utforma mynten i enlighet med de bestämmelser som Europeiska unionens råd fastställer.[8]
Se även
Referenser
Noter
- ^ ”Banknotes and coins circulation” (på engelska). Europeiska centralbanken. http://www.ecb.europa.eu/stats/money/euro/circulation/html/index.en.html. Läst 21 juli 2015.
- ^ ”Rådets förordning (EU) nr 729/2014 av den 24 juni 2014 om valörer och tekniska specifikationer för mynt i euro som ska sättas i omlopp”. EUT L 194, 2.7.2014, s. 1-7. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32014R0729.
- ^ ”Artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 651/2012 av den 4 juli 2012 om utgivning av euromynt”. EUT L 201, 27.7.2012, s. 136. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32012R0651.
- ^ ”Artikel 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 651/2012 av den 4 juli 2012 om utgivning av euromynt”. EUT L 201, 27.7.2012, s. 136-137. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32012R0651.
- ^ [a b] ”Säkerhetsdetaljer”. Europeiska centralbanken. http://www.ecb.europa.eu/euro/coins/security/html/index.sv.html. Läst 29 juli 2015.
- ^ ”Euro coin counterfeiting in 2011” (på engelska). Europa (webbportal). http://europa.eu/rapid/press-release_IP-12-81_en.htm. Läst 29 juli 2015.
- ^ ”Mynt”. Europeiska centralbanken. http://www.ecb.europa.eu/euro/coins/html/index.sv.html. Läst 29 juli 2015.
- ^ ”Artikel 11 i rådets förordning (EG) nr 974/98 av den 3 maj 1998 om införande av euron”. EGT L 139, 11.5.1998, s. 5. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:31998R0974.
Externa länkar
|
EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia. |