Giraff

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel handlar om däggdjuret giraff. För stjärnbilden Giraffen, se Giraffen.
Giraff
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Giraffe Mikumi National Park.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Partåiga hovdjur
Artiodactyla
Familj Giraffdjur
Giraffidae
Släkte Giraffa
Brisson, 1762
Art Giraff
G. camelopardalis
Vetenskapligt namn
§ Giraffa camelopardalis
Auktor Linné, 1758
Utbredning
Utbredning (Rothschildgiraffen, som inte syns på kartan, finns i Uganda och västra/centrala Kenya).
Utbredning (Rothschildgiraffen, som inte syns på kartan, finns i Uganda och västra/centrala Kenya).
Hitta fler artiklar om djur med

Giraffen (Giraffa camelopardalis) är ett stort afrikanskt djur. Den kan bli över fem meter hög och är därmed det högsta djuret i världen. Den livnär sig genom att beta löv från träd och buskar. Giraffen ingår i däggdjursgruppen idisslare, som i sig är del av ordningen partåiga hovdjur.

Innehåll

Utseende [redigera]

Giraffhuvud

Hannarna är vid skuldran 2,0 till 3,0 meter höga, har en upp till 2,4 meter lång hals och kan väga mellan 1 100 och 1 900 kg. Honorna är med en absolut höjd omkring 4,3 meter och en vikt mellan 700 och 1 200 kg lite kortare och lättare. Vid födseln är giraffkalvarna omkring 180 centimeter höga och väger 45–70 kilo.[2] Giraffen har, som alla andra däggdjur, sju halskotor. Hos giraffen är dock dessa mycket förlängda. Den långa halsen innebär dock en svårighet för kretsloppen som försörjer hjärnan med blod, därför är giraffens hjärta särskilt funktionsstarkt. Det kan pumpa upp till 60 liter blod genom kroppen per minut, väger cirka 12 kilogram och skapar ett blodtryck som är upp till tre gånger högre än hos människan.[3] Giraffens blåsvarta tunga är tydligt lång och muskulös. Den kan bli 45 centimeter lång och används av giraffen för att gripa föremål.[4] Med tungan kan den till exempel nå blad utan att skadas alltför mycket av grenarnas taggar.

De främre benen är längre än bakbenen. Giraffer går därför i passgång och kan på detta sätt nå en mycket hög hastighet och är på korta distanser snabbare än en tävlingshäst. På långa sträckor når den runt 15 km/h, och den högsta hastigheten på kort distans registrerades med 56 km/h.[4] Giraffen har däremot svårt att gå på våtmark. De undviker därför dessa områden och har ingen möjlighet att ta sig över floder.

Giraffen har mörka fläckar på den ljusbruna pälsen. Beroende på underart varierar form och färg hos dessa fläckar. Djurets undersida är ljus och bär inga fläckar. På huvudet hos bägge könen sitter två tappformiga horn som består av hudtäckta ben och som är cirka 13 cm långa.[2] I sällsynta fall växer ytterligare ett hornpar bakom dessa horn. Några giraffer har en knöl mellan ögonen som är likadant uppbyggd som hornen. Äldre hannar kan lagra kalcium i de främre benplattorna av skallen som ger ytterligare skydd mot sår när de strider mot andra hannar.[2]

Levnadsområde [redigera]

Giraffen förekommer på afrikanska savanner med några träd och buskar söder om Sahara. Ibland vistas den i öppna skogar.[2] I andra områden blev djuret tidigt utrotat. Bestånden gäller idag inte som hotade men några underarter är ganska sällsynta. I Nildalen försvann girafferna redan i antiken och i Marockos och Algeriets kustområden fanns vid slutet av 700-talet inga giraffer kvar. I många andra områden har girafferna försvunnit under 1900-talet.

Underarter [redigera]

G. c. reticulata

Enligt flera auktoriteter skiljs mellan upp nio underarter som har olika färg och mönster på pälsen och lever i skilda områden.[1][5][6][7] Dessa är:

  • Nubisk giraff (G. c. camelopardalis) är artens nominatform. Den förekommer i östra Sydsudan och sydvästra Etiopien.[8] Enligt uppskattningar finns bara 250 vilda individer kvar men underarten är inte bra känd och kanske har bedömningen brister.[9] Den hölls mycket sällan i djurparker. Bekräftad är i alla fall en grupp med 14 individer (året 2003) i Al Ain zoo i Förenade Arabemiraten.[10][11]
  • Kordofangiraff (G. c. antiquorum); förekommer i västra Sudan och i Centralafrikanska republiken.
  • Sydafrikansk giraff (G. c. giraffa); Sydafrika, Zimbabwe och Moçambique.
  • Thornicrofts giraff (G. c. thornicrofti); Zambia, status omstridd.
  • Rothschildgiraff (G. c. rothschildi); Mörkt bruna ojämna eller fyrkantiga fläckar med otydliga, krämfärgade linjer. Lever vid sjön Baringo i Kenya samt i Uganda.
  • Angolansk giraff (G. c. angolensis); Namibia och Botswana.
  • Massaigiraff (G. c. tippelskirchi); Den vanligaste giraffen i vilt tillstånd. Den har mörkbruna, taggiga stänk som liknar vinblad. Finns i centrala och södra Kenya och Tanzania.
  • Nigeriansk giraff (G. c. peralta); tidigare i hela Västafrika, men idag bara i Tchad.
  • Nätgiraff (G. c. reticulata); Känns igen på de stora fläckarna med flera hörn omgivna av ett nät med vita linjer. Finns i Somalia, Etiopien och nordöstra Kenya.

Några av dessa underarter är hotade och tre är särskilt sällsynta. Till exempel finns underarten G. c. angolensis inte längre i landet som gav den dess namn, Angola.

Underarten G. c. rothschildi har stora bruna fläckar som är omslutna av jämförelsevis stora vita band. Fläckarna hos G. c. tippelskirchi är små, mörka och nästan stjärnformiga. Fläckarna hos G. c. reticulata är unika i så mån att de är mörka och mångkantiga och åtskilda av smala vita band, så att djuret ser ut att vara täckt av ett nät. Ursprungligen trodde man att dessa underarter var självständiga arter. Idag är det klart att de alla tillhör samma art, men inom vetenskapen råder fortfarande oenighet kring avgränsningen mellan de olika underarterna. Också inom förmodat samma underart förekommer ibland olika teckning, vilket kan göra det svårt att föra en individ till en viss underart enbart på grund av utseendet.

Förutom de nu levande underarterna fanns andra som blev utrotade redan under antiken. På egyptiska avbildningar har man hittat giraffer som var enfärgade, och det har därför spekulerats att det fanns en ofläckad underart där.

Ekologi [redigera]

Giraff som äter från marken.

Med sin långa hals betar den löv bland akacior, Combretum och många andra träd eller buskar.[2] En vuxen giraff äter ungefär 30 kilo bladmassa varje dag under 16 till 20 av dygnets timmar. I sällsynta fall äter de upp till 134 kg per dag.[2] Giraffens vätskebehov täcks huvudsakligen av födan, och de behöver därför inte dricka på flera veckor. Om de kommer förbi en vattenkälla dricker de varannan eller var tredje dag.[2] När de dricker måste de sätta benen vitt isär så att de kan sänka ned huvudet. Under svåra omständigheter hämtar de även föda från marken på liknande sätt.

Giraffer lever i regel i mindre flockar, med ofta ganska stora avstånd mellan medlemmarna. Flockens sammansättning ändras ständig och den vistas vanligen i ett 5 till 650 km² stort territorium. Reviret överlappar med territoriet av andra flockar och försvaras inte.[2] De kommunicerar ofta i ett för människor ohörbart frekvensavsnitt som ligger runt eller under 20 Hertz, den så kallade infraljudzonen.[12] Deras sociala beteende skiljer sig mellan könen. Honor samlar sig mest till flockar av 4 till 32 individer som består av djur av olika åldrar. Unga hannar sammansluter sig till små grupper, men lever ensamma då de blivit könsmogna. Hannar av alla åldrar strider mot varandra men under parningstiden blir fejden intensivare. De står då bredvid varandra och stöter halsarna mot varandra. Striderna kan ibland bli så häftiga att ett djur förlorar medvetandet.[2]

Honor kan para sig hela året men oftast infaller parningstiden under regntiden. Dräktigheten varar i 14 till 15 månader.[2] Giraffen får sin första unge vanligen under fjärde levnadsåret[2] och föder sedan i normalfall vartannat år. Oftast föds en enda unge per kull. Under födelsen står honan så att ungdjuret faller till marken från två meters höjd.[2] Efter cirka 20 minuter kan ungen stå, och följer sedan modern i ungefär 22 månader.[2] Modern återansluter sig till sin flock, samman med sin kalv, tidigast 2 till 3 veckor efter födelsen. Digivningen avslutas oftast vid slutet av första levnadsåret.[2] Ungarna blir könsmogna vid fyra års ålder och når full storlek efter sex år. Den första lyckade parningen sker för hannar vanligen sju år efter födelsen.[2]

I naturen blir giraffer 25 år gamla ifall de lyckas undvika attacker av lejon eller i sällsynta fall av leoparder, vildhundar och krokodiler. Till exempel dödades i Kruger nationalpark ungefär 675 giraffer av större predatorer under loppet av 25 år (före 1969) och i 99,7% av tillfällen fälldes giraffen av lejon.[6] Bara 25 till 50 procent av ungdjuren lever till könsmogen ålder. I fångenskap kan giraffer bli 35 år gamla. De försvarar sig mot rovdjur med slag av sin främre hov. Därför händer det sällan att vuxna djur blir angripna av fiender.

Savannens andra hovdjur som zebror och gnuer håller sig ofta nära giraffer då giraffen från sin utpost upptäcker faror tidigare.[2]

Giraffen och människan [redigera]

Giraffer på Ålborg Zoo.

Afrikas ursprungsbefolkning jagar giraffen ibland för köttets och några andra kroppsdelars skull med fällor och repslingor.[13] Giraffens svans användes som flugsmälla eller talisman och svansens hår nyttjades som sytråd.[2] Hos sanfolket i södra Afrika utför medicinmannen speciella danser som är uppkallade efter olika djur, giraffdansen ska bota huvudvärk.[14]

Romarna, som tidigt i historien började jaga giraffer, kallade den camelopardalis för att dess utseende påminner om både kamel och leopard.[15] Beteckningen ingick senare i det vetenskapliga namnet. Namnet giraff härstammar från arabiskans zarāfa (زرافة) som i sin tur troligen kommer från något afrikanskt språk.[16]

I Afrikas centrala delar blev giraffer huvudsakligen offer för fällor. Sedan använde man deras senor som bågsträngar eller till olika musikinstrument. Giraffens päls var hos många folkslag en statussymbol. Köttet är segt men ätbart. De jaktmetoder som användes av Afrikas ursprungsbefolkning utgjorde dock ingen fara för beståndet. Efter ankomsten av vita jägare jagades giraffer bara för nöjes skull. Storviltjägare gjorde sig berömda med antalet dödade giraffer och så blev djurarten snabbt sällsynt. Idag finns rika bestånd endast kvar i östafrika, och i exempelvis Serengeti nationalpark lever ungefär 13 000 giraffer. IUCN listar giraffen som livskraftig (LC),[1] men några av underarterna är fortfarande utrotningshotade (se listan nedan).

Det på norra halvklotet förekommande stjärntecknet Giraffen är en nyare skapelse och har ingen mytologisk bakgrund i västeuropeisk mytologihistoria.

Referenser [redigera]

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Giraffe'', 31 maj 2006.
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 18 februari 2012.

Noter [redigera]

  1. ^ [a b c] Fennessy, J. & Brown, D. 2010 Giraffa camelopardalis. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 12 december 2010.
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q] Prof. A. I. Dagg (2010). ”Giraffe”. ARKive. http://www.arkive.org/giraffe/giraffa-camelopardalis/#text=All. Läst 21 februari 2012. 
  3. ^ Norlander, Emma (2010): "Giraffens blodtrycksreglering". Sveriges landbruksuniversitet. Läst 25 november 2012.
  4. ^ [a b] Carwardine, Mark (1996) (på svenska upplaga). Guinness Djurrekordbok. Bokförlaget Forum AB Stockholm. Sid. 30. ISBN 91-37-10910-3 
  5. ^ Wilson & Reeder, red (2005). ”Giraffa camelopardalis” (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4 
  6. ^ [a b] Dagg, Anne Innis (1971-01-19). ”Giraffa camelopardalis” (på engelska). Mammalian Species. American Society of Mammalogists. http://www.science.smith.edu/departments/Biology/VHAYSSEN/msi/pdf/i0076-3519-005-01-0001.pdf. Läst 14 februari 2012. 
  7. ^ Kingdon, J. (1997). The Kingdon Field Guide to African Mammals. Academic Press. Sid. 339–44. ISBN 0124083552 
  8. ^ Pellow, R. A. (2001). The Encyclopedia of Mammals (utgåva 2). Oxford University Press. Sid. 520–27. ISBN 0871968711 
  9. ^ ”Giraffe – The Facts: Current giraffe status?”. Giraffe Conservation Foundation. http://www.giraffeconservation.org/giraffe_facts.php?pgid=40. Läst 21 december 2010. 
  10. ^ ”Exhibits”. Al Ain Zoo. 2003-02-25. http://www.awpr.ae/en/Visit/Pages/AfricanMixedExhibit.aspx. Läst 21 november 2011. 
  11. ^ ”Nubian giraffe born in Al Ain zoo”. UAE Interact. http://www.uaeinteract.com/docs/Nubian_giraffe_born_in_Al_Ain_zoo/6971.htm. Läst 21 december 2010. 
  12. ^ http://www.animalvoice.com/Giraffe.htm
  13. ^ Nowak, R. M. (1999) s. 1086-89 online
  14. ^ Ross, K. (2003). Okavango: jewel of the Kalahari. Struik. Sid. 168. ISBN 1868727297 
  15. ^ Helget, Nicole. Giraffes, 2009. ISBN 978-1-58341-654-9
  16. ^ Online Etymology Dictionary

Tryckta källor [redigera]

  • Ronald M. Nowak: Walker’s Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, 1999 ISBN 0-8018-5789-9

Externa länkar [redigera]

Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Giraff&oldid=20103092"