Giraff

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel handlar om däggdjuret giraff. För stjärnbilden, se Giraffen.
Giraff
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Giraffe Mikumi National Park.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Partåiga hovdjur
Artiodactyla
Familj Giraffdjur
Giraffidae
Släkte Giraffa
Brisson, 1762
Art Giraff
G. camelopardalis
Vetenskapligt namn
§ Giraffa camelopardalis
Auktor Linné, 1758
Utbredning
Utbredning (Rothschildgiraffen, som inte syns på kartan, finns i Uganda och västra/centrala Kenya).
Utbredning (Rothschildgiraffen, som inte syns på kartan, finns i Uganda och västra/centrala Kenya).
Hitta fler artiklar om djur med

Giraff (Giraffa camelopardalis) är ett afrikanskt däggdjur som kan bli över fem meter hög och är därmed det högsta nutida landlevande djuret i världen.[2] Den livnär sig genom att beta löv från träd och buskar. Giraffen ingår i däggdjursgruppen idisslare, som i sig är del av ordningen partåiga hovdjur.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Giraffhuvud

Mankhöjden för båda kön varierar mellan 2,4 och 3,7 meter.[3][2] Därtill kommer en upp till 2,4 meter lång hals.[4] Så når hannar en genomsnittlig höjd på 5,3 meter och en vikt mellan 1 100 och 1 900 kg.[2] Den största höjden för en individ som var känd 1999 var 5,88 meter.[2] Honorna är cirka 4,3 meter höga och med en vikt på 700 till 1 200 kg lite lättare.[4] Vid födseln är giraffkalvarna omkring 180 centimeter höga och väger 45–70 kilo.[4] Giraffen har, som alla andra däggdjur, sju halskotor. Hos giraffen är dock dessa mycket förlängda. För att kunna pumpa blod till och från hjärnan genom den långa halsen har giraffen ett mycket kraftigt hjärta. Det kan pumpa upp till 60 liter blod genom kroppen per minut, väger cirka 12 kilogram och skapar ett blodtryck upp till tre gånger högre än hos människan.[5] Giraffens blåsvarta tunga är lång och muskulös, kan bli 45 centimeter lång och används för att gripa föremål.[6] Med tungan kan den till exempel nå blad utan att skadas alltför mycket av grenarnas taggar.

Giraffer går antingen långsamma i passgång[7] eller i ett slags galopp för höga hastigheter. Vid galoppen flyttar de båda bakben förbi frambenen innan de senare flyttas framåt.[8] Arten kan nå en mycket hög hastighet och är på korta distanser snabbare än en tävlingshäst. På långa sträckor når den runt 15 km/h, och den högsta uppmätta hastigheten på kort distans registrerades till 56 km/h.[6] Giraffen har däremot svårt att gå på våtmark. De undviker därför dessa områden och har ingen möjlighet att ta sig över floder.

Giraffen har mörka fläckar på den ljusbruna pälsen. Beroende på underart varierar form och färg hos dessa fläckar. Djurets undersida är ljus och bär inga fläckar. På huvudet hos bägge könen sitter två tappformiga horn som består av hudtäckta ben och som är cirka 13 cm långa.[4] I sällsynta fall växer ytterligare ett hornpar bakom dessa horn. Några giraffer har en knöl mellan ögonen som är uppbyggd på samma sätt som hornen. Äldre hannar kan lagra kalcium i de främre benplattorna av skallen som ger ytterligare skydd mot sår när de strider mot andra hannar.[4]

Morfologiska skillnader hos underarterna[redigera | redigera wikitext]

Underarten G. c. rothschildi har stora mörkt bruna, ojämna eller fyrkantiga fläckar med otydliga, krämfärgade linjer. Fläckarna hos G. c. tippelskirchi är små, mörka och nästan stjärnformiga. Fläckarna hos G. c. reticulata är unika i så mån att de är mörka och mångkantiga och åtskilda av smala vita band, så att djuret ser ut att vara täckt av ett nät. G. c. tippelskirchi har mörkbruna, taggiga stänk som liknar vinblad. G. c. reticulata känns igen på de stora fläckarna med flera hörn omgivna av ett nät med vita linjer. Också inom förmodat samma underart förekommer ibland olika teckning, vilket kan göra det svårt att föra en individ till en viss underart enbart på grund av utseendet.

Utbredningsområde och systematik[redigera | redigera wikitext]

Giraffen förekommer på afrikanska savanner med några träd och buskar söder om Sahara. Ibland vistas den i öppna skogar.[4] I andra områden blev djuret tidigt utrotat. Bestånden gäller idag inte som hotade men några underarter är ganska sällsynta. I Nildalen försvann girafferna redan i antiken och i Marockos och Algeriets kustområden fanns vid slutet av 700-talet inga giraffer kvar. I många andra områden har girafferna försvunnit under 1900-talet.

Underarter[redigera | redigera wikitext]

G. c. reticulata

Enligt flera auktoriteter skiljs mellan upp nio underarter som har olika färg och mönster på pälsen och lever i skilda områden.[1][9][10][11] Dessa är:

  • Nubisk giraff (G. c. camelopardalis) är artens nominatform. Den förekommer i östra Sydsudan och sydvästra Etiopien.[12] Enligt uppskattningar finns bara 250 vilda individer kvar men underarten är inte bra känd och kanske har bedömningen brister.[13] Den hölls mycket sällan i djurparker. Bekräftad är i alla fall en grupp med 14 individer (året 2003) i Al Ain zoo i Förenade Arabemiraten.[14][15]
  • Kordofangiraff (G. c. antiquorum) - förekommer i västra Sudan och i Centralafrikanska republiken.
  • Sydafrikansk giraff (G. c. giraffa) - förekommer i Sydafrika, Zimbabwe och Moçambique.
  • Thornicrofts giraff (G. c. thornicrofti) - förekommer i Zambia. Dess status är omstridd.
  • Rothschildgiraff (G. c. rothschildi) - förekommer sjön Baringo i Kenya samt i Uganda.
  • Angolansk giraff (G. c. angolensis) - förekommer i Namibia och Botswana.
  • Massaigiraff (G. c. tippelskirchi) - den vanligaste giraffen i vilt tillstånd och förekommer i centrala och södra Kenya och Tanzania.
  • Nigeriansk giraff (G. c. peralta) - förekom tidigare i hela Västafrika, men idag bara i Tchad.
  • Nätgiraff (G. c. reticulata) - förekommer i Somalia, Etiopien och nordöstra Kenya.

Ursprungligen kategoriserades flera av dessa taxon som egna arter men idag är det klart att de alla tillhör samma art. Inom vetenskapen råder dock fortfarande oenighet kring avgränsningen mellan de olika underarterna.

Förutom de nu levande underarterna fanns andra som utrotades redan under antiken. På egyptiska avbildningar har man hittat giraffer som var enfärgade, och det har därför spekulerats att det fanns en ofläckad underart där.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Giraff som äter från marken.

På grund av sin långa hals kan giraffen beta löv bland akacior, Combretum och många andra träd eller buskar.[4] En vuxen giraff äter ungefär 30 kilo bladmassa varje dag under 16 till 20 av dygnets timmar. I sällsynta fall äter de upp till 134 kg per dag.[4] Giraffens vätskebehov täcks huvudsakligen av födan, och de behöver därför inte dricka på flera veckor. Om de passerar en vattenkälla dricker de varannan eller var tredje dag.[4] När de dricker måste de sätta benen brett isär så att de kan sänka ned huvudet. Under svåra omständigheter hämtar de även föda från marken på liknande sätt.

Giraffer lever i regel i mindre flockar, med ofta ganska stora avstånd mellan medlemmarna. Flockens sammansättning ändras ständig och den vistas vanligen i ett 5 till 650 km² stort territorium. Reviret överlappar med territoriet av andra flockar och försvaras inte.[4] De kommunicerar ofta i ett för människor ohörbart frekvensavsnitt som ligger runt eller under 20 Hertz, den så kallade infraljudzonen.[16] Deras sociala beteende skiljer sig mellan könen. Honor söker sig till flockar med 4 till 32 individer som består av djur av olika åldrar. Unga hannar bildar små grupper, men lever ensamma då de blivit könsmogna. Hannar av alla åldrar strider mot varandra och under parningstiden blir fejden intensivare. De står då bredvid varandra och stöter halsarna mot varandra. Striderna kan ibland bli så häftiga att djur förlorar medvetandet.[4]

Honor kan para sig hela året men oftast infaller parningstiden under regnperioden. Dräktigheten varar i 14 till 15 månader.[4] Giraffen får sin första unge vanligen under fjärde levnadsåret[4] och föder sedan i normalfall vartannat år. Oftast föds en enda unge per kull. Under födelsen står honan så att ungdjuret faller till marken från två meters höjd.[4] Efter cirka 20 minuter kan ungen stå, och följer sedan modern i ungefär 22 månader.[4] Modern återansluter sig till sin flock, tillsammans med sin kalv, tidigast 2 till 3 veckor efter födelsen. Digivningen avslutas oftast vid slutet av första levnadsåret.[4] Ungarna blir könsmogna vid fyra års ålder och når full storlek efter sex år. Den första lyckade parningen sker för hannar vanligen sju år efter födelsen.[4]

I naturen blir giraffer 25 år gamla ifall de lyckas undvika attacker av lejon eller i sällsynta fall av leoparder, vildhundar och krokodiler. Till exempel dödades i Kruger nationalpark ungefär 675 giraffer av större predatorer under loppet av 25 år (före 1969) och i 99,7% av tillfällen fälldes giraffen av lejon.[10] Bara 25 till 50 procent av ungdjuren lever till könsmogen ålder. I fångenskap kan giraffer bli 35 år gamla. De försvarar sig mot rovdjur med slag av sin främre hov. Därför händer det sällan att vuxna djur blir angripna av fiender.

Savannens andra hovdjur som zebror och gnuer håller sig ofta nära giraffer då giraffen från sin utpost upptäcker faror tidigare.[4]

Giraffen och människan[redigera | redigera wikitext]

Giraffer på Ålborg Zoo.

Giraffen jagas ibland av ursprungsbefolkningar för köttets och några andra kroppsdelars skull med fällor och repslingor.[2] I Afrikas centrala delar blev giraffer huvudsakligen offer för fällor. Sedan använde man deras senor som bågsträngar eller till olika musikinstrument. Giraffens päls var hos många folkslag en statussymbol. Köttet är segt men ätbart. Giraffens svans användes som flugsmälla eller talisman och svansens hår nyttjades som sytråd.[4] Hos sanfolket i södra Afrika utför medicinmannen speciella danser som är uppkallade efter olika djur, giraffdansen ska bota huvudvärk.[17]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Romarna, som tidigt i historien började jaga giraff, kallades den camelopardalis för att dess utseende påminner om både kamel och leopard.[18] Beteckningen ingick senare i det vetenskapliga namnet. Namnet giraff härstammar från arabiskans zarāfa (زرافة) som i sin tur troligen kommer från något afrikanskt språk.[19]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

De jaktmetoder som användes av ursprungsbefolkningar utgjorde dock ingen fara för beståndet. Efter ankomsten av vita jägare jagades giraffer bara för nöjes skull. Storviltjägare gjorde sig berömda med antalet dödade giraffer och så blev djurarten snabbt sällsynt. Idag finns rika bestånd endast kvar i östafrika, och i exempelvis Serengeti nationalpark lever ungefär 13 000 giraffer.

IUCN kategoriserar giraffen som livskraftig (LC),[1] men några av underarterna är utrotningshotade och särskilt tre är sällsynta. Till exempel finns underarten G. c. angolensis inte längre i landet som gav den dess namn, Angola.

I kulturen[redigera | redigera wikitext]

Den på norra halvklotet förekommande stjärnbilden Giraffen är en nyare skapelse och har ingen mytologisk bakgrund i västeuropeisk mytologihistoria.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Giraffe'', 31 maj 2006.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 18 februari 2012.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Fennessy, J. & Brown, D. 2010 Giraffa camelopardalis. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 12 december 2010.
  2. ^ [a b c d e] Nowak, R. M. (1999) s. 1086-89 online
  3. ^ Giraffe Facts, Cheyenne Mountain Zoo, läst 17 mars 2014.
  4. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s] Prof. A. I. Dagg (2010). ”Giraffe”. ARKive. http://www.arkive.org/giraffe/giraffa-camelopardalis/#text=All. Läst 21 februari 2012. 
  5. ^ Norlander, Emma (2010): "Giraffens blodtrycksreglering". Sveriges lantbruksuniversitet. Läst 25 november 2012.
  6. ^ [a b] Carwardine, Mark (1996) (på svenska upplaga). Guinness Djurrekordbok. Bokförlaget Forum AB Stockholm. sid. 30. ISBN 91-37-10910-3 
  7. ^ Estes, R. (1992). The Behavior Guide to African Mammals: including Hoofed Mammals, Carnivores, Primates. University of California Press. pp. 202–07. ISBN 0-520-08085-8.
  8. ^ Prothero, D. R.; Schoch, R. M. (2003). Horns, Tusks, and Flippers: The Evolution of Hoofed Mammals. Johns Hopkins University Press. pp. 67–72. ISBN 0-8018-7135-2.
  9. ^ Wilson & Reeder, red (2005). Giraffa camelopardalis (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4 
  10. ^ [a b] Dagg, Anne Innis (1971-01-19). Giraffa camelopardalis (på engelska). Mammalian Species. American Society of Mammalogists. http://www.science.smith.edu/departments/Biology/VHAYSSEN/msi/pdf/i0076-3519-005-01-0001.pdf. Läst 14 februari 2012. 
  11. ^ Kingdon, J. (1997). The Kingdon Field Guide to African Mammals. Academic Press. sid. 339–44. ISBN 0124083552 
  12. ^ Pellow, R. A. (2001). The Encyclopedia of Mammals (2). Oxford University Press. sid. 520–27. ISBN 0871968711 
  13. ^ ”Giraffe – The Facts: Current giraffe status?”. Giraffe Conservation Foundation. http://www.giraffeconservation.org/giraffe_facts.php?pgid=40. Läst 21 december 2010. 
  14. ^ ”Exhibits”. Al Ain Zoo. 2003-02-25. http://www.awpr.ae/en/Visit/Pages/AfricanMixedExhibit.aspx. Läst 21 november 2011. 
  15. ^ ”Nubian giraffe born in Al Ain zoo”. UAE Interact. http://www.uaeinteract.com/docs/Nubian_giraffe_born_in_Al_Ain_zoo/6971.htm. Läst 21 december 2010. 
  16. ^ http://www.animalvoice.com/Giraffe.htm
  17. ^ Ross, K. (2003). Okavango: jewel of the Kalahari. Struik. sid. 168. ISBN 1868727297 
  18. ^ Helget, Nicole. Giraffes, 2009. ISBN 978-1-58341-654-9
  19. ^ Online Etymology Dictionary

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ronald M. Nowak: Walker’s Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, 1999 ISBN 0-8018-5789-9

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]