Glada änkan

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Glada Änkan)
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser se, Glada änkan (olika betydelser)
Finalen vid en fransk uppsättning 2003.
Per Grundén i Glada änkan 1954.
Omslaget till ett häfte med pianonoter till musiken i Glada änkan från 1906. På omslagsfotografiet ses Louis Treumann och Mizzi Günther i de båda huvudrollerna.

Glada änkan (tyska: Die lustige Witwe) är en operett i tre akter av Franz Lehár (musik) och Victor Léon och Leo Stein (libretto), uruppförd den 30 december 1905Theater an der Wien.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Handlingen bygger på Henri Meilhacs lustspel Attachén som författarna Victor Léon och Leo Stein 1905 omarbetade till libretto. Den var tänkt att uppföras på Theater an der Wien. Tonsättaren Richard Heuberger fick i uppdrag att skriva musiken. Teatern skrev kontrakt med såväl författare som tonsättare och utbetalade också förskottshonorar. Men när Heuberger fått större delen av musiken färdig fann teaterledningen att den saknade den rätta Balkan-stämningen. Tre år tidigare hade Léon skrivit librettot till Lehars operett Der Rastelbinder, i vilken Lehár efter författarens mening träffat den sydslaviska stämningen på kornet. Léon menade att Lehár var den man de behövde för Glada änkan, och skickade texten till honom. Han läste genom texten samma natt och blev genast intresserad. Nästa morgon uppsökte han Léon och bad att få uppdraget att skriva musiken. Heuberger ersattes nu av Lehár som kompositör. Lehár komponerade klart musiken och snart kunde man börja med instuderingen av verket. Men nu mötte tonsättaren motstånd hos teaterns två direktörer, Wallner och Karczag. Lehár berättar själv:

Det sätt varpå mitt arbete mottogs var inte särskilt uppmuntrande. Wallner och Karczag hade inte hört mer än de första takterna, förrän de förskräckta for upp. Det där är inte musik!, ropade de upprörda och höll för öronen... Jag stod som förstenad. Hade de verkligen rätt, dessa gamla erfarna män? Var jag bara en dilettant?

Det gick så långt att teaterdirektionen ville stryka operetten från spelplanen. Men Victor Léon lät inte utan vidare sitt arbete skjutas åt sidan. Han vände sig till en advokat för att tvinga Wallner och Karczag att hålla kontraktet. De båda direktörerna beklagade att Heuberger inte fått uppdraget. Till slut fick teaterns personal över på Lehárs sida. Skådespelarna förklarade sig villiga att repetera utanför den vanliga arbetstiden. Dagen före generalrepetitionen kom de tillsammans efter teatertid och repeterade till klockan halv tre nästa morgon. Lehár fick då sin enda repetition med orkestern och vid middagstid ägde generalrepetitionen rum. En följd av direktörernas ovilliga hållning var att Victor Léon själv måste skaffa de nödvändiga dekorationerna och kostymerna. Generalrepetitionen lovade inte gott men orsaken var att alla var trötta efter nattens repetition. Premiären, som dirigerades av tonsättaren själv, fick måttlig framgång. Men våren 1906 slog den på allvar igenom i Berlin och den blev en stilbildande succé över hela världen. Arthur Nikisch lät uppföra den i Leipzig och redan 26 december 1906 gick den upp på Nationaltheatret i Oslo. I London kom den upp först 1907 och framfördes där 728 gånger. Samma år gick den 242 gånger i New York och i Buenos Aires spelades den på fem teatrar samtidigt och på fem olika språk.

Endast på Balkan mottogs verket med blandade känslor. I Kroatien opponerade studenterna sig mot sångarna därför att operetten alltför tydligt förlöjligade sydslaverna och deras legation i främmande land. Då operetten senare filmades inlade den landsflyktige kronprinen Danilo av Montenegro protest mot att filmens Danilo uppträdde i montenegrinsk översteuniform och till och med i berusat tillstånd.

En hel kringindustri av Glada änkan-prylar och dito företeelser uppstod.

Svenska uppsättningar[redigera | redigera wikitext]

Den första svenska uppsättningen av Glada änkan hade premiär den 22 januari 1907Oscarsteatern med Carl Barcklind som Danilo och Emma Meissner som änkan Hanna Glawari. Liksom i hemlandet blev operetten även i Stockholm en stor succé och Oscarsteatern gav 178 föreställningar i en följd. Barcklind och Meissner spelade även in ett av operettens dansnummer på en tidig filmupptagning.

Den sattes även upp på Oscarsteatern åren 1909, 1912, 1918, 1923, 1937, 1954 och 1984, detta år med Sixten Ehrling som dirigent, Johnny Blanc/Sven-Olof Eliason som Danilo och Edith Thallaug som Hanna Glawari. På våren 1985 fick operasångerskan Annika Marberg sitt definitiva genombrott när hon med kort tids varsel hoppade in som Hanna. Vidare sattes den upp på Konserthusteatern 1931 och på Kungliga Operan 1939.[1]

Senare berömda svenska uppsättningar av operetten är Ingmar BergmansMalmö stadsteater med Per Grundén och Gaby Stenberg som greve Danilo respektive Hanna Glawari (1954) och Mimi Pollaks uppsättning på Oscarsteatern (1967) där Jarl Kulle och Berit Carlberg spelade Danilo respektive Hanna Glawari samt Gösta Ekman d.ä:sStockholms konserthus (1931) med honom själv och Zarah Leander som greven och änkan.

Den sattes upp på Göteborgsoperan med premiär den 29 november 1997 [2] och på Folkoperan med premiär den 17 september 2008.[3]

Personer[redigera | redigera wikitext]

  • Baron Mirko Zeta, Pontevedros ambassadör i Paris (baryton)
  • Valencienne, hans hustru (och före detta glädjeflicka) (sopran)
  • Greve Danilo Danilowitsch, ambassadråd, notorisk kvinnokarl och rumlare (tenor)
  • Hanna Glawari, nybliven änka (sopran)
  • Camille de Rosillon, fransk adelsman (tenor)
  • vicomte Cascada, fransk adelsman (tenor)
  • Raul de St. Brioch, fransk adelsman (tenor)
  • Bogdanowitsch, pontevedrinsk överste (baryton)
  • Sylviane, hans hustru (sopran)
  • von Kromow, tjänsteman vid Pontevedros ambassad (baryton)
  • Olga, hans hustru (sopran)
  • Pritschitsch, pensionerad pontevedrinsk överste (bariton)
  • Praskowia, hans hustru (mezzosopran)
  • Njegus, ambassadsekreterare (talroll)
  • Lolo, glädjeflicka (sopran)
  • Dodo, glädjeflicka (sopran)
  • Jou-Jou, glädjeflicka (sopran)
  • Frou-Frou, glädjeflicka (sopran)
  • Clo-Clo, glädjeflicka (i vissa svenska översättningar kallad Bardou) (sopran)
  • Margot, glädjeflicka (sopran)
  • kör av diverse pontevedriner, parisare med mera.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Operetten är en romantisk komedi som utspelar sig på och kring det fiktiva central- eller sydosteuropeiska furstendömet Pontevedros ambassad i Paris. Där har ambassadören baron Zeta just fått det delikata uppdraget att se till att den stenrika och nyblivna änkan Hanna Glawari gifter om sig med en pontevedrin och inte med en fransman. Skulle hennes förmögenhet lämna landet, så skulle nämligen Pontevedro kastas in i en finansiell kris, vilket för ädlingarna på ambassaden skulle innebära att deras glada dagar i Paris vore räknade. Operetten är av en ny typ. De klassiska operetterna utspelade sig i sagornas värld, men Lehár förde nu in operetten i samtiden med realistiska rollfigurer.

Många företeelser i pjäsen refererar till Montenegro – bland annat kallas huvudstaden Cetinje, Njegus var den kungliga familjens efternamn, Danilo namnet på kronprinsen och Zeta namnet på furstendömet som föregick landet Montenegro. I vissa uppsättningar har librettot omarbetats så att inga kopplingar finns kvar till Montenegro.[4]

Föreställningen varar i omkring 2 timmar och 15 minuter.

Kända sångnummer[redigera | redigera wikitext]

  • Akt 1. Högt ärade damer och herrar (Zeta); En anständig hustru jag är och trohetssymbolen jag bär! (Valencienne); Rätt ofta har jag hört vi stackars änkor mannen förfört! (Hanna Glawari); Då går jag till Maxim, där är man så intim (Danilo); En liten stilla vrå (Valencienne och Camille): "Damernas fria val" Så kommen då, I sköna legioner (Danilo).
  • Akt 2. "Viljasången" Vilja, o Vilja du skogsjungfru skön (Hanna Glawari); Dumma, dumma ryttare, du begriper ingenting (Hanna och Danilo); Ack ja, kvinnornas studium är svårt (Zeta och Danilo); "I min lilla paviljong" Där står en liten paviljong, den tycks vara helt diskret och tyst (Zeta); "Två konungabarn" Två konungabarn de voro, så kära de var i varann (Danilo).
  • Akt 3. Ritantouri tantirette. Eh, voilà les belles Grisettes (Valencienne); "Läppar tiger" eller "Änkevalsen" Blickar vädja, läppar bedja: håll mig kär! (Hanna och Danilo);

Filmatiseringar (i urval)[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Nyblom, Teddy (1956). Operetten på Oscars : från Albert Ranft till Anders Sandrew. Stockholm: Fridman. Libris 1834006 
  • Ralf, Klas (1955). Operakvällar : Röda volymen. Stockholm: Forum. Sid. 23-[30]. Libris 8222030 
  • Musiklexikon. AB Kulturhistoriska Förlagen Göteborg. 1982

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ottoson, Elvin (1941). Minns du det än... : ett avsnitt ur operettens historia. Stockholm: Fritzes bokförl. Sid. 49-51, 194. Libris 1404046 
  2. ^ GöteborgsOperan
  3. ^ Folkoperan
  4. ^ Se även http://www.josef-weinberger.com/mw/politics.html.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]