Homeopati

Från Wikipedia
Homeopatins skapare, Samuel Hahnemann, 1841.

Homeopati, från grekiskans homoios "lika" och pathos "lidande", är ett alternativt medicinalsystem, som skapades av den tyske läkaren Samuel Hahnemann (1755–1843). Grundantagandet för homeopatin är att ett ämne som kan skapa vissa symptom hos en frisk individ kan bota samma symptom hos en sjuk individ, något som brukar kallas lika botar lika "similia similibus curentur” (liknande bör med liknande botas). Metastudier visar att effekten av homeopati är jämförbar med placebo. Homeopati är en pseudovetenskap.[1][2][3][4]

Homeopatins historia

Homeopatin som begrepp och behandlingsmetod fördes fram av den tyske läkaren Samuel Hahnemann i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet samt förfinades och populariserades av amerikanen James Tyler Kent i slutet av 1800-talet, men principen som sådan är ännu äldre. Redan de gamla romarna använde sig av principen att bota en sjukdom med samma ämne som orsakade den. Det finns emellertid inga belägg för att detta verkligen har hjälpt, varför denna tanke helt förkastats av vetenskapen.

Enligt berättelsen upptäckte Hahnemann principen när han åt kinin och fick feberfrossa som biverkning. Han drog då slutsatsen att eftersom kinin ges vid just feberfrossa kanske det kunde vara så att samma medel som orsakar ett visst symptom hos en frisk människa botar samma symptom på en sjuk. (Troligen var Hahnemann allergisk mot kinin. Kininallergi är inte ovanlig, vilket bl a visar sig i att så drabbade personer inte tål att äta grapefrukt, som naturligt innehåller kinin.) I nutida försök har Hahnemanns upptäckt inte kunnat upprepas[5].

Hahnemann och hans lärjungar ansåg att det var viktigt att ha en helhetssyn på kroppen och själen, inte bara koncentrera sig på de enskilda sjukdomssymptomen, även om också en homeopatisk behandling ofta är symptominriktad. Hahnemann själv ägnade mycket tid tillsammans med sina patienter, ställde frågor till dem och intresserade sig för detaljer i deras dagliga liv. Homeopatin var på många sätt en reaktion mot dåtidens ofta smärtsamma behandlingsmetoder med till exempel åderlåtning och liknande.

Rent historiskt uppkom homeopatin under en tidsperiod då den medicinska vetenskapen var i ett ungt skede. Till exempel hade man ännu inte utarbetat konceptet med vårdhygien och kände inte heller till att bakterier kan orsaka infektion och inflammation. På grund av detta dog ofta patienter av infektioner när de utsattes för invasiva ingrepp som kirurgi och åderlåtning. En följd blev att behandlingsterapier som i praktiken ofta innebar ingen behandling alls var mer framgångsrik än dåtida medicin, när det gällde patientens överlevnad eller tillfrisknande.[6] Andra behandlingsregimer av liknande slag uppkom under denna tidsperiod.

Miasmer som en hypotetisk orsak till sjukdom

Ett vanligt begrepp inom homeopatin är miasmer från 1820-talet.[7] Hahnemann hade en hypotes att vissa sjukdomar lämnar kvar restskada eller miasm (Grekiska för fläck eller obalans), vilka antogs orsaka kroniska sjukdomar och förvärvas genetiskt.

Det finns tre olika typer av miasmer inom homeopatin:

  • syphilis, orsakat av hjärnskador, nervskador och benskador vilket ansågs resultera i dövhet, sinnessjukdom och alkoholism.
  • sycosis, en term som inom homeopatin avser undertryckt gonorré som skadat slemhinnor i könsorganen, vilket påstods göra dessa känsliga för fuktigt väder och stormar.
  • psora, skador på huden, vilket ansågs resultera i många inre sjukdomstillstånd.

Hahnemann utvecklade sin miasmhypotes eftersom han var bekymrad över sina misslyckanden med att bota kroniska sjukdomar med homeopatiska metoder. Hahnemanns miasmteori publicerades 1828 i boken The Chronic Diseases, their Nature and Homoeopathic Treatment.[7]

Idag finner en del homeopatiska utövare[vilka?] att miasmteorin inte stämmer överens med dagens kunskap inom immunologi, genetik, mikrobiologi och patologi och att teorin tycks bortse från medfödda, kostrelaterade och metabola faktorer för sjukdom.

Olika homeopatiska hypoteser

Det finns flera olika homeopatiska skolor med olika bakomliggande hypoteser. Ett homeopatiskt preparat är definitionsmässigt ett preparat som har tillverkats i enlighet med en homaopatisk farmakopé.[8] Förutom att det finns olika nationella homeopatiska farmakopéer finns det även olika farmakopéer i de olika skolorna som klassisk homeopati, isopati (se nedan) och antroposofisk läkekonst.

Klassisk homeopati

Homeopatin hävdar att varje symptom, hos en frisk människa, som orsakas av en giftig dos av en substans, kan botas av ett preparat som tillretts av samma substans. Med Hahnemanns egna ord: simila similibus curentur ("låt lika bota lika"). Homeopatins sjukdomsbegrepp skiljer sig från den medicinska vetenskapen. Grundorsaken till en sjukdom anses snarare vara psykisk än fysisk, och sjukdomar anses yttra sig först genom emotionella symptom (som exempelvis begär eller avsky) och om de inte behandlas övergår de enligt hypotesen så småningom till fysiska symptom.

Detta resonemang leder också till att bakterier och virus måste vara effekter av, inte orsaker till, sjukdomar.

Ett homeopatiskt läkemedel tillverkas genom en process som kallas "dynamisering" eller "potentiering". Detta innebär att man utgår från en "urtinktur" bestående av till exempel 1 g aktivt ämne i 99 g vatten och successivt späder detta enligt en fastställd process. Ur den ursprungliga lösningen utvinner man "första potensen" genom att ta 1 ml av den ursprungliga lösningen och tillsätta 99 ml vatten. Man slår sedan flaskan med denna nya lösning mot något hårt, eller skakar den häftigt, ett föreskrivet antal gånger för att frigöra de läkande krafterna. Därefter utvinner man på motsvarande sätt "andra potensen" genom att upprepa utspädningen. När denna process upprepats 100 gånger har man erhållit den hundrade "centesimalpotensen" (C100). Så pass utspädda ämnen innehåller med största sannolikhet inte en enda molekyl av det aktiva ämnet. Med stigande potens sägs dock läkemedlet bli starkare och därmed också svårare att hantera. Ofta nöjer man sig med lägre potenser som C30 eller använder andra spädningsproportioner, så kallade D-potenser (ibland kallade X-potenser [9]) och LM-potenser (ibland kallade Q-potenser [9]), där man vid varje steg späder 10 000 respektive 50 000 gånger.

Dessa olika typer av potenser anses emellertid inte vara likvärdiga på grund av det olika antalet dunkningar, "potentieringar".

Valet av potens när man ordinerar mot en sjukdom beror hur "djupt" man bedömt att sjukdomen ligger. Till exempel är potens 12 en vanlig startpunkt vid akuta tillstånd, och potens 30 används för kroniska problem. Den totala utspädningsfaktorn anses mindre betydelsefull än antalet successiva spädningar som gjorts. I Tyskland är D-potenser vanligast medan det i USA och Indien oftast är C-potenser som används.

Vid diagnosen av patientens besvär går homeopaten igenom en hel rad av olika symptom (anamnes), rangordnade som följer med det viktigaste först: [10]

  1. Känslor, såsom glädje, olycklig kärlek, sorg, ångest
  2. Allmänna symptom: Huvudvärk, förkylning, hudproblem, influensa
  3. Sådant som har att göra med längtan efter eller aversion mot viss mat eller omgivningsmiljö: ljus, lugn, mörker, värme; smärta vid vissa situationer.
  4. Sömnproblem, opassande skratt eller gråt.
  5. Sexualitet, trötthet, vilja att ta initiativ
  6. Mindre viktiga: lokala hudutslag, inflammerat tandkött m m

Klinisk homeopati

Klinisk homeopati är en förenklad variant av klassisk homeopati, där man utgår från de viktigaste symptomen, istället för som i klassisk homeopati där man går igenom en stor mängd symptom och andra omständigheter som för en utomstående kan te sig irrelevanta, men som har stor vikt för en klassisk homeopat. (För en klassisk homeopat kan det exempelvis anses relevant om patienten upplever att besvären förbättras eller förvärras av olika yttre omständigheter, såsom magproblem som blir bättre eller sämre efter måltid; astma som blir bättre eller sämre av kall och fuktig luft o.s.v..) Detta synsätt tillämpas framförallt vid akuta sjukdomar. Det finns också homeopatiker, som anser att vissa preparat har visat sig vara särskilt effektiva och som skriver ut dem utifrån den kliniska bilden.

Antihomotoxisk terapi och homotoxikologi

Enligt en teori framlagd av Hans-Heinrich Reckeweg år 1955 är kroppen normalt i "balans" (homeostas), men ibland uppstår en obalans som ger sig uttryck i form av sjukdom. Detta tillstånd kallade han homotoxikos (homotoxicosis), och han menade att det orsakades av toxiner.[förtydliga]

Isopati

Medan klassisk homeopati grundas i hypotesen "lika botar lika" i betydelsen liknande (similia similibus curentur) grundas isopatin på en hypotes om att "likadan botar likadan" (aequalia aequalibus curentur). Skillnaden är att i den klassiska homeopatin anses det preparat som ger likvärdiga biverkningar med symtomen lindra sjukdomen, medan det i isopatin är exakt samma ämne som orsakar sjukdomen som är lindrande. Till exempel ges homeopatiskt utspätt kvicksilver mot amalgamförgiftning[11]. Ett preparat innehållande kvicksilver kallas Mercurius Vivus[12], det finns ett flertal homeopatiska preparat som innehåller kvicksilver[13]. Isopati kan även ges förebyggande med avsikt att stärka organismen.

Övriga skolor

Kritik av homeopatin

Enligt kritiker finns inga belägg för att homeopati fungerar, och man hävdar att de ursprungliga molekylerna inte kan finnas kvar i en så kraftigt utspädd lösning.[5].

Mycket av den kritik och kontrovers som omger homeopati kretsar kring de mekanismer som föreslagits ligga bakom den påstådda effektiviteten hos starkt utspädda preparat. Homeopatiska preparat är så utspädda att andelen verksam substans i de mest potentierade medlen är i storleksordningen 1/1050, vilket innebär att det i stickprov på 1050 milligram homeopatiskt preparat bör finnas i genomsnitt ett milligram aktiv substans. Dock motsvarar 1050 milligram en massa avsevärt större än solens - ett piller väger i storleksordningen 1 g och innehåller därför i genomsnitt 10−47 milligram aktiv substans, vilket är så mycket mindre än en molekyl att sannolikheten att någon enda dos av alla de homeopatiska produkter som någonsin tillverkats innehållit ens en enda molekyl av den aktiva substansen är extremt låg. Med mindre än att den aktiva substansen överför någon oidentifierad egenskap till spädningsmediet kan därför homeopatiska preparat inte ha någon effekt över huvud taget förutom placeboeffekten.

Homeopatins försvarare argumenterar att det är ointressant hur det fungerar. Det viktiga är om det fungerar. Man jämför bland annat med acetylsalicylsyra som användes i åratal inom den konventionella medicinen utan att den exakta mekanismen bakom var känd. Det resonemanget anser kritiker dock vara felaktigt eftersom acetylsalicylsyrapreparat innehåller farmakologiska mängder (500 mg i en typisk tablett) av den verksamma substansen vilket naturligtvis innebär att den kan ha (och har) effekt. Inom den konventionella medicinen används dock också en del behandlingsmetoder och läkemedel som inte har en vetenskaplig förklaringsmodell över verkningsmekanismen.[14] I dessa fall har dock i regel klinisk vetenskaplig prövning fastslagit effekten, även om man inte kan säga varför det fungerar. Kritikerna anser därför att det finns en fundamental skillnad mellan att inte förstå den exakta mekanismen bakom en bevisad behandlingsmetod och att vetenskapligt inte kunna påvisa en positiv effekt av behandlingen.

Kärnfrågan blir därför om det finns vetenskapliga studier av tillfredsställande kvalitet som påvisat någon behandlingseffekt av homeopatiska preparat. För närvarande finns inga sådana studier som inte starkt kritiserats och ifrågasatts. Tidskriften The Lancet publicerade i augusti 2005 en studie, genomförd av Aijing Shang m fl, i vilken placeboeffekten mellan homeopatiska preparat och medicinska preparat jämfördes. Slutsatsen som drogs av undersökningen var att resultaten av de homeopatiska preparaten ej avvek med statistisk signifikans från placeboresultaten, medan det, naturligtvis givet samma konfidensgrad, var bevisat att den konventionella medicinen gav effekt.

Homeopatin avvisas av vetenskapen som en pseudovetenskap, Man anser att homeopatin är en kvarleva från alkemins tid. De fall av positivt resultat som finns hävdar vetenskapen att man lätt kan förklara med slumpen och anses inte statistiskt säkerställda. En möjlig förklaring till den individuellt upplevda effekten av homeopati, är att många sjukdomar förlöper skovvis, med försämringar och förbättringar om vartannat. Oavsett vilken behandling som ges efter en period av försämring, så kommer en positiv effekt upplevas i den förväntade förbättringsfasen. Det är av denna anledning som pålitlig läkemedelsprövning utförs i studier med kontrollgrupper.

Skeptikern och underhållaren James Randi har erbjudit en belöning på 1 miljon US dollar, till den som på något sätt kan påvisa skillnaden mellan rent vatten, och valfritt homeopatiskt preparat. Ett (misslyckat) försök sändes 2002 i BBCs TV-program Horizon. Försöket har kritiserats för oklarheter från Randis sida beträffande vad som utgjorde godkända resultat, och för att försöket inte övervakades av oberoende instanser, och kan därför anses ha föga vetenskaplig relevans. Kritiken bemöts genom att vidmakthålla att homeopaterna själva fick besluta hur experimentet skulle utföras och bedömas och Randis roll var att godkänna utförandet.

Utspädningen har också varit en orsak till kontrovers. Homeopater menar att de undersökningar som gjorts inte drivit utspädningen så långt som normalt görs inom homeopatin, varför man kan ifrågasätta om denna forskning verkligen kan utgöra en grund för att bedöma homeopati.

Ett annat problem har varit vanvård av djur. På grund av karensregler för slakt och mjölkning, vill många djurhållare inte medicinera sina djur i onödan. Eftersom homeopatika i Sverige inte får säljas i sådana doser att de ur vetenskaplig synpunkt kan ha någon effekt, är det då lockande att ge djuren homeopati. Det finns ett otal exempel i den medicinska litteraturen, på djur som fått homeopati istället för läkemedel, och till följd av detta lidit svårt och i värsta fall avlidit på grund av sjukdomar som är lätta att behandla med vanliga läkemedel.[15]

I ett pressmeddelande 2000-06-22 uttalade sig Sveriges Veterinärförbund negativt om homeopati. Bland annat skrev man: "Svenska veterinärer har dock ett författningsenligt krav på sig att verka efter vetenskap och beprövad erfarenhet, dit homeopati inte hör. Den "beprövade erfarenhet" som homeopatiförespråkare talar om bygger på historier om enstaka behandlingar, och inte på kontrollerade försök där stora mängder djur ingår. Homeopatin är ingen ny metod, men den har trots 200 års existens inte på ett trovärdigt sätt lyckats bevisa sin effektivitet. Att förespråka behandlingar utan vetenskapligt grundad effekt äventyrar såväl djurskydd som smittskydd och ekonomiska värden. Detta är något som svenska veterinärer inte vill medverka till." [16]

Försvar av homeopatin

Förespråkare argumenterar att varje behandling som får patienten att må bättre är värdefull, oavsett om den står i konflikt med konventionell behandling eller inte. Vissa homeopater anser att diskussionen huruvida resultaten av behandlingarna beror på placeboeffekten eller inte är akademisk, samt att homeopater hänvisar till fall där eventuellt sådan effekt inte enligt förespråkarna skulle kunna vara förklaringen, som behandling av små barn och djur.

I sin bok från 1995, The Consumer's Guide to Homeopathy ägnar Dana Ullman ett kapitel åt "Vetenskapliga bevis för Homeopatisk Medicin". Han anger bland annat en undersökning från 1991 där tre professorer i medicin från Nederländerna, varav ingen var homeopat, utförde en litteraturgenomgång (ibland felaktigt kallad meta-analys) av tjugofem års forskning av användandet av homeopatiska mediciner. Resultaten publicerade i British Medical Journal. Undersökningen omfattade 107 kontrollerade försök, av vilka 81 visade på positiv effekt av homeopatisk medicin, 24 visade att de inte hade någon effekt, och 2 var tvetydiga. Professorerna angav att "mängden positiva resultat överraskade oss". Kritiker framhåller dock att en stor kvantitet av dåligt kontrollerade studier inte väger upp en omfattande och väl kontrollerad studie.

Nuvarande status och acceptans av homeopati

Den vetenskapligt baserade kunskapen och förespråkare för homeopati är inte överens huruvida försök under kontrollerade former har visat på effekt av sådana behandlingar eller inte, där vetenskapligt baserade studier inte kunnat påvisa någon behandlingseffekt. Vissa undersökningar har givit resultat som stöder homeopati, men kritiker har angivit att dessa försök haft allvarliga brister. 1997 publicerade den brittiska medicinska tidskriften The Lancet en övergripande analys av 89 olika kliniska undersökningar[17]. Artikeln har använts av båda sidorna som stöd för respektive åsikt. Men 2005 publicerades i The Lancet en artikel där det enligt forskarna bekräftades att homeopatiska medel saknar effekt.[18] I efterhand har dock artikeln kritiserats som ofullständig, även av etablerade forskare.[19] En metastudie publicerad 2015 bekräftar dock den tidigare slutsatsen att homeopati inte har någon effekt som behandling för någon sjukdom.[20]

Det fåtal undersökningar av veterinärhomeopati som visat på ett mycket svagt positiv svar på homeopati, som homeopater brukar framhålla, har kritiseras för att de inte använder dubbelblinda kontroller, d.v.s. de homeopater som behandlar djuren vet själva när djuren får placebo eller det undersökta preparatet. Det kan tyckas vara en mindre detalj, men i liknande undersökningar inom konventionell medicin har man noterat att läkare bryr sig betydligt mer om den medicinerade gruppen djur än om placebogruppen. Djur som folk bryr sig om har en marginellt större chans att tillfriskna spontant än ignorerade djur.

Australien

National Health and Medical Research Council rapporterade att enligt deras undersökningar saknades tillförlitliga bevis för att homeopati skulle vara en fungerande behandlingsform för något sjukdomstillstånd.[21] NHMRC avrådde från homeopatiska behandlingar eftersom dessa kunde fördröja påbörjandet av effektiva behandlingsmetoder.[21]

Indien

Det finns en stor marknad för homeopatiska behandlingar i Indien, där behandlingsformen var den tredje största enligt uppgift från 2010.[22]

Storbritannien

I Storbritannien avgör varje Primary Care Trust (PCT) huruvida homeopatiska behandlingar kan ersättas av sjukförsäkringen, och National Health Service (NHS) driver särskilda homeopatiska sjukhus [19], så som Glasgow Homoeopathic Hospital i Glasgow, byggt 2002. Däremot har Royal London Homeopathic Hospital ombildats under namnet Royal London Hospital for Integrated Medicine på grund av minskat patientunderlag. I februari 2011 uppskattade GP Magazine efter en enkätstudie till samtliga brittiska PCT att ungefär en tredjedel av dem godkände ersättning för homeopatiska behandlingar.[23]

Sverige

Leverantörsföreningen för homeopati uppger att det omkring 2010 fanns omkring &&&&&&&&&&&03000.&&&&&03 000 homeopatiska terapeuter och &&&&&&&&&&050000.&&&&&050 000 användare av preparaten i Sverige, respektive &&&&&&&&&&050000.&&&&&050 000 läkare och 110 miljoner användare i EU.[24] Uppgifterna är dock obekräftade och det saknas verifierbara källor.

Det är tillåtet i Sverige att sälja homeopatmedel i spädningar D4 och svagare.[25] D4 innebär en spädning av stamberedningen tiotusen gånger. Läkemedelsverket påpekar också att de inte ska ses som en ersättning för medicinska läkemedel. Medlen måste dock vara registrerade hos Läkemedelsverket, vilket med detta har för avsikt att reglera att beredningar tillkommer på ett hygieniskt och korrekt sätt, det har förekommit att homeopatika innehållit verksamma läkemedel. Registreringstvånget är inte relaterat till eventuell effekt.

"Homeopat" är en oskyddad beteckning som vem som helst får använda[26], och som inte står under Socialstyrelsens tillsyn. Vem som helst kan alltså kalla sig homeopat eller homeopraktiker. Homeopatisk verksamhet regleras istället genom Patientsäkerhetslagen (SFS (2010:659)).

Tyskland

I Tyskland täckte tidigare den allmänna sjukförsäkringen homeopati och andra former av alternativmedicin, men sedan 2004-01-01 gäller inte detta längre. I övriga Europa är homeopatin i allmänhet ännu oreglerad och utanför det allmänna försäkringssystemet. Sedan 2001 regleras homeopati inom EU av direktiv 2001/83/EC. De senaste tilläggen till detta direktiv ålägger medlemsstaterna att införa speciella registreringsprocedurer för homeopatiska preparat.

USA

I USA regleras homeopatiska behandlingar av Food and Drug Administration (FDA). För homeopatiska behandlingsmedel krävs inga speciella tillstånd av FDA, och inga krav finns på bevisad ofarlighet eller effekt före försäljning av sådana preparat. Inga krav finns heller på märkning med bäst före-datum eller liknande. Däremot får homeopatiska medel inte saluföras som "medicin" eller med påståenden om att de har medicinska effekter. Homeopatiska medel har sina egna märkningar där aktiva substanser ej behöver anges.

Källhänvisningar

  1. ^ Tuomela R (1987). ”Chapter 4: Science, Protoscience, and Pseudoscience”. i Pitt JC, Marcello P. Rational Changes in Science: Essays on Scientific Reasoning. Boston Studies in the Philosophy of Science. "98". Springer. Sid. 83–101. doi:10.1007/978-94-009-3779-6_4. ISBN 978-94-010-8181-8. 
  2. ^ Smith K (2012). ”Homeopathy is Unscientific and Unethical”. Bioethics 26 (9): sid. 508–512. doi:10.1111/j.1467-8519.2011.01956.x. 
  3. ^ Ladyman J (2013). ”Chapter 3: Towards a Demarcation of Science from Pseudoscience”. i Pigliucci M, Boudry M. Philosophy of Pseudoscience: Reconsidering the Demarcation Problem. University of Chicago Press. Sid. 48–49. ISBN 978-0-226-05196-3. ”Yet homeopathy is a paradigmatic example of pseudoscience. It is neither simply bad science nor science fraud, but rather profoundly departs from scientific method and theories while being described as scientific by some of its adherents (often sincerely).” 
  4. ^ Baran GR, Kiana MF, Samuel SP (2014). Chapter 2: Science, Pseudoscience, and Not Science: How Do They Differ?. Springer. Sid. 19–57. doi:10.1007/978-1-4614-8541-4_2. ISBN 978-1-4614-8540-7. http://link.springer.com/chapter/10.1007/978-1-4614-8541-4_2/fulltext.html. ”within the traditional medical community it is considered to be quackery” 
  5. ^ [a b] Singh S,Ernst E Trick or Treatment. Alternative Medicine on Trial, 2008
  6. ^ James Randi, In search of the chimera, föreläsning, video
  7. ^ [a b] The Chronic Diseases, their Nature and Homoeopathic Treatment, Samuel Hahnemann, Dresden and Leipsic, Arnold, Vols. 1, 2, 3, 1828; vol. 4, 1830
  8. ^ Homeotherapy, Definitions and Therapeutic Schools. European American Coalition on Homeopathy. ISBN 2-9511467-0-1 
  9. ^ [a b] Alternativmedicinkliniken
  10. ^ Naturlig Hälsa, Skandinavisk Press AB, Malmö 1998
  11. ^ Sida där kvicksilverbehandling förklaras ur ett homepatiskt perspektiv: ”Homeopathy and Dentistry Keep You Smiling By Dana Ullman MPH” Arkiverad 6 februari 2013 hämtat från the Wayback Machine.
  12. ^ Homeopatiskt preparat innehållande kvicksilver: ”Mercurius Vivus”
  13. ^ Homeopatiska preparat innehållande kvicksilver: ”Kvicksilver”
  14. ^ Johan Lundberg, leg läkare, Psykiatri Nordväst, Karolinska Universitetssjukhuset Solna (18 december 2007). ”Litiumbehandling vid bipolär sjukdom stimulerar hippocampustillväxt” (på svenska). Läkartidningen. http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=8380. Läst 11 december 2013.  (Angående att litium används trots att dess mekanism är dåligt känd)
  15. ^ Ingvar Ekesbo, Förekomst och konsekvenser av homeopati på husdjur, Svensk Veterinärtidning Nr 16, Vol 52, år 2000
  16. ^ Sveriges veterinärförbunds webbplats Olyckligt ställningstagande för statlig homeopatiutredare Arkiverad 27 september 2007 hämtat från the Wayback Machine.
  17. ^ Linde K., Clausius N., Ramirez D., Eitel F., Hedges LV, et al., "Are the clinical effects of homeopathy placebo effects? A meta-analysis of placebo-controlled trials", Lancet 1997;350:834-43
  18. ^ Shang, Aijing; Huwiler-Müntener, Karin; Nartey, Linda; Jüni, Peter; Dörig, Stephan; Sterne, Jonathan AC; Pewsner, Daniel; Egger, Matthias (2005). ”Are the clinical effects of homoeopathy placebo effects? Comparative study of placebo-controlled trials of homoeopathy and allopathy”. Lancet 366 (9487): sid. 726 - 732. doi:10.1016/S0140-6736(05)67177-2. http://www.thelancet.com/journals/lancet/article/PIIS0140-6736%2805%2967177-2/abstract. 
  19. ^ [a b] Peter Fisher (2006). ”Homeopathy and The Lancet”. Evidence-Based Complementary and Alternative Medicine 3 (1): sid. 145-147. doi:10.1093/ecam/nek007. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC1375230/. 
  20. ^ Homeopathy not effective for treating any condition, Australian report finds The Guardian, 2015-03-11
  21. ^ [a b] ”Evidence on the effectiveness of homeopathy for treating health conditions”. Australian Government - National Health and Medical Research Council. http://www.nhmrc.gov.au/_files_nhmrc/publications/attachments/cam02a_information_paper.pdf. Läst 15 mars 2015. 
  22. ^ Ghosh, Ajoy Kumar (2010). ”A short history of the development of homeopathy in India”. Homeopathy 99 (2). http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S147549160900099X. Läst 9 december 2012. 
  23. ^ "Third of NHS trusts fund homeopathy", BBC News, 19 februari, 2011
  24. ^ Läkemedelsverkets webbplats
  25. ^ Läkemedelsverkets webbplats Arkiverad 15 februari 2011 hämtat från the Wayback Machine.
  26. ^ 3 kap. 2-5 §§ lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.
  • Kleijnen J., Knipschild P, ter Riet G., "Clinical trials of homeopathy", British Medical Journal 1991;302:316-23
  • Reill D, Taylor MA, Bettie NG, Campell JH, McSharry C, Aitchison TC, et al., "Is evidence for homeopathy reproducible?", Lancet 1994;344:1601-6
  • Consumer's Guide to Homeopathy, Dana Ullman

Externa länkar

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Homeopati&oldid=41644520”