Lammgam

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Lammgam
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Adult lammgam
Adult lammgam
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Hökfåglar
Accipitriformes
Familj Hökartade rovfåglar
Accipitridae
Underfamilj Gamla världens gamar
Aegypiinae
Släkte Gypaetus
Storr, 1784
Art Lammgam
G. barbatus
Vetenskapligt namn
§ Gypaetus barbatus
Auktor Linné, 1758
Utbredning
Gypaetus barbatus distr.png
Synonymer
Juvenil lammgam
Juvenil lammgam
Hitta fler artiklar om fåglar med

Lammgam (Gypaetus barbatus) är en gam som förekommer i bergiga områden i Asien, Afrika och södra Europa. Den placeras som ensam art inom släktet Gypaetus, inom familjen hökartade rovfåglar, och är i motsats till de flesta gamar befjädrad på huvud och hals. Globalt bedöms populationen av lammgam som livskraftig, men i exempelvis Europa och södra Afrika är den hotad.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Lammgamen blir 105–125 cm lång och har ett vingspann på 235–275 cm.[3] Den väger 4,5–7,1 kg.[4] Lammgamen har mycket långa vingar med unikt spetsiga vingar för att vara en så stor rovfågel.[3] Arten har en lång kilformad stjärt som är tydligt längre än vingbredden[3] och den har en nästan falkliknande flyktsilhuett.[5] Den flyger ofta på stela vingar som hålls plant ut från kroppen, för att endast ibland kupas något nedåt.[3]

Ovansidan hos adult fågel är blygrå med ljusa fjäderskaft.[3] Ving- och stjärtundersida är gråbruna med mycket mörka undre vingtäckare.[3] Kroppsundersida och huvud är ljusa med varierande sandbeige till mättat rostbeige ton vilket den anlägger genom sandbad.[3] Den har en svart ansiktsmask som övergår i en "slokmustasch" som hänger ned bakom den kraftiga ljusa näbben.[3]

Juvenilen har en mer kompakt flyktsilhuett med trubbigare vingspets och kortare stjärt.[3] Den är övervägande solkigt gråsvart med kontrasterande mörkt huvud, och mörka ving- och stjärtpennor.[3] Lammgamen anlägger adult dräkt efter cirka 5 år och subadulta fåglar behåller juvenilens mörka huvud ganska länge.[3]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Lammgamen förekommer i bergiga områden i södra Europa, i Afrika och i centrala västra Asien så långt österut som till centrala och nordöstra Kina.[6] Över hela utbredningsområdet förekommer den lokalt. Den är en stannfågel men har mycket stora revir och juveniler genomför långa vandringar.[1]

I södra Europa förekommer den sällsynt i delar av Pyrenéerna, det alpina gränsområdet mellan Schweiz, Frankrike och Italien, Korsika samt Kreta och vissa bergstrakter i norra Grekland. På de nämnda europeiska lokalerna är den som regel stannfågel, men södra delen av centrala Kreta besöks vintertid av lammgamar från andra områden.[5] Många av individerna i Alperna består av uppfödda och utplantering individer.[7] Närmast Europa häckar den i större delen av Turkiet samt i delar av västra Atlasbergen.[5]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Lammgamen delas upp i två underarter med olika utbredning:[6][8]

  • Gypaetus barbatus aureus – förekommer i bergsområden från södra Europa och nordvästra Afrika till centrala och nordöstra Kina.
  • Gypaetus barbatus meridionalis – förekommer lokalt i östra och södra Afrika och sydvästra Arabiska halvön.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Lammgamen födosöker över mycket stora områden och patrullerar ofta sitt revir på stela plana vingar.

Lammgamen födosöker över mycket stora områden och dagsflygningar på upp till 700 km finns dokumenterade.[1] Den förflyttar sig främst genom glidflykt. Födan består främst av as, och då främst ben som kan uppgå till 85% av dess födointag.[1] Lammgamen är specialiserad på den näringsrika benmärgen som finns inuti ben och den äter benen antingen hela, krossar dem med näbben, bankar dem mot berget eller släpper dem från 50–80 meters höjd så att benen splittras.[1] Utöver ben från kadaver består dess föda främst av sköldpaddor, men även mindre däggdjur och fåglar som den dödar.[1] Sköldpaddor och mindre däggdjur dödas också genom att släppas från hög höjd.[1] Den väntar ofta ut andra gamar istället för att konkurrera om kadaver.[1] Det förekommer att den födosöker på soptippar och i Etiopien även i urbana områden.[1]

Häckning och livslängd[redigera | redigera wikitext]

Lammgamen bygger ett mycket stort bo med ett genomsnitt på ungefär en meter i diameter vilket återanvänds år efter år.[1] Det placeras på otillgängliga klippavsatser med överhäng, i klippskrevor, eller i grottor.[1] Boet byggs av grenar och fodras med kvarlevor av djur som skinn och ull, men även avföring och ibland även skräp från människor.[1] I Europa och norra Afrika inträffar häckningen från december till september, i Etiopien från oktober till maj, i södra Afrika från maj till januari, i Indien från december till juni och i merparten av östra Afrika kan den häcka året om.[1] Paret bildar livslånga förhållanden.[3] I fångenskap har lammgamar blivit uppemot 40 år gamla.[4]

Lammgam och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Den globala populationen av lammgam minskar, men arten förekommer över ett så stort område och populationen är så pass stor att den av IUCN bedöms som livskraftig.[1] 2004 uppskattade Birdlife International den globala populationen till 2 000–10 000 individer.[1] Den största populationen förekommer i Etiopien och uppskattades i början av 1990-talet till 1 400–2 200 häckande par.[9] Vissa populationer har minskat kraftigt och exempelvis är populationen av lammgam i södra Afrika kategoriserad som starkt hotad (EN).[10] En studie av den populationen från 2004 uppskattade antalet till endast 71 häckande par.[10] För 200 år sedan förekom lammgamen över hela södra Europas bergiga områden, från västra Spanien till Balkan men idag är den sällsynt.[4] Populationens kraftiga minskning gör lammgamen till en av Europas mest hotade arter.[11] Detta har bland annat resulterat i ett internationellt avelsprojekt som placerar ut uppfödda individer på fyra orter i Alperna. Projektet har pågått sedan 1990-talet och resulterat i att de alpina populationerna 2013 uppgick till cirka 100 individer.[7][1] Idag uppskattas den Europeiska populationen, vilket inkluderar Turkiet och Europeiska Ryssland, till 600–1 000 par, där cirka 100 par häckar i Pyreneerna, 8 par på Korsika, 9–10 par på Kreta och den återintroducerade populationen i Alperna som idag består av 20 par.[4]

Främsta hoten mot arten är förgiftning (främst på grund av att arten är en toppredator), förföljelse av människan, habitatförstöring, olika former av störningar vid häckningsplatser av exempelvis klättrare, fallskärmshoppare och fotografer.[1][5] Lammgamar dödas också genom kollisioner med kraftledningar och vindturbiner.[1]

En förgiftningsorsak är det vanliga inflammationshämmande läkemedlet diklofenak, vilket är dödligt för gamar generellt.[12] Dess användning som veterinärmedicin i södra och sydöstra Asien anses ha orsakat cirka 40 miljoner gamars död, i samband med att de ätit av kadaver från tamboskap som behandlats med medicinen. Numera har medlet förbjudits som veterinärmedicin i Sydasien, men det har däremot gjorts lagligt inom EU. Farhågor finns för vad detta kommer att innebära för Europas gamar, däribland lammgamen.[13][14]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Lammgamens släktnamn Gypaetos är identiskt med artens grekiska trivialnamn (Γυπαετός). Det är sammansatt av orden gypa ('gam') och aetos ('örn') – "gamörn".[15]

Lammgamens mindre typiska gamutseende märks i namngivningen på vissa språk där den inte alls kallas för "gam". På portugisiska heter den quebra-osso ("benknäckaren"), på spanska quebrantahuesos och på franska gypaète barbu ('skäggig gypaetus').[5]

I kulturen[redigera | redigera wikitext]

I grekiska versioner av Gamla Testamentet översätts hebreiskans ord för lammgam, peres, till "grip".[16] Den örn-/falkliknande lammgamen, som i motsats till de flesta gamar har fjädrar på hals och huvud, har även kopplats samman med myten om Prometheus.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r] BirdLife International 2013 Gypaetus barbatus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 2014-01-23.
  2. ^ [a b c] "lammgam". NE.se. Läst 7 juli 2014.
  3. ^ [a b c d e f g h i j k l] Svensson et al. 2009, sid:89
  4. ^ [a b c d] Vulture Conservation Foundation, Bearded vulture (Gypaetus barbatus), <4vultures.org/>, läst 2014-07-10
  5. ^ [a b c d e] "Bearded Vulture Gypaetus barbatus". Europa.eu, 2014-06-03. Läst 7 juli 2014.
  6. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson. (2012) The Clements checklist of birds of the world, Version 6.7 (xls), <www.birds.cornell.edu/clementschecklist>, läst 2013-01-14
  7. ^ [a b] "Reintroduction into the Alps". Wild.uzh.org. Läst 7 juli 2014.
  8. ^ David A. Christie/James Ferguson-Lees (2001): Raptors of the World, sid 116. Christopher Helm Publishers. 978-0-7136-8026-3. Läst 7 juli 2014. (engelska)
  9. ^ Grzegorz Kopij (2004)Status and conservation of the Bearded Vulture Gypaetus barbatus meridionalis in Lesotho, från: Bearded Vulture Reintroduction into the Alps, Annual Report 2004, Foundation for the Conservation of the Bearded Vulture, sid:115
  10. ^ [a b] A. Monadjem, M.D. Anderson, S.E. Piper & A. F. Boshoff (2004) The Vultures of Southern Africa – Quo Vadis?, McGregor Museum, Kimberley, Sydafrika, sid:55
  11. ^ Vincent Bretagnolle, Pablo Inchauti, Jean-François Seguin & Jean-Claude Thibault (2004) Evaluation of the extinction risk and of conservation alternatives for a very small insular population: the Bearded Vulture Gypaetus barbatus in Corsica, från: Bearded Vulture Reintroduction into the Alps, Annual Report 2004, Foundation for the Conservation of the Bearded Vulture, sid:75
  12. ^ "The problem of diclofenac". Rspg.org.uk, 2012-03-30. Läst 7 juli 2014. (engelska)
  13. ^ Dr. Adrian Lombard/International Association for Falconry and Conservation of Birds of Prey (2014-03-08): Facebook-meddelande. Facebook.com. Läst 7 juli 2014. (engelska)
  14. ^ Welz, Adam (2014-03-11): "Bird-killing vet drug alarms European conservationists". Theguardian.com. Läst 7 juli 2014. (engelska)
  15. ^ Thom van Dooren (2011): "Vulture", sid 115. Reaktion Books. ISBN 978-1-86189-806-7. (engelska)
  16. ^ W. Geoffrey Arnott (2007): "Birds in the Ancient World from A to Z", sid 90. Routledge. ISBN 0-203-94662-6 (engelska)

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 89. ISBN 978-91-7424-039-9 
  • Östling, Brutus; Åkesson, Susanne. Att överleva dagen. Stockholm: Östlings Bokförlag Symposion AB. sid. 23. ISBN 978-91-7139-840-6 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]