Liljevalchs konsthall

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 59°19′32″N 18°05′46″Ö / 59.32556°N 18.09611°Ö / 59.32556; 18.09611

Liljevalchs konsthall på 1950-talet med Carl Milles "Bågskytten".

Liljevalchs konsthall (uttalas "liljevalks") ligger i kvarteret Konsthallen vid Djurgårdsvägen 60 på Södra Djurgården i Stockholm. Konsthallen invigdes år 1916 med syfte att göra konst mera lättillgänglig för alla; fokus är samtida konst, men även konsthantverk och liknande har visats, exempelvis Hemutställningen 1917. Detta har sedan invigningen varit konsthallens huvudverksamhet.

Byggnaden uppfördes 1913-16 efter ritningar av arkitekt Carl Bergsten och räknas till den moderna arkitekturens genombrottsverk i Sverige.[1] Sedan år 1974 tillhör konsthallen Stockholms stad. Liljevalchs leds sedan år 2008 av Mårten Castenfors.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

C.F. Liljevalch d.y.

Konsthallen finansierades med arvet från industrimannen Carl Fredrik Liljevalch, d.y.. De som utredde arvet beslöt att en konsthall för allmänheten torde gillats av Liljevalch, eftersom han var även konstmecenat, ägnade sig åt välgörenhet och finansierade museer. En stiftelse bildades för att leda konsthallen. En kommitté under ledning av prins Eugen lyckades få en tomt som ursprungligen ägdes av Stockholms stad, i kvarteret Fyrkanten på Djurgården. En arkitekttävling utlystes år 1913 och juryn valde arkitekten Carl Bergstens förslag.

Den första utställningen i samband med invigningen i mars år 1916 visade verk av Carl Larsson, Anders Zorn och Bruno Liljefors och blev en succé. Till skillnad från Nationalmuseum visade Liljevalchs främst samtida, och även mer okända och mindre erkända, konstnärer.

Den nya konsthallen var en seger för Konstnärsförbundet, som samlade konstnärer vars uttryck stod i kontrast till klassisk konst. Förbundet arbetade för att erhålla fler utställningslokaler så att flera konstnärer skulle kunna ställa ut och allmänheten skulle kunna se deras verk. Innan den nya konsthallen fanns, hade Konstnärsförbundet varit hänvisat till att visa medlemmarnas konst i tillfälliga baracker och mörka kyffen spridda runt om i staden.[2]

Byggnad[redigera | redigera wikitext]

Planritning, bottenvåning
Carl Bergstens fasadritningar

Liljevalchs konsthall är inspirerad av samtida tysk galleriteknik.[3] Liljevalchs är inspirerad av antika sydeuropeiska palats och villor samt av 1900-talets nya byggnadsteknik med armerad betong, men även inslag av glas och metall samt detaljer av trä ger byggnaden dess karaktär. Den sparsmakade inredningen och byggnadens smäckra, moderna konstruktion av armerad betong gör att konsthallen är en representant för övergången från nationalromantiken till tjugotalsklassicism. Byggnadens konstnärliga utsmyckningar utgörs främst av en byst i granit av Liljevalch (av Christian Eriksson), en relief (av Carl Milles) ovanför portalen, samt statyn Bågskytten (av Milles) på en hög kolonn framför portalen.

Stora utställningshallen

På entréplanet finns ungefär 13 salar som används till utställningar (och en museibutik). I källarplanet ligger utställningslokaler, garderob och annat. Det är högt i tak i synnerhet i Skulpturhallen, men även i övriga salar. Fönstren kan vid behov täckas för, så att filmer och annat kan visas och för att skydda känslig konst. Det indirekta dagsljuset gör att konstverken syns bra. De flesta salar har ljus uppifrån, flera rum är till och med som atrium med glastak eller lanterniner. Somliga salar har sidoljus från fönster. Det finns alltså flera olika varianter av naturligt ljus i stor mängd i de olika salarna, vilket innebar att Liljevalchs var ett unikt galleri i synnerhet för sin tid.

Innanför entréhallen ligger den luftiga stora utställningshallen (Skulpturhallen) som har 8,5 meters takhöjd, krönt av ett kassettak av armerad betong. Det är den största hallen. På kortväggen finns en trappa med mörkgrå trappsteg som kontrasterar mot de vita väggarna. Trappan leder upp till Vinstugan och till en mycket smal balkong (för service) som går utmed hallens väggar och är en fortsättning på trappans gråsvarta räcke. Vinstugan var förr en servering, men den används ej offentligt nuförtiden. I nivå med balkongen finns hallens fönster, ett band av fönster som når ända upp till taket och nästan går runt hela hallen.

Skulpturhallens väggar utgörs högst upp, nedanför taket, nästan enbart av fönster vilka ger bra dagsljus. Vid södra väggen finns en arkad av gråa åttkantiga betongpelare. Bakom arkaden finns övriga salar, till exempel de två salarna i byggnadens mitt; de är nästan som en sal, endast åtskilda av ett stort valv, även det har två betongpelare. Dessa salar är omgivna av övriga salar, till exempel i söder. Där ligger den näst största hallen. Den har även stora glasytor och glasdörrar som genom en luftig portik ger utsikt över den kringbyggda blomstrande trädgården i söder. På andra sidan trädgården ligger serveringen Blå porten. Man kan äta där och i trädgården. Serveringen och trädgården har även en egen ingång från Djurgårdsvägen.

Verksamhet[redigera | redigera wikitext]

Konst, skulptur, installationer, men även hantverk visas i flera utställningar om året; främst samtida verk. Sedan invigningen år 1916 har flera olika utställningar hållits så gott som varje år. En tidig, uppmärksammad utställning var Hemutställningen 1917 som arrangerades av Svenska Slöjdföreningen (numer Svensk Form).

Svenska, men även utländska verk brukar utställas. Liljevalchs har sedan starten mestadels uttagit entréavgift av konsthallens besökare. Sedan år 1921 hålls årligen den så kallade Vårsalongen, som ofta utgjorts av verk från allmänheten eller icke kända konstnärer, verken väljs ut av en jury. Vårsalongen är en populär möjlighet för allmänheten och okända konstnärer att visa och sälja sina verk. Enligt Liljevalchs visar konsthallen konst "som syns och blir sedd". Liljevalchs skriver:

Liljevalchs vårsalong är Stockholms säkraste vårtecken. Att komma med eller inte komma med, är frågan för både väl etablerade och oetablerade konstnärer. Och så har det varit sedan den 21 april 1921 då den allra första salongen öppnades. Under de senaste åren har Vårsalongens inriktning finjusterats och kravet på kvalitet skruvats upp. Återigen är den ett utställningsforum att räkna med, ett kaxigt arrangemang som visar andra konstnärskap än de som vanligtvis ingår i institutionernas och gallerivärldens medvetande.

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Tillbyggnad[redigera | redigera wikitext]

En utbyggnad med en preliminär budget på 120 miljoner kronor planeras på ett 2.000 kvadratmeter stort område omedelbart väster om den nuvarande byggnaden. Under 2013 genomfördes en tävling om förslag till tillbyggnad mellan de fem arkitektbyråerna Lundgaard & Tranberg från Danmark, Snøhetta från Norge , Petra Gipp Arkitektur och Wingårdh Arkitektkontor från Sverige samt Kengo Kuma & Associates från Japan. Enligt planeringen ska tillbyggnaden vara klar 2016.[4][5][6] Tävlingen vanns av Wingårdh Arkitektkontor, under medverkan av konstnären Ingegerd Råman, med förslaget Liten, en trevåningars byggnad i betong med en yta på omkring 2.400 kvadratmeter. Tillbyggnaden är planerad att stå färdig under första halvåret 1917.[7]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bedoire (1986), sida 184
  2. ^ Liljevalchs "då och nu"
  3. ^ Bedoire (1986), sida 186
  4. ^ Svenska Dagbladet Kultur 11 mars 2013, sidan 6
  5. ^ Sveriges Arkitekters webbplats 8 mars 2013
  6. ^ Inbjudan till prekvalificering samt frågor och svar, Sveriges Arkitekters webbplats
  7. ^ Dagens Nyheter Kultur 28 februari 2014, sidan 4

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]