Nationalromantik

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Nationalromantiken)
Hoppa till: navigering, sök
Stickande kulla av Anders Zorn, 1901.

Nationalromantiken, nationell romantik, var en intellektuell och estetisk rörelse under 1800-talet och början av 1900-talet. Nationalromantiken var de konstnärliga uttrycken för nationalismen, som en nationalistisk gren av romantiken, och förekom i de flesta länder i Europa från början av 1800-talet och fram till realismen, tiden varierar dock från olika konstformer. Natur och landsbygd hyllas, liksom den egna staten. Både Skansen och Nationalmuseum i Stockholm skapades under den nationalromantiska perioden i Sverige.

Nationalismen fanns som ett inslag i romantiken redan från dess födelse, med Ossians sånger. Med nationalismens födelse och vurmen för nationalstaten i början av 1800-talet föds den egentliga nationalromantiken, till att börja med främst inom litteratur och musik. Inom arkitektur och konst var de klassicistiska idealen så starka, att det var först framåt mitten av 1800-talet som de började luckras upp.

Musik[redigera | redigera wikitext]

Inom musiken handlade nationalromantiken till att börja med främst om uppteckningar av ballader och folkvisor, som tänktes ha sitt ursprung i "folksjälen". Många klassiska kompositörer försökte dock tidigt hitta en egen "nationell" ton i sitt musikskapande, gärna med romantiska förtecken med hänvisning till "nationens musikaliska själ". Författandet av nationalsånger och annan patriotisk musik kan ses som nationalromantik, men utan att musiken på något sätt kan sägas bygga på en egen nationellt kulturarv, och just kopplad till en föreställning om en djupt rotad "nationell" musiksmak, är musiken inte nationalromantisk. Tonsättningar av nationalepos är ett annat exempel. Sånger som beskriver den egna statens landsbygd och natur är också vanligt. Manskörerna i nordeuropa nådde sin största popularitet under denna period med en nationalromantisk repertoar.

Några tonsättare[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Inom svensk litteratur brukar nationalromantik användas som benämning på två olika perioder. Dels talar man ibland om den "Göticistiska Romantiken" under det tidiga 1800-talet, med företrädare som Erik Gustaf Geijer och Esaias Tegnér som nationalromantik. Forntida heroiska berättelser var vanliga. Geijer var en av förgrundsgestalterna i det Götiska förbundet som grundades 1811. Det Götiska förbundets saga blev kort, men författare som C.V.A. Strandberg följde upp det nationalromantiska arvet. Författare som Carl Snoilsky, Verner von Heidenstam, K.G. Ossiannilsson och Oscar Levertin under slutet av 1800-talet brukar betraktas som den svenska nationalromantikens huvudperiod. De flesta av "Nittiotalisterna" skrev nationalromantisk litteratur.

Några verk[redigera | redigera wikitext]

Arkitektur[redigera | redigera wikitext]

Utveckling[redigera | redigera wikitext]

Hamnkontoret i Malmö, numera Malmö högskolas rektorsexpedition.
Harald Boklund
Slakthuset i Malmö.
Salomon Sörensen

Redan under med den gotiska stilens födelse i England vid mitten av 1700-talet fanns nationalromantiska tankegångar bakom arkitekturen. Gustaf III, som gjorde enskilda, om än ganska missuppfattade försök att introducera en "Götisk" stil i Sverige hade nationalromantiska tankegångar. Den klassicistiska vurmen kom dock att dominera arkitekturen under hela det tidiga 1800-talet, och trots enskilda exempel är det först på 1870-talet som det som vanligen brukar betecknas som nationalromatik får sitt genombrott. Under det sena 1800-talets eklekticism hade arkitekturen fått en allt mer nationell inriktning. Denna fortsatte och blev mer renodlad under 1900-talets början. Många arkitekter började alltmer krydda sina byggnader med detaljer ur den nationella folkkonsten. Några av de första exemplen på detta kan ses i Finland, där man som ett furstendöme i det mycket större Ryssland, sökte efter en nationell identitet. Man uppförde hus i vad som man ansåg vara "äktfinska" material, så som natursten i monumentalbyggnader och timmer i sommarställen och villor. En av de ledande arkitekterna var här Lars Sonck, som bland annat uppförde Telefonföreningens hus och kompositören Sibelius Villa Ainola enligt dessa principer. Sonck fick snart flera efterföljare och fler hus som Nationalmuseet och Pohjalabolagets huvudbyggnad av arkitekttrion Herman Gesellius, Armas Lindgren och Eliel Saarinen byggdes i nationalromantisk stil. Även i Ungern, vars situation i många avseenden liknade Finlands, hade en liknande arkitektursyn vuxit upp, med bland andra Béla Lajta som förgrundsgestalt. I Sverige argumenterade August Brunius för att den nya stilen istället skulle kallas nationalrealism, då han ansåg att den mer stod med båda fötterna på jorden genom goda planlösningar och solida, enkla konstruktioner. Den svenska versionen av nationalromantik dominerades mer av tegel och träpaneler och färgskalor som falurött och herrgårdsgult, men också av ett mindre nationalistiskt formspråk och mer importerade förebilder, som kan ses i Stockholms stadshus som exempel.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Det nationalromantiska Sverige hämtade sina förebilder i äldre svensk arkitektur, till exempel allmogestil, vasatidens slott eller stormaktstidens barock. Material som trä, tegel och natursten var vanliga. Stilen premierade ett hantverksmässigt utförande. Städernas hus hade ofta tegel eller puts, medan villor och egnahem ofta hade fasader i tjärat eller rödfärgat trä med tätspröjsade fönster. Knutar, foder och fönster målades vita, bruna eller gröna. Takfallen var ofta branta och brutna med kupor. Asymmetrisk planlösning var vanligt.

Carl Westman var en viktig svensk pionjär för den nationalromantiska arkitekturen. I Pressens villa (numera riven), ritad och uppförd i Saltsjöbaden 1901, förverkligade han sina ideal: en rödmålad villa med vita knutar. Med Villa Tamm i Saltsjöbaden från 1903, inledde Westman en serie villor med regelbundna plan- och fasadlösningar. Andra arkitekter var Ragnar Östberg och Lars Israel Wahlman. Arkitekten Per Olof Hallman skapade planerna för flera områden med nationalromantiska drag. I Finland var arkitekttrion Gesellius-Lindgren-Saarinen banbrytare.

I södra Sverige tog sig nationalromantiken delvis andra uttryck inom arkitekturen eftersom arkitekterna främst valde sina förebilder ur äldre skånsk och dansk arkitektur något som resulterade i en (i jämförelse med den mellansvenska nationalromantiken) mindre tung och kraftfull arkitektur. John Smedberg och Fredrik Sundbärgs Malmö museum från 1900 (idag stadsbiblioteket) har tydlig påverkan från skånska och danska slott (Egeskov, Torup, Trolleholm) och Salomon Sörensens slakthus från 1904 tog inspiration från hansatidens sengotiska arkitektur.

Villaområden & byggnader[redigera | redigera wikitext]

Många villastäder kom till under nationalromantiken. Många villor från denna tid visar en blandning av olika stilar. En del av byggnaderna som tillkom i villastäderna under denna period hade inslag av tidigare snickarglädje, schweizerstil och även senare jugendarkitektur. Under 1910-talet blev jugendstilen omodern och ersattes av en stramare stil med klassicistiska drag (även kallad tjugotalsklassicism eller Swedish grace). Få områden har hus i enbart nationalromantisk stil.

Områden

Byggnader

Stadsbebyggelse[redigera | redigera wikitext]

Få områden har enbart nationalromantisk stil, men Lärkstaden i Stockholm tillhör ett område med utpräglad nationalromantisk stil. Områden som till viss del har eller har haft detta stilideal kan även hittas i listan nedan.

Områden

Byggnader

Danmark[redigera | redigera wikitext]

Finland[redigera | redigera wikitext]

Norge[redigera | redigera wikitext]

Konst[redigera | redigera wikitext]

Det nationalromantiska måleriet brukar härledas till Düsseldorfskolan som skapade dels historieromatiska målare som Carl Wahlbom och Carl Gustaf Hellqvist, dels mer utpräglat nationalromantiska konstnärer som Bengt Nordenberg, Josef Wilhelm Wallander och Johan Fredrik Höckert. Impressionsisterna såsom Carl Larsson och övriga konstnärer inom Konstnärsförbundet inledde sin verksamhet i opposition mot dessa, och med en mer internationellt präglad stil, men ganska snart kom nationalistiska tankegångar in även i deras konst. Nya impulser kom mot slutet av 1800-talet, då flera svenska konstnärer reste hem från Paris för att skildra det som de ansåg var det genuint svenska. Motiv som återkommer då är det svenska landskapet med tall och gran, arbetande bönder och motiven av hemmet. Det goda hemmet blev en symbol för det enkla och goda sättet att leva sitt liv. Den konstnär som blivit mest känd för sådana bilder av hemmet är Carl Larsson, som målade sin familj i Sundborn, Dalarna.

Konstnärerna nedan är exempel på konstnärer som i sin samtid inte betraktades som nationalromantiska konstnärer, men i senare tid, framför allt efter andra världskriget, kommit att symbolisera en "nationell" svensk konst.

Några norska konstnärer[redigera | redigera wikitext]

Några finländska konstnärer[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]