Oberoende staters samvälde

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”OSS” leder hit. För andra betydelser, se OSS (olika betydelser).
Uppslagsordet ”CIS” leder hit. För andra betydelser, se CIS (olika betydelser).
Содружество Независимых Государств
Sodruzjestvo Nezavisimych Gosudarstv
Oberoende staters samvälde
  Fullvärdig medlem
  Deltagande icke-medlem (Ukraina och Turkmenistan)
  Före detta medlem (Georgien)
Grundad 21 december 1991
Säte Minsk, Vitryssland
Medlemmar
Webbplats http://cis.minsk.by/

Oberoende staters samvälde[1] (förkortat OSS) är ett samvälde bestående av de tidigare sovjetrepublikerna, förutom baltstaterna. Det grundades i början av december 1991, då presidenterna i Ryssland, Ukraina och Vitryssland samlades och beslöt i Belavezjaavtalet att bilda en lösare sammanslutning, samt att därigenom upplösa Sovjetunionen. Georgien deltog inte från början, men beslöt 1993 att gå med. Den 12 augusti 2008 meddelade Georgiens president att landet kommer att lämna OSS, som en direkt följd av kriget i Sydossetien i augusti 2008.[2] 2005 drog sig Turkmenistan ur som permanent medlem, men fortsatte att vara associerad medlem.

Medlemsländerna i Oberoende staters samvälde är i alla avseenden självständiga stater. I internationella sportsammanhang uppträdde dock under en kort övergångsperiod gemensamma lag för OSS i olika sporter som ersättare för Sovjetunionen, bland annat i Europamästerskapet i fotboll 1992 men inte i Olympiska vinterspelen 1992 eller Olympiska sommarspelen 1992. I OS kallade man sig istället för Förenade laget, där även deltagare från Georgien var med. I OS använde man den olympiska flaggan eftersom det inte fanns någon egen flagga för OSS, medan man i Fotbolls-EM använde en vit flagga med bokstäverna CIS (förkortning för det engelska namnet på samväldet, Commonwealth of Independent States).

Historia[redigera | redigera wikitext]

Organisationen grundades den 8 december 1991 av Ryssland, Ukraina och Vitryssland, när ledarna för de tre länderna, Boris Jeltsin, Leonid Kravtjuk och Stanislaŭ Sjusjkevitj, möttes i Bialowiezaskogen norr om Brest i Vitryssland och signerade Belavezjaavtalet vid Sovjetunionens upplösning och skapade OSS som en efterträdare till Sovjetunionen. Vid samma tillfälle tillkännagav de att den nya organisationen skulle vara öppen för alla tidigare sovjetrepubliker, såväl som alla andra nationer som delar samma mål. OSS stadgar anger att alla medlemsstater är suveräna och självständiga stater och avskaffar slutgiltigt därmed Sovjetunionen.

Den 21 december 1991 gick ytterligare åtta tidigare sovjetrepubliker, Armenien, Azerbajdzjan, Kazakstan, Kirgizistan, Moldavien, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan, med i OSS och räknades retroaktivt som grundande medlemmar vid sidan av Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Därmed hade organisationen elva medlemsstater. Den 26 december bekräftades besluten genom att Sovjetunionens högsta sovjet (parlament) fattade motsvarande beslut; enligt dess beslut upplöstes Sovjetunionen formellt vid nyårsslaget 1991–1992.

Georgien gick med två år senare, den 3 december 1993. De tre baltiska länderna, Estland, Lettland och Litauen, som hade tillåtits lämna Sovjetunionen redan i september 1991, gick inte med i OSS och valde istället att gå med i Europeiska gemenskapen.

Militär struktur[redigera | redigera wikitext]

Jevgenij Sjaposjnikov utsågs från början till överbefälhavare över OSS militära styrkor, det vill säga i praktiken Sovjetunionens militärmakt, eftersom de enskilda länderna ännu inte hade några egna militära styrkor. När Boris Jeltsin blev rysk försvarsminister den 7 maj 1992 kastades Sjaposjnikov och hans personal ut från försvarsministeriet och generalstabsbyggnaderna och gavs kontor i före detta Warszawapaktens högkvarter på Leningradskij Prospekt 41 i de norra utkanterna av Moskva.[3][4] Sjaposjnikov avgick i juni 1993.

I december 1993 togs högkvarteret för OSS militära styrkor bort.[5] Istället skapade OSS råd för försvarsministrar ett militärsamarbetskoordineringshögkvarter i Moskva, till hälften finansierat av Ryssland.[6] General Viktor Samsonov utsågs till personalchef.

Medlemsstatus för OSS-länderna[redigera | redigera wikitext]

Belavezjaavtalet fortsatte att vara OSS viktigaste grundläggande dokument tills januari 1993, när OSS stadgar (ryska: Устав, Ustav) trädde i kraft. Stadgarna formaliserade medlemskapsformen: en medlemsstat definieras som en stat som ratificerar OSS stadgar. Turkmenistan har inte ratificerat stadgarna och ändrade sin medlemsstatus till att vara associerad medlem den 26 augusti 2005 för att vara konsekvent med sin FN-erkända internationella neutralitetsstatus. Ukraina, en av de tre grundarstaterna som signerade och ratificerade Belavezjaavtalet i december 1991, har aldrig ratificerat OSS stadgar och är därmed inte en rättslig medlem i dagens läge och funderar just nu[när?] på att dra tillbaka sitt finansiella stöd.

Land Signerat Ratificerat Stadgar ratificerade
 Armenien 21 december 1991 18 februari 1992 16 mars 1994
 Azerbajdzjan 21 december 1991 24 september 1993 14 december 1993
 Kazakstan 21 december 1991 23 december 1991 20 april 1994
 Kirgizistan 21 december 1991 6 mars 1992 12 april 1994
 Moldavien 21 december 1991 8 april 1994 27 juni 1994
 Ryssland 8 december 1991 12 december 1991 20 juli 1993
 Tadzjikistan 21 december 1991 26 juni 1993 4 augusti 1993
 Turkmenistan 21 december 1991 26 december 1991
 Uzbekistan 21 december 1991 1 april 1992 9 februari 1994
 Vitryssland 8 december 1991 10 december 1991 18 januari 1994

Mellan 2003 och 2005 upplevde tre av OSS medlemsstater en ändring av regimerna i en serie av färgrevolutioner: Eduard Sjevardnadze störtades i Georgien, Viktor Jusjtjenko valdes i Ukraina och Askar Akajev störtades i Kirgizistan. I februari 2006 lämnade Georgien Försvarsministerrådet med uttalandet att ”Georgien har som mål att gå med i Nato och kan inte vara med i två militärallianser samtidigt”. I mars 2007 uttryckte Igor Ivanov, det ryska säkerhetsrådets sekreterare, sina tvivel om OSS nytta och betonade att Eurasiska ekonomiska gemenskapen blivit en mer kompetent organisation för att förena de största länderna inom OSS.

Tidigare medlemsstat[redigera | redigera wikitext]

Land Signerat Ratificerat Stadgar ratificerade Drog sig ur Verkställdes
 Georgien 3 december 1993 19 april 1994 18 augusti 2008 17 augusti 2009
 Ukraina 8 december 1991 10 december 1991 - 19 mars 2014 -

Efter kriget i Georgien 2008 meddelade president Micheil Saakasjvili under ett offentligt tal i huvudstaden Tbilisi att Georgien kommer att lämna OSS, och det georgiska parlamentet röstade enhälligt för ett utträde den 14 augusti 2008. Den 18 augusti meddelade Georgiens utrikesministerium OSS exekutiva kommitté om beslutet, vilket trädde i kraft den 17 augusti 2009.

Verkställande sekreterare för OSS[redigera | redigera wikitext]

Möte för OSS ledare i Bisjkek 2008.
Namn Land Tid
Ivan Korottjenja  Vitryssland 26 december 1991–29 april 1998
Boris Berezovskij  Ryssland 29 april 1998–4 mars 1999
Ivan Korottjenja  Vitryssland 4 mars–2 april 1999
Jurij Jarov  Ryssland 2 april 1999–14 juni 2004
Vladimir Rusjailo  Ryssland 14 juni 2004–5 oktober 2007
Sergej Lebedev  Ryssland sedan 5 oktober 2007

Ryska språket[redigera | redigera wikitext]

Ryssland har uppmanat att ryska ska få officiell status i alla OSS medlemsstater. Än så länge är ryska officiellt språk i fyra av dess stater: Ryssland, Vitryssland, Kazakstan och Kirgizistan. Ryska är även ansett som ett officiellt språk i regionen Transnistrien, samt i den autonoma regionen Gagauzien i Moldavien. Viktor Janukovytj, den proryska presidentkandidaten i det kontroversiella presidentvalet i Ukraina 2004, deklarerade sin avsikt att göra ryska till ett andra officiellt språk i Ukraina. Dock gjorde vinnaren Viktor Jusjtjenko inte så eftersom han var mer nära allierad med den ukrainsktalande befolkningen. Janukovitj vann presidentvalet i Ukraina 2010, och har fortfarande för avsikt att göra ryska till ett andra officiellt språk.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Forskningscentralen för de inhemska språken rekommenderar bestämd form, Oberoende staternas samvälde
  2. ^ ”Georgien lämnar samväldet”. Sveriges Television. http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=22584&a=1215241&lid=senasteNytt_275226&lpos=rubrik_1215241. Läst 12 augusti 2008. 
  3. ^ Johnson's Russia List #2142, 9 april 1998
  4. ^ Odom, The Collapse of the Soviet Military, ss. 385-86
  5. ^ Interfax, 22 December 1993, via Zbigniew Brzezinski, Paige Sullivan, 'Russia and the Commonwealth of Independent States' CSIS, 1997, s.464 via Google Books
  6. ^ SIPRI 1998 Annual, s.18