Viktor Jusjtjenko

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Viktor Andrijovytj Jusjtjenko
Віктор Андрійович Ющенко


Ämbetsperiod
23 januari 200525 februari 2010
Företrädare Leonid Kutjma
Efterträdare Viktor Janukovytj

Född Viktor Andrijovytj Jusjtjenko
23 februari 1954 (60 år)
Choruzjivka, Sumy oblast, Ukrainska SSR, Sovjetunionen
Politiskt parti Vårt Ukraina (nationaldemokrat)
Maka Kateryna Tjumatjenko
Namnteckning Viktor Jusjtjenkos namnteckning

Viktor Andrijovytj Jusjtjenko (ukrainska: Ві́ктор Андрі́йович Ю́щенко, lyssna ), född 23 februari 1954 i Choruzjivka i Sumy oblast, är en ukrainsk politiker. Han var landets president från 23 januari 2005 till 25 februari 2010. Han var tidigare premiärminister från 1999 till 2001.

Uppväxt och karriär[redigera | redigera wikitext]

Jusjtjenko föddes i byn Choruzjivka i Sumy oblast i nuvarande nordöstra Ukraina, som son till en lärare. Efter studier i ekonomi vid universitetet i Ternopil arbetade Jusjtjenko som revisor i Ivano-Frankivska oblast. 1976 anställdes han vid Sovjetunionens statsbank i Sumy. Han utsågs därefter till styrelseordförande för Ukrainas Industribank i Kiev.

1993 anställdes han vid Ukrainas centralbank, vars högste chef han blev 1997. Han gjorde sig där känd som en skarp kritiker av den sittande regeringens ekonomiska politik, då han menade att förändringarna gick alltför långsamt. Han spelade också en viktig roll vid införandet av den nya ukrainska valutan, hryvnian, och för inrättandet av ett modernt regleringssystem för kommersiella banker. Han lyckades även få bukt med en våg av hyperinflation som drabbade landet, och med att upprätthålla valutakursen efter den ryska ekonomiska krisen 1998.

I ett försök att få fart på landets ekonomi utnämnde president Kutjma honom till premiärminister i december 1999. Snart därefter började tillväxten ta fart igen, första gången sedan Sovjettiden. Snart blev dock Jusjtjenkos regering, med vice premiärminister Julia Tymosjenko i spetsen, indragen i en konflikt med inflytelserika ledare inom gas- och oljeindustrin. Konflikten resulterade i en misstroendeomröstning i parlamentet 2001, som fällde regeringen. Detta sågs med bestörtning av många ukrainare; fyra miljoner namnunderskrifter samlades in till stöd för Jusjtjenko och tiotusentals människor demonstrerade i Kiev.

I januari 2003 samlade Jusjtjenko delar av landets oppositionella i den nationaldemokratiska koalitionen Vårt Ukraina (Nasja Ukrajina), som vann en fjärdedel av rösterna i parlamentet. Detta räckte dock inte för att nå politisk majoritet, och försöken att samarbeta med de andra oppositionspartierna misslyckades.

Orangea revolutionen[redigera | redigera wikitext]

Viktor Jusjtjenko under den så kallade orangea revolutionen, då tusentals av hans anhängare demonstrerade på Kievs gator mot det misstänkta valfusket.

Under 2004 meddelade Jusjtjenko att han tänkte ställa upp som oberoende kandidat i ukrainska presidentvalet. Hans huvudmotståndare om posten var dåvarande premiärministern Viktor Janukovytj. Jusjtjenko gick till val med bland annat löften om att bekämpa den utbredda korruptionen, liberalisera ekonomin och skapa fem miljoner nya jobb. Bättre relationer med väst stod också högt på dagordningen. Jusjtjenkos supportrar samlades i valalliansen "Syla Narodu" ("Folkets Makt"), ledd av honom själv och Julia Tymosjenko.

Valkampanjen var ofta hätsk, kontroversiell och våldsam. Mitt under valkampanjen, i september 2004, insjuknade Jusjtjenko hastigt i akut bukspottkörtelinflammation. Hans läkare konstaterade senare att han förgiftats av ämnet dioxin, Jusjtjenko anser att det troligtvis intagits i samband med en middag med en grupp ukrainska regeringstjänstemän (däribland chefen för den ukrainska säkerhetstjänsten, Igor Smesjko). Efter bukspottkörtelinflammation är hans ansikte svårt ärrat och uppsvällt av blåsor.[källa behövs]

I den ursprungliga valomgången, som hölls den 31 oktober 2004, fick Jusjtjenko 39,87% av rösterna mot 39,32% för Janukovitj. Då ingen av kandidaterna nådde de 50% som krävdes för seger, utlystes en andra valomgång till den 21 november, där Janukovitj segrade. Trots att valdeltagandet var upp till 75%, rapporterades det från valobservatörer många oegentligheter, såsom organiserat flerröstande och extraröster för båda kandidaterna efter att vallokalerna stängt. En sista opinionsundersökning gav Jusjtjenko ledningen i de västra och centrala delarna av landet och Janukovitj i de östra och södra delarna av landet.

Det misstänkta valfusket, tillsammans med det faktum att opinionsundersökningarna skiljde sig så radikalt från den slutliga rösträkningen, gjorde att Jusjtjenko och hans anhängare vägrade att erkänna valresultatet. Efter tretton dagar av omfattande demonstrationer av anhängare av valalliansen "Folkets Makt", demonstrationerna kom att kallas för den orangea revolutionen, då många av anhängarna bar orangea accessoarer. Orange var valalliansens färg, som reaktion blev det stora motdemonstrationer till fördel för Janukovitj i de östra och södra delarna av landet. I Kiev och andra städer ogiltigförklarades valresultatet av Ukrainas högsta domstol, och en ny valomgång beordrades till den 26 december. Inför denna valomgång hade en ny lag antagits av parlamentet för att förhindra valfusk, och rekordmånga valobservatörer fanns på plats för att övervaka valet. Efter en rad överklaganden från Janukovitj utsågs Jusjtjenko slutligen till segrare med siffrorna 52% mot Janukovitjs 44%. Den 23 januari 2005 installerades han på presidentposten.

Presidenttiden och politiskt porträtt[redigera | redigera wikitext]

Jusjtjenko i Płock, Polen med Lech Kaczyński

Den första tiden under Jusjtjenkos tid på presidentposten markerades av ett antal avsked och tillsättningar på alla nivåer i den ukrainska administrationen Julia Tymosjenko utsågs till ny premiärminister och kunde bilda regering. I september 2005 avskedade Jusjtjenko hela regeringen, efter avhopp och anklagelser om korruption. Som tillförordnad premiärminister utsågs Jurij Jechanurov.

Jusjtjenko har utmärkt sig som en karismatisk politiker som har störst stöd bland ukrainare i de västra och centrala delarna av landet och betydligt mindre stöd bland ukrainare i de östra och södra delarna av landet. Som politiker beskrivs Jusjtjenko ofta som en blandning av en västorienterad högerdemokrat och ukrainsk nationalist. Han är även en stor förespråkare för privatiseringar av den ukrainska ekonomin.

Jusjtjenko vill att Ukraina snabbt ska försöka få medlemskap i NATO och vill påskynda ett ukrainsk Nato-medlemskap som en följd av konflikten mellan Ryssland och Georgien i augusti 2008. Nato-länderna gav Ukraina och Georgien löften om medlemskap under sitt möte i april 2008. Ärendet kommer att behandlas på nytt i december 2008.[1] Men mer än 70% av det ukrainska folket är emellertid mot och endast 15% är för ett ukrainskt Nato-medlemskap.[2] Att Jusjtjenko omedelbart tog så tydlig ställning för Georgien och sin nära allierade Micheil Saakasjvili utlöste en politisk kris i Ukraina. Premiärminister Julia Tymosjenko, med en tidigare image av västvänlighet, hade legat lågt, men hennes block stoppade en parlamentsresolution som var kritisk mot Rysslands agerande i Georgien och införande restriktioner för den ryska Svartahavsflottan i SevastopolKrim. For att stoppa Jusjtjenkos provästliga och antiryska politik drevs ett lagförslag fram som begränsar presidentens makt till förmån för premiärministern. Forslaget röstades igenom av Julia Tymosjenkos block och Viktor Janukovytjs parti Regionernas parti tillsammans med Ukrainas kommunistiska parti. President Jusjtjenko hävdade att koalitionen skapat en "premiärministerns diktatur" och hotade med att upplösa det demokratisk folkvalda parlamentet och utlysa nyval.

Det politiska samarbetet mellan Julia Tymosjenko och Viktor Janukovytj blev kortvarigt eftersom båda gjorde anspråk på presidentposten 2010, ett val president Jusjtjenko inte hade en chans i. Stödet för honom hade sjunkit stadigt sedan den Orangea revolutionen. Vi valet fick han bara drygt fem procent av rösterna.

Den 22 januari 2010 tilldelade Jusjtjenko Stepan Bandera postumt den högsta hedersbetygelsen i Ukraina, Heroj Ukrajiny (Ukrainas hjälte).[3] Beslutet togs under Jusjtjenkos sista dagar som president och efter att det blev klart att han var tvungen att lämna posten som president. Utmärkelsen fördömdes av Simon Wiesenthalcentret och Polens president Lech Kaczyński, det ryska utrikesministeriet, sovjetiska veteranorganisationer och ukrainska politiker såsom Serhij Tihipko och Konstantin Zarudnev.[4][5][6] Zarudnev, en parlamentsledamot som representerar Sevastopol och Ukrainska socialistiska framstegspartiet, gick så långt som att bränna sitt ukrainska pass i protest, enligt den ryska nyhetsbyrån RIA Novosti.[7] Europaparlamentet beklagade att Stepan Bandera förlänats utmärkelsen i en resolution om situationen i Ukraina den 25 januari 2010.[8] Den 3 mars 2010 uppmanade Ivano-Frankivsks regionala råd Europaparlamentet att granska denna resolution.[9]

Ukrainas president Viktor Janukovytj gav på sitt första officiella besök till Moskva i mars 2010 löften om att riva upp Jusjtjenkos beslut att tilldela Stefan Bandera och Roman Sjuchevitj hedersbetygelsen.[10] Det ukrainska parlamentet bildade 9 mars en undersökningskommission som granskade ett antal utmärkelser, bland dem Banderas, som delatss ut av Jusjtjenko de sista dagarna innan han frånträdde presidentämbetet.[11]

Utmärkelsen förklarades som olaglig av en ukrainsk domstol i april 2010. I januari 2011, under presidenten Janukovitj, drogs utmärkelsen officiellt tillbaka.[12]

Privatliv[redigera | redigera wikitext]

Jusjtjenko är gift med Kateryna Jusjtjenko-Tjumatjenko, ukrainsk-amerikanska född i Chicago som tidigare arbetat vid amerikanska utrikesdepartementet. Tillsammans har de tre döttrar och två söner.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Jusjtjenko: Nato-medlemskap livsviktigt YLE Nyheter, 24 augusti 2008
  2. ^ Folk och försvar
  3. ^ Presidentukas No 46/2010, 22 januari 2010.
  4. ^ ”Wiesenthal slams Ukraine award to nationalist”. The Washington Post. 2010-01-29. http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2010/01/29/AR2010012901966.html. Läst 2010-02-01. 
  5. ^ ”Polish president condemns Ukrainian nationalist leader's heroization”. RIA Novosti. 2010-02-05. http://en.rian.ru/world/20100205/157776510.html. Läst 2010-02-08. 
  6. ^ ”Tihipko: Yushchenko made mistake by awarding Ukraine top medal to WWII nationalist leader Stepan Bandera”. ZIK. 2010-01-30. http://zik.com.ua/en/news/2010/01/30/214592. Läst 2010-02-01. 
  7. ^ ”Ukraine MP burns passport in protest against Bandera heroization”. RIA Novosti. 2010-01-24. http://en.rian.ru/exsoviet/20100124/157670676.html. Läst 2010-02-01. 
  8. ^ Europaparlamentet, 2010/2525 (RSP)
  9. ^ Ivano-Frankivsk regional council calls on European Parliament to review resolution on Bandera, Kyiv Post (3 mars 2010)
  10. ^ Yushchenko: Yanukovych has defied millions of Ukrainians- ZIK 6 mars 2010
  11. ^ Rada’s investigation commission to look into numerous awards handed out by Yushchenko days before he was voted out ZIK 9 mars 2010
  12. ^ Рішенням суду президентський указ «Про присвоєння С.Бандері звання Герой України» скасовано, President.gov.ua. Retrieved January 16, 2011.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Valerij Pustovojtenko
Ukrainas premiärminister
1999-2001
Efterträdare:
Anatolij Kinach
Företrädare:
Leonid Kutjma
Ukrainas president
2005—2010
Efterträdare:
Viktor Janukovytj