Oscar Bernadotte

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Oscar Bernadotte
Oscar Bernadotte, foto från 1890-talet.
Gemål Ebba Munck af Fulkila
(sedan 15 mars 1888)
Barn
Maria
Carl Bernadotte af Wisborg
Sophia
Elsa
Folke
Personnamn Oscar Carl August
Ätt Bernadotte
Far Oscar II
Mor Drottning Sofia
Född 15 november 1859
Sverige Drottningholms slott
Död 4 oktober 1953 (93 år)
Sverige Malmsjö gård, Södermanland
Begravd Norra begravningsplatsen, Solna kommun

Oscar Carl August Bernadotte, född klockan 15:10[1] den 15 november 1859Drottningholms slottLovön och folkbokförd i Hovförsamlingen,[2] död 4 oktober 1953Malmsjö gård i Grödinge socken, Stockholms län, var prins av Sverige och Norge, hertig av Gotland och greve af Wisborg. Han var även en framstående helgelseförkunnare inom helgelserörelsen.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Prins[redigera | redigera wikitext]

Prins Oscar var andre son till den svenske kungen Oscar II och drottning Sofia och därmed yngre bror till Gustaf V. Han fick vid födseln titlarna kunglig höghet, Sveriges arvfurste och hertig av Gotland. Han döptes den 18 december av ärkebiskop Henrik Reuterdahl, då han också fick titeln hertig av Gotland.[3]

Han undervisades först i hemmet för att därefter sättas i Beskowska skolan. Som trettonåring skrevs han in vid flottan, där han redan första sommaren (1873) gjorde en långresa som extra kadett med korvetten HMS Balder. Därefter följde Tor 1874, Norrköping 1875, till Nordamerika 1876 med flera resor.[3] Han avlade sjöofficersexamen 1879 och utnämndes samma år till underlöjtnant vid de svenska och norska flottorna och deltog 1880 i Vanadis medelhavsexpedition. Efter ett par års universitetsstudier vid Uppsala och Kristiania[3], kommenderades han till att delta Vanadis världsomsegling 1883–1885 vilket ansågs vara ett försök att ta hans intresse från hovfröken Ebba Munck af Fulkila, som han förälskat sig i.[4] Åren 1888–1890 var han chef för skeppsgossekåren i Karlskrona.[5] År 1890 blev han kommendörkapten av 1:a graden, 1895 flaggkapten, 1897 eskaderchef på pansarbåten Oden och samma år konteramiral.[6] Då han 1903 blev viceamiral, tog han även avsked från aktiv tjänst.[7] Prinsen tjänstgjorde i flottan i tjugofem år, och bodde i ett eget hus vid Kungsbron i Karlskrona under flera år.

Den 12 maj 1880 utsågs han till förste hedersledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. Han var även mycket aktiv inom religiösa och sociala organisationer, främst som ordförande i Sveriges KFUM 1892–1943 och som ordförande för Lapska missionens vänner från 1899 till föreningens upplösande 1934. Han var såvitt är känt den ende av Sveriges prinsar som blev öppet frälst. Mest känd blev dock hans verksamhet inom helgelserörelsen som grundare av och ledare för den årliga Södertäljekonferensen, Sveriges motsvarighet till de walesiska Keswickkonferenserna.

Oscars förhållande till sin position vid hovet får ett vackert, helgat uttryck i hans mest kända litterära alster, sången "Långt hellre jag önskar mig Jesu fred", som sjungits mycket runt om i hela Norden. I refrängen heter det "Än att vara konung med jordisk glans/men en träl i syndens garn/vill hellre ha Jesus än världens krans/och få bli ett himlens barn".

Äktenskap[redigera | redigera wikitext]

Den 29 januari 1888 trolovade han sig med hovfröken Ebba Munck af Fulkila som han vigdes med den 15 mars samma år i S:t Stephenskyrkan i Bournemouth. Eftersom hon inte var av kunglig börd fråntogs han sin arvsrätt till de svenska och norska tronerna samt sina titlar. Han räknades dock fortfarande till det svenska kungahuset och erhöll den 28 januari 1888 den icke-ärftliga titeln "prins Bernadotte".[8][9]

Den 2 april 1892 intogs han av sin morbror, storhertig Adolf av Luxemburg, i Luxemburgs adel som Comte de Wisborg (greve af Wisborg), en ärftlig titel som senare även tilldelats andra svenska prinsar som gift sig icke-kungligt. Tillstånd att mottaga adelskapet och titeln med tillhörande vapen meddelades genom konseljbeslut den 22 oktober 1892. Kungligt tillstånd för Oscar Bernadottes samtliga efterkommande att använda släktnamnet Bernadotte meddelades den 28 januari 1939. Ättemedlemmarna skriver sig Bernadotte af Wisborg,[10] Såsom luxemburgsk adel är ätten medlem i Ointroducerad Adels Förening.

Bortgång[redigera | redigera wikitext]

Bernadottes familjegrav i Solna där även sonen Folke Bernadottes stoft vilar.

Trots att han var sjuklig och bland annat 1885 reste till Amsterdam för att bli behandlad av den berömde doktor Metzger, blev prins Bernadotte den manlige medlem av ätten som levt längst då han avled i sitt hem vid Östermalmsgatan i Stockholm på morgonen den 4 oktober 1953, 93 år gammal. Hans dotter Elsa blev 102 år.

Den 9 oktober vigdes stoftet till den sista vilan i Engelbrektskyrkan. Jordfästningen förrättades av den tidigare ärkebiskopen Erling Eidem, och efter jordfästningen fördes kistan i procession till Norra kyrkogården, där gravsättningen ägde rum i familjegraven på Lindhagens kulle.[6]

Barn[redigera | redigera wikitext]

  • Maria Bernadotte (1889–1974), sophiasyster, ogift.
  • Carl Bernadotte af Wisborg (1890–1977). Gift 1915–1935 med Marianne De Geer af Leufsta (1893–1978), som gifte om sig 1936 med Marcus Wallenberg. Två döttrar och två söner. Gift andra gången 1937 med Gerty Börjesson (1910–2004). En son.
  • Sophia Bernadotte (1892–1936). Gift 1917 med Carl-Mårten Fleetwood (1885-1966). Inga barn.
  • Elsa Cedergren (1893–1996). Gift 1929 med Hugo Cedergren (1891–1971). Inga barn.
  • Folke Bernadotte (1895–1948). Gift 1928 med Estelle Manville (1904–1984). Fyra söner.

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Prins Bernadotte var innehavare av Oscar II:s och Drottning Sofias guldbröllopsminnestecken, av det till Oscar II:s 35-åriga regeringsjubileum instiftade minnestecknet, av det med anledning av Hans Majestät Konung Gustaf V:s 90-årsdag instiftade minnestecken, av det med anledning av Hans Majestät Konung Gustaf V:s 70-årsdag instiftade minnestecken, av den med anledning av DD. KK. HH. Kronprins Gustafs och Kronprinsessan Viktoria silverbröllop utdelade medalj samt riddare av kung Carl XIII:s orden.

Utländska ordnar[redigera | redigera wikitext]

Badiska husorden Fidelitas och Berthold den I:s af Zähringen orden, Belgiska Leopoldorden, Brasilianska Södra korsets orden, Danska Elefantorden, Grekiska Frälsarens orden, Japanska Krysantemumorden, Nassauska Adolfsorden, Norska Sankt Olavs orden, Portugisiska Torn- och svärdsorden, Preussiska Svarta örns orden och Röda örns orden, Ryska S:t Andreas-, S:t Alexander Nevskij-, Vita örns-, S:t Anna- och S:t Stanislaiordnarna, Sachsen-Weimarska orden Vita falken, Siamesiska orden Maha Chakri och Kronorden, Tunesiska Amanorden, Turkiska Osmaniéorden samt Imtiazordens guld- och silvermedaljer, Ungerska S:t Stefansorden, Havaiska Kamehameha den I:s orden samt Furstens av Monaco orden S:t Carlo.[11]

Anfäder[redigera | redigera wikitext]

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kung Karl XIV Johan
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kung Oscar I
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Drottning Desideria av Sverige och Norge
 
 
 
 
 
 
 
 
Kung Oscar II
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hertig Eugène av Leuchtenberg, vicekung av Italien
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Joséphine av Leuchtenberg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Augusta Amalia av Bayern
 
 
 
Oscar Bernadotte
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hertig Friedrich Wilhelm av Nassau
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hertig Wilhelm I av Nassau
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Burggrevinnan Luise av Kirchberg-Sayn-Hachenburg
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Sophie av Nassau
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prins Paul av Württemberg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Pauline av Württemberg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Charlotte av Sachsen-Altenburg
 
 
 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Bibliografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • Oscar Bernadotte:I evighetens förgårdar. Föredrag och minnen. Evangeliska Fosterlandsstiftelsen 1939

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ny svensk historia, Carl XIV Johan - Carl XV och deras tid 1810-1872, E. Lindorm, B.Lindorm, O.Hilding 1979 ISBN 91-46-13374-7, s. 360
  2. ^ Sveriges dödbok 1901-2009 Swedish death index 1901-2009 (Version 5.0). Solna: Sveriges släktforskarförbund. 2010. ISBN 978-91-87676-59-8 
  3. ^ [a b c] Hvar 8 dag : illustreradt magasin, 26:e årgången [5 oktober 1924 - 27 september 1925], D F Bonnier, Göteborg 1925, s. 98
  4. ^ Kunglig bildskatt 1850-1950, Svante Hedin, Bra Böcker, Höganäs 1991, s. 34
  5. ^ Svenska Dagbladets årsbok, (1953), s. 254
  6. ^ [a b] Svenska Dagbladets årsbok, (1953), s. 255
  7. ^ Bernadotte : Historien och historier om en familj, Lars Elgklou, Askild & Kärnekull förlag, Stockholm 1978 ISBN 91-7008-882-9, s. 137
  8. ^ Sveriges statskalender för år 1899, [Bihang : utdrag ur Norges statskalender], utgifven efter Kongl. Maj:ts nådigste förordnande af Dess Vetenskaps-Akademi, P. A. Norstedt & Söner, Stockholm 1898 s. 2
  9. ^ Kungliga familjen ... (1895) s. 9
  10. ^ Kalender över Ointroducerad Adels Förening 1985, [på föreningens uppdrag redigerad av :], Lars Wikström, Ointroducerad adels förening, Stockholm 1985 ISBN 91-85388-01-7 s. 17f
  11. ^ Sveriges statskalender för året 1950, [Med bihang], utgiven efter Kungl. Maj:ts nådigste förordnande av dess Vetenskapsakademi, Uppsala & Stockholm 1950 ISSN 0347-7223, Bihang, s. 6

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Gösta Jövinger: Oscar Bernadotte - prins och förkunnare. : En bildberättelse. 1949
  • Nils Dahlberg: Under högre befäl.En minnesbok om prins Oscar Bernadotte. Ev. fosterlandsstiftelsens förlag 1953
  • Svensk Adelskalender - 1900, Karl Karlsson Leijonhufvud år 1900
  • Oscar II och hans tid - 1872-1907, Erik Lindorm år 1936
  • Bernadotterna, Jörgen Weibull 1991
  • Kungliga familjen samt konungens stamfader och öfriga aflidna medlemmar af konungahuset : med biografiska uppgifter och en genealogisk tabell, F. U. Wrangel, Hasse W. Tullbergs förlag, Stockholm 1895 s. 9
  • Nationalencyklopedin på internet, uppslagsord: Oscar Bernadotte
  • Alla dessa Bernadottar : Kungarna, de kungliga och de övriga, Staffan Skott, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 1996 ISBN 91-0-056022-7, s. 327ff
  • Svenska Dagbladets årsbok : 1953, red. Erik Rudberg, Edvin Hellbom, Stockholm 1954
  • Prins Oscar Bernadotte. En minnesbok. Lindblads 1953