Röd glada

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Glada omdirigerar hit. Se även glador.
Röd glada
Status i världen: Nära hotad[1]
Röd glada
Röd glada
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Hökfåglar
Accipitriformes
Familj Hökartade rovfåglar
Accipitridae
Släkte Milvus
Art Röd glada
M. milvus
Vetenskapligt namn
§ Milvus milvus
Auktor (Linné, 1758)
Synonymer
Glada
Hitta fler artiklar om fåglar med

Röd glada (Milvus milvus) är en rovfågel tillhörande familjen hökartade rovfåglar. Fram till mitten av 1800-talet var röd glada allmänt förekommande i hela Västeuropa och i södra Skandinavien. Under 1900-talet minskade den kraftigt på många håll och förekommer därför idag lokalt i Västpalearktis. BirdLife International kategoriserar arten som nära hotad.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Hanens huvud och hals är vitaktiga med längsgående bruna streck, rygg och vingtäckare mörkbruna med rostbruna och vitaktiga fjäderkanter. Bröstet och undersidan är färgade i brunrött med svartbruna spolstreck. Lårfjädrar, undergump och stjärttäckare är blekt rostbruna med svartbruna fjäderspolar. Yttre vingpennor är svarta, inre svartgrå med vitgrå fjäderkanter. Den karakteristiskt långa och kluvna stjärten är rödbrun med svartaktiga tvärstreck. Honan är i stort sett oskiljbar från hanen, möjligen har den mörkare färger och är mindre i storlek. Ungfåglarna har mindre tydliga tvärband på stjärten och är överlag mer kontrastrika i färgerna. Äggen är grönvitaktiga, ofta med kraftiga, bruna fläckar och hårfina snirklingar. Längden är 60-70 cm och vingspannet 170-185 cm.

Den röda gladan är i allmänhet ganska tystlåten, men kan under fortplantningstiden ge ifrån sig ett gällt, nästan gnäggande hiäh-hihihihi-hi-hiäh och ibland ett dämpat hi-äh.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Ungefärligt utbredningsområde för röd glada.
turkos: Förekommer året runt
grönt: Kort- eller medelavståndsflyttande
gulgrönrandigt: Mestadels flyttfåglar </ br> gulturkosrandigt: Mestadels stannfåglar och övervintrare
Ickehäckande, 1-2 åriga individer kan uppträda på andra håll i Europa under häckningstid.

Den röda gladan är endemisk för Västpalearktis och förekommer lokalt i Syd- och Mellaneuropa och österut genom Mindre Asien till Iran, samt i de nordvästra delarna av Afrika och eventuellt i allra nordöstligaste Afrika.[1]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Röd glada beskrevs första gången taxonomiskt 1758 av Carl von Linné i hans verk Systema naturae under det vetenskapliga namnet Falco milvus.[2]

Röd glada delades 1995 upp i de två underarterna M. milvus och M. fasciicauda av Hazevoet, men denna uppdelning är omdiskuterad[3] och stöds inte av auktoriteter som exempelvis BirdLife Taxonomic Working Group.[1]

Den röda gladan kan hybridisera med brun glada vilket konstaterats i fångenskap och i det vilda på Kap Verde. Kap Verdes population av röd glada, som dog ut 2000, var morfologiskt en ganska distinkt grupp och såg ut som en mellanform mellan röd och brun glada. Frågan huruvida "kapverdeglada" borde anses vara en egen art (Milvus fasciicauda) eller en underart av röd glada har aldrig riktigt blivit fastslaget. En studie av mtDNA utförd 2005[3] på specimen från museum visade på att kapverdegladan inte formade en monofyletisk utvecklingslinje bland eller parallellt med röd glada.

Dock är denna tolkning problematisk av många skäl. Analyser av mtDNA är mycket känsliga för fall av hybridisering, Kap Verdes evolutionära historien är dåligt känd, och de genetiska släktförhållandena bland röd glada är allmänt mycket förvirrande, där geografisk närhet inte nödvändigtvis behöver vara en indikator för släktskap, och som helhet är de genetiska likheterna inom världspopulationen stora bland röd glada.[4] Detta i sig indikerar att kapverdeglada kanske var en reliktart.

Utifrån dess distinkta morfologi tillsammans med det faktum att kapverdepopulationen var isolerad från andra populationer av röd glada, så kan det inte slutgiltigt avfärdas att kapverdegladan kan ha varit en underart till röd glada, M. migrans fasciicauda, eller till och med en art som ofta absorberade felflugna flyttfåglar från Europa till populationens genpool.

Kapverdepopulationen är utdöd sedan år 2000 och de kvarvarande gladorna på Kap Verde är alla hybrider med brun glada, och även detta är ett faktum som ställer frågor kring populationens taxonomiska status.


Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Röd glada häckar i södra Sverige. Den absoluta merparten häckar i Skåne, men den förekommer även som häckfågel med ett antal par i Blekinge, på Öland och Gotland, i Västergötland, Östergötland och Småland.[5] I Bohuslän gjordes ett misslyckat häckningsförsök 2013 vilket var första kända häckningsförsöket i landskapet på över hundra år.[5] Arten observeras så långt norrut som Ångermanland, Jämtland och Västerbotten.[5] Delar av den svenska populationen stannar i landet året runt, medan andra flyttar till vinterkvarter kring Medelhavet.[6] Den återvänder kring månadsskiftet mars-april.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Gladan är en god glidflygare, den manövrerar med vridningar på stjärten och vingarna i olika vinklar. Gladan trivs i omväxlande, gärna kuperat, landskap med såväl skog som öppen mark och närhet till sjöar. Den bygger gärna sitt bo i skogsbryn.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Bo med två ungar.

Det relativt lilla boet, som byggs av honan i höga träd, består av pinnar, kvistar och ofta av papper, tygtrasor och annat avfall den hittar. Det händer också ofta att den tar över andra rovfågelbon. I slutet av april eller början på maj lägger honan vanligtvis 2-4 ägg. Äggen kläcks efter ca 30 dagar. Ungarna stannar i boet tills de är cirka 7-8 veckor gamla. Först då är de flygfärdiga, och återvänder i ytterligare 2-3 veckor för att bli utfodrade. Vid 2 års ålder blir honorna könsmogna. För hanen kan det dröja ytterligare något år.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Gladan är allätare och dess föda består av bland annat fisk, fågelungar, kräldjur, insekter, grodor och små däggdjur. Den stjäl även byte från andra rovfåglar genom att förfölja dem och slå emot dem så att de tappar sitt byte. Slaktavfall, självdöda djur och annat as går också bra. Gladan spanar gärna längs de större vägarna efter trafikdödade djur.

Röd glada och människan[redigera | redigera wikitext]

Stjärtfjäder från röd glada

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Fram till mitten av 1800-talet var röd glada allmänt förekommande i hela Västeuropa och i södra Skandinavien, men är numera sällsynt om inte utrotad i delar av utbredningsområdet. Globalt kategoriserar IUCN populationen av röd glada som nära hotad (NT).[1] Enligt en studie av the Welsh Kite Trust,[7] är Storbritannien det enda land vars bestånd ökar. Trenden för världspopulationen i stort är negativ och den minskar i ett av dess starkaste fästen, det vill säga området Spanien, Frankrike och Tyskland.[1] Det största hotet mot arten utgörs av illegal avsiktlig och oavsiktlig förgiftning av pesticider och olika gifter mot gnagare som råttgift.[1] Andra sekundära hot mot arten utgörs av kraftledningar och vindturbiner som fåglarna kan krocka med, jakt, trafikdöd och habitatförlust av skog.[1] På lokal nivå kan även äggplundring utgöra ett hot. Även konkurrens ifrån den mer framgångsrika brungladan kan också utgöra ett hot och likaså minskningen av öppna soptippar.[1]

Status i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Redan 1922 skrev Ericson "Man tror sig ha iakttagit, att denna fågel på senare årtiondena minskats i antal i vårt land."[8] Under 1970-talet var röd glada på väg att försvinna som häckfågel i Sverige på grund av gifter och aktiv förföljelse.[9] 1972 fanns bara 19 individer i Sverige.[9] Sedan dess har dock fridlysning och minskad giftanvändning haft en positiv effekt.[9] Även bevarandeprojektet Projekt Glada, inititerat av Världsnaturfonden, har bidragit till den uppåtgående populationstrenden och arten är numera relativt vanlig i Skåne och förekommer som häckfågel även i andra landskap i södra Sverige.[5] Enligt Sveriges ornitologiska förening fanns det 2009 cirka 1950 par i Sverige, varav 1800 par i Skåne[10] och 2013 uppskattades Sveriges häckningspopulationen bestå av cirka 2600 par.[5]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Röd glada har tidigare ofta bara kallats för "glada".[11] Enligt Rietz 1862 har röd glada dialektalt kallats "glänna" i Skåne och "glänta", "gläna" eller "glära" i Halland.[12] Enligt Ericson 1922 kallades den i Skåne även för "kungsglada" och "glänta" vilket den även kallades i Småland.[8] Vidare säger han att den även kallades för "ormvråka" i Småland och "onsvala" i Västmanland.[8] Enligt Malm 1877 kallades röd glada för "glädd" i vad han enbart beskriver som inlandet, vilket förmodligen innebär inlandet av Västergötland.[11]

I kulturen[redigera | redigera wikitext]

Den röda gladan är det svenska landskapet Skånes landskapsfågel och vapen för Tomelilla.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Delar av artikeln är översatt från engelska Wikipedia.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h] BirdLife International 2012 Milvus milvus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 11 januari 2014.
  2. ^ Linnaeus, C (1758). Systema naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis. Tomus I. Editio decima, reformata.. Holmiae. (Laurentii Salvii). Sid. 89. ”F. cera flava, cauda forsicata, corpore ferrugineo, capite albidiore.” 
  3. ^ [a b] Jeff A. Johnson, Richard T. Watson and David P. Mindell (2005) Prioritizing species conservation: does the Cape Verde kite exist? Proc. R. Soc. B 272:1365–1371 [1]
  4. ^ Schreiber, Arnd; Stubbe, Michael & Stubbe, Annegret (2000): Red kite (Milvus milvus) and black kite (M. migrans): minute genetic interspecies distance of two raptors breeding in a mixed community (Falconiformes: Accipitridae). Biological Journal of the Linnean Society 69'(3): 351–365.
  5. ^ [a b c d e] Nils Kjellén (2013) Årspresentation per art: Röd glada Milvus milvus - 2013, Svalan: Rapportsystem för fåglar, <svalan.artdata.slu.se/birds/>, läst 2014-08-24
  6. ^ Imby, sid:76
  7. ^ ”Red Kites decline in Europe”. Welsh Kite Trust. undated. http://www.gigrin.co.uk/w/europe/europe.html. Läst 24 februari 2007. 
  8. ^ [a b c] Reinhold Ericson (1922) Fågelkåserier, sid:95
  9. ^ [a b c] Jarmo Kukka, Carl Johan Sundberg, Andreas Blom och Lars-Erik Andersson (2012) Biologi Direkt. 2:a uppl. Sanoma Utbildning AB. ISBN 978-91-622-9764-0
  10. ^ Fågelåret 2009, Vår Fågelvärld
  11. ^ [a b] Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sid:202
  12. ^ Johan Ernst Rietz Svenskt dialektlexikon, Gleerups, Lund 1862–1867, faksimil Malmö 1962, sida 203, [2]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. ISBN 91-34-51038-9 
  • Imby, Lars (2004) Nya svenska fågelboken, Prisma

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]