Röd glada

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Glada omdirigerar hit. Se även glador.
Röd glada
Status i världen: Nära hotad[1]
Röd glada
Röd glada
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Hökfåglar
Accipitriformes
Familj Hökartade rovfåglar
Accipitridae
Underfamilj Glador
Elaninae
Släkte Milvus
Art Röd glada
M. milvus
Vetenskapligt namn
§ Milvus milvus
Auktor Linné, 1758
Synonymer
Glada
Hitta fler artiklar om fåglar med

Röd glada (Milvus milvus) är en rovfågel tillhörande familjen hökartade rovfåglar.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Hanens huvud och hals är vitaktiga med längsgående bruna streck, rygg och vingtäckare mörkbruna med rostbruna och vitaktiga fjäderkanter. Bröstet och undersidan är färgade i brunrött med svartbruna spolstreck. Lårfjädrar, undergump och stjärttäckare är blekt rostbruna med svartbruna fjäderspolar. Yttre vingpennor är svarta, inre svartgrå med vitgrå fjäderkanter. Den karakteristiskt långa och kluvna stjärten är rödbrun med svartaktiga tvärstreck. Honan är i stort sett oskiljbar från hanen, möjligen har den mörkare färger och är mindre i storlek. Ungfåglarna har mindre tydliga tvärband på stjärten och är överlag mer kontrastrika i färgerna. Äggen är grönvitaktiga, ofta med kraftiga, bruna fläckar och hårfina snirklingar. Längden är 60-70 cm och vingspannet 170-185 cm.

Den röda gladan är i allmänhet ganska tystlåten, men kan under fortplantningstiden ge ifrån sig ett gällt, nästan gnäggande hiäh-hihihihi-hi-hiäh och ibland ett dämpat hi-äh.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Den röda gladan förekommer lokalt i Syd- och Mellaneuropa och österut genom Mindre Asien till Iran, samt i de nordvästra delarna av Afrika. Fram till mitten av 1800-talet var den allmänt förekommande i hela Västeuropa och i Skandinavien upp till Dalarna och Gästrikland, men är numera sällsynt om inte utrotad i delar av utbredningsområdet.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Under 1970-talet var röd glada på väg att försvinna som häckfågel i Sverige på grund av gifter och aktiv förföljelse.[2] 1972 fanns bara 19 individer i Sverige.[2] Sedan dess har dock fridlysning och minskad giftanvändning haft en positiv effekt.[2] Även bevarandeprojektet Projekt Glada, inititerat av Världsnaturfonden, har bidragit till den uppåtgående populationstrenden och arten är numera relativt vanlig i Skåne och förekommer som häckfågel även i Blekinge och Hallands inland.[3] Enligt Sveriges ornitologiska förening fanns det 2009 cirka 1950 par i Sverige, varav 1800 par i Skåne.[4] Delar av den svenska populationen stannar i landet året runt, medan andra flyttar till vinterkvarter kring Medelhavet.[5] Den återvänder kring månadsskiftet mars-april.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Röd glada beskrevs första gången taxonomiskt 1758 av Carl von Linné i hans verk Systema naturae under det vetenskapliga namnet Falco milvus.[6]

Den röda gladan kan hybridisera med brun glada vilket konstaterats i fångenskap och vild på Kap Verde. Kap Verdes population av röd glada, som dog ut 2000, var morfologiskt en ganska distinkt grupp och såg ut som en mellanform mellan röd och brun glada. Frågan huruvida Kap Verdeglada borde anses vara en egen art (Milvus fasciicauda) eller en underart av röd glada har aldrig riktigt blivit fastslaget. En studie av mtDNA utförd 2005[7] på specimen från museum visade på att Kap Verdegladan inte formade en monofyletisk utvecklingslinje bland eller parallellt med röd glada.

Dock är denna tolkning problematisk av många skäl: analyser av mtDNA är mycket känsliga för fall av hybridisering, Kap Verdes evolutionära historien är dåligt känd, och de genetiska släkförhållandena bland röd glada är allmänt mycket förvirrande, där geografisk närhet inte nödvändigtvis behöver vara en indikator för släktskap, och som helhet är de genetiska likheterna inom världspopulationen stora bland röd glada.[8] Detta i sig indikerar att Kap Verdeglada kanske var en reliktart.

Utifrån dess distinkta morfologi tillsammans med det faktum att Kap Verdepopulationen var isolerad från andra populationer av röd glada, så kan det inte slutgiltigt avfärdas att Kap Verdegladan kan ha varit en underart till röd glada, M. migrans fasciicauda, eller till och med en art som ofta absorberade felflugna flyttfåglar från Europa till populationens genpool.

Kap Verdepopulationen är utdöd sedan år 2000 och de kvarvarande gladorna på Kap Verde är alla hybrider med brun glada, och även detta är ett faktum som ställer frågor kring Kap Verdepopulationens taxonomiska status.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Gladan är en god glidflygare, den manövrerar med vridningar på stjärten och vingarna i olika vinklar. Gladan trivs i omväxlande, gärna kuperat, landskap med såväl skog som öppen mark och närhet till sjöar. Den bygger gärna sitt bo i skogsbryn.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Bo med två ungar.

Det relativt lilla boet, som byggs av honan i höga träd, består av pinnar, kvistar och ofta av papper, tygtrasor och annat avfall den hittar. Det händer också ofta att den tar över andra rovfågelbon. I slutet av april eller början på maj lägger honan vanligtvis 2-4 ägg. Äggen kläcks efter ca 30 dagar. Ungarna stannar i boet tills de är cirka 7-8 veckor gamla. Först då är de flygfärdiga, och återvänder i ytterligare 2-3 veckor för att bli utfodrade. Vid 2 års ålder blir honorna könsmogna. För hanen kan det dröja ytterligare något år.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Gladan är allätare och dess föda består av bland annat fisk, fågelungar, kräldjur, insekter, grodor och små däggdjur. Den stjäl även byte från andra rovfåglar genom att förfölja dem och slå emot dem så att de tappar sitt byte. Slaktavfall, självdöda djur och annat as går också bra. Gladan spanar gärna längs de större vägarna efter trafikdödade djur.

Röd glada och människan[redigera | redigera wikitext]

Stjärtfjäder från röd glada

Namn[redigera | redigera wikitext]

Dialektalt har röd glada kallats "Glänna" i Skåne och "glänta", "gläna" eller "glära" i Halland.[9]

I kulturen[redigera | redigera wikitext]

Den röda gladan är det svenska landskapet Skånes landskapsfågel och vapen för Tomelilla.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Globalt kategoriserar IUCN populationen av röd glada som nära hotad.[1] Enligt en studie av the Welsh Kite Trust,[10] är Storbritannien det enda land vars bestånd ökar. Trenden för världspopulationen i stort är negativ och den minskar i ett av dess starkaste fästen, det vill säga området Spanien, Frankrike och Tyskland.[1] Det största hotet mot arten utgörs av illegal avsiktlig och oavsiktlig förgiftning av pesticider och olika gifter mot gnagare som råttgift.[1] Andra sekundära hot mot arten utgörs av kraftledningar och vindturbiner som fåglarna kan krocka med, jakt, trafikdöd och habitatförlust av skog.[1] På lokal nivå kan även äggplundring utgöra ett hot. Även konkurrens ifrån den mer framgångsrika brungladan kan också utgöra ett hot och likaså minskningen av öppna soptippar.[1]Tidigare ökade populationerna i Sverige och Schweiz men denna utveckling har avstannat.[källa behövs]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] BirdLife International 2012 Milvus milvus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 11 januari 2014.
  2. ^ [a b c] Jarmo Kukka, Carl Johan Sundberg, Andreas Blom och Lars-Erik Andersson (2012) Biologi Direkt. 2:a uppl. Sanoma Utbildning AB. ISBN 978-91-622-9764-0
  3. ^ WWF, Projekt glada, <www.wwf.se>, läst 2011-06-30
  4. ^ Fågelåret 2009, Vår Fågelvärld
  5. ^ Imby sid 76.
  6. ^ Linnaeus, C (1758). Systema naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis. Tomus I. Editio decima, reformata.. Holmiae. (Laurentii Salvii). sid. 89. ”F. cera flava, cauda forsicata, corpore ferrugineo, capite albidiore.” 
  7. ^ Jeff A. Johnson, Richard T. Watson and David P. Mindell (2005) Prioritizing species conservation: does the Cape Verde kite exist? Proc. R. Soc. B 272:1365–1371 [1]
  8. ^ Schreiber, Arnd; Stubbe, Michael & Stubbe, Annegret (2000): Red kite (Milvus milvus) and black kite (M. migrans): minute genetic interspecies distance of two raptors breeding in a mixed community (Falconiformes: Accipitridae). Biological Journal of the Linnean Society 69'(3): 351–365.
  9. ^ Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, Gleerups, Lund 1862–1867, faksimil Malmö 1962, sida 203, [2]
  10. ^ ”Red Kites decline in Europe”. Welsh Kite Trust. undated. http://www.gigrin.co.uk/w/europe/europe.html. Läst 24 februari 2007. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Delar av artikeln är översatt från engelska Wikipedia. Exempelvis styckena Bestånd och beståndsutveckling och Systematik som översattes i juni 2007.
  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. ISBN 91-34-51038-9 
  • Imby, Lars. Nya svenska fågelboken. Prisma 2004.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]