Saddam Hussein

Saddam Hussein Abd al-Majid al-Tikriti Yousif صدامـ حسينـ عبد المجيد التكريتي
Iraks 5:e president
Ämbetsperiod 16 juli 1979–9 april 2003
Premiärminister	Han själv (två gånger) Sa'dun Hammadi Mohammed Amza Zubeidi Ahmad Husayn Khudayir as-Samarrai
Företrädare	Ahmad Hasan al-Bakr
Efterträdare	Avsatt; Coalition Provisional Authority
Iraks premiärminister
Ämbetsperiod 29 maj 1994–9 april 2003
President	Han själv
Företrädare	Ahmad Husayn Khudayir as-Samarrai
Efterträdare	Avsatt; Ayad Allawi
Ämbetsperiod 16 juli 1979–23 mars 1991
President	Han själv
Företrädare	Ahmed Hassan al-Bakr
Efterträdare	Sa'dun Hammadi
Född	28 april 1937 Al-Auja nära Tikrit, Saladin, Irak
Död	30 december 2006 (69 år) Kazimain, Bagdad, Irak
Politiskt parti	Baathpartiet
Maka	Sajida Talfah

Saddam Hussein Abed al-Majid al-Tikriti (arabiska: صدامـ حسينـ عبدالمجيد التكريتي, ṣaddām ḥusayn ʿabdu-l-maǧīd al-tikrītī),normalt kallad enbart Saddam, född 28 april 1937 i byn Al-Auja nära Tikrit, död 30 december 2006 i Bagdad (avrättad genom hängning), var Iraks ledare, president och diktator från den 16 juli 1979. Han var dessförinnan vicepresident 1969–79 under Ahmed Hassan al-Bakrs regeringstid samt premiärminister 1979–1991 och från 1994. Hans regim störtades den 9 april 2003 när amerikanska trupper under Irakkriget intog Bagdad, och han fängslades den 13 december samma år efter att ha lokaliserats i ett gömställe utanför Tikrit. Den 5 november 2006 dömdes han till döden genom hängning för brott mot mänskligheten och avrättades den 30 december samma år.

Barndom

Saddams far dog innan han föddes och den unge Saddam lämnades bort av modern till fosterföräldrar men togs tillbaka efter tre år. Hans styvfader ska ha misshandlat honom fysiskt och verbalt vid upprepade tillfällen. Senare uppgavs det att den unge Saddam blev läskunnig först vid 10-årsåldern. En morbrors kamp mot den brittiska ockupationsarmé som för att förhindra att det brittiskdominerande men relativt självständiga landet och dess rika oljekällor av den minderårige kungen Faisal II av Irak skulle föras rätt i armarna på Nazityskland blev hans första språngbräda till makten. Under denna tid lärde sig den unge Saddam krigföring och politiskt intrigspel som han senare skulle utnyttja. Hans knappa skolgång resulterade aldrig i några vidare studier, men han visade tidigt ett intresse för politik och gick i ungdomen med i det arabiska, nationalistiska och socialistiska Baathpartiet, som förespråkade ett självständigt Arabvärlden och motstånd mot Israel.

Vägen till makten

Baathpartiet deltog 1956 i ett misslyckat kuppförsök mot Faisal II i Irak. 1958 lyckades en annan grupp, ledd av general Abd al-Karim Qasim, avsätta och även avrätta kungen i en kupp där Baathpartiet deltog, och stärkte därmed deras inflytande. Kort därefter deltog Saddam Hussein i ett misslyckat mordförsök på Qasim, varefter han med hjälp från det Baathdominerade Syrien flydde till Egypten 1959. Qasimregimen dömde honom till döden i hans frånvaro.

Under tiden i exil passade Saddam Hussein på att utbilda sig i juridik och egyptologi i Kairo. Efter kuppen i Irak den 8 februari 1963 återvände Saddam till sitt hemland för att bli utnämnd till chef för säkerhetstjänsten, men fängslades 1964 efter konflikter mellan president Abdul Salam Arif och Saddams kusin, premiärminister och vicepresident Ahmed Hassan al-Bakr. Baathpartiet förlorade maktkampen mot Arifs fraktion och Saddam satt i fängelse fram till 1967 då han lyckades fly. 1968 deltog han vid sidan av al-Bakr i en CIA-stödd kupp, som störtade den då omkomne Arifs bror och efterträdare, Abdul Rahman Arif, vilket ledde den Tikritbaserade grenen av Baathpartiet till makten, en ställning som den skulle behålla i nästan 35 år. Efter kuppen utnämndes Saddam till vice ordförande i det revolutionsråd som al-Bakr lät inrätta under sin ledning, officiellt i väntan på kommande val. I praktiken dominerades dess nio medlemmar av Baathpartimän. Saddam utsågs därefter till vicepresident 1969 och general 1973.

Maktövertagandet

Under tiden som vicepresident visade Saddam stora maktambitioner och administrerade en stor del av den åldrade al-Bakrs beslut, bland annat ett försvarsfördrag med Sovjetunionen 1972 samt ett konstitutionstillägg 1974 som gav kurderna regionalt självstyre med ett eget delstatsparlament. Vid mitten av 1970-talet hade han blivit landets egentlige ledare. Då den åldrande al-Bakr samtidigt inledde förhandlingar med Syrien om en union mellan de två länderna beslutade Saddam att tiden var mogen att agera. Genom sitt inflytande hade han placerat ut trogna män inom militär, stat och parti och genomförde 14 juli 1979 det som i omvärlden skulle benämnas som en statskupp. al-Bakr uppmanades att avgå och accepterade, varpå den nye presidenten 22 juli samlade en rad högt uppsatta Baathpartimän för att avslöja en konspiration. På anstiftan av en torterad partimedlem (Video) fördes 68 "konspiratörer" inom partiet med våld ut ur rummet. 22 av dem avrättades senare, med flera av de 46 "lyckliga" som bödlar. Den 1 augusti 1979 hade hundratals av Baathpartiet högre medlemmar avrättats.

Saddam satsade på att modernisera ekonomi, industri och utbildning. Även landsbygden fick del av detta genom jordreformer och införandet av moderna hjälpmedel och maskiner. Utbildning och infrastruktur var högt prioriterade. Under Baathpartiet blev Irak en av de mest sekulariserade staterna i Mellanöstern och tack vare stora petroleuminkomster en regional stormakt med tidvis världens fjärde störta armé. 1972 slöt Irak ett alliansfördrag med Sovjetunionen, som sedan, tillsammans med de andra länderna i Warszawapakten, blev den största vapenleverantören. Teknologin till Saddam Husseins massförstörelsevapen kom dock från USA, Tyskland, en del andra västeuropeiska länder, Kina och några andra stater.

Tiden som diktator

Saddam var inspirerad av ledare som Saladin, Nebukadnessar II och Nasser. Han beundrade även Josef Stalin och blev liksom denne föremål för en omfattande personkult genom en strikt kontrollerad statsapparat med ständiga utrensningar och godtycklig poliskontroll som vardag. Hans regeringstid kom snart att utvecklas till ett brutalt förtryck av och mord på potentiella motståndare eller etniska och religiösa grupper som kunde förväntas kräva autonomi, främst kurder och shiiter. Saddams styre kom att bygga på hans egen sunnitiska klan från Tikrit, och endast ett fåtal inom hans innersta krets kom från utomstående eller övriga grupper. Undantag som Tariq Aziz (kristen) och Mohammed Amza Zubeidi (shiit) tillhörde ett privilegierat fåtal.

Under den iranska revolutionen 1979 hade ayatollah Khomeini manat till resning bland Iraks shiiter, något som Saddam tolkade som en implicit krigsförklaring. Av Iraks befolkning var en majoritet shiitiska araber, och förebärande hotet om nationell söndring och resning från shiiternas sida valde Saddam att anfalla Iran. Anfallet, som inleddes med en offensiv mot det oljerika Khuzestan den 21 september 1980, skulle emellertid utvecklas till ett åtta år långt skyttegravskrig som oftast uppvisade föga rörlighet. Det kom att kosta cirka en miljon liv, till stor del civila och barnsoldater. Större delen av Västvärlden och hela Arabvärlden med undantag av Syrien ställde sig på Iraks sida inför hotet om spridning av islamisk fundamentalism respektive shiitisk nationalism och bistod Irak med vapenleveranser och pengar. Den amerikanska Reaganadministrationen bistod Irak med 40 miljarder dollar i lån och "bistånd" men sålde också vapen till Iran, främst av ekonomiska motiv. Under den utdragna kampen var Irak den formellt underlägsna men avsevärt bättre organiserade och tekniskt utrustade parten med hundratals generellt sett mer välutrustade divisioner. Omfattande kurdiska uppror i norra Irak ledde till den år 1986 inledda kampanjen benämnd al-Anfal, som 1988 kulminerade med kemiska och biologiska bombnedfall på staden Halabja, där 5 000 kurder gasades ihjäl av irakisk militär. Sammanlagt tros kampanjen, som intensifierats sedan vapenstillestånd slutits med Iran 1988, kostat 120 000 kurder livet. Hans person var från denna punkt förknippad med hot och terror, och för kurder och shiaaraber blev han en blodbesudlad tyrann och massmördare. Han överlevde ett flertal kupp- och mordförsök, bland annat ett i Dujail 1982 där han var på besök för att prisa befolkningens tålamod och offervilja i kampen mot Iran. En granat kom flygande mot honom men presidenten lyckades värja sig och undkom. Sedan han satt sig i säkerhet gav han order om att utplåna hela byns shiiter efter att ha fått veta att attentatsmannen, en shiamuslim, gripits av säkerhetspolisen. Incidenten kom att slutgiltigt bryta ner det shiitiska samfundets förtroende för regimen och förfölja Saddam i över 20 år för att slutligen kosta honom livet.

Kuwaitkriget

Sedan förhållandet till USA avsevärt försämrats i samband med den ekonomiska krisen som påföljde det åtta år långa kriget beordrade Saddam den irakiska armén att ockupera grannlandet Kuwait den 2 augusti 1990. Allt motstånd slogs ner blodigt och på tre dagar var grannen i irakisk hand. Inom några månader hade emellertid den nye amerikanske presidenten George H.W. Bush fått över FN och säkerhetsrådet på sin sida och lyckades efter några månaders intensiva förhandlingar och påföljande strider driva ut de irakiska styrkorna ur Kuwait i ett kort men för Irak kostsamt krig. Sedan Kuwait säkrats avstod FN-styrkan emellertid från att gå vidare in i Irak. För många förutspådde nederlaget Saddams förestående undergång, men han behöll sin starka ställning med hjälp av omfattande utrensningar från säkerhetspolis och militär. Shiiterna, som lett resningar i samband med kriget i hopp om att vinna självständighet straffades på nytt med blodiga massakrer under 1991. Som oinskränkt ledare för såväl Baathpartiet som statsapparaten tryggade Saddam sin ställning genom att 1995 omväljas till president genom en farsartad folkomröstning. De upphörda oljeexporterna till USA och den allt hårdare kritiken från ömse håll bidrog till att försämra förhållandet till supermakten. Hans allt mer korrumperade och blodbesudlade ställning, samt rykten om att Irak försökte bygga eller köpa massförstörelsevapen och påstådda band till al-Qaida efter 11 september-attackerna bidrog inte till att försvaga hans prestige inom landet.

1995 flydde två av Saddam Husseins svärsöner Hussein Kamel och Saddam Kamel med sina hustrur Raghada och Rana till Jordanien. De avslöjar Iraks program för kemiska och biologiska vapen. 1996 luras de att återvända till Irak. och blir dödade.

Saddam omvaldes enhälligt i en ny folkomröstning 2002, där såväl valdeltagandet som stödet för president Saddam enligt irakiska medier uppgick till 100,0 procent. Efter ett flertal anmälningar om innehav av förbjudna vapen i Säkerhetsrådet, där FN krävde att en vapeninspektion skulle företas innan en eventuell intervention, inledde USA:s president George W. Bush ett flertal attacker mot Irak i sina tal i både USA och inför FN. Som ledare för vapeninspektörerna utsågs Hans Blix, tidigare folkpartistisk utrikesminister under Ola Ullstens ministär. Efter många turer, där Irak omväxlande gav och återtog sitt godkännande till inspektionen, och påståenden från Bushs sida om befintliga massförstörelsevapen och stöd till terrorism, inledde USA med Storbritannien och sina andra allierade en militär upprustning kring Persiska viken. När förhandlingarna drog ut på tiden valde Bush att 18 mars 2003 intensifiera sina bombningar av landet, följt av en markinvasion den 20 mars.

Irakkriget

Saddam Hussein efter gripandet av amerikanska styrkor 2003.

Sedan George Bushs ultimatum om att Saddam Hussein och hans närmaste skulle lämna Irak inom 48 timmar avböjts, inledde de allierade styrkorna en invasion från Kuwait. På grund av Iraks sedan åratal tillbaka stammande militära och ekonomiska stagnation, samt den irakiska arméns skriande brist på moral att slåss för Saddam mot övermakten bröt motståndet samman inom några veckor. De allierade tågade in i Bagdad den 9 april. Saddam var vid den tidpunkten försvunnen. Hans söner, Uday Hussein (född 1964) och Qusay Hussein (född 1966), valde emellertid att stanna i Bagdad och dödades i en eldstrid med amerikanska trupper i Mosul, en stad som ligger cirka 400 km norr om Bagdad, den 22 juli. De tre döttrarna samt hustrun hade då flytt till Jordanien. Saddam Hussein själv lokaliserades och greps nära Tikrit den 13 december 2003 av amerikanska styrkor, vilket offentliggjordes dagen efter.

Tribunalen i Irak

Saddam Hussein 2004 under rättegångarna

I oktober 2005 inleddes den första rättegången mot Saddam, inför den av Iraks demokratiska regering instiftade Tribunalen i Irak, för brott begångna under hans ledarskap. Första åtalspunkten gällde massakern i Dujail, där 148 civilpersoner ska ha avrättats som en hämnd efter ett misslyckat attentat mot Saddam Hussein. Åtalet blev dock uppskjutet till den 28 november, då Saddam Husseins advokater krävde mer tid till förberedelser. Han stod anklagad för massaker, folkmord, krigsförbrytelse och brott mot mänskligheten. Saddam avvisade under hela rättegången domstolens legitimitet och vägrade bl.a. att uppge sitt namn på direkt fråga från domaren. Rättegången präglades också relativt ofta av oro i rättssalen, framprovocerad av den åtalade exdiktatorn.

Den 5 november 2006 dömdes Saddam Hussein till döden genom hängning, anklagad för brott mot mänskligheten. Dödsstraffet verkställdes den 30 december 2006 klockan 6.05, lokal tid. Man valde att filma proceduren, men endast förberedelserna sändes på TV (utan ljud) för att folk skulle få vara säkra på att han inte lever längre. En film av hela avrättningen (inklusive ljud) tagen i smyg med en mobilkamera spreds dock över internet strax efter händelsen; den visade att avrättningen hade genomförts på ett förnedrande och stökigt sätt. När det blev känt att diktatorn avrättats utbröt glädjescener i många irakiska städer, men avrättningen fördömdes av officiella talesmän för många regeringar och organisationer världen runt.

Det bör dock noteras att större delen av de dödsfall han rimligen var ansvarig för, däribland de över miljon döda i kriget mot Iran, de hundratusentals som massakrerades under al-Anfalkampanjen och de ytterligare hundratusentals i mat- och medicinbrist till följd av FN-sanktioner, samt ytterligare hundratusentals döda i samband med Kuwaitkriget och rensningarna i södra Irak 1991, hölls utanför rättegången. Det kunde försvaras med att en domstolsgranskning av dessa områden hade blivit orimligt långvarig, men det betydde också att domstolen inte fick någon insyn i hur beslutsprocesser hade gått till och om andra ledande personer kunde ha varit medansvariga eller pådrivande. Domstolsfrågan gällde de 148 shiaaraber som mördats i byn Dujail 1982, vilket orsakade ilska bland kurdiska grupperingar som inte fick tillfälle att få Halabja-massakern utredd. Vissa andra bedömare, framförallt i Irak och USA, såg blint förbi det faktum att Saddam formellt fick förbli ostraffad för de flesta av sina handlingar; man ansåg att det viktigste var att hans person undanröjdes.

Reaktioner på avrättningen

Reaktionerna på avrättningen i tredje världen bestod alltjämt i fördömanden. I Indien demonstrerade hundratusentals människor för Saddam Husseins frigivning och kommentatorer förklarade rättsprocessen olaglig.

Reaktionerna i väst var blandade efter att dödsdomen verkställts. USA:s president George W Bush kommenterade händelsen med att det var "ett stort steg för Irak på vägen mot demokrati" och att den forna diktatorn fått det straff han förtjänade. I Europa ansåg man allmänt att det visserligen var korrekt att han straffades för sina brott men att det var fel att avrätta honom, domen borde i stället blivit livstids fängelse. Sveriges utrikesminister Carl Bildt delade denna uppfattning.

Kritik riktades vidare mot att Saddam bara dömdes för massakern i Dujail. Brotten i samband med anfallskrigen mot Iran och Kuwait och terrorn mot den egna befolkningen, inklusive massmorden på kurder (däribland giftgasbombningen av Halabja) berördes inte alls i rättegången; därmed förlorades ett viktigt tillfälle att belysa frågor om hur besluten hade fattats.

Andra säkerhetspolitiska experter på Mellanöstern, religionshistoriker med flera varnade för att Saddam Hussein nu skulle bli en martyr för såväl den brokigt sammansatta upprorsrörelsen i Irak som olika terroristorganisationer runt om i världen och att följden kan bli att våldet i Irak trappas upp ytterligare.

Kritik framförs efter att det kommit fram att Saddam hånades på ett odisciplinerat sätt av sina bödlar medan han stod på schavotten, vilket kunde beläggas med smygtagen film från en mobiltelefonkamera. Saddams avrättning är en av de första större nyhetshändelser där en "officiell" video och en inofficiellt spridd amatörvideo ställts mot varandra direkt efter händelsen och gett radikalt olika bilder av vad som pågått.

Saddam begravdes tidigt på nyårsaftons morgon i sin födelseby Awja nära Tikrit. I samma grav ligger sönerna Uday Hussein och Qusay Hussein som dödades av amerikanska soldater 2003. Jordfästningen i familjegraven skedde mindre än 24 timmar efter avrättningen i Bagdad.

Saddams familj

• Sajida Khayr Allah Talfah (arabiska: ساجدة خيرالله طلفاح) var kusin och första hustrun till Saddam Hussein, och mor till de två äldsta sönerna och tre döttrar, Raghad, Rana och Hala. Hon blev gift med Saddam 1963. Innan dess var hon skollärare.
• Uday Hussein var Saddam Husseins äldsta son.
• Qusay Hussein var Saddam Husseins andre son som i sin tur hade en son, Mustapha Qusay Hussein al-Tikriti, som dog som 14-åring tillsammans med sin far.
• Rana Saddam Hussein (arabiska: رنا صدام حسين), född 1969, är den andra dottern.
• Samira Shahbandar var Saddam Husseins andra hustru. Samira är mor till Saddams tredje son Ali.

Se även

• Iraks vicepresident Taha Yassin Ramadan

Referenser

Sök efter mer information om Saddam Hussein på Wikipedias systerprojekt:
Ordbok & definitioner från Wiktionary Böcker från Wikibooks Citat från Wikiquote Originalverk från Wikisource Bilder & media från Commons Nyhetsartiklar från Wikinews

Externa länkar

• DN 2006-12-31: En ovanligt grym diktator

Företrädare: Ahmed Hassan al-Bakr	Iraks president Ordförande i revolutionsrådet 1979–2003	Efterträdare: Ghazi al-Yawer (2004–2005)
Företrädare: Ahmed Hassan al-Bakr	Iraks premiärminister 1979–1991	Efterträdare: Sa'dun Hammadi
Företrädare: Ahmad Husayn Khudayir as-Samarrai	Iraks premiärminister 1994–2003	Efterträdare: Iyad Allawi (2004–2005)
Företrädare: Okänd	Iraks vicepresident Vice ordförande i revolutionsrådet 1969-1979	Efterträdare: Okänd