Signe Hebbe

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Signe Hebbe
Signe Hebbe.jpg
Signe Hebbe. Målning av Amalia Lindegren
Födelsenamn Signe Amanda Georgina
Född 30 juli 1837
Död 14 februari 1925 (87 år)
Dödsort Stockholm
Bakgrund Fryele socken
Genre(r) opera
Roll sopran
År som aktiv 18611925
Signe Hebbes gravvård på Norra begravningsplatsen i Stockholm.

Signe Amanda Hebbe, född 30 juli 1837 i Fryele socken, Jönköpings län, död 14 februari 1925 i Stockholm,[1] var en svensk skådespelerska, teaterpedagog och operasångerska (sopran). Hon var dotter till Clemens och Wendela Hebbe.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Hebbe började som elvaårig att studera musik vid Lindblads pianoskola i Stockholm : hon studerade under Karolina Bock och studierna fortsatte vid Kungliga Teaterns elevskola, och vid konservatoriet i Berlin 1852–1854. Hon gjorde en talroll på Dramaten i Stockholm 1855, men ansågs inte lämplig för talroller och fortsatte därför studera sång. Lars Johan Hierta finansierade hennes studier i Paris 1856, där hon antogs vid konservatoriet och blev den första sångare från Skandinavien som fick medalj (konservatoriets guldmedalj). Hon undervisade i plastik på Pariskonservatoriet och sägs ha undervisat Sarah Bernhardt då hon vikarierade för instruktören Élie 1860. För att utöka sin röstkapacitet studerade hon i Milano för den berömde sångpedagogen Francesco Lamperti och sin dramatiska kapacitet genom instuderingar för de stora italienska skådespelarna Adelaide Ristori och Ernesto Rossi.

Sitt första engagemang fick hon i Lyon 18611862 där hon enligt kontraktet inte skulle få betalt; efter ett halvår i Lyon lyckades hon debutera i Frankfurt och få engagemang vid hovteatern i Mannheim. Under femton år, mellan 1864 och 1879, sjöng hon sedan vid Stockholmsoperan, ibland på gästkontrakt, och dessemellan bl a i Karlsruhe, Köpenhamn, Theatre Lyrique i Paris, Warszawa, Genève, Milano, Palermo, Helsingfors och Christiania (nuv.Oslo).

Rollerna i Paris blev få, eftersom sångerskan mötte stark konkurrens av Kristina Nilsson. Hennes enda bekräftade framförande på Stora operan (Opéra) gällde endast en nyskriven opera, Victorien de Jonicières Sardanapalus, ett verk som snart föll i glömska. Ett träsnitt från denna tid visar vad som anses vara Kristina Nilsson (Donna Elvira) och Signe Hebbe (Donna Anna) samtidigt på scenen i Mozarts Don Giovanni. Det har inte kunnat beläggas om detta möte verkligen ägt rum. En teori finns att det kan ha varit en välgörenhetsföreställning, men inga bevis för att rivalerna mötts på Opéra finns. Hebbe sammanträffade vid ett tillfälle med Richard Wagner, som ansåg henne perfekt som Elsa i sin opera Lohengrin. Hon besökte vid ett tillfälle den av henne högt beundrade Jenny Lind i dennas hem i London. Signe Hebbe blev ofta kritiserad för sin nya och utagagerande spelstil, där hon vägrade framställa kvinnor som svaga våp, och sålunda låg före sin tid. Till hennes främsta roller hörde Margaretha i Gonouds Faust, Valentine i Meyerbeers Hugenotterna samt Leonore i Beethovens Fidelio.

Hon inledde en karriär som teaterpedagog 1871, då hon fick undervisning inskrivet i sitt operakontrakt, öppnade egen skola 1877, och periodvis var hon från 1883 statligt avlönad vid Operaskolan och Dramatiska Teaterns elevskola, dels 18861888 då skolorna låg under Musikaliska Akademien, dels i början av 1900-talet på nya Dramaten. Hon tjänade dock för litet och återgick 1890 till sin mer lukrativa privatskola där hon undervisade i fyra ämnen: talteknik, sångteknik, plastik och scengestaltning (rollanalys och scenframställning). Hon införde en ny teknik med djupandning och var starkt inspirerad av Delsartes teorier. På de två senare områdena blev hon utan konkurrens och undervisade till en vecka före sin död i influensa 1925. Hon hade elever från både Norden, Europa i övrigt samt USA. Bland hennes elever märks Anders de Wahl, John Forsell, Gerda Lundequist, Torsten Hammarén, Lars Hanson, Emma Albani och Naima Wifstrand.

Signe Hebbes konstnärliga testamente: Lagern vinnes, förtjänas endast, begåvningen må vara än så stor, genom allvarliga studier, sträng självkontroll, ödmjukt sökande, ja, icke oftast utan många tårar och tvivel - och kanske är kampen ändå förgäves - ty många äro kallade, men få äro utvalda.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Nordensvan, Georg, Svensk teater och svenska skådespelare.
  • Österberg, Carin et al., Svenska kvinnor: föregångare, nyskapar. Lund: Signum 1990. ISBN 91-87896-03-6.
  • Lewenhaupt, Inga, Signe Hebbe (1837-1925): skådespelerska, operasångerska, pedagog. Stockholm : Stift. för utgivning av teatervetenskapliga studier, 1988. (Diss. Stockholm : Univ.). ISBN 91-86434-06-3.
  • Hellström, Elisabeth, Hur lät Jenny Lind, Christina Nilsson och Signe Hebbe? En studie av sångskolor och röstideal under 1800-talet. C-uppsats 2007. Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet. http://www.musik.uu.se/digitalAssets/56/56908_Elisabeth_Hellstrom_exarb.pdf
  • Hebbe, Signe, Signe Hebbes minnen. Samlade och efter muntlig berättelse nedskrivna av Hildur Dixelius-Brettner ; med företal av Ellen Key. 2. uppl. Stockholm : Åhlén & Åkerlund, 1919. LIBRIS.
  • Föreningen Wendelas vänner (berör även dottern Signe )på nätet: http://www.wendelasvanner.se/

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges dödbok 1901–2009 Swedish death index 1901–2009 (Version 5.0). Solna: Sveriges släktforskarförbund. 2010. Libris 11931231