Stoicism
 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2016-05) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
| Antikens filosofi | |
| |
| Epikurism | |
| Gnosticism | |
| Nyplatonism | |
| Platonism | |
| Skepticism | |
| Sofism | |
| Stoicism |
Denna artikel är en del i Wikipedias serie om
|
|---|
| Liv |
| ”Det enda som jag vet är att jag ingenting vet” Social broms · Sokrates rättegång · Sokrates försvarstal |
| Uppkallade koncept |
| Sokratisk dialog · Sokratisk metod · Sokratisk utfrågning · Sokratisk ironi · Sokratisk paradox · Sokratiskt problem |
| Lärjungar |
| Platon · Xenofon · Antisthenes · Aristippos |
| Relaterade ämnen |
| Megarianer · Kyniker · Kyrenaiker · Platonism · Stoicism · Molnen |
Stoicism, från grekiskans stoa poikile (’pelarhall’), är en filosofisk riktning under antiken som bland annat eftersträvade självbehärskning och frihet från starka känslor. Mer allmänt kan stoicism också användas i betydelsen självbehärskning, sinneslugn, jämnmod.
Stoicismen företräddes av filosofer som Zenon från Kition, Kleanthes, Krysippos samt romarna Cicero, Seneca, Marcus Aurelius och Epiktetos med flera. Stoikerna organiserade sig i Aten omkring år 310 f.Kr., då man beskrev världen som sammansatt enligt reglerna i den formaliserade logiken, fysiken och naturetiken. Stoicismen kan härledas till cynismen, en tidigare filosofisk skola i Grekland. Man hyllade logos som den högsta principen i det att logos sågs som den princip eller överordnade naturlag, som mekaniskt styrde allt skeende i världen.
I modern tid är den stoiska etiken med sina sedliga ideal mest känd.
Sedligt ideal
Stoikerna ansåg att människan måste motstå de impulser som ges av drifterna i form av kärlek, lust, hat, fruktan, smärta och så vidare. Det objektivt goda ansåg man ligga i sinnestillståndet, i vishet och återhållsamhet. Apati (från grekiska απάθεια, apatheia, ungefär "ingen sinnesrörelse"), dock inte riktigt i ordets moderna betydelse, utan mer i betydelsen jämnmod, var därför i det gamla Grekland det sedliga idealet för både cyniker och stoiker.
Stoikerna tänkte sig att människan kunde frigöra sig från lidande genom apatheia eller genom sinnesfrid, det senare i betydelsen att vara objektiv eller att ha ”klart omdöme”, och upprätthållandet av jämnmod i mötet med livets upp- och nergångar.
Stoicismens faser
Riktningen brukar delas in i tre faser:
- Äldre fjärde och tredje seklet f.Kr.:
- Mellersta andra och första seklet f.Kr.:
- Nya och romerska första och andra seklet e.Kr.:
- Seneca och Sextierna
- Epiktetos
- Marcus Aurelius
- Cicero (delvis)
- Cato den yngre
Externa länkar
"Om plikterna" av Cicero på Wikibooks.
