Timon av Aten

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Illustration från Tales from Shakespeare, McLoughlin Bros., 1890

Timon av Aten eller Timon av Athen är en pjäs av William Shakespeare om en atensk man som avskyr mänskligheten. Oftast betecknas den som en tragedi, inspirerad av historiska händelser. Skådespelet anses vara ett av Shakespeares minst populära, därtill ett av hans besynnerligaste och mest svårspelade.

Troligen skrevs Timon av Aten (originaltitel The Life of Timon of Athens) 1604–1605, strax före dramat Kung Lear. Den första tryckta utgåvan kom 1623. Som inspirationskällor lär Shakespeare ha använt William Painters Palace of Pleasure (1566), och Plutarkos biografier över Alkibiades och Marcus Antonius.

Pjäsen skildrar hur en rik man i antikens Aten, Timon, slösar alldeles för frikostigt med sina tillgångar för att behaga vännerna omkring sig. När han hamnar djupt i skuld vägrar de som han tidigare har skämt bort att låna honom pengar. Timon förlorar förståndet och rymmer till en grotta i skogen. Där blir han allt mer hatisk mot det falska människosläktet. När han en dag letar efter mat hittar han guld nedgrävt i marken. Han skänker bort guldet till sin gamle vän Alcibiades (äldre stavning), en general som är på väg till Aten för att erövra staden med sina trupper. Timon dör, Alcibiades segrar. Han straffar enbart sina egna fiender och dem som varit falska mot Timon. Därefter går han in i Aten med löfte om fred.

Personer[redigera | redigera wikitext]

Efter Carl August Hagberg.[1]

  • Timon: En åldrad, atensk adelsman.
  • Lucius, Lucullus, Sempronius: Höga herrar, falska vänner till Timon.
  • Ventidius: En av Timons falska vänner.
  • Apemantus: En vresig filosof.
  • Alcibiades: En atensk general. God vän med Timon.
  • Flavius: Timons hovmästare.
  • Flaminius, Servilius, Lucilius: Timons tjänare.
  • Caphis, Philotus, Titus, Lucius, Hortensius: Tjänare hos Timons långivare.
  • Två tjänare hos Varro, en tjänare hos Isidor: Båda Timons långivare.
  • Cupido och karaktärsmasker.
  • Tre främlingar.
  • En poet, en målare, en juvelerare och en köpman.
  • En gammal atenare, en page, en narr.
  • Phrynia, Timandra: Alcibiades älskarinnor.
  • Andra adelsmän, senatorer, ämbetsmän, soldater, tjuvar m. fl.

Handlingsöversikt[redigera | redigera wikitext]

Skådeplatsen är Aten och en skog i grannskapet.

Akt I[redigera | redigera wikitext]

Första scenen Det är bankett hemma hos den generöse adelsmannen Timon. Utanför jämför en poet, en målare och en juvelerare gåvorna som de tänker skänka till husets herre för vinna hans ekonomiska stöd. En köpman är med i diskussion. Timon får också besök av senatorerna. Poeten berättar för målaren att han har skapat en allegorisk dikt som ska varna Timon för rikedomens flyktighet. Timon ankommer och talar artigt med alla besökare. En budbärare informerar honom om att vännen Ventidius sitter i fängelse och är i behov av pengar till borgenssumman. Utan att tveka betalar Timon. En gammal atenare klagar på att Timons tjänare Lucullus uppvaktar hans dotter. Timon övertalar mannen att låta paret gifta sig, mot det att Timon betalar den förmögenhet som det eventuella bröllopet kostar. Han tar emot gåvorna från poeten, målaren och juveleraren. Därnäst gör Alcibiades och 20 av hans riddare entré, samt den cyniske filosofen Apemantus som anklagar samtliga gäster för att vara parasiter. Timon välkomnar nytillskotten och bjuder dem alla på middag.

Andra scenen Alla som är på Timons storartade fest äter och förlustar sig. Timon själv äter dock sparsamt, nöjd med att få vara omringad av sina vänner. Ventidius anländer. Han har fått en förmögenhet av sin far och erbjuder att betala tillbaka sin skuld till Timon, men denne vägrar att ta emot pengarna. Efter måltiden dansar alla. Timon överöser gästerna med juveler, varpå hans hovmästare Flavius klagar. Han anser Timon vara för frikostig och påpekar att rikemannen redan har börjat samla på sig skulder. Apemantus fortsätter att klandra de giriga gästerna som visserligen ger gåvor till Timon men får betydligt mer tillbaka. Timon försvarar dem emellertid med att var och en skulle komma till hans hjälp ifall han led nöd. Apemantus vägrar att ta emot några gåvor eftersom det vore en synd att uppmuntra rikemannens kärlek till smicker.

Akt II[redigera | redigera wikitext]

Första scenen I ett annat hus ber senatorn som äger det sin tjänare Caphis att gå till Timon och kräva att han betalar sina skulder. Senatorn är orolig över att Timon snart inte kommer att ha nog med pengar för att återgälda honom och vill därför han ha tillbaka allting omedelbart.

Andra scenen Caphis anländer till Timons hus och kräver pengarna. Samtidigt inträder Varros och Isidors tjänare för att begära sina herrars pengar. Apemantus kritiserar dem grundligt. Timon garanterar att de ska få betalt av honom genom Flavius, men hovmästaren lyckas äntligen få Timon att inse hur fattig och djupt skuldsatt han har blivit. Till och med landägorna är intecknade. Timon låter sina tjänare Flaminius och Servilius gå till vännerna Lucius, Lucullus och Sempronius för att be om lån, sedan säger han till Flavius att besöka senatorerna. Flavius förklarar emellertid att han redan har varit hos dem, och att alla senatorer har förvägrat Timon pengar. Timon börjar bli orolig, men är fortfarande övertygad om att hans vänner kommer att rädda honom ur knipan eftersom han har bistått dem alla förut, särskilt Ventidius som dessutom är förmögen nu.

Akt III[redigera | redigera wikitext]

Första scenen När Lucullus får besök av Flaminius tar han för givet att Timons tjänare har kommit för att skänka honom ytterligare gåvor. När Flaminius istället ber om 50 talenter å sin herres vägnar, ljuger Lucullus att han tidigare har varnat Timon för det utsvävande livet och nekar till lån. Han försöker muta Flaminius för att få tjänaren att säga till Timon att han inte lyckades hitta Lucullus. Flaminius kastar tillbaka mutan och förbannar Lucullus.

Andra scenen Lucius hör av tre främlingar om Timons situation och om hur Lucullus har betett sig. Han blir upprörd, och svär att han skulle ha lånat Timon pengarna. Men när Servilius ber Lucius om 5 500 talenter, tar denne snabbt tillbaka sitt ord och säger att han själv är nästintill utblottad. Främlingarna blir förvånade över Lucius otacksamhet.

Tredje scenen En tredje tjänare ber Sempronius om pengar. Sempronius frågar om de andra vännernas bidrag, och får svaret att alla har nekat till att låna Timon pengarna. Sempronius vägrar också, eftersom han blev tillfrågad sist vilket han menar är en förolämpning.

Fjärde scenen Hemma hos Timon har tjänare till adelsmannens alla långivare kommit för att kräva pengarna tillbaka av honom. Flavius försöker förklara att det inte går, men tjänarna lyssnar inte. Själva förebrår de dock sina herrar för bristen på tacksamhet mot den generöse Timon. Timon kommer. Han får ett vredesutbrott och vrålar att de måste stycka upp hans kropp om de vill ha någon som helst lön för sina mödor. Tjänarna förstår att Timon inte har några pengar alls. De lämnar huset.

Femte scenen Den rasande Timon ber Flavius att skicka inbjudningar till Lucullus, Lucius och Sempronius. Han ska hålla en sista stor bankett. Flavius förstår ingenting.

Sjätte scenen I senatorns hus håller general Alcibiades föredrag inför senatorerna. Han ber dem att skona en soldat som har begått ett dråp. När senatorerna vägrar blir han så upprörd att de till slut förvisar honom från Aten. Alcibiades svär att han ska hämnas genom att attackera staden med sina trupper.

Sjunde scenen Hemma hos Timon samlas hans vänner, nu övertygade om att den påstådda fattigdomen bara var ett sätt att testa deras lojalitet på. De hoppas att återigen få dyra gåvor. Övertäckta tallrikar förs in. Husets herre läser en satirisk bordsbön. När locken avlägsnas ser gästerna att det bara är stenar i ljummet vatten däri. Timon kastar vattnet i gästernas ansikten, och slänger tallrikarna efter dem. Han svär att han för alltid ska hata människosläktet, och gästerna flyr. Timon lämnar huset.

Akt IV[redigera | redigera wikitext]

Timon tar avstånd från samhället (Illustration från 1803 till Shakespeare, Timon of Athens, Akt IV, Första scenen)

Första scenen Utanför Aten förbannar Timon staden och samhället. Han sliter av sig sina kläder för att leva i skogen som ett djur.

Andra scenen I Timons hus samlas husets tjänare. Flavius delar pengarna som han har kvar med dem, och talar sorgset om människors dårskap och det poänglösa i rikedom. Sedan lämnar han huset för att söka efter Timon, fast besluten att fortsätta tjäna honom.

Tredje scenen I en grotta i skogen talar Timon ilsket för sig själv om mänskligheten. När han söker efter mat (rötter) finner han guld som har placerats där av gudarna för att hjälpa honom. Alcibiades anländer med sina två älskarinnor, Phrynia och Timandra. Timon ger guldet till dem för att uppmuntra kvinnorna att smitta världen med könssjukdomar, och för att hjälpa Alcibiades med ödeläggandet av Aten. Han ber Alcibiades att vara brutal. Alcibiades och älskarinnorna går. Därnäst dyker Apemantus upp och erbjuder Timon mat. Timon vägrar att ta emot den. Apemantus säger att Timon nu är lika extrem i sin misantropi (människohat) som han tidigare var i sin generositet och filantropi (människokärlek). De två cynikerna talar med varandra om människosläktets olika brister, och börjar sedan att gräla. Timon ber honom att berätta för Atens ädlingar att han har hittat guld. Apemantus ger sig iväg, och tre tjuvar anländer. De säger till Timon att ge dem guldet. Timon gör det eftersom han vill att tjuvarna fortsätter med sin kriminella verksamhet, men föreläsningen och guldet han ger dem har motsatt verkan. Tjuvarna blir fredsälskande människor och bestämmer sig för att lämna honom ifred. Flavius hittar Timon, som mår allt sämre. Timon blir rörd av hovmästarens lojalitet och säger att Flavius är den enda ärliga man som finns kvar i världen. Trots det skickar han bort sin tjänare och flyr återigen in i grottan.

Akt V[redigera | redigera wikitext]

Första scenen Poeten och målaren har hört rykten om Timons guld och söker upp honom i skogen. De hoppas kunna få lika frikostigt betalt för sina gåvor som tidigare. Timon uppmuntrar och smickrar dem, för att sedan jaga bort tiggarna med slag och skällsord.

Andra scenen Till sist anländer Flavius med två senatorer som ber Timon återvända för att leda deras försvar mot Alcibiades styrkor. De säger att han ska få tillbaka sin rikedom och sin heder om han bara hjälper dem. Timon låtsas först att han går med på erbjudandet, men säger sedan att atenarna borde hänga sig för att undvika Alcibiades. Han säger också att han skriver på ett epitafium, en minnesskrift över sin framtida grav, och att han önskar bli begraven på stranden där tidvattnet sköljer över hans sista viloplats.

Tredje scenen I Aten får några senatorer höra att Alcibiades armé är på väg mot staden, och att Timon har vägrat att hjälpa dem med försvaret.

Fjärde scenen En soldat letar efter Timon för att överlämna ett meddelande från Alcibiades, men finner bara en grav. Eftersom han själv inte kan läsa skriver han av texten från Timons gravsten för att Alcibiades ska få veta vad som står.

Femte scenen En delegation av senatorer kapitulerar inför Alcibiades, som lovar att bara döda sina egna fiender och Timons falska vänner. Soldaten kommer med nyheten om Timons död och ger avskriften till sin befälhavare. Alcibiades läser högt upp dikten som Timon har skrivit på sin gravsten. Alcibiades sörjer sin vän. Han är ledsen över hur illa det var ställt med Timons sinnestilstånd innan han dog. Generalen säger till atenarna att de aldrig får glömma honom. Därefter träder han in i staden med löften om bestående fred.

Timons epitafium lyder:

Here lies a wretched [corpse], of wretched soul bereft;
Seek not my name. A plague consume you wicked caitiffs left!

Here lie I, Timon, who alive all living men did hate.
Pass by, and curse thy fill; but pass, and stay not here thy gait.
Wikisources utgåva.[2]

I svensk tolkning:

En usel kropp, sin usla själ betagen!
Sök ej mitt namn, pest slå er långa dagen.

Här vilar Timon: släktets skräck han var.
Förbanna, gå förbi – men bli ej kvar!
— Översättning av Åke Ohlmarks.[3]

Datering och text[redigera | redigera wikitext]

Timon av Aten har väckt mycket huvudbry bland akademiker på grund av sin okonventionella struktur. Berättelsen är full av omotiverade infall, bland annat i episoden där Alcibiades på ett respektlöst sätt förgäves försvarar en soldat som är skyldig till dråp (akt III, sjätte scenen), dessutom finns det många motsägelser i dess kronologi och i textens bruk av pronomen.[4] Därför beskrivs pjäsen ofta som ofärdig, skriven av flera personer, och/eller experimentell.[5]

Den svenska konstkritikern August Brunius menade liksom många andra att Timon av Aten antingen var en revidering av en okänd författares verk eller frukten av ett samarbete mellan Shakespeare och denne okände författare.[6] Angående den mystiska samarbetspartnerns identitet har den engelska dramatikern Thomas Middleton lyfts som förslag.[7] Noggranna studier som vissa litteraturvetare har gjort av pjäsens språk, svordomar, stavning, ordförråd och närbesläktade detaljer, visar att delarna som Middleton kan ha skrivit är akt I, första scenen, och akt III. [4] Dessa episoder fokuserar på det förrädiska beteendet hos Timons långivare, men innehåller även eleganta tal av Alcibiades och Apemantus.

Oavsett om pjäsen blev till i ett samarbete, eller om den är en omstrukturerad version av ett tidigare arbete, enas man om att det mesta i verket är skrivet av Shakespeare själv. Dessutom anser majoriteten att pjäsen verkligen är ofärdig. Vissa avsnitt är rena utkast, där man kan se hur författaren har filat på den för Shakespeare sedvanliga blankversen men inte färdigställt den, vilket resulterar i att texten inte alltid följer versmåttets rytm (se till exempel akt I, andra scenen, raderna 190-202 på originalspråket). Shakespeare har alltså inte polerat Timon av Aten till sin normalt höga standard innan arbetet avslutades.[8]

Andra nämnvärda teorier om hur Timon av Atens problem kom till stånd förutom de två redovisade är att den antingen blev oskickligt redigerad av ett teaterbolag, eller att Shakespeare kände sig uttråkad över att behöva skriva ytterligare en tragedi och därför hastade genom skrivprocessen.[9]

Man kan inte sluta sig till exakt när den skrevs, men det är nu vedertaget att placera tillkomsten till 1604–1605. Detta då den i viss mån delar dramat Kung Lears (ca 1605) ovanliga vokabulär, och har ett antal teman gemensamma med pjäsen.[4] Traditionellt har man sett åren 1606–1608 som troliga, eftersom tragedin Antonius och Cleopatra från den perioden är sprungen ur samma källmaterial.[8][10]

Timon av Aten låg opublicerad fram till att den inkluderades i den första folion (1623).[4]

Faksimil av titelbladet till Timon of Athens från den första folion (1623).

Oftast sällar man Timon av Aten till Shakespeares tragedier. Viss opposition mot det har dock väckts av sådana som hellre vill se verket bland författarens problempjäser (även kallade problemkomedier eller mörka komedier), i vilka Shakespeare tenderade att blanda element från genrerna komedi och tragedi, en metod som nådde sin kulmen i sagospelen. Anledningen är den anda av försoning som finns i pjäsens slut samt den bitvis mycket kraftiga sociala satiren, vilka hör komedigenren till.[11]

Att berättelsen till sin grund är tragisk går dock inte att frånse. Protagonisten Timon står upphöjd över sina medmänniskor av sin godhet och generositet, och detta leder slutligen till hans fall.[12]

Källor som Shakespeare lär ha använt vid skrivandet är bland andra Lucians dialog om misantropen Timon, William Painters Palace of Pleasure (1566), och Plutarkos biografier över Alkibiades och Marcus Antonius.[13][10] I Antonius-biografin finns berättelsen om den historiske misantropen Timon av Aten kortfattat återgiven. Man har även hittat likheter mellan Shakespeares verk och den anonymt författade, engelska farsen Timon (ca 1580–1610). Till exempel återfinns låtsasbanketten med varmvatten där. Möjligt är emellertid att farsen tillkom efter Shakespeares text. Om den skrevs före är det tänkbart att båda verken lånar element från en förlorad skrift av Lucian.[13]

Stildrag[redigera | redigera wikitext]

Timon av Aten är inte en enhetlig berättelse, utan skriven med en tablåteknik som målar upp ett antal löst hängande bilder. Det gör att den skiljer sig från traditionellt scenberättande. Den är skarpt uppstyckad i två väsensskilda delar. De första tre akterna skildrar Timons fall, de två sista hans smädelser mot mänskligheten fram till hans död utanför Aten. Dessa stilistiska egenheter gör att pjäsen mer har blivit uppmärksammad för sin poesi än för sin konstruktion, någonting den har gemensamt med Shakespeares sagospel. Timons vision om en tidvattenvåg som sköljer över hans grav ger närmast religiösa konnotationer med en skärpa ofta främmande för traditionell dramatik, särskilt sådan med liknande cynisk inställning till människosläktets motiv som Timon av Aten tycks ha: [14]

Kom inte hit mer! Hälsa Aten
att Timon byggt sitt hus för evigheten
på stranden av det salta havets vik
där floden sköljer den en gång om dagen
med svall och dyning. Dit kan ni få komma
och låta ert orakel bli min gravsten.
— Översättning av Åke Ohlmarks.[15]

Peripeti[redigera | redigera wikitext]

Ett dramas peripeti kan beskrivas som dess klimax eller vändpunkt. Det är passagen i pjäsen där allting ställs på sin spets. Efter peripetin vänder berättelsen antingen till det sämre eller till det bättre för pjäsens huvudpersoner. I Timon av Aten, som är en tragedi, går det nedåt. Det är rimligt att anta att peripetin i Timon av Aten finns i den sista scenen i akt III, låtsasbanketten i Timons hus (slutsatsen styrks av att peripetier ofta är belägna i verkens mitt). På låtsasbanketten står det klart för oss och Timon vilka genomfalska vänner han har. Han driver bort dem, och tar avstånd från människorna med repliken: "Brinn ner, mitt hus, och fall, Aten! Ty vet: / nu hatar Timon män och mänsklighet" (Ohlmarks översättning). Efter det finns ingen återvändo, och processen har påbörjats som slutligen leder till hans undergång.[9][16]

Satirisk underton[redigera | redigera wikitext]

Timon av Aten har tolkats som en nidskrift riktad mot den slösaktiga kungen Jakob I av England (1566–1625). Han regerade mellan 1603 och 1625. Kungens förkärlek till lyx grävde stora hål i riksfinanserna, och hans relation till det engelska parlamentet blev därför konfliktfylld. Kungens rådgivare Robert Cecil (som skulle komma att bli den förste earlen av Salisbury 1605) lyckades emellertid hålla statskassan från att helt förslösas under krisåren.[9]

Centrala teman och motiv[redigera | redigera wikitext]

Shakespeares senare romantiska pjäser, även kallade sagospel, var varken tragedier eller komedier. Mest lämpligt är att betrakta dem som ett slags tragikomedier, barn av den genreblandning som var vanlig under barocken.[17]

Även om Timon av Aten inte räknas till sagospelen, och dess sällande till gruppen problempjäser (genreupplösande i mindre skala) är långt från självklart, delar den några centrala teman med dessa verk. Bland dem finns det tragikomiska, motsättningen mellan natur och kultur, och slutets budskap om försoning. Shakespeare-kännare som i texterna vill göra biografiska läsningar, det vill säga tolka författarens liv och utveckling utifrån det skrivna, ser ibland försoningstemat som en spegling av Shakespeares återfunna harmoni efter den livskris som tragedierna vittnar om.[18]

Man kan inte köpa vänskap[redigera | redigera wikitext]

Timon slösar oerhörda mängder pengar på invånarna i Aten för att vinna och behålla deras vänskap. Men när pengarna tar slut överger hans så kallade vänner honom.[9]

Hatet som dödlig sjukdom[redigera | redigera wikitext]

Man får aldrig veta hur Timon dör i pjäsen. Möjligt är att orsaken finns inom honom – den brinnande avskyn han känner mot allt mänskligt tar kål på hans själ, och indirekt också hans kropp.[9]

Pengar är av ondo[redigera | redigera wikitext]

"Kärlek till pengar är en rot till allt ont", säger bibeln. Timons vänner låtsas att de älskar honom, men det är pengarna de är förtjusta i. Girigheten lockar fram det värsta ur Timon och ur dem själva. Shakespeare nyttjade det monetära temat även i andra pjäser, bland annat i Köpmannen i Venedig ("Allt som glimmar guld ej är", står det i Hagbergs översättning på en lapp som Marocco får). I Kung Lear är drivkraften efter egendom och rikedom central. Drivkraften förbittrar Lear, precis som den gör med Timon.[9]

Besläktad med rikedomstemat är den marxistiska tolkning av Timon av Aten som filosofen Karl Marx (1818–1883) påbörjade, det råder dock osäkerhet över huruvida han någonsin avslutade sitt arbete. Det som väckte Marxs intresse för pjäsen var en passage i vilken Timon klandrar ädelmetallen guld för dess negativa effekter på människosläktet. Marx valde också att citera raderna i en fotnot i det första bandet av Kapitalet.[14][19]

Passusen inleds när Timon hittar nedgrävt guld i skogen, och avslutas när han hör Alcibiades trupper komma närmare. Den lyder i sin helhet:

Guld! Gult och glittrande och dyrbart guld?
Nej gudar, jag svär inga eder fåfängt.
Rötter, ni klara himlar!
Av detta blir vitt svart, skönt fult, rätt orätt
lågt ädelt, ungt till gammalt, fegt till tappert.
I gudar, varför? Varför, gudar? Detta
drar tjänare och präster från er sida,
drar kudden undan hjältars huvuden.
Den gula trälen knyter band och bryter
dem lika lätt, välsignar var förbannad,
gör spetälsk gubbe dyrkad, adlar tjuvar
och ger dem titlar, knäfall, rang och säte
på senatorers bänk. Ja, det är detta
som ger bedagad änka nya giften;
fast kurhuspack och folk med spetälsksår
kräks när de ser henne; hon kryddas av det
till ljuv april igen. Fördömda mull,
allt mänskligts sköka, som kan hetsa upp
mobb emot mobb. Jag ska få dig att göra
din rätta plikt.
— Översättning av Åke Ohlmarks.[20]

Även raderna dessförinnan kan sägas behandla en eventuell klasskampsproblematik. Timon klagar på samhällsordningen, i vilken den högre slår den lägre, och där "varje lyckans trappsteg / smörjs av det närmast under; lärda huvud / bugar för gyllne narrar". [15]





Uppfattningar genom tiderna[redigera | redigera wikitext]

Litteraturkritikern och poeten Samuel Johnson (1709–1784) må ha uppskattat Timon av Aten för dess uppenbara moraliska budskap om att inte lita till falska vänner, men de flesta andra kännare ansåg pjäsens oåterhållsamma insisterande på den punkten vara övertydligt och grovt. Johnson gav dem också bifall i att pjäsen till strukturen var bristfällig. [14]

Författaren och kritikern Samuel Taylor Coleridge (1772–1884) menade att pjäsen blott var en ring på vattnet till dramat Kung Lear (med dåtidens vedertagna uppfattning att Timon av Aten var det yngre verket av de två), och hans rader om Timon av Aten som "en det satiriska dramats Lear, en Lear för det vanliga livet" har ofta blivit citerade. [14]

William Hazlitt (1778–1830), litteraturkritiker, står ut från samtidens opinion med sin uppskattning av pjäsen. Han värderade det shakespeareanska stycket högt på grund av dess innerlighet.[14]

Generellt har dock de positiva körerna besjungit enstaka passager i verket snarare än pjäsen som helhet. Filosofen Karl Marx (1818–1883) var till exempel mycket förtjust i Timons brandtal mot guld – akt IV, tredje scenen, rad 25–45 – och påbörjade en läsning av pjäsen med fokus på dess bild av kapitalistisk ekonomi, ett projekt som Shakespeare-kännaren Kenneth Muir (1907–1996) senare återupptog.[14]

Mycket av diskussionen kring Timon av Aten har annars handlat om den konstnärliga inkompetens som pjäsen ger sken av. Runt sekelskiftet 1900 blev det på modet att utifrån Shakespeares pjäser försöka tolka dramatikerns privatliv. Perioden då han skrev tragedier och sedan problempjäser präglades av en personlig kris ansåg man, en som fick sin lösning vid samma tidpunkt som han författade sagospelen, kända för sina hoppfulla slut. Journalisten Frank Harris (1856–1931) formulerade i sin Shakespeare the man (1909) teorin om att Timons envetna och högljudda haranger mot människosläktets brister var Shakespeares eget "skrik av lidande". Shakespeare-experten E. K. Chambers (1866–1954) höll med Harris, och tillade att Shakespeare måste ha fått ett nervöst sammanbrott medan han skrev pjäsen och därför aldrig slutfört den. [14]

Modern forskning har tagit upp Timon av Atens relation till andra Shakespeare-pjäser. Man har funnit likheter med problempjäserna, med sagospelen (mot vilka Timons poesi om tidvattenvågen över hans grav verkar sträcka sig), och med dramat Coriolanus. I det sistnämnda belägrar hjälten sin egen stad precis som Alcibiades gör i Timon av Aten, och hans stolta vägran att följa omgivningens normer minner om Timons absoluta filantropi (till en början) och absoluta misantropi (efteråt).[14]

Den mest entusiastiska försvararen av pjäsens kvaliteter är troligen litteraturvetaren G. Wilson Knight (1897–1985), som ansåg den vara en av Shakespeares mest imponerande prestationer. Han hade för vana att på sina offentliga föreläsningar recitera Timons tal om självvald exil – akt IV, första scenen – och följdriktigt slita av sig kläderna, som pjäsens protagonist gör i stycket.[14]

Den svenska skådespelaren Edvard Swartz (1826–1897) spelade många Shakespeare-roller, däribland den som Timon av Aten.

Framföranden av pjäsen[redigera | redigera wikitext]

Det finns inga bevarade källor som visar att Timon av Aten spelades på Shakespeares levnadstid, möjligen på grund av att den inte var i färdigskrivet skick. Faktum är att den alltid har varit en av Shakespeares minst populära pjäser, och därför inte förts upp regelbundet under någon tidsperiod.[8] Stycket anses ofta svårhanterligt, vilket kan vara en bidragande orsak.[21]

1678 gjorde den brittiske dramatikern Thomas Shadwell (1642–1692) en uppsättning av pjäsen,The History of Timon of Athens, The Man-Hater. Shadwells största bedrift var att lägga till en kärlekshistoria i texten. Detta genom att ge Timon en lojal älskarinna, Evandra, och en otrogen fästmö, Melinda. Med skådespelaren Thomas Betterton (1635–1710) som Timon i de första föreställningarna och med scenmusik av barockkompositören Henry Purcell (1659–1695) blev stycket relativt populärt och spelades regelbundet fram till 1745.[8][14]

1771 kom nästa kända uppsättning av pjäsen. Dramatikern Richard Cumberland (1732–1811) höll nu i tyglarna, och befriade Timon från sina rivaliserande flickvänner. Istället tillade han den dygdiga dottern Evanthe, vars kärleksintrig med Alcibiades och Lucius fyllde ut berättelsen.[8][14]

Spranger Barry (1719–1777), den "silvertungade" irländske skådespelaren, spelade Timon i en påkostad produktion som brittiske teaterchefen David Garrick (1717–1779) satte upp på Drury Lane-teatern i London, men den varade bara i elva föreställningar.[8][14]

Revideringen som dramatikern Thomas Hull (1728–1808) gjorde 1778 av Shadwells uppsättning spelades enbart en gång.[8][14]

Författaren George Lamb (1784–1834) försökte restaurera Shakespeares text till originalversionen, men han bevarade några av Cumberlands ändringar i slutscenerna och strök Alcibiades två älskarinnor. Resultatet blev en Timon av Aten med bara manliga rollfigurer. Pjäsen blev lyckad i den nya tappningen tack vare skådespelaren Edmund Keans (1787–1833) passionerade prestation i titelrollen.[8][14]

Sporadiska upplivningsförsök av pjäsen begicks under det sena 1800-talet. Skådespelaren Samuel Phelps (1804–1878) gjorde en uppskattad Timon 1851, i den första oförändrade versionen av pjäsen på brittisk mark som man känner till. Teaterledaren Frank Benson (1858-1939) som var en av sin tids stora Shakespeare-entusiaster omstrukturerade pjäsen från fem akter till tre i en version på Sadler Wells-teatern 1892.[8][14]

Timon av Aten har bibehållit sin impopularitet, en slutsats man kan dra av att den på 1900-talet enbart framfördes vid enstaka tillfällen.[8] Få av uppsättningarna lyckades vinna kritikernas gillande..[4]

Brittiske teaterdirektören Nugent Moncks (1877–1958) version som spelades 1935 är nästan enbart ihågkommen för att den då 21 år gamle kompositören Benjamin Britten (1913–1976) komponerade musiken, och teaterdirektören Barry Jacksons (1879–1961) efterkrigstids-variant med modern klädsel minns man bara för den bombkrater som pjäsens andra halva utspelade sig i (1947).[4]

Regissören Peter Brook (1925–) iscensatte en fransk produktion av pjäsen 1974, som blev uppmärksammad för sin spelplats: Ett förfallet hyreshus i ett av Paris arbetardistrikt.[8]

Skådespelarna Ralph Richardson (1902–1983) och Paul Scofield (1922–2008) har emellertid gjort bra ifrån sig i titelrollen på senare tid, och Michael Pennington (1943–) – mest känd utanför England för sin roll som Moff Jerjerrod, befälhavare på Dödsstjärnan i sciencefictionfilmen Stjärnornas krig (1977) – gjorde en bejublad gestaltning av Timon i en Royal Shakespeare Company-produktion av pjäsen (2000). [14]

I Sverige har bland andra skådespelaren Edvard Swartz (1826–1897) spelat huvudrollen.[22] Förutom den uppsättningen som iscensattes 1869 har Timon av Aten spelats 1969 på svensk mark, en föreställning på Göteborgs stadsteater som litteratursociologen Kurt Aspelin har dokumenterat i sin bok Timon från Aten : ett drama, en uppsättning, ett möte med publiken (1979).[21][23]

Filmatiseringar[redigera | redigera wikitext]

Den enda filmversion av Timon av Aten som finns upptecknad är teaterregissören Jonathan Millers (1934–) tv-film för BBC från 1981. Timon spelades av den walesiska skådespelaren Jonathan Pryce (1947–).[14]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Shakespeare, William (1861). Shakspeare's dramatiska arbeten. Bd 7, Timon af Athen ; Så tuktas en argbigga ; Trettondagsafton.. Gleerups, Lund. Sid. 1. http://runeberg.org/hagberg/g/0003.html 
  2. ^ Shakespeare, William. ”Wikisources utgåva av pjäsen”. The Life of Timon of Athens. Wikisource. http://en.wikisource.org/wiki/The_Life_of_Timon_of_Athens. Läst 12 oktober 2010. 
  3. ^ Shakespeare, William (1969). Tragedier ; i svensk tolkning av Åke Ohlmarks, vetenskaplig granskning av Gunnar Boklund. Bonniers, Stockholm. Sid. 418 
  4. ^ [a b c d e f] Dobson, Michael (2001). The Oxford Companion to Shakespeare. Oxford University Press. Sid. 475. ISBN 0-19-811735-3 
  5. ^ Boyce, Charles (2005). Critical companion to William Shakespeare : A literary reference to his life and work, volume 1. Facts on file, Inc. Sid. 562. ISBN 0-8160-5373-1 
  6. ^ Brunius, August (1924). William Shakespeare : liv, drama, teater. Natur och kultur. Sid. 138. http://runeberg.org/shakebrun/0140.html 
  7. ^ Boyce, Charles (2005). Critical companion to William Shakespeare : A literary reference to his life and work, volume 1. Facts on file, Inc. Sid. 5. ISBN 0-8160-5373-1 
  8. ^ [a b c d e f g h i j k] Boyce, Charles (2005). Critical companion to William Shakespeare : A literary reference to his life and work, volume 1. Facts on file, Inc. Sid. 566. ISBN 0-8160-5373-1 
  9. ^ [a b c d e f] Cummings, Michael J.. ”Timon of Athens – A Study Guide”. Cummings Study Guides. http://www.cummingsstudyguides.net/xTimon.html. Läst 15 oktober 2010. 
  10. ^ [a b] Brunius, August (1924). William Shakespeare : liv, drama, teater. Natur och kultur. Sid. 137. http://runeberg.org/shakebrun/0139.html 
  11. ^ Boyce, Charles (2005). Critical companion to William Shakespeare : A literary reference to his life and work, volume 1. Facts on file, Inc. Sid. 563. ISBN 0-8160-5373-1 
  12. ^ Boyce, Charles (2005). Critical companion to William Shakespeare : A literary reference to his life and work, volume 1. Facts on file, Inc. Sid. 564. ISBN 0-8160-5373-1 
  13. ^ [a b] Boyce, Charles (2005). Critical companion to William Shakespeare : A literary reference to his life and work, volume 1. Facts on file, Inc. Sid. 565. ISBN 0-8160-5373-1 
  14. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q] Dobson, Michael (2001). The Oxford Companion to Shakespeare. Oxford University Press. Sid. 476. ISBN 0-19-811735-3 
  15. ^ [a b] Shakespeare, William (1969). Tragedier ; i svensk tolkning av Åke Ohlmarks, vetenskaplig granskning av Gunnar Boklund. Bonniers, Stockholm. Sid. 414 
  16. ^ Shakespeare, William (1969). Tragedier ; i svensk tolkning av Åke Ohlmarks, vetenskaplig granskning av Gunnar Boklund. Bonniers, Stockholm. Sid. 391 
  17. ^ Olsson, Bernt ; Algulin, Ingemar (2005). Litteraturens historia i världen. Norstedts akademiska förlag. Sid. 183. ISBN 91-7227-434-4 
  18. ^ Olsson, Bernt ; Algulin, Ingemar (2005). Litteraturens historia i världen. Norstedts akademiska förlag. Sid. 183-184. ISBN 91-7227-434-4 
  19. ^ Marx, Karl (1997). Kapitalet : kritik av den politiska ekonomin. Bok 1, Kapitalets produktionsprocess. A-Z, Lund. ISBN 91-86070-11-8. http://www.marxists.org/svenska/marx/1867/23-d101.htm#r98 
  20. ^ Shakespeare, William (1969). Tragedier ; i svensk tolkning av Åke Ohlmarks, vetenskaplig granskning av Gunnar Boklund. Bonniers, Stockholm. Sid. 395-396 
  21. ^ [a b] Hägglund, Kent (2006). William Shakespeare : En man för alla tider. Ordfront, Stockholm. ISBN 91-7037-044-3 
  22. ^ Westrin, Theodor (1918). Nordisk familjebok : konversationslexikon och realencyklopedi (bd. 27). Nordisk familjeboks förlag. Sid. 871-874. http://runeberg.org/nfcg/0476.html 
  23. ^ Aspelin, Kurt (1971). Timon från Aten : ett drama, en uppsättning, ett möte med publiken. Cavefors, Staffanstorp 


Externa länkar[redigera | redigera wikitext]