USA:s herrlandslag i ishockey

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Flag of the United States.svg
USA:s herrlandslag i ishockey
IIHF:s rankning 6 (2014)
Coach USA Peter Laviolette
Matchställ Blå eller vit tröja med texten "USA"
Guld 2 (1933, 1960)
Silver 9 (1920, 1924, 1931, 1932, 1934, 1939, 1950, 1952, 1956)
Brons 6 (1936, 1949, 1962, 1996, 2004, 2013)
OS-meriter
Guld 2 (1960, 1980)
Silver 7 (1920, 1924, 1932, 1952, 1956, 1972, 2002, 2010)
Brons 1 (1936)
Canada/World Cup-meriter
Guld 1 (1996)
Silver 1 (1991)


USA:s herrlandslag i ishockey representerar USA i ishockey på herrsidan. USA spelade sin första match vid olympiska spelen 1920 i Antwerpen i Belgien, och slutade på andra plats efter de samtida suveränerna Kanada. I första matchen vann man med 29-0 mot Schweiz den 24 april 1920.[1]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Vid världsmästerskapet 1933 i Prag lyckades USA vinna turneringen, och det var första gången inte Kanada vann en ishockeyturnering som gällde världsmästerskap eller olympiska spel. Vid olympiska vinterspelen 1936 i Garmisch-Partenkirchen i Bayern i Tyskland fick USA stryk med 1-2 mot Italien, och det var första gången som ett landslag från gamla världen slog ett landslag från nya världen vid större ishockeysammanhang. Vid världsmästerskapet 1938 i Prag i dåvarande Tjeckoslovakien slutade USA på sjunde plats, vilket betydde att man för första gången missade medaljen då man ställde upp i större sammanhang.

Vid olympiska vinterspelen 1960 i Squaw Valley i delstaten Kalifornien i USA vann USA den kombinerade världsmästerskapet och olympiska turneringen före Kanada och Sovjetunionen. Världsmästerskapet 1962 spelades i delstaten Colorado i USA, och USA lyckades där vinna bronsmedaljerna.

Vid världsmästerskapet 1969 i Sverige slutade USA på sjätte och sista plats, och flyttades därmed för första gången ner till B-gruppen. USA vann B-gruppen 1970, och var åter i A-gruppen vid världsmästerskapet 1971 i Schweiz, där man hamnade på sjätte plats igen och återigen flyttades ner. Efter tvåa andraplatser i B-gruppen 1972 och 1973 vann man B-gruppen 1974 och flyttades återigen upp till A-gruppen.

Vid olympiska vinterspelen 1980 i Lake Placid i delstaten New York i USA vann USA guldet före Sovjetunionen och Sverige. Sovjetunionen var favoriter, och USA:s bedrift kallades "Miracle on Ice" (en: "Miraklet på is"). Även om ishockey inte är den populäraste sporten i USA anses bedriften som en av de största i USA:s sporthistoria.

Vid världsmästerskapet 1982 i Finland slutade USA på åttonde plats, och flyttades ner till B-gruppen, som man vann 1983 och återigen tog sig upp i A-gruppen.

Vid världsmästerskapet 1996 i Wien i Österrike vann USA bronsmedaljerna. USA vann även proffsturneringen World Cup 1996, efter seger över Kanada i finalserien.

Vid världsmästerskapet 1998 i Schweiz slutade USA på 12:e plats av de 16 lagen, och tvingades till kvalspel för att hålla sig kvar, vilket man dock lyckades med.

Vid olympiska vinterspelen 2002 i Salt Lake City i delstaten Utah i USA tog USA silver, efter förlust mot Kanada med 2-5 i finalmatchen. Vid världsmästerskapet 2004 i Tjeckien vann USA brons.

I världsmästerskapet 2003 i Finland förlorade USA öppningsmatchen mot Danmark med 2-5, och efter förluster mot Schweiz och Ryssland tvingades man spela nedflyttningskval, där man dock lyckades hålla sig kvar.

I World Cup 2004 lyckades USA inte försvara sin mästartitel från 1996 utan förlorade semifinalen mot Finland.

USA har totalt 485 017 registrerade ishockeyspelare (0,16 % av befolkningen). För närvarande 2010 är Ron Wilson landslagets huvudtränare.

Under 1990-talet hade USA:s ishockey sin största uppgång med NHL-spelare som Brett Hull, Jeremy Roenick, Brian Leetch och Mike Modano. De vann World Cup 1996 och silver vid 2002 års olympiska turnering. Många av spelarna hade vid mitten av 2000-talets första decennium dragit sig tillbaka, och USA:s unga lag i olympiska vinterspelen 2006 i Turin i Italien slutade åtta i turneringen.

USA spelar match mot Finland vid världsmästerskapet 2005 i Österrike.

Profiler[redigera | redigera wikitext]

Olympiska resultat genom tiderna[redigera | redigera wikitext]

Canada Cup/World Cup genom tiderna[redigera | redigera wikitext]

Världsmästerskap genom tiderna[redigera | redigera wikitext]

  • 1962 - Brons
  • 1963 - Slutade åtta
  • 1965 - Slutade sexa
  • 1966 - Slutade sexa
  • 1967 - Slutade femma
  • 1969 - Slutade sexa
  • 1970 - Slutade sjua (Vann "B-gruppen")
  • 1971 - Slutade sexa
  • 1972 - Slutade åtta (Två i "B-gruppen")
  • 1973 - Slutade åtta (Två i "B-gruppen")
  • 1974 - Slutade sjua (Vann "B-gruppen")
  • 1975 - Slutade sexa
  • 1976 - Slutade fyra
  • 1977 - Slutade sexa
  • 1978 - Slutade sexa
  • 1979 - Slutade sjua
  • 1981 - Slutade femma
  • 1982 - Slutade åtta
  • 1983 - Slutade nia (Vann "B-gruppen")
  • 1985 - Slutade fyra
  • 2007 - Slutade femma
  • 2008 - Slutade sexa
  • 2009 - Slutade fyra
  • 2010 - Slutade trettonde
  • 2011 - Slutade åtta
  • 2012 - Slutade sjua
  • 2013 - Brons
  • 2014 - Slutade sexa

VM-statistik[redigera | redigera wikitext]

1920-2006[redigera | redigera wikitext]

VM-Turneringar Matcher Segrar Oavgjorda Förluster Gjorda mål Insläppta mål Poäng
A-VM 442 200 41 201 1717 1653 441
B-VM/Division I 34 30 2 2 254 84 62
C-VM/Division II 0 0 0 0 0 0 0
D-VM/Division III 0 0 0 0 0 0 0

2007-[redigera | redigera wikitext]

VM-Turneringar Matcher Segrar Förluster Sudden deaths-/Straffläggningssegrar Sudden deaths-/Straffläggningsförluster Gjorda mål Insläppta mål Poäng
VM 62 31 19 5 7 232 169 110
Division I 0 0 0 0 0 0 0 0
Division II 0 0 0 0 0 0 0 0
Division III 0 0 0 0 0 0 0 0
  • ändrat poängsystem efter VM 2006, där seger ger 3 poäng istället för 2 och att matcherna får avgöras genom sudden death (övertid) och straffläggning vid oavgjort resultat i full tid. Vinnaren får där 2 poäng, förloraren 1 poäng.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hockey Archives - Jeux Olympiques d'Anvers 1920

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


USA:s ishockeylandslag i World Cup 2004

Målvakter
29 Rick DiPietro, New York Islanders - 30 Ty Conklin, Edmonton Oilers - 42 Robert Esche, Philadelphia Flyers
Backar
2 Brian Leetch, Toronto Maple Leafs - 3 Aaron Miller, Los Angeles Kings - 6 Eric Weinrich, St. Louis Blues - 10 Paul Martin, New Jersey Devils - 20 Ken Klee, Toronto Maple Leafs - 24 Chris Chelios, Detroit Red Wings - 26 John-Michael Liles, Colorado Avalanche - 28 Brian Rafalski, New Jersey Devils
Anfallare
7 Keith Tkachuk, St. Louis Blues - 9 Mike Modano, Dallas Stars - 11 Tony Amonte, Philadelphia Flyers - 12 Brian Rolston, Boston Bruins - 13 Bill Guerin, Dallas Stars - 15 Jamie Langenbrunner, New Jersey Devils - 16 Brett Hull, Detroit Red Wings - 19 Scott Gomez, New Jersey Devils - 21 Bryan Smolinski, Ottawa Senators - 22 Steve Konowalchuk, Colorado Avalanche - 27 Jeff Halpern, Washington Capitals - 33 Craig Conroy, Calgary Flames - 37 Chris Drury, Buffalo Sabres - 39 Doug Weight, St. Louis Blues - 55 Jason Blake, New York Islanders