Kriminalstatistik i Sverige

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Anmälningsbenägenhet)
Hoppa till: navigering, sök
Förekomst av våld, hot, kränkning, frihet, vårdslöshet och vållandebrott per invånare per kommun/stadsdel 2015 (Källa: BRÅ). Relativ skala där kommunen med högsta andelen utgör 100%. Grönt 0-19%, blått 20-32% rött 33-100%. Därefter linjärt mot ljusstyrkan där ljusare innebär högre förekomst.

Kriminalstatistiken i Sverige är ett samlingsbegrepp för brottsstatistik, lagföringsstatistik, kriminalvårdsstatistik och återfallsstatistik, och beskriver den brottslighet som kommer till myndigheternas kännedom. Den statliga myndigheten Brottsförebyggande rådet (Brå) ansvarar för den svenska officiella kriminalstatistiken sedan 1994 då myndigheten övertog ansvaret från Statistiska centralbyrån (SCB).

Att läsa statistiken[redigera | redigera wikitext]

I den officiella kriminalstatistiken framgår endast de brott som på ett eller annat sätt kommit till polisens kännedom. Det finns ett stort mörkertal i statistiken då de flesta brott aldrig anmäls. Därför är det viktigt att när man läser statistiken att detta görs på rätt sätt, för att kunna göra detta krävs kunskap om hur statistiken är uppbyggd <[1]. I den officiella kriminalstatistiken som Brå lägger fram görs inga analyser eller förklaringar på vilka faktorer som kan ha påverkat den utveckling som presenteras. För att få sådana analyser får man vända sig till Brå:s rapporter om Brottsutvecklingen i Sverige[2].[3]

Vid jämförelser av brottsstatistiken mellan länder gällande brottslighetens omfattning skall det göras med försiktighet. Kriminalstatistiken återspeglar inte bara nivåer på brottsligheten, utan speglar även rättsliga och statistiska förhållanden samt benägenheten att anmäla och registrera brott. Detta varierar från land till land eftersom det inte finns någon internationell standard för statistikens produktion eller presentation, vilket försvårar internationella jämförelser.[3]

Brottsstatistik[redigera | redigera wikitext]

Brottsstatistiken utgår ifrån de brott som blir anmälda till eller är kända för polisen. Den omfattar statistik över anmälda brott, uppklarade brott, misstänkta personer och brottsdeltagande.

Anmälda brott[redigera | redigera wikitext]

I statistiken över anmälda brott redovisas det totala antalet brott som anmälts till polis, tull eller åklagare i Sverige. Det innebär att även de anmälda brott som efter utredning visar sig inte vara brott finns med i redovisningen. Detta är särskilt viktigt att tänka på vid internationella jämförelser, eftersom många andra länder har en snävare definition av begreppet anmälda brott.

Anmälningsbenägenhet[redigera | redigera wikitext]

När statistiken över anmälda brott skall tolkas är anmälningsbenägenheten en viktig faktor att beakta, eftersom den är olika stor för olika typer av brott. Till exempel är anmälningsbenägenheten hög för brott som kräver att en anmälan till polisen görs för att ersättning från försäkring skall falla ut. Tvärtemot gäller för brott (exempelvis sexualbrott) där offer och gärningsman känner varandra. Statistiken över anmälda brott är således användbar när man vill studera förändring över tid, men behöver inte ge information om den faktiska brottsnivån på grund av mörkertalet.

Uppklarade brott[redigera | redigera wikitext]

Ett uppklarat brott anger endast att brottet fått ett polisiärt klarläggande. Statistiken över uppklarade brott baserar sig på beslut fattade av polisen, tullen eller åklagarmyndigheten och utgörs av summan av personuppklarade brott och tekniskt uppklarade brott. Ett brott kan alltså redovisas som uppklarat även om ingen dömts eller om en åtalad frikänts vid en rättegång. Statistiken över uppklarade brott ger en bild av omfattningen, strukturen, fördelningen mellan regionerna och hur utvecklingen ser ut över tid.

Brott kan även vara ouppklarade. Ouppklarade brott är exempelvis sådana där det inte finns någon misstänkt person och spaningsuppslag saknas, spaningar är resultatlösa, att det (trots förundersökning) inte kan styrkas att den som är skäligen misstänkt har begått brottet, eller att utredningen visat att densamma är oskyldig.

Om ett brott klaras upp eller inte beror främst på vilket typ av brott det är, hur utförliga uppgifter anmälaren lämnar om brottet, var brottet anmäldes och hur polisen väljer att satsa resurserna.

Nedan står mer detaljerat om vad som utgör uppklaringsgrunderna.

Personuppklaring[redigera | redigera wikitext]

Personuppklarade brott är den gemensamma benämningen på de brott som åklagaren tar ett beslut i åtalsfrågan för en misstänkt person. Det innebär att det beslutats om att väcka åtal, utfärdats strafföreläggande eller meddelats åtalsunderlåtelse. Personuppklaring innebär att en person har bundits till brottet och vid avslutad förundersökning bedömts som skäligen misstänkt, men ännu inte lagförts. Personuppklaringsprocenten definieras som antalet personuppklarade brott under det aktuella året dividerat med antalet brott som anmälts samma år angivet i procent. Polisens personuppklaring första halvåret 2008 anses vara 15,6 procent.[4]

För brottstyper som till exempel rattfylleri, fortkörning och narkotikabrott (vilka är typiska spanings- och ingripandebrott) finns det redan vid anmälningstillfället en misstänkt person vilket gör att personuppklaringen är i det närmaste 100 procent. Det är en diametral skillnad mot för exempelvis av stöld, rån, misshandel och våldtäkt (vilka är typiska offerbrott) som har en betydligt lägre uppklaringsprocent.[5] Ett svårlöst offerbrott är cykelstölder. När det kommer till cykelstölder år 2003 klarades ungefär två procent upp där drygt hälften fick personuppklaring, det vill säga att av dryg 74 000 anmälda cykelstölder bands en gärningsman till brottet i endast 734 stycken av fallen. Det innebär att en mycket liten andel av dem som begår brotten faktiskt upptäcks och kommer med i statistiken.[6] 2007 hade siffran ändrat till 67 600 polisanmälda cykelstölder med cirka 600 misstänkta. Uppklaringsprocenten låg på omkring två procent och därmed legat konstant under hela 2000-talet.[7]

Teknisk uppklaring[redigera | redigera wikitext]

Tekniskt uppklarade brott, eller brottsuppklarande beslut, är brott som klarats upp genom exempelvis att en förundersökning lagts ner (eller inte påbörjats) med beslutsgrunden att den anmälda gärningen ej bedöms vara ett brott, att brott ej kan styrkas, att den misstänkta är minderårig (under 15 år) eller att brottets preskriptionstid löpt ut.

Uppklaringsprocent[redigera | redigera wikitext]

För att kunna visa på utvecklingen av de uppklarade brotten används måttenheterna personuppklaringsprocent, teknisk uppklaringsprocent och total uppklaringsprocent som möjliggör en jämförelse över tid. Uppklaringsprocenten varierar i olika delar av landet där de lägsta uppklaringsprocenten återfinns i storstäderna medan de högsta återfinns i Norrlandslänen.[5]

  • Personuppklaringsprocent definieras som antalet personuppklarade brott under det aktuella året dividerat med det totala antalet brott som anmälts samma år angivet i procent.
  • Teknisk uppklaringsprocent definieras som antalet tekniskt uppklarade brott under det aktuella året dividerat med det totala antalet brott som anmälts samma år angivet i procent.
  • Total uppklaringsprocent (eller bara uppklaringsprocent) definieras som antalet uppklarade brott under det aktuella året dividerat med det totala antalet brott som anmälts samma år angivet i procent.

Att de olika uppklaringsprocenten utgörs av data från uppklarade brott i relation till antalet anmälda brott samma år kan det statistiskt sett bli över hundra procent i uppklaringprocent. Det beror på att alla brott inte klaras upp det aktuella året de anmäldes.

Misstänkta personer[redigera | redigera wikitext]

Statistiken över misstänkta personer redovisar statistik över personer skäligen misstänkta för brott.

Skattning av den faktiska brottsnivån[redigera | redigera wikitext]

Mörkertal[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Mörkertal

Antalet begångna brott är alltid större än det antal brott som upptäcks eller anmäls till polisen. Mörkertalet är den skillnad som finns mellan antalet kända brott och det faktiska antalet begångna brott. Mörkertalet varierar kraftigt mellan olika typer av brott (brottstrukturen). I vissa fall är det verkliga antalet brott många hundra procent fler än de anmälda brotten. Mörkertalet är särskilt stort vid brott där anmälningsbenägenheten är låg. Ett skäl till höga mörkertal kan vara att brottsoffret skäms för att ha blivit utsatt som till exempel vid våldtäkt. Ett annat skäl kan vara hot mot offret från de kriminella, till exempel av en maffiaorganisation. För brott som inte har offer, såsom trafikbrott utan olycka, anmäler få brottet och det blir höga mörkertal.

Offerundersökningar[redigera | redigera wikitext]

En offerundersökning är ett sätt att mäta brottsligheten på, genom att fråga enskilda om de under en viss period har fallit offer för brott. I Sverige utförs en rad offerundersökningar, bland annat av SCB och BRÅ. Ett annat namn för offerundersökning är viktimiseringsstudie.

Andra brottsindikatorer[redigera | redigera wikitext]

En mängd andra statiska källor, register, undersökningar och indikatorer används för att mäta eller uppskatta brottsligheten. Några exempel är:

  • Sjukhusregister
  • Dödsorsaksregister
  • Historiska dokument
  • Arkeologiska undersökningar
  • Efterfrågan på olika typer av skyddsåtgärder mot brott

Lagföringsstatistik[redigera | redigera wikitext]

Lagföring är det begrepp som innebär att en person förklarats skyldig till ett brott. Lagföring kan ske genom att åtalsunderlåtelse meddelas, strafföreläggande utfärdas eller genom en fällande dom mot person. Även utfärdad ordningsbot av polis och tull inbegriper lagföring.

Lagföringsstatistiken och brottstatistiken kan inte ställas i jämförelse med varandra utan problem. Detaljeringsnivåerna i respektive statistikfält skiljer samt avgränsningen.

Kriminalvårdsstatistik[redigera | redigera wikitext]

Kriminalvårdsstatistiken utgörs av uppgifter om de personer som under ett kalenderår är intagna på anstalt, övervakade inom frivården eller intagna i häktet. Statistiken redovisas dels genom intagningstatistik under ett kalenderår, dels genom tvärsnittsstatistik vilket avser hur beläggningen var 1 oktober. Personer i häkte redovisas även den genom beläggningen per 1 oktober.

I kriminalvårdsstatistiken går uppgifter om ålder, kön, huvudbrott att finna och för personer i fängelse finns även indelning efter medborgarskap, strafftid, permissioner och avvikelser från anstalt. Avvikelse från anstalt avser såväl otillåten utgång (rymning) som att inte återvända till anstalt efter avslutad permission. Avvikelserna redovisas för respektive öppen och sluten anstalt.

Återfallsstatistik[redigera | redigera wikitext]

Återfallsstatistiken visar antalet och andelen personer som återfaller i brott efter lagföring inom ramen för den registrerade brottsligheten. Statistiken ger med andra ord ingen bild av den faktiska återfallsfrekvensen.

Statistikföringen av återfall baserar sig på enskilda lagföringar vilket gör att en och samma person kan registreras flera gånger per kalenderår (även kallat ingångsperiod) i återfallstatistiken. Uppföljning av återfall sker vanligtvis inom ett respektive tre år. Statistiken ger en bild av hur stor andel personer som återfaller i brott efter lagföring och hur mönstret för återfall varierar beroende av kön, ålder och brottsbelastning, samt hur återfallsstrukturen ser ut inom olika brotts- och påföljdskategorier.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter
  1. ^ konsten att läsa statistik BRÅ
  2. ^ Brottsutvecklingen i Sverige Arkiverad 25 mars 2012 hämtat från the Wayback Machine.
  3. ^ [a b] Brottsförebyggande rådet. Brå rapport 2009:17, Kriminalstatistik 2008. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. Libris 11588101. ISBN 978-91-86027-36-0. http://www.bra.se/download/18.cba82f7130f475a2f180003006/2009_17_kriminalstatistik_2008.pdf Brå rapport 2009:17, 
  4. ^ http://www.polisen.se/inter/util/nodeid=21434&pageversion=1.jsp?articleid=14041974[död länk]
  5. ^ [a b] Ekblom, T., Engström, G. och Göransson, B (2006). Människan, brottet, fäljderna: Kriminalitet och kriminalvård i Sverige. Stockholm: Natur och kultur. Libris 10106041. ISBN 91-27-11414-7 
  6. ^ Lars Dolmén (red.), red. Brå rapport 2004:3, ”Cykelstöld”. Brottsutveckling i Sverige 2001-2003. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. Libris 10088890. ISBN 91-38-32128-9. http://www.bra.se/download/18.cba82f7130f475a2f1800014167/2004_3_brottsutvecklingen_i_sverige_2001-2003.pdf Brå rapport 2004:3, 2
  7. ^ Louise Ekström (red.), red. Brå rapport 2008:23, ”Cykelstöld”. Brottsutvecklingen i Sverige fram till år 2007. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. Libris 11289779. ISBN 978-91-86027-15-5. http://www.bra.se/download/18.cba82f7130f475a2f180006972/2008_23_brottsuvecklingen.pdf Brå rapport 2008:23, 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]