Carl Schmitt
Carl Schmitt, född som Karl Schmitt 11 juli 1888 i Plettenberg i provinsen Westfalen i Tyskland, död 7 april 1985 i Plettenberg-Pasel i Tyskland, var en tysk statsrättsteoretiker och katolsk filosof.
Schmitt skrev inflytelserika texter om suveränitet, undantagstillstånd, diktatur och begreppet politik, och influerades bland annat av tänkare som Juan Donoso Cortés. Han tillhörde ursprungligen de konservativa revolutionärerna som angrep liberalismen. Samma år som han blev professor vid universitetet i Berlin, 1933, trädde han in i Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) där han förblev medlem fram till andra världskrigets slut. Schmitts teorier har på senare tid återuppmärksammats av politiska tänkare som Chantal Mouffe och Giorgio Agamben.
Liv och uppväxt
Carl Schmitt växte upp i en katolsk arbetarfamilj i den huvudsakligen protestantiska staden Plettenberg i Westfalen. Vid universiteten i Berlin, München och Strassburg utbildade han sig till jurist. Hans doktorsexamen togs vid universitet i Strassburg 1910. Till skillnad från många andra högerradikaler tillbringade Schmitt tiden runt första världskriget vid hemmafronten och undervisade främst på universitet. Schmitt fick dock en krigsplacering i München, där han 1918/19 bevittnade den revolution som slogs ner av frikårerna. Under denna period lärde han känna bland andra sociologen Max Weber. 1930 sökte sig Schmitt närmare den nationella högern, vilket ledde till en brytning med många av hans tidigare (bland annat judiska) vänner. Under denna tid umgicks han med bland andra Ernst Jünger. 1933 gick Schmitt med i det tyska nazistpartiet, ett parti som han bara några år tidigare hade varit kritisk mot.[1]
Kris, undantag och suveränitet
Det demokratiska samhället var enligt Schmitt inte mycket mer än en fasad, menat att dölja den suveräna makten. Schmitts teori gick ut på att suveräniteten enklast tydliggjordes vid krislägen, då aktörer inom staten agerar utan direkt konstitutionellt stöd genom att hänvisa till ett undantagstillstånd. Enligt denna modell menade Schmitt att "suverän är den som bestämmer över undantaget"[2]. Lika mycket som den suveräna utnyttjar undantaget är det den suveräna som definierar själva undantaget kring vilken makten legitimeras.[2] Dessa teorier har återupplivats av bland andra statsvetaren Chantal Mouffe vilken applicerar Schmitts teorier om suveränitet på sina analyser om exempelvis kriget mot terrorismen.[3]
Bibliografi (urval)
- Politische Romantik, 1919
- Die Diktatur, Duncker & Humboldt, Berlin 1921
- Politische Theologie. Vier Kapitel zur Lehre von der Souveränität, 1922
- Römischer Katholozismus und politische Form, 1923
- Die geistesgeschichtliche Lage des heutigen Parlamentarismus, 1923
- Legalität und Legitimität, 1932
- Der Begriff des Politischen, Duncker & Humblodt, Berlin 1932, Neuausgabe 1963
- Theorie des Partisanen. Zwischenbemerkung zum Begriff des Politischen, D&H, Berlin 1963
- Politische Theologie II. Die Legende von der Erledigung jeder Politischen Theologie, D&H, Berlin
- Gespräch über die Macht und den Zugang zum Machthaber og Gespräch über den neuen Raum, Berlin 1994, ISBN 3-05-002630-8
Bibliografi på svenska
- Det politiska som begrepp, Bokförlaget Daidalos, Stockholm, 2010
- Vän eller fiende? En antologi om Carl Schmitts politiska tänkande, Bokförlaget Daidalos, Stockholm, 2012
Källor
Externa länkar
- Björk, Mårten (2007); Carl Schmitt och världens hemlighet; http://ohnmacht.wordpress.com/2007/07/17/carl-schmitt-och-varldens-hemlighet/
- Lindgren, Lena (1999) "David Dyzenhaus: Legality and Legitimacy. Carl Schmitt, Hans Kelsen and Herman Heller in Weimar", Retfærd nr 85 /nr 2 1999, sid. 85-90
- Lindgren, Lena (2011)"Det politiska som begrepp, Göteborg, Daidalos 2010", Sociologisk Forskning vol. 48, nr 3 2011, sid. 114-116
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
