Sukhavatibuddhism

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Det rena landet)
Hoppa till: navigering, sök
Sukhavatibuddhismen
Amitabha Buddha (mitten) och hans ledsagande bodhisattvor Mahasthamaprapta (vänster) och Avalokiteshvara (höger).
Amitabha Buddha (mitten) och hans ledsagande bodhisattvor Mahasthamaprapta (vänster) och Avalokiteshvara (höger).
Ursprung Indien Indien
Växte fram från ca år 100
Helig skrift Mahayanasutrorna, i synnerhet: Sukhāvatīvyūhaḥ-sūtra
Amitābha-sūtra
Amitāyurdhyāna-sūtra
Utbredning Främst i:
Kina Kina
Vietnam Vietnam
Japan Japan
Sydkorea Sydkorea
Taiwan Taiwan

Sukhavatibuddhism eller amidism (på engelska: Pure Land Buddhism) är en inriktning av buddhismen som har sina rötter i Indien. Traditionen har sedan dess spridning till Kina utvecklats till en av de vanligaste mahayanabuddhistiska religionsinriktningarna i Östasien och Vietnam.[1][2][3] Traditionen finns representerad även i tibetansk och nepalesisk buddhism.[3]

Traditionen kan översiktligt beskrivas som en samling trosuppfattningar och utövandeformer som syftar till att utövaren ska återfödas i Amitabhas rena buddhafält, Sukhavati. Om utövaren återföds där, kommer denne att uppnå ett stadium utan tillbakagång på vägen mot upplysning, kallat avaivartika. Detta sker eftersom Amitabhas Sukhavati är en plats som garanterar upplysning för alla som blir återfödda där. Detta är dock inte en plats som utövare stannar i. När de väl blivit upplysta med hjälp av Amitabha Buddha i Sukhavati, återvänder de som bodhisattvor eller buddhor till andra världar – inklusive denna värld – för att hjälpa medvetna varelser att bli fria lidandet (samsara).

Historik[redigera | redigera wikitext]

Sutrorna[redigera | redigera wikitext]

Sukhāvatīvyūhaḥ-sūtra i traditionell kinesiska, med japanska uttalsnoteringar.

Den första kända sutran som nämner Amitabha är Pratyutpanna Samādhi-sūtra. Den översattes till kinesiska omkring år 179 av Lokaksema, vilket gör den till en av de första sutrorna som har översatts till kinesiska.[4] Sukhavatibuddhistiska idéer finns dock i många fler mahayanska sutror, vilka i antal totalt uppgår till 290 enligt Fujita Kotatsu.[5] Jan Nattier menar – att döma av Amitabhas popularitet i de mahayanska sutrorna – att det inte råder något tvivel om att Amitabha är en av de populäraste karaktärerna i hela buddhismens historia.[6]

Det är oklart om de tidiga indiska sukhavatibuddhisterna hade någon gemensam samling skrifter tillägnad traditionen. I Östasien har dock tre sutror sedan länge utgjort centrum för traditionen: Sukhāvatīvyūhaḥ-sūtra, Amitābha-sūtra och Amitāyurdhyāna-sūtra. Enligt modern forskning har emellertid den tredje sutran bevisats vara apokryfisk, troligen komponerad i Kina. De två andra sutrorna anses vara av indiskt ursprung, och utgör två av mycket få sutror som fortfarande finns bevarade i indiskt original.[6]

  • Sukhāvatīvyūhaḥ-sūtra finns bevarad i sju versioner: en på sanskrit, en på tibetanska samt i fem kinesiska versioner. De kinesiska versionerna har sitt ursprung i tiden mellan åren 222 och 991.
  • Amitābha-sūtra finns bevarad i fyra versioner: en på sanskrit, en på tibetanska samt i två kinesiska versioner. De kinesiska versionerna har sitt ursprung i tiden omkring år 402 respektive år 650.
  • Amitāyurdhyāna-sūtra finns bevarad i enbart en kinesisk version som har sitt ursprung i tiden någon gång mellan åren 424 och 440.[7]

Indien[redigera | redigera wikitext]

Buddhastaty från Kushan.

Fujita Kotatsu menar att det historiska material som finns bevarat tyder på att sukhavatibuddhismen tog sin början i Kushan, i dagens nordvästra Indien, omkring år 100. Likt alla andra mahayanasutror är även dessa sutror riktade till söner och döttrar från välbärgade familjer, vilket inkluderade munkar likaväl som lekmän. Inte mycket information finns om den grupp människor som tidigt bildade och följde sukhavatibuddhismen, annat än flera referenser till bodhisattva-gana, vilket antyder att de bildade en grupp (gana) signifikant avvikande från den vanliga buddhistiska sanghan. Det är dock okänt om denna grupp bestod av endast munkar, eller om även lekmän ingick.[8] Dessa sutror, och traditionen i stort, sägs stamma från djupa meditativa insikter hos lärda män, och inte från teoretisk spekulation. Detta framgår tydligt i de tidiga mahayanska sutrorna.[9]

Det finns mångahanda teorier gällande ursprunget av Amitabha och Sukhavati. Dessa kan grovt indelas i två huvudteorier. Den ena menar att det rör sig om externt inflytande; att religioner såsom hinduism och zoroastrism, grekisk mytologi, etc., starkt skulle ha inspirerat bildandet av religionen. Den andra utgår från att traditionen gradvis utvecklades inom den buddhistiska traditionen utan något signifikant externt inflytande. Denna senare teori inkluderar i vissa fall ändå ett visst inflytande från hinduismen, från sekter centrerade kring dyrkan av stupor samt influenser från tidig buddhistisk mytologi.[10] Hisao Inagaki menar emellertid att det i tidig indisk sukhavatibuddhism gjordes åtskillnad på dyrkan av Amitabha och dyrkan av hinduiska gudar, eftersom Amitabha hade rötterna i bodhisattvaidealet.[11]

Bland de viktiga indiska texterna, förutom Sukhāvatīvyūhaḥ-sūtra och Amitābha-sūtra, är två texter av Nagarjuna. I en av dessa – hans kommentar till Daśabhūmika-sūtra – finns ett kapitel som beskriver två sätt att bli född i Sukhavati. Det ena sättet liknar bodhisattvavägen vid att färdas över land för att nå sin destination. Den andra beskriver en väg av lätt utövande, vilket liknar utövandet av tro med lättheten av att åka båt för att nå sin destination. Den lätta vägen lärde ut mindfulness av Amitabha och recitation av hans namn som vägen till Sukhavati. Denna text kom att bli mycket inflytelserik, i synnerhet för den senare utvecklingen av traditionen i Östasien.[12]

Vasubandhu (ca 400–480 eller 320–400 e.Kr.) – lillebror till Asanga – kritiserade först sukhavatibuddhismen likt sin bror, men han skrev också en annan text där han istället prisade traditionen och uttryckte sin djupa önskan om att bli återfödd i Sukhavati. Fujita Kotatsu menar dock att denna text troligen var skriven ur ett yogacaraperspektiv. I texten beskriver Vasubandhu fem former av utövande: att dyrka Amitabha Buddha, att prisa Amitabha Buddhas namn, att sträva efter återfödelse i Sukhavati, att kontemplera Sukhavati och att överföra ansamlade meriter till alla varelser. Detta är den enda bevarade indiska texten som systematiskt redogör för sukhavatibuddhismens idéer, vilket enligt Fujita gör den till en mycket betydelsefull text.[13]

Kina[redigera | redigera wikitext]

förenklad kinesiska skrivs sukhavatibuddhismen 净土宗, på traditionell kinesiska: 淨土宗, och uttalas enligt pinyin: "Jìngtǔzōng"

Den tidigaste renodlade sukhavatibuddhistiska sutran som översattes till kinesiska var sukhāvatīvyūhaḥ-sūtra, vilken översattes någon gång i perioden 222 till 253.[14][15] De första kända utövarna i Kina levde omkring denna tid. En av dessa tidiga utövare var Ch'üeh Kung-tse, som ska ha dött någon gång mellan åren 265 och 274.[15]

Mer än ett århundrade efter dessa tidiga utövare, gav en man vid namn Huiyuan (Hui-yüan; 334–416) ett löfte tillsammans med 123 andra – munkar likaväl som lekmän – framför en avbildning av Amitabha vid berget Lushan. Löftet bestod av att de alla avsåg att komma till Sukhavati, och de som gick före de övriga skulle återvända för att hjälpa dessa kvarlevande in i Sukhavati. Metoden som användes för detta var pratyutpanna samadhi, en avancerad meditationsform beskriven i Pratyutpanna Samādhi-sūtra och bestående av bland annat kontemplation över Amitabha Buddha.[16][17] Efter Huiyuans död, spred hans lärjungar hans lära i södra Kina, men den direkta spridningen av Huiyuans lära fortgick bara i några generationer efter hans död. I Songdynastin blev han dock åter uppmärksammad då han utmärktes som grundare av flera sukhavatibuddhistiska rörelser.[17]

T'an-luan (ca 448–554) utgör enligt David W. Chappell startskottet för sukhavatibuddhismen i Östasien.[18] T'an-luan propagerade aktivt för sukhavatibuddhismen under sin tid i klostret Hsüan-chung, där han bodde under sina senare år. Inte mycket är känt om hans lärjungar, men hans följe utgjordes främst av lekmän som bodde i närheten av klostret.[19] Tao-ch'o (562–645) tillbringade mycket tid i det kloster som T'an-luan tidigare levt i, och han räknas till arvet efter T'an-luan, som en följare av fjärde generationen.

Tao-ch'o propagerade i sina skrifter inte för exklusiv recitation av Amitabhas namn, men han sägs ha lärt ut recitation av Amitabhas namn till alla som var över sju år gamla.[20] Recitation av Amitabhas namn skedde även innan Tao-ch'o,[21] men det som var unikt med T'ao-cho – och senare även med Shan-tao – var att han lärde ut recitation av Amitabhas namn i sig själv som en väg till Sukhavati. Kinesiska sukhavatibuddhister exkluderade dock aldrig andra former av utövande helt och hållet, utan behöll exempelvis alltid föreställningen att recitationen av Amitabhas namn också skulle stödjas av annat utövande.[22] Tao-ch'o gav i och med detta kraft till rörelsen som kom att popularisera recitationen av Amitabhas namn. Whalen Lai beskriver denna rörelse som en rörelse med stark entusiasm, som avsåg att sprida sitt budskap till alla. Shan-tao, lärjunge till Tao-ch'o, kom senare att filosofiskt redogöra för hur recitation av Amitabhas namn ledde till återfödelse i Sukhavati.[23]

David W. Chappell menar att genom kinesisk buddhistisk historia har utpräglad dyrkan av Amitabha och recitation av dennes namn setts som kompletterande utövande för de starka, eller som effektiv primär övningsform för de svaga. I och med Tao-ch'o och Shan-tao, utvecklades dock en rörelse på 600-talet som påstod att detta var den enda effektiva metoden för räddning av alla, men över tid kom denna rörelse att upplösas och splittras i den diffusa mångfald som utgör den kinesiska buddhismen.[21] Robert H. Sharf menar att det aldrig fanns någon separat sukhavatibuddhistisk inriktning eller skola i Kina, utan att sukhavatibuddhistiska utövningsformer var del av kinesisk buddhism ända från början.[24]

Grupperingar i Kina[redigera | redigera wikitext]

I Tangdynastin fanns det inga större grupper av utövare, och ingen möjlighet för vanliga människor att lära sig om sukhavatibuddhismen. T'an-luan, Tao-ch'o och Shan-tao skapade troligen själva inga grupperingar av följare enligt Whalen Lai. Shen-hao och Chih-yen, som kom senare, gav dock upphov till ett stort antal sukhavatibuddhistiska grupper. Men dessa var i regel inte öppna för vem som helst. Detta kom emellertid att ändras med Songdynastin. En stark hierarki mellan vanligt folk och munkar förekom ändå, men det var först i Songdynastin som idén om att också vanliga människor kunde vara bodhisattvor tog fart. Denna idé hade visserligen funnits länge, men det var först under Songdynastin som den blev mer än bara en idé på papperet. Under Songdynastin kom därmed sukhavatibuddhismen att bli en organiserad folkreligion för alla. Det som skilde sukhavatigrupperingarna under Songdynastin från tidigare grupperingar, var deras totala dedikation till tron, till nianfo (recitation av Amitabhas namn) för återfödelse i Sukhavati, och engagemang till att sprida denna lära till alla. Under Songdynastin var det därmed vanligt med förenklad liturgi, pappersbilder, nianfodiagram och så vidare, som vem som helst kunde sprida till när och fjärran. Hierarkin mellan munkar och vanligt folk var dock fortsatt stark. En religiös ledare vid namn Mao Tzu-yüan spred en lära som innefattade att munkar och vanligt folk var likställda varandra. Denna rörelse blev mycket populär, men mötte senare starkt motstånd från den kinesiska staten.[25]

Japan[redigera | redigera wikitext]

Grundaren av Jodo-shu, Honen. Målning av Fujiwara Takanobu, 1100-tal.

japanska heter sukhavatibuddhismen 浄土仏教, på romaji: "Jōdo bukkyō"

Sukhavatibuddhismen spreds från Kina till Japan först i tiden mellan Naraperioden (710–794) och mitten av Heianperioden. Det var dock först under den senare perioden av Heian (1086–1185) som japansk sukhavatibuddhism utvecklades.[26] Honen bildade då Jodo-shu, en sukhavatibuddhistisk inriktning som är fristående från andra inriktningar och starkt inspirerad av Shan-tao. Honen förespråkade recitation av Amitabhas namn som den enda utövningsformen,[27] och uppmanade sina följare att recitera Amitabhas namn så ofta som möjligt.[28]

Shinran var en lärjunge till Honen,[29] och han bildade en egen inriktning: Jodo-shinshu. Det som framför allt särskiljer denna inriktning, är dess starka betoning på tron. Enligt Shinran, är det tron och inte enbart recitationen av Amitabhas namn, som gör att man återföds i Sukhavati. Enligt Shinran kommer både tron och recitationen av Amitabhas namn från Amitabha, och inte från individen. Shinrans lära går alltså ut på att fullständigt förlita sig på Amitabha.[30]

Korea[redigera | redigera wikitext]

koreanska kallas sukhavatibuddhismen för: 정토종, "jeongtojong".

Sukhavatibuddhismen etablerade sig i Korea under den senare delen av Koreas tre kungariken (100 f.Kr.–600 e.Kr.) och blev mycket populär under Sillas senare period (668–935). Det blev då en form av buddhism som kom att utövas av praktiskt taget alla koreanska buddhister, oavsett vilken form av buddhism de annars följde. Således utvecklades aldrig koreansk sukhavatibuddhism till en separat rörelse eller skola, som i Japan och Kina. Utövandet blev mycket vanligt hos adeln likaväl som hos allmänheten.[31][32]

Vietnam[redigera | redigera wikitext]

vietnamesiska kallas sukhavatibuddhismen för "Tịnh Độ Tông".

Traditionens spridning till Vietnam är inte lika tydlig, men dagens nordliga delar av Vietnam var mellan 100 f.Kr. och 940 e.Kr. under kinesiskt styre, vilket medförde att kinesisk buddhism – vilket inkluderar sukhavatibuddhismen – utövade starkt inflytande över regionen.[33]

Vajrayana[redigera | redigera wikitext]

Det är oklart exakt när Amitabha och Sukhavati fick ta plats inom vajrayana-/esoterisk buddhism. De tidigaste kända tantriska skrifterna som relaterade till Amitabha är dock från 200-talet. Amitabha blev fullkomligt absorberad av vajrayana, och utgör även en av de fem dhyanibuddhorna.[34]

Tibet[redigera | redigera wikitext]

Traditionen finns representerad inom tibetansk buddhism, men någon rörelse centrerad kring enbart Amitabha har inte funnits. En strävan mot återfödelse i Sukhavati har varit vanligt inom alla tibetanska buddhisttraditioner; samtidigt har också strävan mot återfödelse i andra rena buddhafält, såsom Abhirati, varit vanligt. Sukhavatibuddhistiskt utövande har dock sällan varit det huvudsakliga utövandet för tibetanska buddhister.[35]

Amitayus, en motsvarighet eller annan skepnad av Amitabha, är en viktig gestalt inom tantriskt utövande i tibetansk buddhism.[35]

Mytologi[redigera | redigera wikitext]

Läs vidare i artikeln Sukhāvatīvyūhaḥ-sūtra

I versionen från Cao Wei-dynastin av Sukhāvatīvyūhaḥ-sūtra står det att en gång för mycket länge sedan, kom det en buddha vid namn Dīpaṅkara till världen, följd av 53 andra buddhor, där den siste var Lokeśvararāja. Under Lokeśvararājas vägledning avsade sig en kung sin tron och blev en munk vid namn Dharmākara. Inför Lokeśvararāja Buddha uttryckte Dharmākara sin önskan om att bli en buddha, och bad om hans vägledning. Efter fem kalpor (singularis: kalpa) av träning och formuleringar av sina löften, formulerade bodhisattva Dharmākara 48 löften inför Buddha Lokeśvararāja (Enligt sutran levde Lokeśvararāja i 12 kalpor). Dharmākara lovade, att om dessa löften inte kom att uppfyllas, skulle han aldrig bli en buddha. För att kunna uppfylla dessa löften, utförde Dharmākara omätbart många meritfyllda handlingar under många kalpor. Amitabha (Dharmakara) blev en Buddha för tio kalpor sedan i och med att han uppfyllde sina löften och blev Buddha Amitāyus (annat namn för Amitabha), och upprättade Sukhavati. Sukhavati är beläget väster om vår värld, är fyllt av vackra dekorationer samt saknar helveten och negativa förhållanden för sina invånare. Buddha Amitāyus livstid är omätbart lång, vilket också gäller för alla som återföds där. De som föds i hans buddhafält njuter av den högsta andliga saligheten, och uppnår ojämförlig fysisk prakt. Alla bodhisattvor i Sukhavati har majestätiska fysiska karaktärsdrag, och utmärkande andliga krafter.[36]

Alla varelser som föds i Sukhavati är garanterade nirvana, och alla de bodhisattvor som önskar uppnå buddhaskap, kommer att uppnå detta inom en livstid.[37] Stadiet av att vara garanterad upplysning kallas för avaivartika. När de sedan uppnått upplysning, återvänder de som bodhisattvor eller buddhor till andra världar – inklusive denna människovärld – för att hjälpa medvetna varelser att befria sig från lidandet.[3]

I övriga versioner av sutran – det vill säga de andra 4 översättningarna som gjordes till kinesiska samt sanskritversionen – förekommer vissa skillnader i mytologin jämfört med Cao Wei-versionen. Det som skiljer är bland annat antalet löften som avges av Dharmakara, vilken Buddha det var som lärde ut till Dharmakara, hur många buddhor som kom före buddhan som lärde ut till Dharmakara, hur lång livstid Amitabha har och vem som eventuellt efterträder honom, vem som lär ut den buddhistiska läran i Sukhavati och vad utövarna uppnår i Sukhavati (det vill säga om alla blir buddhor eller om vissa blir arahanter), och så vidare.[38] Den oftast använda versionen av sukhāvatīvyūhaḥ-sūtra idag är versionen från Cao Wei-dynastin.[39]

Inom mahayansk kosmologi finns tre typer av buddhafält: rena, blandade, och orena. Amitabha Buddhas Sukhavati, tillhör de rena buddhafälten, men är enbart ett av oändligt många rena buddhafält som existerar inom mahayansk kosmologi.[40]

Återfödelse i Sukhavati[redigera | redigera wikitext]

Amitabha i Sukhavati, målning från Tibet cirka 1700.

De som föds i Sukhavati föds via upapaduka, ett slags omedelbart uppenbarande som uppstår genom mirakulösa krafter, som inte är beroende av någonting annat.[41]

Sukhāvatīvyūhaḥ-sūtra[redigera | redigera wikitext]

Läs vidare i artikeln Sukhāvatīvyūhaḥ-sūtra

Enligt de 48 löften som återfinns i Cao Wei-versionen av Sukhāvatīvyūhaḥ-sūtra kan återfödelse ske av tre olika anledningar, indelat i tre olika klasser:

  • (Hög klass, Amitabhas 18de löfte). De som tror på Amitabhas namn och önskar återfödelse i Sukhavati. Mycket stark tro krävs.[42] Utövare förlitar sig glädjerikt på Amitabha och tänker på honom kanske tio gånger. Exkluderad är enbart den som begår ett Anantarika-karma och förkastar/missbrukar den rätta läran.[43]
  • (Mellanklass, Amitabhas 19de löfte). Amitabha lovar att uppenbara sig på dödsbädden för dem som uppnått bodhicitta (strävan efter upplysning i syfte att hjälpa alla varelser), utfört meritfyllda handlingar och önskar att bli återfödda i Sukhavati. Stark tro krävs.[42]
  • (Låg klass, Amitabhas 20de löfte). De som hört Amitabhas namn och överför meriten av goda gärningar till Sukhavati, ur en önskan att bli återfödda där. Man kan tvivla, men generellt sett bör man ha en bestående tro på Amitabha.[42]

Sukhāvatīvyūhaḥ-sūtra indelar senare utövare i tre nivåer:

  • Den högre nivån av utövare lämnar sina hem och överger världsliga nöjen för att bli munkar. De önskar upplysning, tänker mycket fokuserat på Amitabha, utför meritfyllda handlingar och strävar efter att bli födda i Sukhavati. När dessa utövare dör, uppenbarar sig Amitabha och en rad visa män framför dem för att välkomna dem till Sukhavati. Utövaren blir omedelbart född i Sukhavati genom transformation från en lotusblomma av sju juveler. Utövaren lever då i ett stadium utan tillbakagång på vägen mot upplysning, uppnår orubblig visdom och paranormala krafter.[44]
  • Mittennivån av utövare utgörs av dem som inte blir munkar, men som strävar efter den högsta upplysningen, tänker mycket fokuserat på Amitabha, utför några goda gärningar, observerar träningsreglerna, bygger stupor, donerar buddhistiska sutror, ger gåvor till tiggare, hänger upp banderoller, tänder ljus, sprider blommor, bränner rökelse, och så vidare. De överför meriten för dessa handlingar till Sukhavati, och strävar efter att födas där. På deras dödsbädd kommer Amitabha att manifestera sin transformerade kropp – vilken är lika fulländad i fysiska karaktärsdrag och sken som den riktige Amitabhas kropp – tillsammans med en rad visa män. Utövaren följer sedan den transformerade Amitabha och blir född i Sukhavati, där de sedan lever i ett tillstånd utan tillbakagång på vägen mot upplysning. Deras dygd och visdom är under dem på den högsta nivån av utövare.[45]
  • Den lägsta nivån av utövare utgörs av dem som uppriktigt önskar att bli återfödda i Sukhavati. De gör inte många meritfyllda handlingar, men de strävar efter upplysning, tänker mycket fokuserat på Amitabha så få som tio gånger och strävar efter att återfödas i Sukhavati. När de hör den djupa läran accepterar de den fyllda av lycka och hyser inga tvivel. När de är nära döden ser de Amitabha Buddha i en dröm. Dessa utövare kommer också att bli återfödda i Sukhavati. Deras meriter och visdom kommer att ligga under mittennivåns utövare.[46]

I övriga översättningar och versioner av sutran, är kriterierna för återfödelse i Sukhavati annorlunda.[47]

  • I versionen från Handynastin och Wudynastin kommer de som har utfört goda gärningar att återfödas i Sukhavati.[47]
  • I versionen från Tangdynastin återföds utövare av samma anledningar som i Cao Wei-versionen, men samtliga nivåer kräver att utövaren överför sina meriter (god karma) till Sukhavati.[47]
  • I versionen från Songdynastin läggs tonvikt på meditation (Huntington tror att detta avser meditation på Amitabha) för de höga nivåerna av Sukhavati. För de lägre nivåerna krävs det att utövaren hört Amitabhas namn, samt utvecklar en strävan mot buddhaskap och utför goda gärningar för att återfödas i Sukhavati.[47]
  • I sanskritversionen läggs tonvikt på strävan mot buddhaskap, på att höra Amitabhas namn och meditera på Amitabha för att återfödas i de höga nivåerna. För de lägre nivåerna krävs att utövaren utför goda gärningar i syfte att återfödas i Sukhavati, eller att säga Amitabhas namn, dock så sällan som tio gånger.[47]

Versionen från Cao Wei är den version som används mest idag.[39]

Amitābha-sūtra[redigera | redigera wikitext]

Läs vidare i artikeln Amitābha-sūtra

Enligt den bevarade sanskritversionen av Amitābha-sūtra kommer alla som hör Amitabhas namn och håller det i sinnet med ostörda tankar i en till sju nätter att återfödas i Sukhavati. Utövare kommer på sin dödsbädd att mötas av Amitabha tillsammans med en samling följare och bodhisattvor. Alla som föds där är eller blir bodhisattvor.[48]

En annan version, från Yao-Qin-dynastin[49] (384–417), nämner dock att utövare inte kan födas i Sukhavati om de endast har lite meriter. Versionen nämner även att Sukhavati inte bara har bodhisattvor, utan också sravakor och arahanter.[50] Versionen från Yao-Qin-dynastin, är idag den vanligaste versionen av texten.[39]

Amitāyurdhyāna-sūtra[redigera | redigera wikitext]

Läs vidare i artikeln Amitāyurdhyāna-sūtra

I Amitāyurdhyāna-sūtra beskrivs tre steg för dem som önskar återfödas i Sukhavati:[51][52]

  • Första steget: att respektera sina föräldrar, att hjälpa och respektera lärare och äldre, att vara omtänksam, att avstå från att orsaka skada och att kultivera de tio dygderika handlingarna (det vill säga, inte döda, stjäla, utöva sexuell vanskötsel, ljuga, förtala/skvallra, använda grovt språk, använda lättsinnigt prat, vara girig, känna ilska och hysa felaktiga uppfattningar).[51][52]
  • Andra steget: att ta och observera löftet av att söka tillflykt i de tre juvelerna, att uppfylla alla moraliska regler, att inte sänka värdigheten och att inte avstå från att utöva buddhistiska ceremonier.[51][52]
  • Tredje steget: att fokusera på att uppnå upplysning, att tro på lagen om orsak och verkan, att studera och recitera mahayanska sutror och uppmana andra att utöva detsamma.[51][52]

Sutran nämner senare nio nivåer av utövare. Den högsta nivån av återfödelse i Sukhavati uppnås av dem som upprätthåller den trefaldiga tanken: äkta tanke, djupt troende tanke och önskan att bli född i Sukhavati genom att få sina egna meriter att utvecklas tillfullo. Tre andra sätt att återfödas i den högsta nivån nämns också:[53][54]

  • De som har ett omtänksamt sinne, inte vill skada några levande varelser, vill avklara alla dygdefulla handlingar enligt Buddhas träningsregler.[53][54]
  • De som i stor utsträckning studerar och reciterar mahayanska sutror.[53][54]

Nivåerna är sedan rangordnade beroende på hur dygdefulla utövarna varit, där nivåerna längst ned innefattar dem som begått mycket onda gärningar. De som begått mycket onda gärningar, möter dock en lärare mot slutet av sitt liv och denne lärare berättar om vägen till Sukhavati, som i detta fall innefattar att recitera Amitabhas namn fokuserat, kanske tio gånger. De som återföds i de högsta nivåerna föds omedelbart i Sukhavati, medan de i de lägre – i synnerhet de lägsta nivåerna – blir fast i lotusknoppen som de kommer att födas ur, i upp till 12 större kalpor.[55][53]

Meditation[redigera | redigera wikitext]

Lu K'uan Yu beskriver tre sorters meditation inom sukhavatibuddhismen: recitation av Amitabhas namn, recitation av ett specifikt mantra, samt kontemplation av Sukhavati.[56]

Recitation av Amitabhas namn[redigera | redigera wikitext]

Dhāraṇī tillägnat Amitabha i Sanskrit, Mogaogrottorna, Kina.

Amitabhas namn reciteras antingen högt, eller tyst i huvudet. Utövare sätter ofta ett fixerat antal recitationer per dag, i vissa fall upp till 50 000. Den andre patriarken av Sukhavatiskolan i Kina, Shan-tao, sägs ha reciterat Amitabhas namn dag och natt utan avbrott.[56]

Ett vanligt sätt på vilket man reciterar Amitabhas namn, är att recitera namo amitabhaya på olika språk. Denna fras finns återgiven i den inledande delen till Sukhāvatīvyūhaḥ-sūtra[57]. På kinesiska blir detta Nāmó Ēmítuófó, och på japanska Namu Amida Butsu.

Repetition av mantrat av Amitabha[redigera | redigera wikitext]

Enligt Lu K'uan Yu, är detta ett mycket vanligt mantra i Kina. På sanskrit lyder det: "namo amitābhāya tathāgatāya tadyathā amṛtabhave amṛtasaṃbhave amṛtavikrānte amṛtavikrāntagāmini gagana kīrtīchare svāhā".[56]

Alla översättningar av mantrat anses vara ungefärliga, då det anses vara omöjligt att uttrycka i ord den esoteriska innebörden hos mantran. Det sägs att när en utövare lyckas med att uppnå ett helt fokuserat sinne, kommer meningen bakom mantrat att tydligt uppenbaras för denne.[56]

Kontemplation av Sukhavati[redigera | redigera wikitext]

Amitāyurdhyāna-sūtra innehåller en detaljerad beskrivning av hur utövare kan kontemplera Sukhavati, Amitabha och bodhisattvorna Mahasthamaprapta och Avalokiteshvara som sägs leva i Sukhavati. Kontemplationen beskrivs i 13 steg, och börjar med solen, och avslutas med en kontemplation över Amitabha, Mahasthamaprapta och Avalokiteshvara.[56]

Kritik[redigera | redigera wikitext]

Asaṅga (ca 390–470 eller 310–390) skrev Mahayanasangraha, en komplett sammanfattning av mahayansk filosofi från ett yogacaraperspektiv. I denna skrift beskrev han sukhavatibuddhismen som en provisorisk lära riktad till de andligt underlägsna och moraliskt slöa människorna. Skriften uppmanade dock till födelse i Sukhavati och lovade om omedelbar upplysning, men sade samtidigt att buddhaskap skulle komma först långt därefter, vilket var den stora nackdelen. Detta kom att bli en mycket vanlig form av kritik av traditionen under större delen av sukhavatibuddhismens historia.[58]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Arhyal 2015, s. 326
  2. ^ ”Pure Land Buddhism”. Encyclopædia Britannica. http://global.britannica.com/topic/Pure-Land-Buddhism. Läst 10 april 2016. 
  3. ^ [a b c] Komjathy 2015, s. 410–412
  4. ^ Williams 2009, s. 212
  5. ^ Kotatsu 2006, s. 35
  6. ^ [a b] Jan Nattier, The Indian Roots of Pure Land Buddhism, Indiana University s. 189. PDF
  7. ^ Kotatsu 2006, s. 6–8
  8. ^ Kotatsu 2006, s. 10–11
  9. ^ Jan Nattier, The Indian Roots of Pure Land Buddhism, Indiana University s. 185. PDF
  10. ^ Kotatsu 2006, s. 23
  11. ^ Inagaki 2003, s. xii-xiv
  12. ^ Kotatsu 2006, s. 32–33
  13. ^ Kotatsu 2006, s. 35
  14. ^ Kotatsu 2006, s. 6–8
  15. ^ [a b] Tanaka 1990, s. 13
  16. ^ Williams 2009, s. 212–213
  17. ^ [a b] Tanaka 1990, s. 15
  18. ^ Chappell 2006, s. 139–140
  19. ^ Tanaka 1990, s. 19
  20. ^ Lai 2006, s. 174
  21. ^ [a b] Chappell 2006, s. 139
  22. ^ Chappell 2006, s. 144–145
  23. ^ Lai 2006, s. 177–178
  24. ^ Sharf 2002, s. 320
  25. ^ Lai 2006, s. 189–208
  26. ^ Shigematsu 2006, s. 267
  27. ^ Shigematsu 2006, s. 297
  28. ^ Shigematsu 2006, s. 299
  29. ^ Shigematsu 2006, s. 301
  30. ^ Shigematsu 2006, s. 304
  31. ^ Johnston 2000, s. 218
  32. ^ Lancaster 1991, s. 21–22
  33. ^ LaFargue, Michael. ”A Brief History of Buddhism”. http://www.faculty.umb.edu/michael_lafargue/104/204/budd/rdngs/bud-hist.htm. Läst 11 april 2016. 
  34. ^ Kotatsu 2006, s. 35–36
  35. ^ [a b] Kapstein, Payne & Tanaka 2004, s. 17-25
  36. ^ Inagaki 2003, s. 8–30
  37. ^ Inagaki 2003, s. 31
  38. ^ Huntington 2006, s. 48–49
  39. ^ [a b c] Williams 2008, s. 239
  40. ^ Williams 2009, s. 216
  41. ^ Kotatsu 2006, s. 27
  42. ^ [a b c] Huntington 2006, s. 51
  43. ^ Inagaki 2003, s. 14
  44. ^ Inagaki 2003, s. 31
  45. ^ Inagaki 2003, s. 31–32
  46. ^ Inagaki 2003, s. 32
  47. ^ [a b c d e] Huntington 2006, s. 50–52
  48. ^ Huntington 2006, s. 71
  49. ^ Inagaki 2003, s. 89
  50. ^ Inagaki 2003, s. 92–93
  51. ^ [a b c d] Huntington 2006, s. 73–74
  52. ^ [a b c d] Inagaki 2003, s. 68
  53. ^ [a b c d e] Inagaki 2003, s. 79–85
  54. ^ [a b c d] Huntington 2006, s. 81
  55. ^ Huntington 2006, s. 81–86
  56. ^ [a b c d e] K'uan Yu 1964, s. 83–98
  57. ^ ”Sukhāvatīvyūhaḥ (vistaramātṛkā)”. Nagarjuna Institute of Exact Methods. http://www.dsbcproject.org/sukh%C4%81vat%C4%ABvy%C5%ABha%E1%B8%A5-vistaram%C4%81t%E1%B9%9Bk%C4%81/sukh%C4%81vat%C4%ABvy%C5%ABha%E1%B8%A5-vistaram%C4%81t%E1%B9%9Bk%C4%81. Läst 12 april 2016. 
  58. ^ Kotatsu 2006, s. 34

Litteraturkällor[redigera | redigera wikitext]

  • Arhyal, Jesudas M. (2015). Religion in Southeast Asia: an encyclopedia of faiths and cultures. ABC-Clio LLC. ISBN 978-1-61069-249-6 
  • Komjathy, Louis (2015). Contemplative Literature: A Comparative Sourcebook on Meditation and Contemplative Prayer. State University of New York Press. ISBN 978-0895810922 
  • Williams, Paul (2009). Mahayana Buddhism: The Doctrinal Foundations. Routledge. ISBN 0-203-42847-1 
  • Kotatsu, Fujita; Unno, Taitetsu (översättning); James, Foard (redigering); Solomon, Michael (redigering); Payne, Richard K. (redigering) (2006). Pure Land Buddhism in India; ur The Pure Land Tradition: History and Development. Jain publishing company, Inc. ISBN 978-0-89581-092-2 
  • Huntington, John C.; James, Foard (redigering); Solomon, Michael (redigering); Payne, Richard K. (redigering) (2006). Rebirth in Amitabha's Sukhavati; ur The Pure Land Tradition: History and Development. Jain publishing company, Inc. ISBN 978-0-89581-092-2 
  • Chappell, David; James, Foard (redigering); Solomon, Michael (redigering); Payne, Richard K. (redigering) (2006). The Formation of the Pure Land Movement in China: Tao-ch'o and Shan-tao; ur The Pure Land Tradition: History and Development. Jain publishing company, Inc. ISBN 978-0-89581-092-2 
  • Lai, Whalen; James, Foard (redigering); Solomon, Michael (redigering); Payne, Richard K. (redigering) (2006). Legends of Births and the Pure Land Tradition in China; ur The Pure Land Tradition: History and Development. Jain publishing company, Inc. ISBN 978-0-89581-092-2 
  • Shigematsu, Akihisa; Solomon, Michael (översättning och redigering); James, Foard (redigering); Payne, Richard K. (redigering) (2006). An Overview of Japanese Pure Land; ur The Pure Land Tradition: History and Development. Jain publishing company, Inc. ISBN 978-0-89581-092-2 
  • Inagaki, Hisao (2003). The Three Pure Land Sutras. Numata Center for Buddhist Translation and Research, Bukkyō Dendō Kyōkai America. ISBN 1-886439-18-4  PDF
  • Tanaka, Kenneth K. (1990). The Dawn of Chinese Pure Land Buddhist Doctrine: Ching-Ying Hui-Yuan's Commentary on the Visualization Sutra. State University of New York Press. ISBN 978-0791402986 
  • K'uan Yu, Lu; Luk, Charles (översättning) (1964). The Secrets of Chinese Meditation: Self-Cultivation by Mind Control As Taught in the Ch'an, Mahayana and Taoist Schools in China. Samuel Weiser INC. ISBN 0-87728-066-5 
  • Johnston, William M. (2000), Encyclopedia of Monasticism, "1 (A-L)", Fitzroy Dearborn Publishers, ISBN 978-0895818898 
  • Lancaster, Lewis R.; Yu, C. S. (1991). Assimilation of Buddhism in Korea: Religious Maturity and Innovation in the Silla Dynasty. Asian Humanities Press. ISBN 978-0895818898 
  • Sharf, Robert H.. ”On Pure Land Buddhism and Ch'an/Pure Land syncreticism in Medieval China”. University of Michigan. http://buddhiststudies.berkeley.edu/people/faculty/sharf/documents/Sharf2003.%20TP%20Chan%20and%20Pure%20Land.pdf. Läst 6 maj 2016. 
  • Kapstein, Matthew T.; Payne, Richard Karl (redigering); Tanaka, Kenneth Kazuo (redigering) (2004). Pure Land Buddhism in Tibet? From Sukhavati to the Field of Great Bliss; ur Approaching the Land of Bliss: Religious Praxis in the Cult of Amitabha. University of Hawaii Press 
Dharma wheel.svg Buddhism-portalen