Nordiska passunionen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
  Nordiska passunionen
  Övriga medlemsstater inom Schengenområdet.

Den nordiska passunionen är ett mellanstatligt gränskontrollsamarbete mellan de nordiska staterna Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige, inklusive de autonoma områdena Färöarna och Åland men exklusive Grönland, Jan Mayen och Svalbard. Samarbetet består av två delar, den ena rör nordiska medborgares rätt att röra sig fritt inom Norden utan pass, annan typ av resehandling eller uppehållstillstånd, den andra rör avskaffandet av gränskontrollerna vid de inre gränserna mellan de nordiska staterna. Dock kan tullkontroller och tillfälliga gränskontroller förekomma. Nordiska medborgare bör inneha någon typ av legitimationshandling vid resa inom Norden eftersom det kan krävas i andra sammanhang, till exempel vid flygresor, hotellvistelser och poliskontroller.

Stora delar av den nordiska passunionens bestämmelser är i praktiken ersatta av Schengensamarbetet sedan de nordiska staterna anslöt sig till Schengenområdet i början av 2000-talet. Dock ger den nordiska passunionen mer långtgående rättigheter till nordiska medborgare än vad Schengenregelverket ger unionsmedborgare. Till exempel måste unionsmedborgare som reser inom Schengenområdet (och övriga delar av Europeiska unionen) i enlighet med rörlighetsdirektivet inneha en giltig resehandling som styrker medborgarskapet (pass eller nationellt identitetskort), medan nordiska medborgare endast behöver en giltig legitimationshandling, till exempel ett körkort, vid resa inom Norden.

Historia[redigera | redigera wikitext]

I samband med första världskrigets utbrott 1914 infördes passtvång i stora delar av Europa. Innan dess hade det varit möjligt att resa utan pass inom Norden alltsedan de äldre lagarna om respass, som då krävdes även för inrikes resor, hade tagits bort runt 1860.

Efter andra världskriget inleddes ett fördjupat nordiskt samarbete med syfte att integrera de nordiska staterna. Den nordiska passunionen inrättades under 1950-talet. Den 14 juli 1952 trädde ett protokoll om passfrihet i kraft, vilket innebar att nordiska medborgare fick åter rätt att resa inom Norden utan pass. Den 22 maj 1954 undertecknade regeringsföreträdare för Danmark, Finland, Norge och Sverige protokollet angående befrielse för nordiska medborgare från att under uppehåll i annat nordiskt land än hemlandet innehava pass och uppehållstillstånd, som trädde i kraft den 1 juli 1954 och då ersatte det tidigare protokollet om passfrihet. Island och Färöarna anslöt sig till protokollet den 1 december 1955 respektive den 1 januari 1966.[1]

Den nordiska passkontrollöverenskommelsen undertecknades av regeringsföreträdare för Danmark, Finland, Norge och Sverige den 12 juli 1957. Den trädde i kraft den 1 maj 1958 och innebar att gränskontrollerna vid de inre gränserna mellan de nordiska staterna avskaffades. Island och Färöarna anslöt sig till denna överenskommelse den 24 september 1965 respektive den 1 januari 1966.[2]

Under andra halvan av 1990-talet förberedde de nordiska staterna sig på att ansluta sig till Schengensamarbetet. Genom särskilda associeringsavtal med Europeiska unionen kunde även Island och Norge ansluta sig till samarbetet och på så sätt kunde den nordiska passunionen upprätthållas. De nordiska staterna anslöt sig till Schengenområdet den 25 mars 2001, vilket innebar att stora delar av det nordiska gränskontrollsamarbetet i praktiken ersattes av det europeiska gränskontrollsamarbetet.

I samband med migrationskrisen i Europa under mitten av 2010-talet sattes den nordiska passunionen, liksom Schengensamarbetet, på prov. Det stora antalet asylsökande gjorde att Danmark, Norge och Sverige införde tillfälliga gränskontroller vid delar av de inre gränserna. Sverige införde även ett transportöransvar för buss-, tåg- och båtresor från Danmark till Sverige med syfte att hindra asylsökande utan giltiga resehandlingar från att nå svenskt territorium. Rätten att söka asyl utan en giltig resehandling var oförändrad, men möjligheten för asylsökande att ta sig till Sverige för att kunna nyttja denna rättighet försvårades. Nordbor behövde inte något pass, däremot en godkänd nordisk id-handling om inget pass innehades, i första hand körkort eller nationellt id-kort.

Regelverk[redigera | redigera wikitext]

Den nordiska passunionen bygger på två olika överenskommelser mellan de nordiska staterna:

  • Protokoll angående befrielse för nordiska medborgare från att under uppehåll i annat nordiskt land än hemlandet innehava pass och uppehållstillstånd

Detta protokoll reglerar rätten för nordiska medborgare att kunna röra sig fritt inom Norden utan att behöva medta pass eller inneha uppehållstillstånd. Protokollet trädde i kraft den 1 juli 1954.

  • Överenskommelse mellan Sverige, Danmark, Finland, och Norge om upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna

Denna överenskommelse, även känd som den nordiska passkontrollöverenskommelsen, reglerar avskaffandet av gränskontrollerna vid de inre gränserna mellan de nordiska staterna. Överenskommelsen trädde i kraft den 1 maj 1958. Den har sedan dess ändrats ett flertal gånger, däribland för att ta hänsyn till bestämmelserna i Schengenregelverket, framför allt avskaffandet av gränskontrollerna vid de inre gränserna mellan Norden och övriga delar av Schengenområdet.

Det nordiska regelverket är ett mellanstatligt regelverk. Regelverket får därför rättslig effekt endast genom de lagar och andra författningar som de nationella regeringarna och parlamenten har antagit för att genomföra de överenskommelser som de har ingått. Till skillnad från Schengenregelverket finns det ingen överstatlig institution som kan döma en stat för att bryta mot regelverket.

Sedan de nordiska staterna anslöt sig till Schengenområdet den 25 mars 2001 tillämpas det nordiska regelverket endast i den mån det är förenligt med Schengenregelverket.[3]

Territoriellt tillämpningsområde[redigera | redigera wikitext]

Den nordiska passunionen omfattar de nordiska staterna Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige, inklusive de autonoma områdena Färöarna och Åland. Av dessa områden ingår samtliga i Schengenområdet utom Färöarna. Färöarna upprätthåller dock en öppen gräns gentemot Schengenområdet i enlighet med en särskild bestämmelse i Schengenregelverket. Även Grönland, som står utanför den nordiska passunionen, upprätthåller en öppen gräns gentemot Schengenområdet. De norska områdena Jan Mayen och Svalbard ingår inte i den nordiska passunionen och gränskontroller förekommer vid resa till dessa områden.

Inre gränser[redigera | redigera wikitext]

Gränsövergångsställe mellan Finland och Norge utan gränskontroller.

De inre gränserna innefattar alla gränser som är gemensamma mellan de nordiska staterna. Detta inkluderar gemensamma landgränser samt flygplatser och hamnar med förbindelser mellan de nordiska staterna. De inre gränserna får passeras utan att någon in- eller utresekontroll genomförs, oavsett personens nationalitet. Personer som passerar en inre gräns behöver inte uppvisa någon giltig resehandling. Trots detta behöver nordiska medborgare som rör sig inom den nordiska passunionen i regel alltid bära med sig en giltig legitimationshandling medan övriga medborgare behöver bära med sig en giltig resehandling, eftersom dessa handlingar kan krävas i andra sammanhang.

Avskaffandet av gränskontrollerna vid de inre gränserna hindrar inte andra typer av personkontroller, till exempel inre utlänningskontroller och poliskontroller som föranleds av brottsmisstanke. Även tullkontroller och tillfälliga gränskontroller kan förekomma.

Legitimationsbehov[redigera | redigera wikitext]

Enligt de nordiska överenskommelserna behöver nordiska medborgare inte medta giltig resehandling eller legitimationshandling vid resa inom Norden om inhemska medborgare inte behöver det. I praktiken rekommenderas dock nordiska medborgare att göra detta då sådana handlingar kan krävas i många olika sammanhang. En viktig skillnad jämfört med rörlighetsdirektivet, som reglerar giltiga resehandlingar inom hela Europeiska unionen, är att nordiska medborgare inte måste medta en resehandling som styrker deras medborgarskap. Det räcker med någon typ av legitimationshandling, till exempel ett körkort, vid resa inom Norden. För icke-nordiska medborgare krävs däremot alltid en giltig resehandling (pass eller, för unionsmedborgare, nationellt identitetskort).

Giltig legitimations- eller resehandling krävs vid bland annat incheckning till flyg (utom vid självincheckning utan incheckat bagage). Även för tåg- och färjeförbindelser kan giltig legitimationshandling krävas.

Yttre gränser[redigera | redigera wikitext]

De yttre gränserna innefattar alla gränser som de nordiska staterna delar med icke-nordiska stater. Detta inkluderar även flygplatser och hamnar med förbindelser till icke-nordiska stater. Enligt de nordiska överenskommelserna ska fullständiga in- och utresekontroller genomföras vid de yttre gränserna. I samband med att de nordiska staterna anslöt sig till Schengenområdet ändrades dock regelverket så att gränskontroller endast genomförs mot de stater som inte ingår i Schengenområdet.

Vid de yttre gränserna måste alla medborgare inneha en giltig resehandling. Detta är vanligtvis ett pass eller, för nordiska medborgare och unionsmedborgare, ett nationellt identitetskort vid resa inom Schengenområdet och övriga delar av Europeiska unionen.

Viseringspolitik[redigera | redigera wikitext]

Den nordiska passunionen innefattar ingen gemensam viseringspolitik. Samarbetet innehåller bestämmelser om att de nordiska staterna kan införa tillfälliga gränskontroller vid de inre gränserna om de skulle utsättas av ett stort antal invandrare till följd av skillnader i viseringspolitiken.

Genom anslutningen till Schengenområdet omfattas dock de nordiska staterna numera av den gemensamma viseringspolitiken. Innan dess gällde ett visum endast i en nordisk stat. Personer som till exempel skulle resa till Malmö men flög till Kastrups flygplats var tvungna att flyga vidare till en svensk flygplats och sedan åka tillbaka till Malmö om de endast hade visum till Sverige. Detta förfarande kunde undvikas när direkta flygbåtar mellan transferområdet vid Kastrups flygplats och Malmö infördes.

Relation till Schengensamarbetet[redigera | redigera wikitext]

Se även: Schengensamarbetet

Även om de nordiska överenskommelserna om den nordiska passunionen fortfarande gäller så har de i praktiken till stor del ersatts av Schengensamarbetets bestämmelser. Samtidigt har bestämmelserna om fri rörlighet för personer, till exempel vad gäller visum, uppehållstillstånd och arbetstillstånd i hög grad ersatts av unionsrätten, bland annat genom rörlighetsdirektivet. Genom EES-avtalet innefattas även Island och Norge av dessa bestämmelser.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Protokoll angående befrielse för nordiska medborgare från att under uppehåll i annat nordiskt land än hemlandet innehava pass och uppehållstillstånd”. Nordiska rådet. http://www.norden.org/sv/om-samarbejdet-1/nordiska-avtal/nordiska-avtal/passfraagor-medborgarskap-och-folkbokfoering/protokoll-angaaende-befrielse-foer-nordiska-medborgare-fraan-att-under-uppehaall-i-annat-nordiskt-land-aen-hemlandet-innehava-pass-och-uppehaallstillstaand. Läst 16 april 2017. 
  2. ^ ”Den nordiska passkontrollöverenskommelsen”. Nordiska rådet. http://www.norden.org/sv/om-samarbejdet-1/nordiska-avtal/nordiska-avtal/passfraagor-medborgarskap-och-folkbokfoering/den-nordiska-passkontrolloeverenskommelsen. Läst 16 april 2017. 
  3. ^ ”Artikel 2 i överenskommelse av den 18 september 2000 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om tillägg till den nordiska överenskommelsen av den 12 juli 1957 om upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna, ändrad genom överenskommelsen den 27 juli 1979, samt tilläggsöverenskommelsen av den 2 april 1973”. Nordiska rådet. http://www.norden.org/sv/om-samarbejdet-1/nordiska-avtal/nordiska-avtal/passfraagor-medborgarskap-och-folkbokfoering/den-nordiska-passkontrolloeverenskommelsen. Läst 16 april 2017. 
Europeiska unionens flagga EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.