Nordiska passunionen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
  Nordiska passunionen
  Övriga medlemsstater inom Schengenområdet.

Den nordiska passunionen är en passunion mellan de nordiska staterna Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige, inklusive de autonoma områdena Färöarna och Åland. Unionen innebär att de nordiska staternas medborgare inte behöver genomgå in- eller utresekontroller vid resa inom Norden. Personer behöver således inte uppvisa giltig resehandling, till exempel pass, vid resa mellan de nordiska staterna. Dock kan giltiga resehandlingar krävas i andra sammanhang, till exempel vid flygresor, hotellvistelser och bankärenden. De nordiska medborgarna åtnjuter även rätten att fritt bosätta sig, söka arbete eller studera i en annan nordisk stat. Detta gäller dock inte utlänningar som är bosatta i något av länderna, utan de måste söka uppehållstillstånd vid flyttning i vanlig ordning, och ha med sig pass eller EU:s nationella identitetskort. Svalbard och Jan Mayen ingår inte i passunionen[1] Inte heller Grönland ingår i passunionen, men har öppna gränser mot den nordiska passunionen och nordiska medborgare har obegränsad uppehållsrätt där.

Den nordiska passunionen baseras på principen att inhemska medborgare i Norden formellt inte behöver någon legitimationshandling (utom då tjänster såsom bankuttag önskas), vilket utsträckts till alla nordiska medborgare. På grund av de nordiska staternas deltagande i Schengensamarbetet har stora delar av den nordiska passunionens bestämmelser i praktiken ersatts av Schengenregelverket. Dock behövs fortfarande pass eller nationellt identitetskort vid vistelse i de flesta Schengenstater (till exempel vid hotellincheckning), vilket inte behövs för nordiska medborgare som rör sig inom Norden enligt den nordiska passunionens bestämmelser.

Historia[redigera | redigera wikitext]

I Sverige infördes passunionen genom riksdagsbeslut den 1 juli 1954 och ersatte protokollet om passfrihet från den 14 juli 1952. Dess fullständiga namn är Protokoll angående befrielse för nordiska medborgare från att under uppehåll i annat nordiskt land än hemlandet innehava pass och uppehållstillstånd[2]. Den omfattade från början Sverige, Danmark (utom Färöarna och Grönland), Norge och Finland. Island deltog från den 1 december 1955 och Färöarna från den 1 januari 1966.

Till unionen hör också överenskommelse om Upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna[3], som trädde i kraft den 1 maj 1958 för Sverige, Danmark (med undantag av Grönland och Färöarna), Finland och Norge (med undantag av Svalbard och Jan Mayen). Island anslöt sig den 24 september 1965, och Färöarna den 1 januari 1966.

Till den historiska bakgrunden kan påpekas att passtvång i modern mening, för resor mellan länder, infördes i Europa först vid första världskrigets utbrott 1914. Innan dess hade det rått full passfrihet i Norden, alltsedan de äldre lagarna om respass, som då krävdes även för inrikes resor, tagits bort (i Sverige 1860).[4]

I november 2015 återinfördes formella personkontroller i Sverige och Norge för alla resande från Danmark (och fler länder) till följd av migrationskrisen i Europa. Förutom pass accepterades även europeiska nationella identitetskort och körkort samt nordiska identitetskort. På grund av det fortsatt höga antalet asylsökande beslutade den svenska regeringen om att införa ett transportöransvar med verkan från och med den 4 januari 2016. Det innebär att alla buss-, tåg- och båtbolag är förpliktade att kontrollera så att deras passagerare innehar giltiga id-handlingar vid resa från Danmark till Sverige. I praktiken innebär detta att personer som saknar id-handlingar, till exempel en stor andel av de asylsökande, inte kan ta sig till svenskt territorium och söka asyl där.[5]

Samband med Schengenregelverket[redigera | redigera wikitext]

Avtalen gäller fortfarande men är inte längre så unika, då de nordiska länderna ingår i Schengensamarbetet som i praktiken har ersatt passunionen i fråga om kontroll av pass/andra resehandlingar vid gränserna mellan Schengenländerna. När det gäller arbetstillstånd har unionens regler ersatts av EU:s regler om fri rörlighet. Ett särskilt avtal inkluderar Norge och Island i detta samarbete.

En skillnad är dock att enligt många Schengenländers och flygbolags regler krävs pass eller ett särskilt nationellt identitetskort utanför hemlandet medan den nordiska passunionen formellt inte kräver legitimation. Det är av stor betydelse för svenska medborgare då få av dem har nationellt identitetskort, till skillnad från i Finland där det är vanligt förekommande. Det gäller ännu mer för norrmän som inte kan få nationellt identitetskort eftersom det inte införs förrän tidigast 2017[6]. I praktiken rekommenderas man ha valfri legitimation, vilket gäller även inom sitt eget land, bland annat om medborgarskapet ifrågasätts.

En skillnad till är att den nordiska passunionen gäller bara nordiska medborgare, medan Schengensamarbetet gäller för alla besökare. Ett Schengenvisum gäller alla Schengenländer. Innan Schengen fanns gällde visum till ett nordiskt land bara det landet. En del som skulle till Malmö och kom med flyg till Köpenhamn fick flyga vidare till Stockholm och tillbaka till Malmö, då de med svenskt visum inte fick passera Köpenhamns flygplats passkontroll för att ta sig till färjan (det infördes sedan båtar från Malmö direkt till flygplatsens transferzon, med passkontroll i Malmö. Dessa färjeturer räknades i princip som en internationell flygning).

Schengensamarbetet saknar också motsvarighet till den nordiska överenskommelsen om befrielse från uppehållstillstånd vid längre vistelser/bosättning. En nordisk medborgare kan fritt bosätta sig i ett annat nordiskt land utan att uppfylla några formaliteter. Efter att ha varit bosatt i över tre månader har denne också rätt att rösta i kommunalval utan att vara medborgare i landet. Så är inte fallet i andra EU-länder: EU-medborgare är sedan den 1 april 2006 befriade från skyldigheten att ha uppehållstillstånd i andra EU-länder, däremot är man skyldig att registrera sig (förutom vad gäller Storbritannien) inom tre månader från ankomsten i det andra EU-landet. Man måste även uppfylla vissa krav för att få vistas mer än tre månader i andra EU-länder, i huvudsak syftande till att man kan försörja sig själv.

Färöarna och Grönland ingår inte i Schengenområdet, men det behövs enligt Schengenregelverket ändå inte någon formell gränskontroll vid ankomst/avgång från/till Schengenområdet.[7] Ändå behövs identitetshandling för flygresa och på plats i vissa sammanhang. Nordiska medborgare kan använda valfri fullgod legitimation med foto. Övriga EU/EFTA-medborgare behöver pass eller nationellt ID-kort (icke-nordiska nationella ID-kort godtas dock inte för ansökan om uppehållstillstånd på Grönland). [8] [9] [10] [11]

För Svalbard finns inget undantag i Schengenregelverket, och pass eller nationellt identitetskort behövs strikt dit, utom för norska medborgare (samt de facto övriga bosatta i Norge) som kan ha t.ex. norska körkort eller bankkort fram till dess att ett nationellt identitetskort införs (omkring 2017) .[12]

Den nordiska passunionen kunde integreras i Schengensamarbetet då avtal gjordes om att även ansluta Norge och Island. Norska och isländska medborgare har en liknande rättighet i förhållande till andra EU-länder, liksom andra EU-medborgare har till Norge och Island - genom EES-avtalet - men i de fallen måste man alltjämt inneha uppehållstillstånd vid längre vistelser/bosättning, vilket dock i princip skall beviljas om man kan försörja sig själv.

I praktiken anses mycket vara som innan Schengen infördes i Norden, den nordiska passunionen gäller, medan för resor mellan övriga Schengenländer anses pass behövas för de som inte har nationellt identitetskort. Dock har Svalbard lämnat passunionen.

Legitimationsbehov[redigera | redigera wikitext]

Vid incheckning till flyg krävs legitimation (utom om incheckning sker online och inget bagage behöver checkas in), men i princip gäller valfritt nordiskt identitetskort, eller EU-körkort eller nationellt identitetskort från EU-länder inom Norden. Innan Schengen infördes fick man istället passera passkontroll efter flygresor mellan de nordiska länderna, men det räckte normalt med att visa biljetten för att passera. Även på tåg[13] och internationella färjor[14] behövs en legitimation.

Det kan vara ett problem att pass krävs av icke-nordiska medborgare men inte av nordiska, när pass är det bästa sättet att visa att man är nordisk medborgare. Danska polisen anklagades 2011 för att kräva pass av svenska medborgare med utländskt utseende, trots att de hade svensk id-handling, vilket kritiserades, men gavs också stöd från vissa partier i Danmark[15]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Pass
  2. ^ Förenta nationernas fördragssamling. ”Protokoll angående befrielse för nordiska medborgare från att under uppehåll i annat nordiskt land än hemlandet innehava pass och uppehållstillstånd”. http://www.norden.org/sv/om-samarbejdet-1/nordiska-avtal/nordiska-avtal/passfraagor-medborgarskap-och-folkbokfoering/protokoll-angaaende-befrielse-foer-nordiska-medborgare-fraan-att-under-uppehaall-i-annat-nordiskt-land-aen-hemlandet-innehava-pass-och-uppehaallstillstaand. Läst 5 januari 2016. 
  3. ^ Notisum. ”Överenskommelse mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge om upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna”. http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19580122.HTM. Läst 27 maj 2013. 
  4. ^ uppslagsord pass Nordisk familjebok, 1888
  5. ^ http://www.svt.se/nyheter/live/sverige-infor-id-kontroller
  6. ^ Tor Risberg (15 februari 2013). ”– Hvor blir det av de nasjonale ID-kortene?”. NRK. http://www.nrk.no/helse-forbruk-og-livsstil/1.10910502. Läst 27 maj 2013. 
  7. ^ Schengenregelverket
  8. ^ Færøerne og Grønland (Udlændingestyrelsen)
  9. ^ [1]
  10. ^ Rejse til og ophold i Grønland (Grönlands regering)
  11. ^ [2] (Färöiska utrikesministeriet)
  12. ^ Nye regler for kontroll med reisende mellom Svalbard og fastlandet (Regjeringen.no)
  13. ^ Godkända id-handlingar
  14. ^ Pass-/visum och legitimationsbestämmelser
  15. ^ Nordisk passunion i fara i Danmark