Sirius

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sirius A/B
Sirius position (vid pilen)
Sirius position (vid pilen)
Observationsdata
EpokJ2000
StjärnbildStora hunden
Rektascension06t 45m 08,9s
Deklination-16° 42′ 58″
Skenbar magnitud ()-1,43/8,44
Stjärntyp
SpektraltypA1V/DA2
U–B-0.05/-1.04
B–V0.00/-0.03
VariabeltypNej
Astrometri
Radialhastighet ()-7,6 km/s
Egenrörelse (µ)RA: -546,01 mas/år
Dek.: -1223,08 mas/år
Parallax ()380,02±1,28 mas
Avstånd8,58  (2,631 pc)
Absolut magnitud ()+1,47/+11,35
Detaljer
Massa2,14/0,98 M
Radie1,68/0,008 R
Luminositet26,1/0,0024 L
Temperatur9 900/25 200 K
Metallicitet1 000/? %solen
Ålder2-3 × 108 år
Andra beteckningar
α Canis Majoris, 9 Canis Majoris, HD 48915, HR 2491, BD -16°1591, Gl 119-052, GCTP 1577.00 A/B, GJ 244 A/B, LHS 219, ADS 5423, LTT 2638, HIP 32349.
För andra betydelser, se Sirius (olika betydelser).

Sirius (α CMa, α Canis Majoris, Alfa Canis Majoris), även känd som hundstjärnan, är huvudstjärnan i stjärnbilden Stora hunden. Från jorden sett är Sirius den klarast lysande stjärnan (bortsett från solen). Sirius ligger 8,6 ljusår från solen och är därmed en av de stjärnor som ligger närmast jorden.[1]

Friedrich Wilhelm Bessel fastslog 1841 efter upptäckten av Sirius skenbara "vaggning" att Sirius måste ha en ännu inte upptäckt följeslagare. Denna upptäcktes 1862 av Alvan Graham Clark.[2] Stjärnorna ligger på ett avstånd av 20 AE från varandra och gör ett varv kring varandra på 50 år. Den mindre stjärnan, Sirius B, är en vit dvärg.

Allmänt[redigera | redigera wikitext]

Sirius är den starkast lysande stjärnan på stjärnhimlen, mer än dubbelt så stark som den näst ljusaste, Canopus.[3] Den är dock inte lika ljus som Venus eller Jupiter.[4] Sirius är synlig från i princip alla bebodda delar av jorden, det är bara från platser belägna på 73 grader nordlig bredd eller nordligare som stjärnan inte kan ses.[5] Utgår man från stjärnbilden Orion är det lätt att lokalisera Sirius, genom att förlänga Orions bälte mot sydost så hittar man stjärnan. Sirius bildar tillsammans med Betelgeuse och Procyon asterismen Vintertriangeln.[6]

Historia och religion[redigera | redigera wikitext]

Sirius har spelat en betydande roll för många kulturer. Sålunda baserade sig den egyptiska kalendern på Sirius heliakiska uppgång, det första datum på året då den åter steg över horisonten.[7] Vissa tror att stjärnan identifierades med Osiris.[8] Ett flertal tempel var ägnade åt Sirius. Sirius ska även ha dyrkats i Hedeby under 900-talet, men på vilket sätt den dyrkades inom asatron finns tyvärr inga källor som förtäljer. Baserat på Osiris-teorin, skulle eventuellt stjärnan identifierats med Oden, liksom anglo-saxerna eventuellt identifierade polstjärnan med Tyr, men detta är bara spekulationer.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”THE 100 NEAREST STAR SYSTEMS”. 13 maj 2012. https://web.archive.org/web/20120513202710/http://www.chara.gsu.edu/RECONS/TOP100.posted.htm. Läst 3 oktober 2018. 
  2. ^ Flammarion, Camille (August 1877). ”The Companion of Sirius”. The Astronomical Register 15 (176): sid. 186–189. Bibcode1877AReg...15..186F. 
  3. ^ B., Holberg, J. (2007). Sirius : brightest diamond in the night sky. Springer. sid. 11. ISBN 9780387489414. OCLC 187009033. https://www.worldcat.org/oclc/187009033. Läst 3 oktober 2018 
  4. ^ ”WebCite query result” (på en). www.webcitation.org. https://www.webcitation.org/6EPBkESjl?url=http://eclipse.gsfc.nasa.gov/TYPE/mars2.html. Läst 3 oktober 2018. 
  5. ^ B., Holberg, J. (2007). Sirius : brightest diamond in the night sky. Springer. sid. 82. ISBN 9780387489414. OCLC 187009033. https://www.worldcat.org/oclc/187009033. Läst 3 oktober 2018 
  6. ^ B., Holberg, J. (2007). Sirius : brightest diamond in the night sky. Springer. sid. 32. ISBN 9780387489414. OCLC 187009033. https://www.worldcat.org/oclc/187009033. Läst 3 oktober 2018 
  7. ^ Fred., Wendorf (2001). Holocene settlement of the Egyptian Sahara.. Kluwer Academic/Plenum Publishers. sid. 500. ISBN 0306466120. OCLC 47283252. https://www.worldcat.org/oclc/47283252. Läst 3 oktober 2018 
  8. ^ Noah., Brosch, (2008). Sirius matters. Springer. sid. 21. ISBN 9781402083198. OCLC 272306775. https://www.worldcat.org/oclc/272306775. Läst 3 oktober 2018 
Sirius A (mitten) och den vita dvärgen Sirius B (nedanför till vänster). Bilden tagen av rymdteleskopet Hubble.
Sirius position på stjärnhimlen är lätt att hitta med utgångspunkt från stjärnbilden Orion.